Cherchez la femme III: den olyckliga gravören

Akvarell av Anna Maria Thelott, med rätt eller orätt ofta presenterat som ett självporträtt.

När Mia Skott i våras inledde en serie om historiens okända kvinnor i Vetenskapsradion historia, nämnde hon att Anna Maria Thelotts levnadsöde varit en ögonöppnare. 

Som självförsörjande yrkeskvinna var Thelott inte direkt unik i stormaktstidens Sverige - det fanns rätt gott om kvinnliga hantverkare och affärsidkare - men som Skott noterar är detta ett faktum som tenderar att glömmas bort i historieskrivningen, och något som hon själv knappast kände till innan hon stötte på just namnet Anna Maria Thelott.

Som konstnär var Thelott knappast överdrivet originell eller virtuos, men de fåtal verk som bevarats från hennes produktion har en egen lyskraft, grundad i hennes yrkesskicklighet och självmedvetenhet.

Landskap med ruin, kyrka och bebyggelse, akvarell av Anna Maria Thelott. Lägg märke till den skissande eller målande kvinnan till höger i bilden, som också har tolkats som ett självporträtt. 

I första hand var dock Anna Maria Thelott - liksom sin far och sina tre bröder - en flitigt anlitad gravör, och det är i den rollen hon lämnat avtryck i kyrkornas boksamlingar.

En book af menniskiones slächt, och Jesu Christi börd (1713) är ett stort upplagt verk som med bibeln och antika historiker som främsta källa reder ut människornas genealogi och släktförhållanden från Adam till Jesu tid. Verket utarbetades av riksantikvarien Johan Peringskiöld (1654–1720) med stöd av kanslikollegiet och Kungl. Maj:t, och arbetet var tänkt som ett bihang till 1703 års stora kyrkobibel. 

Upplagan var stor - 2 600 exemplar - vilket motiverades av att Peringskiöld lyckats få till stånd en kunglig förordning som ålade alla församlingar i riket att lösa in ett exemplar plus kostnaden för inbindningen. Släktregistret var med andra ord ett arbete som skulle finnas i snart sagt varje kyrka.

Verket är också rikligt försett med gravyrer över mänsklighetens släktträd, över forntida tempel och byggnader, över antika mynt och medaljer, och över runstenar, då ju även nordborna enligt den götiska historieskrivningen kunde härleda sin sina släktled till Noa.

Arbetet med gravyrerna pågick under lång tid. Huvuddelen har ingen angiven upphovsman, men här och var dyker det upp signaturer som J. P. Delin, Truls Arwidsson (1660-1712), Olof Thelott (d 1728, halvbror till Anna Maria) och Johan Spiegelberg (fl 1687-1710). Och på en gravyr, över Augustus mausoleum i Rom, står skrivet "Anna Thelotten 1707".

Augustus mausoleum i Rom, gravyr från 1707 av Anna Maria Thelott.

Trots att ruiner är ett motiv som återkommer i flera av Anna Maria Thelotts bevarade verk, är bilden av Augustus mausoleum inte hennes egen från början. Förlagan finns i I vestigi dell'antichità di Roma, en samling gravyrer över Roms fornlämningar, utgiven av av Étienne Dupérac 1575. Men Thelotts gravyr är ändå ett habilt verk, utfört av en yrkeskunnig 24-åring som på ett självklart sätt finner sin plats bland sina kolleger.

Någon skulle kunna invända att Anna Maria Thelotts position som konstnär i stormaktstidens Sverige inte var särskilt uppseendeväckande, och att hennes möjlighet att verka var helt beroende av hennes sociala sammanhang. Liksom sina bröder fick hon sin utbildning i faderns verkstad, och sina första uppdrag fick hon genom faderns patron, Olof Rudbeck d.ä. Det är också korrekt att de materiella grundvillkoren, där patronage och kontakter var helt nödvändiga för att alls kunna utöva ett konstnärligt yrke, var något hon delade med alla sina samtida. Men att hon var kvinna innebar utan tvekan en särskild omständighet och ett potentiellt hinder för hennes karriär, eftersom hon därmed formellt sett var underordnad sin far och i förlängningen sina bröder.

Produktionen av En book af menniskiones slächt kom att dra ut på tiden, inte enbart på grund av arbetets omfattning. Krig och farsoter bidrog till att arbetet avstannade, och Anna Maria Thelott fick själv aldrig se det i tryck. 1710, när den sista stora pestepidemin drog fram över Sverige, insjuknade hon och dog, 27 år gammal.   

Referenser

Lindberg, Anna Lena, "Anna Maria Thelott", Svenskt kvinnobiografiskt lexikon, hämtad 2024-07-31

Lindroth, Sten, Svensk lärdomshistoria 2 Stormaktstiden, Norstedt, Stockholm 1975

Västerbro, Magnus, Pestens år: Döden i Stockholm 1710, Historiska media, Lund 2016

Huvuddelen av Anna Maria Thelotts bevarade produktion finns tillgänglig via kulturarvsplattformen Alvin, däribland hennes Skissbok.

Cherchez la femme II: bokbinderskan i Kalmar

Titelbladet till andra bandet av Gezeliernas bibelverk (1724).

Gezeliernas bibelverk (1711-1728) ingår i det kyrkliga standardbibliotek av referens- och lånelitteratur som byggdes upp under 1700-talet, och som alla församlingar var ålagda att köpa in. Verket är därmed extremt vanligt i kyrkliga boksamlingar, och den mån de är bevarade i sina originalband är de också till förväxling lika, bundna som de är i enkla skinnband, på sin höjd åtskilda genom variationer i den blindpressade ryggdekoren.

Standardbindning till ett standardverk.

Men till skillnad från exempelvis Confessio fidei (1693) och Karl XII:s bibel, som inte bara trycktes, utan också bands in i Stockholm innan de distribuerades till församlingarna, vittnar bevarade anteckningar om att Gezeliernas bibelverk, liksom andra delar av standardbiblioteket, i hög grad har bundits lokalt på uppdrag av domkapitlen. I det gamla Kalmarstiftet återfinns exempelvis flera kvittenser på betalda inbindningar, direkt inskrivna i volymerna av konsistorienotarie Lars Höök (1698-1759) åren runt 1730. 

Här och där förekommer även kvittenser skrivna direkt av bokbindarna. I ett exemplar av Dryselius kyrkohistoria (1704-1708) i en kyrka i Södermöre återfinns kvittenser underskrivna av Carl Bechstadius (1667-1732), och det är troligt att denne även bundit första volymen av Gezeliernas bibelverk som finns i samma kyrka.

När andra bandet i verket gavs ut i mitten av 1720-talet var det dock en annan person som ansvarade för bindningen, nämligen Carl Bechstadius hustru, vilket framgår  av en blekt och delvis utplånad kvittens: "... såm inlöst bandet til denna boken och betalt till mig 2 daler [silvermynt] ... såm quitteras Brita Beckstadia Calmar d 2 april 1728".

Brita Mauritzdotter Bechstadius egenhändiga kvittens.

Som framgått i en tidigare post är det i sig inte förvånande att återfinna kvinnor i ledande ställning i bokbranschen. Under katolsk tid hade Birgittasystrarnas scriptorium i Vadstena varit ett viktigt centrum för bokframställningen i riket, och en av de första kända bokbindarna i Sverige, verksam i Stockholm under 1500-talets första decennier, hette Karin Ingevaldsdotter. Liksom många av hennes efterföljare var hon änka som tagit  över driften av verkstaden efter sin makes död, men även detta var en roll som förutsatte att hon sedan tidigare varit direkt involverad i arbetet.

Det som gör att Brita Mauritzdotter Beckstadius (f. Friboren, d. 1735) sticker ut med sin kvittens är att hon så tydligt framhäver sitt eget namn, och att det är hon personligen som mottagit betalningen - detta utan att på något sätt hänvisa till sin man, som vid denna tid fortfarande var i livet.

Innan någon djupdykning i samtida källor görs, går det inte att med säkerhet säga vilken position hustru Brita hade som bokbindare i Kalmar. Även om hennes man var i livet var han något till åren kommen, och det är inte alltför långsökt att anta att han med ålderns rätt kan ha överlåtit ansvaret för verksamheten på sin hustru, men det förefaller heller inte alltför otroligt att makarna under sina trettio år som gifta utvecklat ett informellt, men inte desto mindre reellt kompanjonskap.

Referenser

Gunnar Håkansson, Kalmar och kalmarbor under 1600-talet, Kalmar läns fornminnesförening, Kalmar 1944 s. 112

Om emancipatorisk frustration och framtidsförhoppningar

Anwisningar och råd till Lärare var ett bihang till 1820 års skolordning. I likhet med skolordningen hade den inte mycket med den framväxande folkundervisningen att göra, utan rörde framför allt lärdoms- och apologistskolornas verksamhet. Ändå ingick den i det pensum av offentligt tryck, förordningar och kungörelser som årligen skickades ut till församlingarna - alltså även till bygder där det var långt till städernas gymnasier, och där frågor rörande den högre utbildningen på sin höjd kunde intressera prästerskapet eller det fåtal sockenbor som hyste ambitioner att sätta sina söner i skola. 

Att skolordningen ändå användes som referens när folkundervisningen skulle organiseras har jag kunnat visa i annat sammanhang, men uppenbarligen har även läraranvisningarna från 1820 studerats långt fram under 1800-talet. I det exemplar som hör till Herråkra kyrka i Växjö stift finns ett par korta noteringar som av handstil och stavning att döma härrör från tiden runt sekelskiftet 1900, och där någon i tydlig frustration över sakernas tillstånd har kastat ner orden "allt för mannen! intet för qvinnan!"

Varför noteringen plitats ner just där går inte att veta säkert, men det ligger nära till hands att anta att den utgör en kommentar till innehållet i den aktuella texten. Denna rör undervisningen i lärdomshistoria - ett ämne som inte ingick som en självständig del i skolornas curriculum, men som anknöt till skolundervisningens klassiska rötter. Det var också ett ämne som var starkt manligt kodat i flera bemärkelser. 

I instruktionerna slås så gott som omedelbart fast att ämnets möjlighet att alls läras ut hänger på att "många odödliga mäns namn och tidehwarf åt minnet anförtros". Det är alltså de stora namnens och de stora männens historia som ska berättas, och det för ett exklusivt manligt auditorium. Vetenskapens utveckling ska förstås genom namn som Francis Bacon, Isaac Newton, Descartes, John Locke, Leibniz, Christian Wolff och Immanuel Kant, liksom genom läsning av de antika klassikerna:

Namnen jemte korta Biographier öfwer de mest bekanta Classiska Auctorer, samt öfwer de Män, som genom de wigtigaste upptäckter i wetenskaperna eller genom de största mästerstycken i de fria konsterna wunnit odödlighet kunna och böra genom Lärdomshistorien i ynglingars minnen fästas.

Möjligen är det denna ensidighet som föranlett läsaren - gissningsvis en frustrerad folkskollärarinna - att skriva sin kommentar. Men det sena 1800-talet är en tid då tingens ordning börjar utmanas, liksom synen på kvinnornas roll historiskt. Den högre undervisningen började sakta öppnas för kvinnor, i och med möjligheten att ta studentexamen som privatist. Som första kvinna i Norden disputerade Ellen Fries vid Uppsala universitet 1883 och promoverades samma år till doktor i historia. Ämnet för hennes avhandling var visserligen traditionellt, men 1890-1891 utkom hennes historiska verk om Märkvärdiga Qvinnor i två delar, ett arbete tydligt präglat av hennes engagemang i kvinnorörelsen.

Vi kan givetvis aldrig veta vad som gav läsaren inspiration till kommentaren, i synnerhet inte som den inte går att datera säkert. Men att personen i fråga har sett tecken i tiden förefaller uppenbart. På följande sida har nämligen samma hand plitat ner ytterligare en kommentar: "Om 50 år skall det wara något annorlunda". 

Det är en framtidsförutsägelse som åtminstone i vissa avseenden måste betraktas som sannspådd - åtminstone vad gäller svenska kvinnors formella rätt till utbildning och politiskt inflytande.

Den kärva omsorgen II

Den handskrivna texten är osedvanligt tydlig och lättläst, och tycks efterlikna handbokens tryckta text - sannolikt för att underlätta högläsningen i kyrkan.    

I ett tidigare inlägg har jag skrivit om ett handskrivet ritual för kyrkledning av ogifta mödrar som påträffats i två olika kyrkor i Linköpings stift, och som kan dateras till senare delen av 1600-talet. Eftersom ritual med denna ordalydelse och innebörd - som tydligt efterliknade kyrktagningen och som mildrade den kärva ton som präglade 1614 års handbok - inte kunnat påträffas i någon samtida handbok, antog jag att det kunde röra sig om en lokalt utvecklad praxis.

Vid bokinventeringen i Växjö stift har dock ett i stort sett identiskt ritual "Om fäste-quinnors Kyrckiogångh" dykt upp i ett exemplar av 1637 års handbok som tillhör en kyrka i Vetlanda pastorat. Den enda väsentliga skillnaden är att texten från Växjö stift alternativt kan läsas av kvinnan själv.

Det tycks därmed som om denna utvecklade praxis var mer spridd än vad de första fynden givit vid handen. Möjligen kan djupdykningar i synodalhandlingar eller prästeståndets protokoll ge fler svar.

Transkription

1          Om fäste-quinnors

2          Kyrckiogångh

3          Alzmechtige Ewige Gudh,

4          ändoch tw hafwer gifwit then wälsignelsen

5          öfwer Menniskiona när tu henne skapat hafwer

6          att hon skulle wäxa till och föröka sigh, doch lijk-

7 thenne person  wäl emedan (iagh) igenom oloflig Beblandelse

8 hon          förr än (iagh) til then Hel. Ächthen skapz stadgan kommen

9 tigh          war, titt budh öfwerträdt, och (titt H. Nampn) swårliga

10 hon          förtörnat hafwer, huilket (iagh) nu in för tigh be-

11          kiänner och aff hierta ångrar, (Så beder iagh

12 och beder tigh  aldraförst) att tw thet för (min Frälsares) Jesu

13 tin Sons  Christi skull wärdigas förlåta wille; och såsom

14 hon          (iagh) tå blifwer försonat med tigh, tw wille och 

15 henne  låta (migh) fruchtsam bliffwa i then andeliga wäl-

16 hon          signelsen, att (iagh) må altijdh wäxa til i tin kunskap

17          och effter thenna dagh leffwa effter tin H. Budhord 

18          ostraffligh, genom Jesum Christum wår Herra

19          amen!

Om födelse och död

En liten sedel, bevarad mellan bladen på ett exemplar av Gezeliernas bibelverk ger en liten inblick i barnafödandets bistra realiteter i mitten av 1800-talet:

Gossebarnet Lars Olof Gillström föddes kl 8. Eftermidagen d. 22 och fick nödop genast döde den 23. kl 6 eftr midagen. Wanskapt i Händer och fötter men för övrigt skapad som Menniska. Som till bevis lämnas af Thorsås Ödejerde den 24:de Maji 1846. Maja Sophia Gabriels D:r/ Christina C.T.D. Tofves Dotter

Det rör sig alltså om ett intyg på att barnet, som troligen haft någon form av fosterskada, hade döpts innan det dog, trots att ingen präst närvarat.  Formaliteten i skrivelsen och det faktum att någon av de båda nämnda kvinnorna tycks ha förrättat nöddopet, vittnar om att åtminstone en av dem var en av överheten godkänd barnmorska, uppenbart van att föra pennan i liknande sammanhang. 

Att intyget nått sin adressat och fyllt sitt syfte visas inte enbart av det återfanns i det ofta nyttjade bibelverket, utan av en kort, nästan utplånad notering, sannolikt av kyrkoherdens hand: "anteckn bland födde". Trots sin korta levnad har alltså Lars Olof Gillströms namn förts in i kyrkoböckerna,

Cherchez la femme

"Sök kvinnan!" Med en kliché, upprepad i otaliga pulpmagasin och kioskdeckare sedan Alexandre Dumas d.ä:s dagar, uppmanar Carina Burman oss att söka efter kvinnan i det förflutna. Ofta är det dock lättare sagt än gjort:

[D]en som studerar äldre tider får ligga i för att ens skymta henne. Män är lättare att hitta. Präster kan vi studera i herdaminnena, adelsmannen genom ättartavlor. Ofta finns matriklar från skola, universitet och nation, militärrullor, tillfällesdikter som den eftersökte skrivit eller mottagit och inte sällan en karriär efter snitslad bana. 

Kvinnan, däremot, får man söka med ljus och lykta.

Om det är någonstans kvinnorna borde vara frånvarande bland kvarlevor från äldre tid, så är det väl bland kyrkornas böcker. Liturgiska handböcker, kyrkbiblar och postillor har varit prästernas domän; koralböcker har varit kantorns eller organistens. Klockaren har ansvarat för vaccinationshandböckerna och sockennämnden för sockenbiblioteket.

Men om man vet var man ska leta så har forna tiders kvinnor lämnat spår också bland kyrkvindarnas bokhögar.

Indirekt finns alltid prästhustrun närvarande. Även om hennes egen röst sällan hörs, så var prästfrun i äldre tider en betydande person med inflytande och ansvar för församlingens väl och ve. Som prästens stöttande hälft bar hon även ett visst ansvar för själavården och undervisningen i socknen.

I tidigare poster har vi bland annat mött Margareta Larsdotter, vid vars död maken Laurentius Laurinus diktade psalmen I himmelen, i himmelen, och den högättade Eleonora Sophia Planting-Gyllenbåga, som var gift med den obotlige bokälskaren Olof Wigius i Gistad. Men under inventeringarna har jag också stött på fall där prästhustrun har skänkt bort makens böcker efter dennes död - som när Karin Jöransdotter, änka efter domprosten, latinpoeten och biskopen electus Petrus Michaelis Ostrogothus (d. 1580), donerade makens exemplar av Ecclesiasticae historiae autores, tryckt i Basel 1557, till katedralskolan i Linköping. Själv har hon inte lämnat någon notis efter sig, men gåvan kvitterades 1604 av dåvarande rektorn, Sylvester Johannis Phrygius (1572-1628).

Sylvester Phrygius kvittens på Karin Jöransdotters bokdonation

En annan bokdonator är "den Hederliga och gudfruktiga matrona Hustru Maria Arvidsdotter" (d. 1668), som "till ett testamente efter sin s. man värdige och vällärde Herr Hans Nilsson Kruuk" (d. 1654), förärade kyrkan dennes exemplar av Luthers stora postilla, tryckt i Basel 1546.

Några motiveringar till varför böckerna donerades ges inte, men i båda dessa fall rörde det sig om stora, påkostade volymer. De representerade därmed också ett ekonomiskt värde som donatorerna knappast kan ha varit okunniga om, och som bör ha tagits med i beräkningen vid gåvans överlämnande.

Det är väl högst osäkert om Karin Jöransdotter och Maria Arvidsdotter själva nyttjat de böcker de donerade. Säkerligen förekom att kvinnor inom prästeståndet fick viss skolning i latin, men detta rörde sig om titlar som i första hand tjänade som stöd för predikan, undervisning och andra exklusivt prästerliga uppgifter. Att böcker brukades av kvinnor finns det dock många belägg för bland kyrkornas bevarade böcker. 

I ett tidigare blogginlägg har jag kunnat lyfta fram Brita Catharina Münchenbergs exemplar av Johan Arndts Sanna kristendom för att visa på den vikt som - åtminstone vid 1700-talets mitt - lades vid prästhustrurs och prästdöttrars läsning och andliga förkovran.

Även bland de privata biblar och psalmböcker som tenderat att hamna i kyrkorna sedan de tjänat ut finns många ägaranteckningar av kvinnor. Dessvärre är dessa anteckningar vanligen kortfattade och ger inte mycket ledning till vilka ägarna en gång var.

En kategori kvinnor som haft stor betydelse för den bokliga kulturen i äldre tid, men som alltför sällan uppmärksammas är de som verkat som bokbindare och tryckare - oftast inte i eget namn, utan i kraft av änkor som tagit över verksamheten efter sina män. I stiftets kyrkor finns sannolikt flera böcker från tidigt 1600-tal som bundits under överinseende av Barbro Hansdotter Böök i Stockholm.

1811 års handbok, tryckt av firma "Ad. Fr. Raams änka".

Men en av de hantverkaränkor som lämnat störst avtryck bland de kyrkliga boksamlingarna är Sara Johanna Raam (1768-1839) i Norrköping. På den officiella utgåvan av 1811 års kyrkohandbok - som återfunnits i 138 exemplar i stiftets kyrkor - står visserligen en anonym "Ad. Fr. Raams änka" angiven som tryckare, men Sara Johanna var i högsta grad entreprenör, tidningsutgivare och affärsman i sin egen rätt. Med tanke på att handboken skulle distribueras till alla kyrkor var uppdraget ett stort åtagande, men sannolikt också en god affär - och en fjäder i hatten med tanke på konkurrensen från tryckerierna i framför allt Stockholm och Uppsala. 

När Sara Johanna tog över firman efter sin man 1802, hade verksamheten länge präglats av bekymmer. Tryckeriet hade varit utarrenderat, och 1798 hade Raam förelagts att vidta åtgärder för att inte mista sitt tryckerimonopol. Hans änka lyckades dock vidmakthålla firmans ställning, även sedan tryckeriet förstörts i en brand samma år som handboken trycktes.

"Utaf undervisning och vana" hade Sara Johanna Raam också skött redaktörskapet för Norrköpings tidningar under sin "aflidne man, boktryckaren Raams sjukliga belägenhet". Därvid hade hon "öfversett allt hvad uti denna tidning införes" och endast nyttjat en "kunnog mans biträde" när texter skulle översättas från tyska, som hon uppenbarligen inte behärskade. Redaktörskapet höll hon sedan fast vid fram till sin död vid 71 års ålder. Hon fortsatte även att ge ut Journal för svensk litteratur fram till 1812, då hon började utgivningen av Journal för fruntimmer.

I sin ovan citerade understreckare om Anna Charlotta von Stapelmohr nämner Carina Burman tillfällesdikterna som en manlig arena. Det är väl inte alldeles rättvist: även kvinnor blev uppvaktade av förhoppningsfulla klienter, men oftast skedde detta i samband med bröllop, då kvinnan inte ensam stod i centrum. Ett exempel på just en sådan bröllopsdikt återfanns i Ingatorps kyrka - ett poem på latin som trycktes inför bröllopet mellan Claes Bengtson Kulehielm och Catharina Grijs 1654.

Men det skrevs också tillfällesdikt vid begravningar. Ett intressant exempel, från Mogata kyrka, är ett inramat ettbladstryck med en uttömmande titel:

Ytterste Äretienst när den Ehreborne Gudfruchtige och Dygdesamma/ nu hoos Gudh ewinnerligh Salige Matrona, Hust. Karin Mårtens Dotter Tzander ... Effter ährebart och Gudeligit Lefwerne i Herranom saligen affsomnade den ... Martii Åhr 1690 och dess Salige Lekamen til sitt Hwilorum uti Mogatha Kyrckiogårdh den ... Maij samma Åhr i förnäm och ansenlig Församlingz närwaro med öflige Ceremonier hederligen beledsagades

Det som gör trycket intressant är att det i all sin enkelhet visar på en samhällsförändring i tiden. Att traktens höga herrar ståtat med förfädernas begravningsvapen i kyrkorummet hade länge varit brukligt, men här har av någon anledning en kvinna ur en ny samhällsklass - stormaktstidens tjänstemannaadel - beretts plats: på bladet omnämns hon som "Den fordom Ehreborne och Wälachtat Herrens Herr Erich Anders Sonz Kongl. May:tz Troo-Tienare och Regementz Skrifware under Östgiöthe infanterie, Efterlåtne Enckia," Sannolikt är bladet det enda bevarade exemplaret av detta tryck, som knappast kan ha getts ut i någon större upplaga.

Begravningsdikt till minne av Karin Mårtensdotter Tzander (d. 1690) i Mogata kyrka.

När 1400-talspoeten François Villon efterlyste forna dagars kvinnor - Flora, Thaïs, Heloïse och Jeanne D'Arc - liknade han dem vid fjolårets snö. Allt förflyktas i Villons värld, även forna kvinnors skönhet, klokskap och helighet. Men likafullt mindes han dem.

Samma sak gäller de forna dagars kvinnor som satt spår i kyrkornas samlingar av böcker och tryck: än finns möjlighet att minnas dem, om dessa spår vårdas och kunskapen om dem odlas. Ty, som en vis professor uttryckt saken: "Historia handlar inte om döda människor, utan om människor som en gång levt". Det är därför vår förbannade skyldighet att så långt möjligt är, söka och tolka spåren också efter svårfunna medmänniskor - även när de döljer sig bland kyrkvindarnas damm.

Uppdatering 2021-06-09: i en tidigare version uppgav jag att Sara Johanna Raam lämnat "ojämförligt" störst avtryck bland hantverkaränkorna, men glömde då (skam till sägandes) helt bort Catharina Johansdotter Höök, som var den som förestod så väl tryckning som bindning av tusentals exemplar av Karl XII:s bibel - alltså ett manufakturarbete i närmast industriell skala. 

Citatet av Sara Johanna Raam återges i G.E. Klemming & J.G. Nordin, Svensk boktryckerihistoria 1483-1883, Norstedt, Stockholm 1883 s. 496-497. Uppgifterna om makens tryckeriverksamhet före 1802 återfinns på s. 263-264.

 

Den kärva omsorgen

1671 års gudstjänsthandbok från Ödeshögs kyrka

I föregående post nämnde jag att handskrivna texter i kyrkornas boksamlingar kan ge vittnesbörd om hur pastoral och liturgisk praxis har utvecklats lokalt, oberoende av de officiella handböckerna. Ett exempel på detta, som också visar på att den pastorala praktiken till sitt innehåll ibland kunde skilja ut sig från de officiellt påbjudna ritualerna, dök upp vid inventeringen av Folkungabygdens pastorat tidigare i vår. I ett exemplar av 1671 års handbok, som en gång hört till Ödeshögs kyrka,  återfanns nämligen en handskriven "böön när oächta Qvinna ledes i Kiyrkia effter barn" - alltså en ordning för hur ogifta mödrar skulle genomgå kyrktagning. 

Troligen är det en text som utformats vid något prästmöte i stiftet eller i prosteriet under andra hälften av 1600-talet. Förebilden är kyrktagningsceremonin, så som den formuleras i Olaus Petris handböcker från 1500-talet, men just denna variant tycks inte finnas i någon samtida tryckt handbok. Att den var spridd i avskrifter visas dock av att en i stort sett identisk text återfanns i ett exemplar av 1614 års handbok som tillhört Kumla kyrka, knappt två mil från Ödeshög. Ett rimligt antagande är att texten kommit till innan 1693 års handbok stramade upp de kyrkliga ceremonierna - i synnerhet sedan formuleringen hittills endast har återfunnits i äldre handböcker - men att döma av handstilen kan texten också ha formulerats några år in på 1700-talet.

Kyrktagningsseden har gamla rötter. I det allmänna medvetandet förknippas den ofta med religiösa renhetslagar, och det är riktigt att det i tidigkristna och medeltida ritual förekommer reningsmotiv utifrån bestämmelserna i tredje Mosebokens tolfte kapitel, men huvudsakligen har det rört sig om en tacksägelsehandling, och ett välkomnande av den barnafödande kvinnan vid hennes återinträde i den gudstjänstfirande församlingen. Detta var också något som poängterades i den efterreformatoriska svenska kyrkans ceremoniel. 

Kyrktagningen var också en hedersbevisning, där den ärbara, gifta kvinnan stod i centrum för församlingens uppmärksamhet, och där hon iklädd sina vackraste högtidskläder leddes in i kyrkan av prästen. Samtidigt manifesterade ritualen den gifta kvinnans stånd och status, och äktenskapets av Gud givna bestämmelse, varför den med tiden också blev en obligatorisk del av kyrkotukten, kodifierad i 1686 års kyrkoordning.

Men det innebar att den ogifta modern per automatik var utestängd från denna hedersbevisning. För henne gällde uppenbar skrift i kyrkan, utan kyrktagning, och i de fall en kvinna fött barn som trolovad kunde hon visserligen ledas i kyrkan, men det skulle ske "längre tillbaka" i kyrkorummet "på det att tukten må hava sin heder och otukten någon nesa." *)

Det är alltså ingen tvekan om att det fanns starka stigmatiserande inslag i den särbehandling som ogifta mödrar bestods genom kyrkotukten, och det finns vittnesbörd om att "löskekvinnor" försökt undgå detta genom att föda sina barn utomsocknes, och sedan hävda att de genomgått uppenbar skrift i en annan kyrka än i sin egen hemsocken. Det är lätt att anta att det kan ha uppstått uteslutningsmekanismer, där den ogifta modern för alltid var märkt i lokalsamhället - i någon mån beroende på hennes tidigare status, vem hon var dotter till, och vilka sociala nätverk hon tillhörde.

Pastorala hänsyn i handskriven form.

Men den handskrivna texten i handboken från Ödeshög visar också på något annat. Det framgår tydligt att det inte bara handlar om uppenbar skrift, där den ogifta modern får stå och bekänna sin skam inför hela församlingen. I och med att det talas om att hon ska "ledas i kyrka" kan det antas att man har låtit ceremonin övergå i något som åtminstone påminde om kyrktagning. Det tycks alltså som om man från prästerligt håll har försökt motverka stigmatiseringen från församlingens sida.  

Även om språket är kärvt, och även om överträdelsens allvar betonas, så är det också tydligt att det finns en pastoral omsorg om den ogifta modern. I texten framgår att prästen och församlingen i sin förbön tar på sig rollen som den ogifta moderns talesman inför den gud hon sägs ha förtörnat genom sin ”olovliga beblandelse”, och det är tydligt hur texten pekar på Kristus som den försonande länken mellan människorna och den gammaltestamentligt oförsonliga och straffande gud som dominerar tidens kyrkliga språkbruk. I någon mån kan vi alltså se hur den gängse bilden av 1600-talets stränga ortodoxi – inte minst vad gäller sexualetiken – nyanseras något genom den pastorala praktiken.

Delvis hade denna omsorg en praktisk sida: det fanns en strävan att återinlemma syndaren i de rättfärdigas gemenskap, och det fanns också en social poäng att ogifta mödrar kunde återupprätta sin ära och bli ärbart gifta - hellre än att de förblev utstötta "löskekvinnor" som riskerade att sätta ännu fler oäkta ungar till världen.

Men i första hand visar texten på den pastorala omsorgens andliga sida, den som i en avkristnad tid kan vara svår att uppfatta: från början till slut handlar det om hur en människa ska kunna omvända sig från det som i samtiden uppfattades som synd, och nå försoning med sin gud och sin församling.


Transkription

1                    En böön när oächta Qvinna ledes i
2                    Kiyrkia effter barn.
3                    Alzmechtige Ewige Gudh, ändoch tu hafwer
4                    gifwit then wällsignelse öfwer Menniskian,
5                    när tu henne skapat hadhe, at hon skulle wäxa
6                    till och föröka sigh, dochlijkwähl emedan thenne
7                    Persohn, genom oloflig beblandelse, förr ähn
8                    hon til then Hel. Ächthen skapz stadgan kommen
9                    war, titt budh öfwerträdt, och tig swårligen
10                  förtörnat hafwer, hwilket hon nu in för tig
11                  bekiänner och aff hiertat ångrar, och beder tig
12                  att tu thet för tin Sons Jesu Christi skull wär-
13                  digas förlåta wille, och såsom hon tå blifwer
14                  försonat med tigh, tu wille och låta henne
15                  Fruchtsamma bliffwa i then Andeliga wälsignel-
16                  sen, att hon må altijdh wäxa til i tin Kund-
17                  skap, och här effter lefwa effter tin Hel. budh-
18                  ordh ostraflig, igenom tin Son Jesum Christum
19                                                             Amen!
20                                        Herren beware tin ingång och
21                                        uthgång, nu och til Ewig tijdh, Amen!



*) Johannes Gezelius, Perbreves commonitiones, Åbo 1673, citerad i Gustavsson  (1972) s. 45

Uppdatering 2023-08-09: Sedan denna text skrevs har ett i stort sett identiskt ritual påträffats i en kyrka i Växjö stift, varför antagandet om en lokal praxis sannolikt behöver justeras. En ny post om detta fynd finns här: Den kärva omsorgen II.


Litteratur:

Gustavsson, Anders, Kyrktagningsseden i Sverige, Folklivsarkivet, Lund 1972
Lennartsson, Malin, I säng och säte: relationer mellan kvinnor och män i 1600-talets Småland, Lund Univ. Press, Lund 1999
Lindstedt Cronberg, Marie, Synd och skam: ogifta mödrar på svensk landsbygd 1680-1880, Lund 1997
Selander, Sven-Åke, "Reformationen och lekfolket", i Lennart Tegborg & Åke Andrén (red.), Sveriges kyrkohistoria 3 Reformationstid, Verbum, Stockholm 1999
Stadin, Kekke, Stånd och genus i stormaktstidens Sverige, Nordic Academic Press, Lund, 2004