Professor Helanders förfrågan

Ett stående intryck från mitt fältarbete, är att få tycks ha intresserat sig för de boksamlingar som belamrar kyrkvindar och pastorsexpeditioner. Ibland går det att se att någon historiskt intresserad kyrkoherde eller lokal eldsjäl har ordnat och systematiserat samlingarna efter de gamla löpnumren, men det är inte ofta detta händer. Att hitta belägg för att någon utanför den egna församlingsgränsen skulle ha intresserat sig för en kyrkas gamla böcker är långt ovanligare, och som arbetare på fältet har det därför varit lätt att se de kyrkliga boksamlingarna som helt obruten mark.

Vid inventeringen av Fagerhults kyrka återfanns dock ett dokument som visar att denna bild kan behöva korrigeras. I församlingens slitna exemplar av Confessio fidei (1693) låg ett brev till pastorsämbetet i Fagerhult, skrivet i november 1952 av Dick Helander, vid tiden professor i praktisk teologi i Uppsala:

Mycken tack för Edert vänliga brev och för boken. Det var ju intressant att få taga del av den, även om jag egentligen söker den upplaga som kom ut 1593. I denna finnes nämligen märkligt nog i pärmarna ett mycket sällsynt danskt tryck som endast är bevarat i fragment i Danmark.

Det korta brevet visar på ett par intressanta förhållanden. Helander har uppenbarligen känt till att det i Fagerhult funnits ett exemplar av Confessio fidei från originalupplagan, tryckt efter Uppsala möte, och att det i denna volym funnits fragment av ett sällsynt tryck som han velat se - gissningsvis inom ramen för sin forskning. Kunskap om innehållet i Fagerhults boksamling har alltså varit känt i forskarkretsar. 

Församlingen har sedan varit tjänstvillig nog att skicka ett exemplar av boken till Uppsala - förhoppningsvis rekommenderat - men fel upplaga, vilket Helander vänligt påpekar när han returnerar volymen.

Rätt titel, fel utgåva

Detta reser ett antal frågor, som sannolikt aldrig kommer få något tillfredsställande svar:

1.  Genom vilka kanaler hade Helander fått upplysningar om Fagerhults exemplar av originalutgåvan av Confessio fidei? Var det via muntlig förmedling genom kontakter i den kyrkliga världen, eller hade boken nämnts i något vetenskapligt arbete?

2. Vad är det för sällsynt danskt tryck det rör sig om?

3. Var finns Fagerhults exemplar av Confessio fidei 1593 nu? Var det förkommet redan på 50-talet, eller har det försvunnit sedan dess?

4. Är brevet skrivet på den famösa skrivmaskinen?

Uppdatering 2024-01-30: efter att ha konsulterat Fagerhults äldre inventarieförteckningar kan jag konstatera att Confessio fidei inte dyker upp förrän på 1700-talet, och då endast i 1693 års utgåva. Detta tyder på att Helander kan ha varit felinformerad - eller möjligen att det numer sannolikt förkomna exemplaret kan ha ägts av någon av församlingens präster.

Om unika tryck V: den försvunna passionsbetraktelsen

I det pågående arbetet med att upprätta en standardiserad databas över kyrkornas böcker, har jag haft anledning att återigen gå igenom materialet från inventeringen i Linköpings stift. Jag har då stött på flera fall där ett tryck initialt inte har kunnat identifieras, och där den begränsade tiden för inventeringsarbetet inte tillåtit några fördjupande undersökningar. 

Kort sagt: när ett tryck inte har gått att identifiera genom slagningar i LIBRIS, WorldCat eller någon av de stora internationella forskningsbibliotekens digitala kataloger, har jag lämnat det därhän, och bara kortfattat beskrivit objektet med titel (om någon sådan alls finns), vad det rör sig om för typ av skrift och ungefärlig datering.

Ett sådant fall är ett märkligt, illustrerat ettbladstryck på latin, med en lovprisning av "vår herres och tjänares, Jesu Kristi ärofullaste lidande och uppståndelse", som återfanns inlagt i en Karl XII-bibel som tillhör en kyrka i stiftets södra delar.

Bladet är anonymt, och ingen tryckare uppges, men att det tagits fram i samarbete mellan författare och tryckare är uppenbart, då raderna satts så att de även bildar meningar som skall läsas uppifrån och ner. I korsen som avbildas citeras de båda rövarna: "Tänk på mig när du kommer i ditt rike" och "Om du är Kristus, rädda dig själv och oss", medan Jesus ropar ut orden från Psaltaren 22: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig". Texten flankeras av lovprisningar: "Jag brinner av din kärlek, Jesus, världens frälsare" och "Din död är mitt liv; jag brinner av din kärlek".

När bladet återfanns vid inventeringen gjorde jag fruktlösa försök att identifiera det. Då texten är på latin kan den ha författats och tryckts i stort sett varsomhelst i västra Europa, men baserat på utförandet, innehållet och den intrikata typografin som är typisk (no pun intended) för senrenässans och barock, bedömde jag att det sannolikt härrörde från 1600- eller tidigt 1700-tal. Närmare än så kom jag inte, och då jag började misstänkta att det kanske kunde röra sig om ett tryck som ingått i ett annat verk, och därmed aldrig beskrivits bibliografiskt, lät jag det bero. I protokollet angav jag bara att det var ett tryck av okänt ursprung.

Men när jag åter fick tillfälle att gå igenom mina gamla protokoll, insåg jag att jag i hastigheten hade gjort en miss när jag transkriberat bladets titel. Superlativ av "gloriosam" hade tappat två bokstäver; istället för det korrekta "gloriosissimam" hade det blivit "gloriossimam", och även om detta är en form som då och då förekommer inom medeltidslatinet, gav det naturligt nog inga träffar vid slagningar i de digitala katalogerna.

Vid en ny sökning visade det sig att trycket finns registrerat i LIBRIS, men att "uppgift om bibliotek saknas". Däremot finns en hänvisning till Isak Collijns bibliografi över svenskt 1600-talstryck, där det konstateras att bladet saknar ort och år, men att det sannolikt är tryckt omkring 1680. Det framgår inte på vilka grunder det bedöms vara ett svenskt tryck, men Collijn anger att bladet är bevarat i ett enda exemplar, som ska finnas på stiftsbiblioteket i Linköping. Där har det dock inte kunnat återfinnas. I bibliotekets annoterade referensexemplar av bibliografin finns inget angivet löpnummer eller hyllsignum, vilket är standard, utan bara ett undrande frågetecken - som om Collijns uppgift aldrig har kunnat bekräftas.

Eftersom Collijns 1600-talsbibliografi saknar tydliga källhänvisningar vet vi inte om han faktiskt sett trycket, eller om han utgått från inaktuella kataloguppgifter. Tills ett exemplar dyker upp i stiftsbibliotekets samlingar eller någon annanstans, måste därför min slutsats bli att det blad som återfanns vid bokinventeringen är det enda som bevarats till idag.

Om unika tryck IV: Mäster Sigfrids felande länk

Det fåtal gånger som almanackor från 1500- och 1600-talen påträffats under inventeringarna i Linköpings och Växjö stift, har det uteslutande rört sig om fragment som återfunnits som makulatur i pärmarna på äldre böcker. Som nämnts i en tidigare post visar detta att bokbindarna har förvärvat obundna, kasserade ark av tryckarna - ark som antingen varit feltryckta eller som av en eller annan anledning blivit förblivit osålda.

I Linköpings stift har ett exemplar av Laurentius Paulinus Gothus almanacka för 1592 påträffats på detta sätt, medan två exemplar av en almanacka för 1614, utgiven av prästen, naturfilosofen och astrologen Sigfridus Aronus Forsius har återfunnits i Växjö stift - båda gångerna som makulatur i den kyrkohandbok som kom ut samma år.

Sigfridus Aronus Forsius: författarporträtt från Then stora prognostica til thet åår Christi MDCXVII, exemplar i Uppsala universitetsbibliotek

När en liten, tunn 1800-talsvolym som påträffades vid inventeringen i en kyrka nära Växjö visade sig innehålla ovikta ark från en gammal almanacka, låg det därför nära till hands att anta att även dessa fragment  ursprungligen utgjort makulatur i pärmarna på en annan bok. Detta bekräftas av att det i samma kyrka finns ett exemplar av just 1614 års handbok, som bundits om i ett likadant band som almanacksfragmenten. När den gamla handboken renoverades någon gång i mitten av 1800-talet, har man alltså sannolikt betraktat de åldriga bladen som en märkvärdighet och tagit dem tillvara och bundit in dem i en egen volym. 

Även här rör det sig om en almanacka av Forsius, men vid en närmare blick på titelbladet visar den sig vara ställd till året M DC XI, alltså 1611, och någon sådan almanacka har tidigare inte varit känd.

Sigfridus Aronus Forsius (d. 1624) levde ett stormigt liv och verkade från 1590-talet fram till sin död som lärare och skolmästare i Estland, som fältpräst under hertig Karls fälttåg i Livland och som församlingspräst i Finland och Stockholm. 1601 deltog han i en geografisk expedition till Torne lappmark och norska ishavskusten, och han förestod under en kort period lärostolen i astronomi vid Uppsala universitet. Men hans liv kantades också av konflikter och skandaler, och hans dåliga ölsinne, grälsjuka och ständiga fylleri är omvittnat. Långa tider stod han utan tjänst, och dedikationerna i hans skrifter vittnar om hans återkommande strävan att blidka befintliga och potentiella patroner.

Den mest framträdande delen av Forsius författarskap är hans årliga almanackor och astrologiska prognostikor - de senare ofta publicerades som bilagor till de förra. Det äldsta bevarade exemplet är en prognostika, tryckt i Lübeck 1605, och i företalet till denna förklarar Forsius att han under lång tid sammanställt liknande arbeten, men att han inte lyckats få dem tryckta. De följande två åren kom heller inga nya utgåvor, eftersom Forsius satt fängslad en längre period, misstänkt för samröre med anhängare till den avsatte kung Sigismund. Senast 1607 inledes dock en kontinuerlig utgivning som kom att fortsätta fram till året före Forsius död, från 1613 förstärkt genom ett kungligt privilegium med ensamrätt att ge ut almanackor i det svenska riket.

Det finns dock luckor i Forsius utgivning. Ingen almanacka finns bevarad för 1612, 1616, 1620 eller för 1622, och fram till nu inte heller för 1611. Vad luckorna beror på kan aldrig slås fast med säkerhet, men gissningsvis har almanackors och årsprognostikors efemära natur spelat in. De var aktuella under ett specifikt år, och när det året gått fanns ingen större anledning att behålla dem. Bevarandegraden för 1500- och 1600-talens almanackor är därför generellt låg. Med största sannolikhet trycktes många kalendariska arbeten runt om i Europa som aldrig noterats i några bibliografier. 

Det är med andra ord fullt möjligt att luckorna i Forsius utgivning helt enkelt handlar om publicerade verk som försvunnit under tidens lopp. Det aktuella fyndet av en hittills okänd utgåva kan tyckas tyda på det.

Referenser

Ahnlund, Nils, "Daniel Hjort", Svensk sägen och hävd: kulturbilder, Geber, Stockholm 1928

Kiiskinen, Terhi, Sigfrid Aronus Forsius, Astronomer and Philosopher of Nature, 2007

Kjellgren, Martin, Taming the Prophets: Astrology, Orthodoxy and the Word of God in Early Modern Sweden, Sekel, Lund 2011

Lindroth, Sten, Paracelsismen i Sverige till 1600-talets mitt, Lychnosbiblioteket, Uppsala 1943

Lindroth, Sten, "Forsius, Sigfridus A", Svenskt biografiskt lexikon bd 16, Stockholm 1964-1966

Pipping, Fredrik Wilhelm, Historiska bidrag till Finlands calendariografi, Finska Litteratursällskapets tryckeri, Helsingfors 1858

Sandblad, Henrik, De eskatologiska föreställningarna i Sverige under reformation och motreformation, Lychnosbiblioteket, Uppsala 1942

Om unika tryck III: Den fromme alkemisten

I en tid då böcker vanligen såldes obundna och begreppet antologi var okänt,  förekom inte sällan att  småskrifter med varierande innehåll bands in i samlingsvolymer. För den som arbetar med äldre boksamlingar utgör denna typ av volymer ett kärt besvär. Ofta är de värdefulla som kunskaps- och bokhistoriska dokument över hur enskilda bokägare kategoriserade och ordnade sina samlingar. Samtidigt tar det tid att gå igenom och katalogisera sådana volymer. När de dyker upp vid inventeringarna krävs därför avvägningar huruvida det är mödan värt att registrera varje titel, och det är lätt hänt att enskilda arbeten förbigås.  

I ett ovanligt rikt prästgårdbibliotek, som efter kyrkoherdens död hamnat i församlingens ägo, hittade jag en ytligt sett oansenlig volym med tyska uppbyggelseskrifter från 1600-talet. Just denna typ av litteratur är rätt vanlig, och av tidsbrist beslöt jag därför att inte dokumentera den i detalj, För att vara säker på att inte missa något väsentligt tog jag dock några snabba bilder av varje titelsida.

Gregor Strigenitz (1548-1603): Rubus ardens, eller "Den brinnande busken", uppbyggelseskrift tryckt i Leipzig 1614

    

När jag sammanställde protokollen från inventeringen bekräftades mitt första intryck. Volymens olika delar hade titlar som Nothwendige und Christliche Betrachtung och Davids und aller Recht-Gläubigen Güldenes Kleinod, för att inte tala om Sonderbare Sonn- und Festags- Wie auch andere Zeit- Leyd- und Freud- Tauff- und Gast- Straff- Buß- und Trost-Predigten. Författarna var också genomgående rättrogna lutherska teologer och prästmän som Christian Chemnitz (1615-1666), Daniel Fiedler (fl. 1665-1688) och Johann Brendel (1610-1693). Skrifterna var lätta att identifiera, och de som inte fanns i LIBRIS gick att hitta via den tyska nationalbibliografin VD 17.

Kort sagt, volymen såg ut att bestå av idel renlärig, luthersk uppbyggelselitteratur av dussintyp. Men i fråga om en titel gick jag bet.

Johann Daniel Mylius Paradeiß Garten, Frankfurt A.M. 1626

Vid en första anblick var det inget som skiljde verket från de övriga. Titeln Paradeiß Garten - Paradisträdgård - återkommer i otaliga uppbyggelseskrifter från 1600-talet, och försäkran att skriften innehåller "många vackra, anderika och nyttiga tröst- och botböner" kunde lika gärna ha ingått i ett verk av Johann Arndt eller någon annan av pietismens tidiga föregångare.

Johann Daniel Mylius (fl. 1585-1631), kopparstick från 1618. Wikimedia Commons.

Men författaren, Johann Daniel Mylius, var varken präst eller predikant. I grunden var han läkare och alkemist, och upphovsman till flera medicinska och alkemiska arbeten som Opus medico-chymicum i tre band (1618-1630), Antidotarium medico-chymicum reformatum (1620), Anatomia Auri och Pharmacopoea Spagyrica (båda publicerade 1628). Men han var även kyrkomusiker, verksam som lutenist i Barfüßerkirche i Frankfurt, och han publicerade 1622 en samling stycken för luta, Thesaurus gratiarum.

Illustration från Johann Daniel Mylius, Opus Medico-Chymicum (1618): schematisk och symbolisk framställning av planeternas och metallernas relation till zodiaktecknen. Wikimedia Commons.

Att en alkemist även kunde syssla med teologi är i sig inget märkligt. Målet för såväl teologen som alkemisten var att nå kunskap om tillvarons gudomliga mysterier, och det var framför allt metoden som skiljde dem åt - exegetiken kontra utforskandet av Guds skapelse via kemiska experiment. Men Mylius hade även studerat teologi och publicerade renodlade teologiska arbeten, som Christliche reformierte Theologia (1621), som syftade till en synkretistisk förening mellan lutheraner och kalvinster. Att han även kan ha författat uppbyggelselitteratur är därmed fullt logiskt.

Problemet är bara att Mylius Paradeiß Garten inte verkar existera i sinnevärlden. Med reservation för att jag inte haft möjlighet att på plats gå igenom några fysiska kataloger, så går titeln inte att hitta, vare sig i VD 17 eller någon tillgänglig digital katalog jag haft möjlighet att konsultera. Statsbiblioteken i Berlin och München har den inte, inte heller Hertzog August Bibliothek i Wolfenbüttel eller universitetsbiblioteket i Frankfurt, som specialiserat sig lokalt tryck - bara för att nämna några av de viktigaste institutionerna för samlingar av äldre tryck i det tyska språkområdet. Och då bör man betänka att jag använt alla tänkbara och otänkbara kombinationer av sökbegrepp och stavningsvariationer - "Paradeisz" kontra "Paradeiss", "vnd" kontra "und" etc.

Tills motsatsen bevisas av någon nitisk bibliotekarie eller bokhistorisk forskare, kan jag därmed inte anta annat än att det exemplar av Johann Daniel Mylius Paradeiß Garten som jag närmast av en slump registrerade i ett prästgårdsbibliotek i Småland, är det enda, numera kända exemplaret av detta arbete.

Referenser:

Mylius, Johann Daniel, Paradeiß Garten Darinnen Viel schöne Geistreiche vnd nutzliche Trost vnd Bußgebet, auß den Büchern deß Alten Testaments Ehrich, In Lob, Ehr, Preiß, vnd Rhum der Grossen Allmächtigen Maiestät vnd Herrligkeit Gottes: Darnach Allen frommen vnnd Trewhertzigen Kindern Gottes, zu eifferiger Lieb, beständiger Hoffnung, Ermahnung zur Buß, Rew vnd Bekehrung von dem sündlichen Leben, zu einem Gottsfürchtigen, seligen vnd heiligen Wandel, Bey diesen jetzo sehr betrübten vnd gefählichen zeiten verfertiget vnd zusamen getragen Durch Iohan. Danielem Mylivm. Zu Franckfurt, Bey Conrad Eifrid zu finden. Im Jahr 1626.

Neumann, Ulrich, "Mylius, Johannes Daniel", NDB 18 (1997)

Rapport från en kyrkvind

Slutrapporten från bokinventeringen i Linköpings stift är nu helt färdigredigerad och har publicerats digitalt av stiftets avdelning för fastigheter och kulturarv under rubriken Rapporter, inventeringar forskning. Direktlänk finns här eller i länklistan intill.

Om unika tryck II: Psalmboken som försvann

Fyndet av en sliten gammal psalmbok i januari 2022 är på sätt och vis typiskt för bokhanteringen inom Svenska kyrkans församlingar. En kyrka har städats, varvid böckerna har packats ner i lådor, flyttats till församlingshemmets vind och glömts bort - mer eller mindre.

Förvaringslösningen ovan är inte ideal om man vill hålla ordning på sitt bibliotek.

Vid inventeringen var det hart när omöjligt att få överblick och gå igenom beståndet i sin helhet på de få timmar jag hade till mitt förfogande, men jag tittade snabbt igenom huvuddelen av kartongerna och dokumenterade de volymer som jag kunde konstatera hade ett kulturhistoriskt värde. Bland dessa återfanns en hårt åtgången volym som snabbt kunde identifieras som en psalmbok från första hälften av 1600-talet.

Illa åtgånget exemplar av Enchiridion. Möss, silverfiskar eller klippdassar tycks ha varit framme.

Enchiridion, utgiven av Petrus Rudbeckius, fick aldrig någon officiell status som psalm- och gudstjänsthandbok. Ändå gavs den ut i minst femton upplagor mellan 1620 och 1643, vilket ger en fingervisning om hur spridd och vanligt förekommande den en gång varit. 

Överlevnadsgraden för denna typ av brukslitteratur är dock försvinnande låg: av den första upplagan från 1620 finns inga kända exemplar bevarade, och vad gäller övriga utgåvor är exemplaren vanligen defekta och skadade. Redan i slutet av 1800-talet kunde Kungliga bibliotekets legendariske överbibliotekarie G.E. Klemming konstatera att Enchiridion är ”så sällsynt i godt skick, att jag tror knappast något felfritt ex. finnes.” Det är därmed möjligt, för att inte säga högst troligt, att det har funnits ännu fler utgåvor som idag är okända.

En särskild utgåva som länge varit försvunnen var den som trycktes 1630-1631 av Kalmars förste boktryckare Christopher Günther. Denne kom sedermera att skapa en lukrativ verksamhet som boktryckare i Linköping, men inledningsvis kantades hans karriär av motgångar. Inte nog med att Günther förlorade sin viktigaste patron och beskyddare när initiativtagaren till inrättandet av tryckeriet, Kalmars superintendent Johannes Rhotovius, hastigt avled i februari 1626; han lyckades även tidigt komma på kant med självaste Axel Oxenstierna.

Günthers onåd var i hög grad självförvållad. 1625 hade han varit i Rostock med fullmakt från rikskanslern att lyfta det kapital som placerats i staden genom en donation till Växjö katedralskola av Anna Trolle (1534-1617), och vars avkastning var tänkt att bekosta medellösa Växjöalumners utlandsstudier. Avsikten var att de 11 000 riksdaler som donerats skulle omplaceras och överföras till Kopparkompaniet, men Günther använde istället fullmakten som givits honom till att plocka ut 200 riksdaler för att bekosta inköpet av sitt tryckeri.

Med få officiella uppdrag och svårt skuldsatt var Günther sannolikt beroende av att publicera verk som bar sig ekonomiskt, och hans kända produktion under tiden i Kalmar bestod till stor del av småtryck, andliga och världsliga visor och predikningar som var lätta att omsätta. I katalogen över hans Kalmarproduktion sticker Enchiridion ut som en av de mer omfattande volymerna, men uppenbarligen har efterfrågan varit tillräckligt stor för att Günther - vare sig det var hans eget förlag eller om uppdraget kom från högre ort - skulle våga sig på att ge ut den på sin egen officin.

Günthers utgåva finns omnämnd i rättegångshandlingar från 1630-talet, men listas inte i Collijns svenska bibliografi. På 1960-talet återfanns dock ett exemplar som en gång tillhört Peter Wieselgren. Boken beskrevs i en artikel av Gösta Engström, bibliotekarie vid Göteborgs universitetsbibliotek, som konstaterade att den ägdes av Wieselgrens ättlingar. Sedan dess har volymen inte kunnat lokaliseras och får tills vidare betraktas som förkommen.

Titelbladet till evangelieboken avslöjar Günther som tryckare, Kalmar som ort, och 1630 som tryckår.

Den volym som återfanns vid inventeringen saknade visserligen flera blad i början, däribland det första titelbladet, men till skillnad från en del andra utgåvor av Enchiridion försåg Günther titelbladen till bokens olika avdelningar med uppgifter om tryckare, tryckort och år, och efter att ha bläddrat fram till evangelieboken kunde jag konstatera att det rörde sig om Günthers utgåva. En skadad och defekt volym förvisso, men också det enda idag kända exemplaret.

Referenser

Anteckning av Klemming i Petrus Johannis Rudbeckius (red.), Enchiridion eller then swenska psalmboken, sampt andra wanligha handböcker: flitigt öffuersedt och corrigerat, Västerås 1627, exemplar i KB.

Collijn, Isak, Sveriges bibliografi 1600-talet, Almqvist & Wiksell, Stockholm 1942-1946

Engström, Gösta, "Petrus Rudbeckius' 'Enchiridion eller then swenska psalmboken' tryckt hos Christopher Günther i Kalmar 1630-1631.", Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen 48, 1961 s. 115-118

Larson, Per, Christopher Günther - boktryckare i Kalmar 1626-1635, Antikvariat Per Larson, Linköping, 2018

Om unika tryck I

Tryckeri: träsnitt av Jost Amman i Hans Sachs, Eygentliche Beschreibung aller Stände auff Erden (1568)

När boktryckarkonsten etablerades i Europa i mitten av 1400-talet, innebar det en revolution på flera plan. För att tala med Benedict Anderson blev tryckta böcker den produkt som inledde "den mekaniska reproduktionens tidsålder". Böcker, pamfletter och flygblad kunde i och med tryckpressen produceras fortare, till en lägre kostnad, vilket svarade mot en efterfrågan som ökat stadigt redan på de handskrivna böckernas tid. 

Den tryckta texten blev därmed, ända från handpressens första tid, en massproducerad handelsvara som snabbt fann nya marknader. Bortsett från smärre avvikelser, huvudsakligen beroende på att boktryck fram till 1800-talets mitt förblev ett utpräglat hantverk, blev också de exemplar av ett enskilt verk som producerades vid ett specifikt tillfälle i stort sett identiska. Exakt samma text, ner till sista bokstaven, kunde läsas av olika personer, vare sig de bodde i Lübeck, Rostock eller Wittenberg - eller i Stockholm för den delen.

Att tala om unika tryck kan därmed tyckas som en självmotsägelse. Visserligen kunde böcker tryckas med avsikt att kompletteras för hand; tidiga prakttryck saknade vanligen anfanger, som istället fick målas dit på samma sätt som i medeltida handskrifter, medan träsnitt ofta var avsedda att handkoloreras. Likafullt var det tryckta råmaterialet detsamma i alla exemplar. 

Vad som däremot kan göra ett specifikt tryck unikt är den låga överlevnadsgraden för äldre böcker och skrifter - alltså böckers olyckliga förmåga att förskingras, förstöras, glömmas bort och försvinna. 

Av allt tryck som producerats i historisk tid - säg från mitten av 1400-talet till början av 1800-talet - är det endast en liten del som bevarats till idag. En gång stora upplagor har genom tidens tand reducerats så att endast ett fåtal exemplar återstår i forskningsbibliotekens gömmor. Andra utgåvor har helt gått förlorade och finns endast omnämnda i andra källor, medan otaliga tryck har försvunnit helt utan att lämna några som helst spår efter sig. De sistnämnda utgör vad Falk Eisermann, chef för inkunabelavdelningen vid Statsbiblioteket i Berlin, med en vitsig blinkning till Marshall McLuhan har kallat för "Gutenberggalaxens mörka materia". 

Och så finns det förstås böcker och skrifter som endast har bevarats i ett enda känt, och därmed unikt exemplar. 

Att unika böcker med jämna mellanrum dyker upp i kyrkliga boksamlingar är läsare av denna blogg på det klara med, men utan undantag har det hittills handlat om att volymerna blir unika genom hur de hanterats och använts, och genom de anteckningar och noteringar som förts i dem. 

Unika tryck är däremot extremt sällsynta; vanligen visar de kyrkliga biblioteken upp en rätt enahanda repertoar av ständigt återkommande titlar. Vid inventeringen i Linköpings stift återfanns inte ett enda tryck som inte katalogiserats, och huvuddelen av de titlar som registrerats under arbetets gång har utan problem kunnat hittas i LIBRIS.

Under den pågående inventeringen i Växjö stift har jag dock vid ett par tillfällen stött på tryck som inte tycks ha bevarats i några andra kända exemplar, och som jag inte kunnat återfinna i de större bibliografierna. Det rör sig om en svensk psalmbok, en tysk uppbyggelseskrift skriven av en vid tiden känd läkare, alkemist och tonsättare, samt en almanacka författad av en av det svenska 1600-talets viktigaste naturfilosofiska författare. I följande poster kommer jag att beskriva vart och ett av dessa fynd och försöka visa på deras kulturhistoriska betydelse.   

Fortsättning följer.

Referenser

Anderson, Benedict, Den föreställda gemenskapen: reflexioner kring nationalismens ursprung och spridning, Daidalos, Göteborg 1993

Eisermann, Falk, "The Gutenberg Galaxy’s Dark Matter: Lost Incunabula, and Ways to Retrieve Them" i Flavia Bruni & Andrew Pettegree (red.), Lost Books: Reconstructing the Print World of Pre-Industrial Europe, Brill, Leiden 2016

Kjellgren, Martin, "Bokmarknadens materialitet. Medierevolution och boklig kultur i 1500-talets Sverige" i Stefan Nyzell & Susan Lindholm (red.), Människor, mening och motstånd: en vänbok till professor Mats Greiff, Malmö universitet, Malmö 2020

Pettegree, Andrew, "The Legion of the Lost. Recovering the Lost Books of Early Modern Europe" i Flavia Bruni & Andrew Pettegree (red.), Lost Books: Reconstructing the Print World of Pre-Industrial Europe, Brill, Leiden 2016

Om de små detaljerna

Hittills har ingen krävt av mig att jag ska ha läst alla de böcker som registrerats under inventeringarna. Det är också för mycket begärt att känna till varje utgåva i detalj när protokoll ska upprättas och bibliografiska uppgifter sättas på pränt. Ofta brukar det räcka att ha koll på titelbladen för att enskilda utgåvor ska kunna identifieras med någorlunda säkerhet.  

Men ibland saknas titelbladen, och ibland är en volym så skadad att identifieringen blir vansklig. Det är därför nödvändigt att ha någorlunda koll på innehållet i åtminstone de vanligast förekommande titlarna för att snabbt kunna identifiera dem. I grunden är detta inte så komplicerat; typografin och den grafiska stilen ändras över tid, och det krävs inte mycket övning innan man kan se om en sida ur en kyrkohandbok kommer från 1693 eller 1772 års upplaga.

I praktiken innebär det att jag bläddrat igenom ett försvarligt antal biblar samt hand- och psalmböcker, och vid det här laget tror jag mig veta hur 1614 års kyrkohandbok ser ut, även om titelblad och företal saknas. 

För en tid sedan stötte jag dock på ett exemplar vid en inventering som gav mig huvudbry. Boken var defekt och stora delar saknades, men att det rörde sig om 1614 års handbok stod klart. Ändå var det något som inte stämde. Den lätt igenkännliga erratalistan som finns i slutet av volymen hade en extra rad som jag aldrig lagt märke till tidigare. 

Lika som bär ...

... och ändå inte: en extra rad har fogats in.

Isak Collijns svenska 1600-talsbibliografi gav ingen ledning, men efter att ha konsulterat ett par kompletta exemplar av handboken kunde jag konstatera att den extra raden inte är direkt ovanlig. Möjligen har det noterats att det finns varianter av just detta tryck någon annanstans i den bibliografiska litteraturen, men själv har jag inte sett några kommentarer, utan har bara kunnat konstatera faktum utifrån mina fynd.  

I sig är det inget konstigt, då boktryck före 1800-talets mitt var ett utpräglat hantverk. Sättning och tryckning skedde för hand, och om ett nytt misstag upptäcktes sedan erratalistan satts samman var det tämligen enkelt att göra en komplettering under pågående tryckning - i synnerhet som misstaget i det här fallet kom efter de övriga i handboken, och den inbördes ordningen i listan alltså inte behövde brytas.

I just det här fallet var det inga större problem att identifiera själva boken, men den lilla variationen visar ändå på komplexiteten i äldre tiders bokhantverk, och att det inte är givet att två exemplar av samma bok är fullt ut identiska. Det är med andra ord av vikt att hålla koll även på de små detaljerna.

För den som är lagd åt det hållet innebär det också att det skulle kunna gå att dela upp i stort sett alla bevarade exemplar av 1614 års handbok i en tidigare och en senare tryckning, med den senare tillagda raden som riktmärke - men riktigt så långt sträcker sig inte ens mitt bibliografiska intresse. Än vill säga.

Om bokfyndet i Osby

Ett fynd av kyrkliga böcker i Osby har tydligen väckt viss uppmärksamhet, inte bara i Norra Skåne och i Sydsvenskan, utan även i riksmedia.

Jag är kanske luttrad, men alldeles imponerad av pressdramaturgin blir jag inte. Fynden som gjorts i Osby är intressanta, men de är snarare typiska än unika. Att hitta 1500-talsvolymer på kyrkvindarna är inte direkt vanligt, men heller inte särskilt uppseendeväckande, och att hitta handskrivet arkivmaterial är i det närmaste vardagsmat. Sannolikt finns liknande fynd att göra i var och varannan församling i hela Lunds stift.

Historien om hur böckerna stuvats undan och glömts bort är dessvärre också rätt typisk för hanteringen av det bokliga kulturarvet i Svenska kyrkans församlingar.

All heder dock åt kyrkvärden som gjorde fyndet och förstod dess värde, och åt församlingen som nu har börjat låta dokumentera böckerna och vidta åtgärder för deras fortsatta bevarande. Förhoppningsvis kan andra församlingar låta sig inspireras.  

Det verkligt intressanta med den 1500-talsvolym som nämns i artiklarna - Vor Herris Jesu Christi Pinis, Döds oc aerefulde opstandelsis historie (1575) - är för övrigt att det rör sig om en typ av brukslitteratur som vanligen slitits hårt under åren och som sällan bevaras till modern tid. Här tycks det dessutom röra sig om ett ovanligt välbevarat exemplar i originalband, med ett läsbart pärmexlibris. Det finns med andra ord goda chanser att den första ägaren kan identifieras.

Uppdatering 2021-06-06: Fyndet uppmärksammas idag även i SVT Skåne. 

Databas över kyrkornas boksamlingar

Delar av resultatet från bokinventeringen i Linköpings stift har nu gjorts tillgängligt i en databas som byggts upp vid Linköpings universitetsbibliotek, och som går att hitta här:

Databasen är ännu under uppbyggnad, och det går än så länge inte att söka på exempelvis boktitlar. Inte heller har bildmaterialet lagts upp. Men, är man intresserad av att veta vilka kulturhistoriskt intressanta volymer som finns i den lokala församlingens ägo, så är det numera görligt.

Av säkerhetsskäl är alla uppgifter om placering borttagna ur databasen. Att en volym står registrerad på Knäckebröhults kyrka säger alltså inget om var eller ens i vilken byggnad boken finns. Ute i församlingarna hålls potentiellt värdefulla volymer inlåsta, och de exponeras inte annat än i godkända säkerhetsmontrar.

Föreläsning om kyrkornas böcker

I arbetet med att följa upp bokinventeringarna i Linköpings stift, har jag fått i uppdrag att ta fram en föreläsning om projektets resultat och om hur det kunskapsunderlag om kyrkornas boksamlingar som tagits fram under inventeringen bör tillämpas ute i församlingarna. Resultatet finns nu ute på YouTube:   

Föreläsningen är främst riktad till anställda, ideella och förtroendevalda inom kyrkoorganisationen och fokuserar på den lokala hanteringen av boksamlingarna, men den kan även ses med behållning för alla med kultur- eller lokalhistoriska intressen, eller intresse för kulturarvsfrågor överhuvudtaget.    

Handledning i digitalt format

Böckernas ordning, den handledning i hantering av kyrkliga boksamlingar som jag tagit fram på uppdrag av stiftet, och som jag tidigare flaggat för i posten "Envar sin egen bokantikvarie", finns nu i en digital version som kan laddas ner kostnadsfritt från stiftets webbsida.   

Men för den som hellre vill hålla i en riktig bok (vem vill inte det?) finns även enstaka exemplar kvar för beställning via linkoping.stiftsantikvarien@svenskakyrkan.se.

Om den bibliske Luther

Under det fältarbete som genomförts i stiftets kyrkor vid bokinventeringarna har tiden varit knapp. I genomsnitt har jag haft cirka två timmar per kyrka att röra mig med, och de data jag kunnat samla in på den tiden - främst i form av bildmaterial - har inte alltid räckt till för att jag ska kunna identifiera alla kulturhistoriskt intressanta objekt jag stött på. Om en volym saknar sitt titelblad kan det vara en nästintill omöjlig uppgift att ta reda på vilken bok eller utgåva det är jag har framför mig. Det är inte alltid kapitelrubriker eller illustrationer ger någon större ledning.

En svåridentifierad bok ...

Men nu, när inventeringarna följts upp och ett hundratal kulturhistoriskt intressanta objekt har valts ut för konservering, är det inte bara gamla 1500-talskartor som har dragits fram ur gömmorna. Även ett exemplar av Luthers kyrkopostilla kunde identifieras när jag väl fick chansen att titta närmare på den. Titelbladet var och förblev borta, men eftersom verket gavs ut i en vinter- och en sommardel, och volymen i fråga visade sig innehålla båda delarna, gick det ganska snabbt att identifiera både tryckaren och tryckåret. Sommardelens titelblad var nämligen intakt och visade att det rörde sig om en utgåva från 1557-1558, tryckt av Hans Lufft i Wittenberg. 

... men när ett titelblad dök upp mitt i volymen blev det lite enklare,

När jag väl jämfört "min" volym med digitaliserade exemplar som tillgängliggjorts av Bayerische Staatsbibliothek blev identifieringen hundraprocentigt säker.  

Fallet med Lutherpostillan gav mig hopp också om en åldrig tysk bibel som återfanns i ett förfärligt skick under inventeringarna, och som länge gett mig huvudbry. Själva bandet gav ingen ledning till hur gammal boken var, eftersom boken bundits om, sannolikt runt sekelskiftet 1800. 

Skapelsen: ett gammalt träsnitt i en ny bibel.

Inte heller de rikligt förekommande träsnitten var till någon större hjälp, då tryckaren uppenbarligen använt sig av både äldre och nyare stockar från andra bibelutgåvor. Bilden av skapelsen i inledningen av Genesis går tillbaka på senmedeltida förlagor, och ett helt identiskt träsnitt återfinns i en plattysk bibelutgåva, tryckt i Wittenberg 1558. Den milt ekivoka skildringen av hur Potifars hustru försöker förföra den unge Josef, närmar sig däremot den tidiga barockens uttrycksätt.

Biblisk erotik på protobarockt vis: Potifars hustru försöker bokstavligen dra Josef ner i sängen. 

Resultatet har blivit en bibel, som trots att den måste ha tryckts någon gång runt sekelskiftet 1600, bitvis ger ett betydligt mer ålderdomligt intryck än exempelvis Gustav II Adolfs bibel från 1618, som stilmässigt står stadigt i gränslandet mellan senrenässansen och den tidiga barocken. 

Men mycket närmare en datering än så kom jag inte, trots att jag konsulterade bokhistorisk expertis i min bekantskapskrets och plöjde igenom de bibliografiska databaserna VD 16 och VD 17.

Men äldre biblar är ofta tryckta i flera delar med titelblad som separerar de olika delarna från varandra. Profeterna brukar ha ett eget titelblad, liksom Nya testamentet. När jag nu fick möjlighet att titta närmare på den aktuella volymen fanns det alltså gott hopp om att även denna bibelutgåva skulle gå att identifiera. Det visade sig dock snart att det var tunnsållat med information: Nya testamentet hade inte något eget titelblad alls, och titelbladet till profeterna var utrivet. Det fanns heller ingen bevarad kolofon som kunde ge tryckarens namn.

Besvikelsen blev därför stor - men inte så långvarig. När jag ändå hade volymen framför mig passade jag på tillfället att gå igenom den lite mer noggrant, varpå ett bevarat fragment av titelbladet plötsligt dök upp, löst liggande på annan plats i bandet. Bibeln visade sig då vara från en något yngre utgåva än jag först trott, tryckt av August Boreck i Wittenberg "anno M. DC. XXII.", alltså 1622:

Titelsidans träsnitt, som föreställer Martin Luther och kurfurst Johan den ståndaktige av Sachsen i bön vid den korsfäste frälsarens fötter, förstärker det ålderdomliga intrycket. Bilden går tillbaka på en förlaga av Lucas Cranach dy. använd till Wittenbergutgåvan av Nya testamentet 1546, och den är nästintill identisk med den som användes på titelbladet till Lutherpostillan från 1557.

En intressant detalj i bibeln från 1622 visar på den centrala betydelse som Luthergestalten fått inom den evangeliska rörelsen. Illustrationen på titelsidan och de lutherkommentarer som inkorporerades i den tyska bibelöversättningen har nämligen fått sällskap av andra referenser till den store reformatorn. På minst två ställen i Gamla testamentet medverkar Luther själv som aktör i den bibliska berättelsen, genom att hans gestalt lyfts in i illustrationerna.

I en illustration till första konungaboken framställs Luther som en man i kretsen kring kung Asa av Juda, den regent som "fördrev kulttjänarna ur landet och avlägsnade alla gudabilder som hans fäder hade låtit göra", och som högg sönder ett beläte av Ashera som hans mor Maaka låtit resa (1 Kon 15:9-14). 

Luther bistår kung Asa av Juda i förstörelsen av avgudabilderna och i renandet av religionen.

I den andra illustrationen träder Luther in i en namngiven roll. Som hovsekreteraren Shafan föreläser han den nyligen återfunna lagen för kung Josia av Juda (2 Kon. 22:8-13). Därmed inleddes det sista försöket att reformera och återställa den rena gudskulten, innan Judariket slutgiltigt föll för Nebukadnessar II:s härar år 587 f Kr - i berättelsens narrativ som ett straff för att gudsfolket avfallit och dess kungar gjort "det som var ont i Herrens ögon".

Martin Luther i rollen som kung Josias hovsekreterare Shafan.

Parallellerna till samtiden och 1500-talets evangeliska reformation är uppenbara. I de båda illustrationerna framställs Luther som en andlig rådgivare och frambringare av Gudsordet, en man som i samarbete med rättrådiga furstar verkar för att utrota avguderiet och återställa den sanna religionen. Det är knappast en slump att kung Josias tronsal liknar ett tyskt furstehov, och att kungen själv bär omisskännliga drag av Johan den ståndaktige - Luthers patron och den som politiskt genomdrev reformationen i Sachsen. Med i stort sett inga justeringar hade bilden också kunnat användas för att illustrera överlämnandet av den första fullständiga tyska bibelutgåvan till Johan Fredrik av Sachsen 1534.

De bibliska gestalterna avspeglar alltså Luthers egen roll som gudsman och reformator, vilket också för in 1500-talets reformation i ett bibliskt skeende. Parallellerna handlar inte bara om ytliga likheter mellan det bibliska förflutna och samtiden, utan visar hur de olika skeendena korresponderar med varandra - ungefär på samma sätt som skapelsens makrokosmos antogs korrespondera med människokroppens mikrokosmos.  

De båda träsnitten med Luther som biblisk gestalt kan inte dateras exakt, men de är sannolikt utförda av samma mästare, och dräktmodet som skymtar i bilden av kung Asas ikonoklasm visar att bilderna sannolikt härrör från 1500-talets sista decennier eller möjligen något senare. Det var en tid då de apokalyptiska förväntningarna inom den evangeliska rörelsen intensifierades. Liksom Judariket stod inför sitt fall i kung Josias tid, tycktes nu världen i sin helhet skälva i sina grundvalar. Parallellerna till den bibliska historien bekräftade därmed den evangeliska reformationens uppdrag att föra den kristna församlingens sista stora kamp mot Antikrists anhang, förebådad i Uppenbarelseboken. 

Bilden av Luther i en gammaltestamentlig kontext skapar därmed i dubbel mening en gestalt av bibliska proportioner. Bilden av den bibliske Luther stärker honom också i hans roll som gudsman och förkunnare av evangeliet, och bekräftar honom som den yttersta tidens profet.

Litteratur:

Robin Bruce Barnes, Prophecy and Gnosis: Apocalypticism in the Wake of the Lutheran Reformation, Stanford University Press, Stanford, Calif., 1988 

Andrew Cunningham & Ole Peter Grell, The Four Horsemen of the Apocalypse: Religion, War, Famine and Death in Reformation Europe, Cambridge Univ. Press, Cambridge,         2000 

Håkan Håkansson, Vid tidens ände: om stormaktstidens vidunderliga drömvärld och en profet vid dess yttersta rand, Makadam, Göteborg, 2014 

Martin Kjellgren, Taming the Prophets: Astrology, Orthodoxy and the Word of God in Early Modern Sweden, Sekel, Diss. Lund : Lunds universitet, 2011, Lund, 2011 

Andrew Pettegree, Brand Luther: 1517, Printing, and the Making of the Reformation, Penguin Press, New York, 2015 

Henrik Sandblad, De eskatologiska föreställningarna i Sverige under reformation och motreformation, Uppsala, 1942

Envar sin egen bokantikvarie

... som Fakiren hade kunnat uttrycka det.

Fortsättningsprojektet efter de kyrkoantikvariska bokinventeringarna i Linköpings stift har nu resulterat i en liten handledning i konsten att ordna och hantera kyrkliga boksamlingar.

Böckernas ordning är en bok som ger råd om hur böckers kulturhistoriska värde ska bedömas och hur samlingarna bör ordnas, samt något om hur böcker bör förvaras för att inte brytas ner i förtid av fukt, mögel och skadedjur. Här finns också råd om hur samlingarna kan tillgängliggöras och hur man kan tänka kring gallring när det behovet uppstår. Handledningen rymmer även kortfattade noteringar om vilka böcker som man kan förvänta sig att stöta på i kyrkorna, varför de har hamnat där och vad de en gång använts till.

Böckernas ordning vänder sig i första hand till anställda, frivilliga och förtroendevalda inom Svenska kyrkans församlingar, men kan också komma till nytta för hembygdsföreningar, mindre folkbibliotek och andra institutioner som hanterar äldre boksamlingar i sin verksamhet.

Boken kan förhandstecknas för 120 kr + frakt och moms, genom att maila till linkoping.stiftsantikvarien@svenskakyrkan.se senast 30 oktober 2020.

Om kyrkliga böcker och bokauktioner

När man som jag har bokligt kulturarv som yrke kan det vara klokt att inte vara alltför intresserad av boksamlande för egen del. Frestelserna är många, tillfällena likaså, och nutidshistorien har med önskvärd tydlighet visat att ingen person är höjd över misstanke.

Själv är jag rätt modest i mitt samlande: de senaste åren har jag framför allt köpt på mig böcker som jag har haft nytta av i mitt jobb och i min forskning, och när jag besökt bokauktioner på nätet har det framför allt varit för att få ett grepp om priserna och utbudet.

En vanlig, men kulturhistoriskt intressant bok.

Men, ibland faller även jag till föga. På en nätauktion arrangerad av en välrenommerad firma fick jag häromveckan syn på en bok som jag registrerat otaliga gånger under min inventering: Anvisning till valet af läkemedel för allmänna sjukvården, till inrättande af socken-apothek av Magnus af Pontin, tryckt 1816. Titeln ingår bland de böcker som återfinns i stort sett överallt, och som framgår av anteckningar i en del exemplar har de antingen skänkts "af Hans Kongl. Majt." eller inköpts "på hög befallning". Det handlar alltså om en bok som överheten förordade att kyrkorna skulle ha i sin ägo, för att "ett tillräckligt men inskränkt antal kraftiga läkemedel" skulle kunna tillhandahållas "i hvarje Församling på landsbygden" (Pontins förord).

När nu ett exemplar dök upp på auktion och budgivningen inte gick särskilt högt slog jag alltså till, och införlivade det med min sparsmakade samling av äldre tryck i blandade ämnen.

Löpnumret visar att volymen ingått i en större samling, och sannolikt finns förtecknad i en samtida katalog.

Men när jag väl fått boken i min hand blev jag konfunderad. Löpnumret på ryggen visade att exemplaret ingått i en större samling, och på försättsbladet fanns en ägaranteckning: "Strengnäs Domkyrka tillhörig".

Av ägaranteckningen framgår vilken boksamling volymen har tillhört.

Nu var det som sagt en välrenommerad firma som stod för försäljningen, och det finns i nuläget ingen anledning att tro att jag har köpt stöldgods. Sannolikt har volymen gallrats ut ur domkyrkoförsamlingens boksamling någon gång när Pontins bok kommit ur bruk, men ännu inte betraktades som kulturhistoriskt intressant. Men det är ändå märkligt att de inblandade inte har haft bättre koll.

Så länge en bok som gallras ut ur en offentlig boksamling inte kasseras, utan skänks vidare eller går till försäljning, så ska detta noteras, både i katalogen och i själva volymen. Detta har exempelvis gjorts i mitt eget exemplar av Georges de Chambrays skildring av Franska arméens expedition till Ryssland (1825-1826), där en stämpel markerar att volymen gallrats ut från Umeå universitetsbiblioteks samlingar. Åtgärden är enkel och gör det lätt att undvika framtida missförstånd.

Lager av ägarhistoria i de Chambrays militärhistoriska skildring: en äldre ägaranteckning har pietetslöst klistrats över av en bibliotekarie på Karlberg, därefter har en arkivarie satt på krigsarkivets exlibris, medan en stämpel - för säkerhets skull applicerad på båda etiketterna - markerar att volymen gallrats ut ur Umeå universitetsbiblioteks samlingar.   

Så har inte gjorts i fallet med boken från Strängnäs domkyrka, något som dessvärre inte är helt ovanligt - i synnerhet inte när man har med kyrkliga boksamlingar att göra. Betydligt märkligare är att auktionsfirman inte noterar proveniensen i objektbeskrivningen, utan bara konstaterar att det finns "äldre noteringar" på försättsbladet.

Nu är Pontins medicinska handbok knappast en raritet med något större ekonomiskt värde, men med tanke på de trovärdighetsproblem branschen av och till brottas med, finns det all anledning att redovisa objektens ägarhistoria mer öppet.

I vilket fall är domkyrkoförsamlingen underrättad, och med tiden lär vi får se vad bevarade förteckningar kan säga om tidigare gallringar - eller om det faktiskt har förekommit svinn.

Uppdatering 2020-05-20: saken är nu kontrollerad, och det kan konstateras att boken har gallrats ut för inte alltför länge sedan. Så länge domkyrkoförsamlingen inte vill ha tillbaka sitt förlorade får, så kommer Pontin alltså fortsätta att pryda min bokhylla.

Om en bokälskares anteckningar

För ett par veckor sedan höll jag ett föredrag för en släktforskarförening, där jag presenterade inventeringsprojektet och en del av de fynd jag gjort under arbetet. Gensvaret jag fick, och de många frågorna som ställdes efteråt gav mig intrycket att det fanns ett genuint intresse för det jag hade att berätta. Men så konstaterade någon i publiken att ”man nog måste vara lite speciell” för att hålla på med det jag gör. Kommentaren tog mig ögonblickligen ner på jorden, och jag gick från professionell bokhistoriker till obotlig nörd på två sekunder.

Nu kan jag dock konstatera att jag mött min överman.

Olof Wigius (1705-83), med bok och penna. Porträtt målat av Stefan Ekeroth 1762.

När Olof Wigius (1705-83) tillträdde kyrkoherdetjänsten i Gistad 1759, började han så gott som omedelbart vårda sig om kyrkans boksamling. Med minutiös noggrannhet, och med ständiga hänvisningar till äldre handlingar och sockenstämmobeslut, dokumenterade han när volymerna köpts eller bundits, till vilken kostnad det skett, och vilka kassor som belastats.

Marmorerat band från Gistad, bundet av bokbindaren

Sven Moberg i Linköping 1760. 

Flera volymer som farit illa av ålder, skickades prompt till mäster Sven Moberg i Linköping för ombindning. För formens skull hänvisade Wigius även här till olika sockenstämmobeslut, som för att visa att vården om böckerna var hela församlingens angelägenhet, men blotta mängden böcker som bands om i samband med hans tillträde gör det alldeles tydligt vem det var som drev på. I ett fall hänvisade han till att biskop Erik Benzelius vid sin visitation i församlingen 1735, funnit en värdefull gammal bok ”så aldeles förlorad” att han ”förordnat om dess ombindning”, men det var först när Wigius var på plats tjugofem år senare som det verkligen blev gjort.

Bokband från 1611 med initialerna L[aurentius] N[icolai].

Ett exempel på Wigius ingående dokumentation återfinns i en utgåva av Simon Musaeus postillor från tidigt 1600-tal. Här beskriver han – tämligen omständigt – volymernas proveniens:

Denna Postilla, som innehåller en Uthläggning öfwer alla, både Bön- och Högtidsdagars Evangelier och Epistlar, jämwäl öfwer Apostel- eller Helgedagars Evangelier och Epistlar, samt Christi Pinos Historia, med mera, hela året igenom, och består af 4 Tomer, eller särskigdta Delar och Band, hafwer framledne Kyrkoherden, Dominus Laurentius Nicolai uti Winnerstadt[1] ägt åhr 1611 och 1614, hwilket bewisas med Literis initialibus L. N. utanpå pärmarna intryckte

Vad Wigius syftar på är volymernas pärmexlibris, som i och för sig inte säger mer än att den som låtit binda in volymerna hade initialerna LN, och att det gjordes mellan 1611 och 1614. Men Wigius gräver djupare än så:

Hafwandes sonen, den Heders Mannen och Senioren framl. Probstern och Kyrkoherden här uti Gistad, Herr Nicolaus Laurentii Winnerstadius,[2] antingen fått till skjänk, eller säkert ärfwt denne samma efter bemälte sin sal. Fader; Warandes sedermera, efter Hr Probstens död, utaf arfwingarna, i ställe för 4 Riksdahler i Testamente, gifwen till Gistads Kyrka, år 1674; hwarom tydeligen berättelse gifwas uti Document-Boken, pag. 52, punct. 4; och i Äldsta Memorial-Boken, Folio 68, facie 2:da.

Wigius förde också andra anteckningar och kommenterade böckernas innehåll, både på svenska och latin, vilket visar hur han läste, förstod och använde böckerna i sin prästgärning. I samma utgåva av Musaeus postilla konstaterar han att

Boken, ehuru den, för gamla methodens skuld, är kommen utur bruk, i anseende nu warande efterwerlds nyare smak och skrifo-sätt, docklikwäl, för dess ålders skuld, och såsom et moniment hos efterwerlden förwaras aktsamligen, förbemälte Heder- och minneswärda Prästman [Nicolaus Laurentii] til skyldig och tacksam ihugkommelse, aldenstund han i många måtto, genom sina trogna tienster Församblingen och Prästegården til Ländande nytto, nu och tilkommande tider, hafwer [i] högsta grad gordt sig der til förtjänt utaf sin[e] Successorer i Ämbetet; Hwilket härmedelst [undertecknad] skyldigast, och, för sin del, bewisa welat, wördsammast med denna införda anmärkning och bewijs. / Skrifwet d. 23 Novemb. År 1760. Undertecknad p[astor] l[oci] Ol. Wigius.

Det är alltså inte för det teologiska eller homiletiska innehållet boken är värdefull. Som det barn av upplysningen han var, betraktade Wigius sin tids tänkande och uttryckssätt som annorlunda, och sannolikt mer utvecklat än reformationstidens. I stället blir volymen en artefakt som minner och berättar om företrädarnas gärning, och ur Wigius perspektiv det är framför allt därför den ska vårdas och bevaras.

Wigius dokumentation i Musaeus postilla.

Wigius var även en boksamlare i sin egen rätt, men hans privata böcker finns inte kvar i kyrkans ägo, då han vid sin död testamenterat hela sin boksamling till stiftsbiblioteket. 

Herdaminnena är tämligen fåordiga vad gäller Wigius. Isaac Håhl nämner på 1840-talet i stort sett bara hans formella meriter och steg i karriären, medan Westerlund och Setterdahl under tidigt 1900-tal konstaterar att han var en god latinist, och att han författat en Series pastorum, full av matnyttiga upplysningar och omdömen om sina företrädare. Båda herdaminnena nämner som hastigast hans hustru Eleonora Sophia Planting-Gyllenbåga (1692-1770), men berättar inget om hennes person, eller vad hon ansåg om makens bokintresse. På porträttet av henne i Gistad kyrka, är hon liksom maken avbildad med en bok i händerna, men i hennes fall rör det sig med största sannolikhet om en psalmbok som ska vittna om fromhet snarare än beläsenhet.

Adelsdamen och prästhustrun Eleonora Sophia Planting-Gyllenbåga, 

med näsduk och bok. Porträtt målat av Stefan Ekeroth 1762.

Om vi får tro Oscar Ahlén, som skrev en levnadsteckning över kyrkoherde Jonas Fredrik Carlström – nämnd i ett tidigare blogginlägg – så hade Gistad pastorat vanskötts grovt under Wigius tid. Ahlén citerar en minnesteckning, hållen vid prästmötet 1831, där det talas om hur Carlström vid sitt tillträde mötts av "ett hundraårigt stigande förfall i andligt och världsligt afseende, ett vanvårdat Herrens tempel, en i högsta grad förfallen prästgård, oordentliga räkenskaper och toma kassor".

Omdömet får kanske tas med en nypa salt: minnestecknaren ville av givna skäl lyfta Carlströms betydelse som kyrkoherde, och han överdrev sannolikt kontrasten mot företrädaren. Men som en av vaktmästarna konstaterade inför min inventering i Gistad: möjligen brydde sig Wigius mer om böckerna än om sin församling.

Wigius sirligt präntade noteringar i Johan Peringskiölds En book 

af menniskiones slächt, och Jesu Christi börd (1713)

Litteratur:

Oscar Ahlén, ”Anförande av kyrkoherden emeritus Oscar Ahlén vid firandet av 250-årsminnet av Jonas Fredrik Carlström i Gistads Prästgård 1995”, manuskript i Linköpings stiftshistoriska sällskaps arkiv, Linköpings stifts- och landsbibliotek 

Johan Isaac Håhl, Linköpings stifts herdaminne, Norrköping, 1846-1847 

Johan Alfred Westerlund & Johan Axel Setterdahl, Linköpings stifts herdaminne. D. 3, Linköping, 1919

Om donationen till stiftsbiblioteket, se Linköpings stifts tidningar 12:1783  

---

[1] Laurentius Nicolai (1565-1617), kyrkoherde i Vinnerstad.

[2] Nicolaus Laurentii Winnerstadiensis (1600-73), kyrkoherde i Gistad