fredag 22 februari 2019

Tvillingmysteriet nära en lösning

Johann Wilhelms pärmexlibris med porträtt.. 
Foto: Herzogin Anna Amalia Bibliothek
Eller kanske inte. Jag vet fortfarande inte hur två identiska tyska bokband från 1560 hamnat i olika småländska församlingar. Men jag vet var de bundits, och vem bokbindaren var.

För att börja någonstans ville jag först utesluta möjligheten att initialerna IVDS som präntats på pärmarna avsåg hertig Johann Wilhelm av Sachsen-Weimar, och via slagningar på CERL Thesaurus kunde jag konstatera att delar av dennes boksamling numera förvaras på Herzogin Anna Amalia Bibliothek i Weimar.

Med hjälp av bibliotekspersonalen fick jag veta att min första gissning visserligen var felaktig, men inte helt galen: hertigen använde verkligen sina initialer på ungefär samma sätt som beställaren av ”mina” två band, men som den världsliga furste han var, utgick han inte från latin, utan från tyska: I(ohann) W(ilhelm) H(erzog) Z(u) S(achsen). Vanligen hade han också ett representativt porträtt på sina böcker.

Men bibliotekarierna i Weimar såg också något jag missat. Banden som jag hittat är signerade.

Paul Thieles signatur skymtar under Melanchtons porträtt.
Ovanför medaljongernas textfält syns, om man tittar noga, bokstäverna P.T., vilket betyder att banden har bundits av Paul Thiele, som var universitetsbokbindare i Wittenberg. Det betyder i sin tur att beställaren av banden troligen var knuten till universitetet, och att bokstäverna IVD ska utläsas Iuris Vtriusque Doctor – doktor i både kyrklig och världslig rätt. 

Återstår alltså bara att plöja matriklar för att hitta en lämplig Wittenbergprofessor med ett namn på S och med rätt akademisk titulatur. Samt det lilla problemet att förklara hur två av dennes böcker hamnat i Småland.

Litteratur: 
Haebler, Konrad, Rollen-und Plattenstempel des 16. Jahrhunderts unter Mitwirkung von Ilse Schunke verzeichnet., Leipzig, 1928-1929

lördag 16 februari 2019

Om prästdöttrars läsning

Antonius Münchenberg, som nämndes i förra posten, har lämnat fler spår efter sig i kyrkorna än korrekturet i Christian Scrivers Själaskatt. I Vånga kyrka förvaras hans privata exemplar av Johann Arndts Om en sann kristendom, tryckt i Norrköping 1732 av Carl Fredric Broocman.

En lång titel ...
Johann Arndt tillhörde en äldre generation evangeliska teologer än Christian Scriver, men liksom denne brukar han betraktas som en förelöpare till pietismen – bara än mer inflytelserik.

Arndts kristendomstolkning präglades av ett mysticistiskt förhållningssätt som betonade den troende människans förening med Kristus som central för hennes frälsning. Hans viktigaste verk, Wahres Christentum, gavs ut första gången 1605-10, och blev under de följande seklen översatt och publicerad på de flesta europeiska språk. På svenska gavs boken ut första gången 1647, och en andra upplaga kom 1695, men det var först med Broocmans utgåva 1732 som verket fick sitt stora genombrott i Sverige.

Typografiskt är utgåvan smått innovativ: titelbladet är tryckt över två sidor, vilket gör att den långa titeln kan få plats, trots det begränsade utrymmet. Upplagan bör rimligen ha varit stor, och fortfarande går det att hitta exemplar av Broocmans utgåva på bokauktioner och antikvariat, där den kan kosta mellan femhundra och tusen kronor. Däremot är den rätt sällsynt i kyrkorna, och i motsats till Scrivers Själaskatt har den knappast distribuerats genom domkapitlen. De få gånger jag stött på den, kommer den vanligen från prästernas privata bibliotek.

Gåvoanteckning av Antonius Münchenberg; 
längst ner en notering om att boken skänkts 
till församlingen av Jacob Israel Köhler,
kyrkoherde i Vånga 1776-91.
Så är även fallet med exemplaret i Vånga kyrka, där herr Antonius skrivit följande dedikation:
"Mitt eldsta Barn, och kära Dotter, Brita Catharina Münchenberg, gifwes thenna boken; jemte faderlig och troinnerlig önskan, at Hon, genom hennes flitiga läsande och gudeliga begrundande, må i then sanna christendomen ju mer och mer sig förkofra; af Anton. Münchenberg. Wreta Kloster, then 24 Junii, år 1740."
På ett plan skvallrar den korta texten om en gammal pappas smått rörande omsorg om en vuxen dotters andliga liv – Brita Catharina Münchenberg var vid tillfället i trettioårsåldern.

Men texten säger också något om den vikt som lades på läsning och bildning bland prästerna i det gamla ståndssamhället. Det var inte bara den formella utbildningen som var viktig – den som prästsönerna fick via katedralskolor och universitet. Även den informella hemundervisning som prästdöttrarna genomgick var central, och förberedde dem för deras mer eller mindre givna roll som prästfruar och biträdande själasörjare i sina makars församlingar. Det är förmodligen ingen slump att gåvan överlämnades ett knappt halvår efter Brita Catharina Münchenbergs giftermål med Bothvid Gladhem – den blivande kyrkoherden i Vånga – i februari 1740.

Litteratur: 
Intressanta perspektiv på prästeståndet och dess kvinnor under tidigmodern tid ges bland annat i Kekke Stadin, Stånd och genus i stormaktstidens Sverige, Lund, 2004

Antonius Münchenberg hade för övrigt liknande naturfilosofiska intressen som sin samtida kollega Nils Linnaeus i Stenbrohult. Hans Herbarium vivum, huvudsakligen insamlat på Gotland 1701-02, utgör idag den äldsta daterade samlingen av växter på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm.

lördag 9 februari 2019

En översättares korrektur

Reinerus Broocman, präst och bok-
tryckare. Porträtt i Hedvigs kyrka.
Christian Scrivers Själaskatt är ett verk som vanligen inte får en bok- eller kyrkohistoriker att lyfta på ögonbrynen. Det är heller inte ett verk som en antikvariatshandlare skulle jubla över att få in i sin katalog. Det är nämligen ett extremt vanligt förekommande verk, och finns nästan överallt. I kyrkorna dyker själaskatten dessutom ofta upp i flera utgåvor från såväl 17- som 18- och 1900-talen.

Christian Scriver (1629-93) var luthersk teolog, kyrkoherde i Sankt Jacobi i Magdeburg och slutade sina dagar som hovkaplan i Quedlinburg. Han tillhörde en generation lutheraner som växte upp efter 15- och 1600-talens apokalyptiskt präglade motsättningar och våldsamma urladdningar i reformationens spår, och som därför kunde koncentrera sin undervisning på dogmatikens och den sanna kristendomens betydelse för den enskildes frälsning. Själaskatten, som utgörs av predikningar från Magdeburgtiden, är fördelade på sex separata delar och skildrar själens vandring från syndafall och förtappelse till återlösning och evig salighet. Verket fick stor spridning under de följande seklen och har bidragit till att Scriver ibland betraktas som en vägröjare för 1700-talets pietism.

I Sverige gavs själaskatten ut på 1720-talet på initiativ av Reinerus Broocman, kyrkoherde i Hedvigs tyska församling i Norrköping. Första delen trycktes 1723 i Stockholm av Johan Henrich Werner, men Broocman blev irriterad över att arbetet drog ut på tiden och startade därför eget tryckeri, där de återstående delarna kom ut rask takt, för att 1730 kompletteras av en registerdel. 

Det bör ha varit en god affär: verket distribuerades av domkapitlen och tycks ha köpts in av i stort sett varje församling i riket, och kan till viss del sägas ha lagt grundplåten till Broocmans publicistiska dynasti i hemstaden.

I kyrkorna känns volymerna lätt igen; de sju delarna fördelas oftast på fem tjocka band i mörkt läder, med blindpressade dekor och titlar på ryggarna. Ofta står de tillsammans med den första svenska utgåvan av Konkordieboken, också den tryckt på Broocmans tryckeri i Norrköping, och vanligen bunden i ett likadant band som själaskatten.

Bokhistoriskt är själaskatten alltså intressant som fenomen, och som ett vittnesbörd om vilken litteratur som spreds ut till församlingarna för prästernas förkovran, och därmed vad som kan betraktas som normerande för deras undervisning från predikstolarna. Distributionsvägarna är också intressanta, liksom det faktum att gamla exemplar ofta tycks ha införlivats i sockenbiblioteken under 1800-talet. Som enskilda volymer är de däremot sällan särskilt upphetsande. Det ena exemplaret är så att säga det andra likt.

Men i Borgs klockargårds bibliotek i Norrköping stod, tills för ett par veckor sedan, då jag bad vaktmästaren flytta på dem till en säkrare plats, en uppsättning av själaskatten som gick utöver det vanliga. På titelbladet till den första delen syntes nämligen tydliga korrekturanteckningar, och längst ner på sidan framträdde också en namnteckning: ”Ant. Münchenberg”.

Titelblad med korrektur och namnteckning av 
Antonius Münchenberg. Översättarens namn är
också angivet strax ovanför det svarta strecket.
Antonius Münchenberg (1680–1743) var även han från Hedvigs församling i Norrköping. Hans far var bagarmästare, men själv studerade han i både Uppsala och Lund, blev lärare och präst och var i fjorton år kyrkoherde i Borg och Löt innan han 1735 fick kyrkoherdetjänsten i Vreta kloster. Men han var också den som översatte Scrivers själaskatt till svenska. Det som syns på titelbladet är alltså översättarens personliga korrektur – som om han inte var riktigt nöjd med hur frukten av hans möda fått sin slutliga utformning, och hur orden skrivits ut i den tryckta versionen av texten.

Ägaranteckning av Münchenberg i fjärde delen av
Scrivers Själaskatt, Borgs klockargård, Norrköping.
Anteckningarna är, återigen, ett exempel på hur det kulturhistoriska värdet i en bok inte enbart bygger på själva boken och dess innehåll, utan på hur den brukats och lästs, av vem och i vilka sammanhang. Det är först när vi kan urskilja spåren av bruk som boken förvandlas från dött föremål till en levande artefakt.