Om herr Joens bibliska anteckningar

Joen Petri Klints avbildning av vädersolarna över Stockholm 1535, ur 

Om the tekn och widunder, som föregingo thet lithurgiska owäsendet,

Linköpings stiftsbibliotek (Cod. Linc. N 28).

Kyrkoherde Joen Petri Klint i Östra Stenby (d. 1608), har för eftervärlden framför allt blivit känd för ett manuskript där han beskriver diverse järtecken som observerats, och som han kopplar till skeenden i sin samtid. Han har även författat en krönika över Gustav Vasas regering, där han bland annat lyckats åstadkomma en ofta reproducerad bild av Nils Dackes avhuggna huvud, utställt till allmän beskådan i Kalmar.

Klints avbildning av Nils Dackes huvud, ur

Den Swenska Krönika om k. Göstaffs Rigemente,

Kungliga biblioteket (Cod. Holm. D 31).

Mindre känt är att Klint också förde omfattande anteckningar i Östra Stenbys kyrkbibel. Bibeln har bevarats till idag, om än i något stympat skick, men som de flesta kyrkliga böcker som förvaras ute i församlingarna har den inte funnits med i några större bibliografier. Därmed har den varit mer eller mindre otillgänglig för forskning. Fram tills nu, vill säga.

Det var först genom Sofia Gustafssons forskningsarbete om Klint som bibeln kom att uppmärksammas, och nu har den, som en del av efterarbetet från bokinventeringarna i stiftet, digitaliserats i sin helhet vid Lunds universitetsbibliotek och gjorts tillgänglig via kulturarvsplattformen Alvin. Resultatet kan ses här.

Referenser:

Sofia Gustafsson, Järtecken: Joen Petri Klint och 1500-talets vidunderliga lutherdom, Nordic Academic Press, Lund 2018 

Håkan Håkansson, Vid tidens ände: om stormaktstidens vidunderliga drömvärld och en profet vid dess yttersta rand, Makadam, Göteborg 2014 

Martin Kjellgren, Taming the Prophets: Astrology, Orthodoxy and the Word of God in Early Modern Sweden, Sekel, Lund 2011 

Henrik Sandblad, De eskatologiska föreställningarna i Sverige under reformation och motreformation, Uppsala 1942

Om den bibliske Luther

Under det fältarbete som genomförts i stiftets kyrkor vid bokinventeringarna har tiden varit knapp. I genomsnitt har jag haft cirka två timmar per kyrka att röra mig med, och de data jag kunnat samla in på den tiden - främst i form av bildmaterial - har inte alltid räckt till för att jag ska kunna identifiera alla kulturhistoriskt intressanta objekt jag stött på. Om en volym saknar sitt titelblad kan det vara en nästintill omöjlig uppgift att ta reda på vilken bok eller utgåva det är jag har framför mig. Det är inte alltid kapitelrubriker eller illustrationer ger någon större ledning.

En svåridentifierad bok ...

Men nu, när inventeringarna följts upp och ett hundratal kulturhistoriskt intressanta objekt har valts ut för konservering, är det inte bara gamla 1500-talskartor som har dragits fram ur gömmorna. Även ett exemplar av Luthers kyrkopostilla kunde identifieras när jag väl fick chansen att titta närmare på den. Titelbladet var och förblev borta, men eftersom verket gavs ut i en vinter- och en sommardel, och volymen i fråga visade sig innehålla båda delarna, gick det ganska snabbt att identifiera både tryckaren och tryckåret. Sommardelens titelblad var nämligen intakt och visade att det rörde sig om en utgåva från 1557-1558, tryckt av Hans Lufft i Wittenberg. 

... men när ett titelblad dök upp mitt i volymen blev det lite enklare,

När jag väl jämfört "min" volym med digitaliserade exemplar som tillgängliggjorts av Bayerische Staatsbibliothek blev identifieringen hundraprocentigt säker.  

Fallet med Lutherpostillan gav mig hopp också om en åldrig tysk bibel som återfanns i ett förfärligt skick under inventeringarna, och som länge gett mig huvudbry. Själva bandet gav ingen ledning till hur gammal boken var, eftersom boken bundits om, sannolikt runt sekelskiftet 1800. 

Skapelsen: ett gammalt träsnitt i en ny bibel.

Inte heller de rikligt förekommande träsnitten var till någon större hjälp, då tryckaren uppenbarligen använt sig av både äldre och nyare stockar från andra bibelutgåvor. Bilden av skapelsen i inledningen av Genesis går tillbaka på senmedeltida förlagor, och ett helt identiskt träsnitt återfinns i en plattysk bibelutgåva, tryckt i Wittenberg 1558. Den milt ekivoka skildringen av hur Potifars hustru försöker förföra den unge Josef, närmar sig däremot den tidiga barockens uttrycksätt.

Biblisk erotik på protobarockt vis: Potifars hustru försöker bokstavligen dra Josef ner i sängen. 

Resultatet har blivit en bibel, som trots att den måste ha tryckts någon gång runt sekelskiftet 1600, bitvis ger ett betydligt mer ålderdomligt intryck än exempelvis Gustav II Adolfs bibel från 1618, som stilmässigt står stadigt i gränslandet mellan senrenässansen och den tidiga barocken. 

Men mycket närmare en datering än så kom jag inte, trots att jag konsulterade bokhistorisk expertis i min bekantskapskrets och plöjde igenom de bibliografiska databaserna VD 16 och VD 17.

Men äldre biblar är ofta tryckta i flera delar med titelblad som separerar de olika delarna från varandra. Profeterna brukar ha ett eget titelblad, liksom Nya testamentet. När jag nu fick möjlighet att titta närmare på den aktuella volymen fanns det alltså gott hopp om att även denna bibelutgåva skulle gå att identifiera. Det visade sig dock snart att det var tunnsållat med information: Nya testamentet hade inte något eget titelblad alls, och titelbladet till profeterna var utrivet. Det fanns heller ingen bevarad kolofon som kunde ge tryckarens namn.

Besvikelsen blev därför stor - men inte så långvarig. När jag ändå hade volymen framför mig passade jag på tillfället att gå igenom den lite mer noggrant, varpå ett bevarat fragment av titelbladet plötsligt dök upp, löst liggande på annan plats i bandet. Bibeln visade sig då vara från en något yngre utgåva än jag först trott, tryckt av August Boreck i Wittenberg "anno M. DC. XXII.", alltså 1622:

Titelsidans träsnitt, som föreställer Martin Luther och kurfurst Johan den ståndaktige av Sachsen i bön vid den korsfäste frälsarens fötter, förstärker det ålderdomliga intrycket. Bilden går tillbaka på en förlaga av Lucas Cranach dy. använd till Wittenbergutgåvan av Nya testamentet 1546, och den är nästintill identisk med den som användes på titelbladet till Lutherpostillan från 1557.

En intressant detalj i bibeln från 1622 visar på den centrala betydelse som Luthergestalten fått inom den evangeliska rörelsen. Illustrationen på titelsidan och de lutherkommentarer som inkorporerades i den tyska bibelöversättningen har nämligen fått sällskap av andra referenser till den store reformatorn. På minst två ställen i Gamla testamentet medverkar Luther själv som aktör i den bibliska berättelsen, genom att hans gestalt lyfts in i illustrationerna.

I en illustration till första konungaboken framställs Luther som en man i kretsen kring kung Asa av Juda, den regent som "fördrev kulttjänarna ur landet och avlägsnade alla gudabilder som hans fäder hade låtit göra", och som högg sönder ett beläte av Ashera som hans mor Maaka låtit resa (1 Kon 15:9-14). 

Luther bistår kung Asa av Juda i förstörelsen av avgudabilderna och i renandet av religionen.

I den andra illustrationen träder Luther in i en namngiven roll. Som hovsekreteraren Shafan föreläser han den nyligen återfunna lagen för kung Josia av Juda (2 Kon. 22:8-13). Därmed inleddes det sista försöket att reformera och återställa den rena gudskulten, innan Judariket slutgiltigt föll för Nebukadnessar II:s härar år 587 f Kr - i berättelsens narrativ som ett straff för att gudsfolket avfallit och dess kungar gjort "det som var ont i Herrens ögon".

Martin Luther i rollen som kung Josias hovsekreterare Shafan.

Parallellerna till samtiden och 1500-talets evangeliska reformation är uppenbara. I de båda illustrationerna framställs Luther som en andlig rådgivare och frambringare av Gudsordet, en man som i samarbete med rättrådiga furstar verkar för att utrota avguderiet och återställa den sanna religionen. Det är knappast en slump att kung Josias tronsal liknar ett tyskt furstehov, och att kungen själv bär omisskännliga drag av Johan den ståndaktige - Luthers patron och den som politiskt genomdrev reformationen i Sachsen. Med i stort sett inga justeringar hade bilden också kunnat användas för att illustrera överlämnandet av den första fullständiga tyska bibelutgåvan till Johan Fredrik av Sachsen 1534.

De bibliska gestalterna avspeglar alltså Luthers egen roll som gudsman och reformator, vilket också för in 1500-talets reformation i ett bibliskt skeende. Parallellerna handlar inte bara om ytliga likheter mellan det bibliska förflutna och samtiden, utan visar hur de olika skeendena korresponderar med varandra - ungefär på samma sätt som skapelsens makrokosmos antogs korrespondera med människokroppens mikrokosmos.  

De båda träsnitten med Luther som biblisk gestalt kan inte dateras exakt, men de är sannolikt utförda av samma mästare, och dräktmodet som skymtar i bilden av kung Asas ikonoklasm visar att bilderna sannolikt härrör från 1500-talets sista decennier eller möjligen något senare. Det var en tid då de apokalyptiska förväntningarna inom den evangeliska rörelsen intensifierades. Liksom Judariket stod inför sitt fall i kung Josias tid, tycktes nu världen i sin helhet skälva i sina grundvalar. Parallellerna till den bibliska historien bekräftade därmed den evangeliska reformationens uppdrag att föra den kristna församlingens sista stora kamp mot Antikrists anhang, förebådad i Uppenbarelseboken. 

Bilden av Luther i en gammaltestamentlig kontext skapar därmed i dubbel mening en gestalt av bibliska proportioner. Bilden av den bibliske Luther stärker honom också i hans roll som gudsman och förkunnare av evangeliet, och bekräftar honom som den yttersta tidens profet.

Litteratur:

Robin Bruce Barnes, Prophecy and Gnosis: Apocalypticism in the Wake of the Lutheran Reformation, Stanford University Press, Stanford, Calif., 1988 

Andrew Cunningham & Ole Peter Grell, The Four Horsemen of the Apocalypse: Religion, War, Famine and Death in Reformation Europe, Cambridge Univ. Press, Cambridge,         2000 

Håkan Håkansson, Vid tidens ände: om stormaktstidens vidunderliga drömvärld och en profet vid dess yttersta rand, Makadam, Göteborg, 2014 

Martin Kjellgren, Taming the Prophets: Astrology, Orthodoxy and the Word of God in Early Modern Sweden, Sekel, Diss. Lund : Lunds universitet, 2011, Lund, 2011 

Andrew Pettegree, Brand Luther: 1517, Printing, and the Making of the Reformation, Penguin Press, New York, 2015 

Henrik Sandblad, De eskatologiska föreställningarna i Sverige under reformation och motreformation, Uppsala, 1942

"Som ett rytande lejon"

Erland Dryselius kyrkohistoria, med bevarat författarporträtt

Ibland dyker märkliga historier upp på de mest oväntade ställen.

Den centralisering av det svenska kyrkolivet som drevs igenom under det karolinska enväldets tid i slutet av 1600-talet, har också gett avtryck bland kyrkornas boksamlingar. Från 1687, då den nya kyrkolagen trycktes och distribuerades bland församlingarna, uppvisar de kyrkliga böckerna en slående enhetlighet. Under de följande åren utkom ett antal titlar som ännu idag finns bevarade nästan överallt. 1693 kom den reviderade kyrkohandboken, och samma år – lagom till hundraårsjubileet – kom en nyutgåva av Confessio fidei, den tryckta versionen av Uppsala mötes beslut. 1697 trycktes den stora koralpsalmboken, och efter många turer och år av utredningsarbete trycktes Karl XII:s bibel 1703, för att på kungligt påbud köpas in successivt av församlingarna under de följande åren. I Gistads exemplar har Olof Wigius utifrån gamla räkenskaper dokumenterat den långdragna processen med avbetalningar för själva bibeln och för bindningen, fram till den slutliga leveransen, som i vissa fall inte skedde förrän 1706 eller ännu senare.

Som en pendang till den stora kyrkobibeln lyckades antikvarien Johan Peringskiöld sälja in sitt monumentala arbete En book af menniskiones slächt, och Jesu Christi börd eller Bibliskt Slächt-Register till höga överheten – så till den grad att församlingarna genom en kunglig förordning ålades att köpa in den. Gezeliernas bibelverk var en kommenterad bibelutgåva, utarbetad på uppdrag av Karl XI av tre generationer biskopar i Åbo och Borgå – far, son och sonson Gezelius, som praktiskt nog hette Johannes alla tre. Arbetet gavs ut i sex delar 1711-1728, och det återfinns i stort sett i varje församling, fördelat på tre band i folioformat.

Till detta karolinska standardbibliotek, sällar sig också två kyrkohistoriska arbeten som gavs ut parallellt under 1700-talets första årtionde: Haquin Spegels Then Swenska Kyrkio Historian (1707-1708) och Erland Dryselius Kort och Enfaldig Kyrckio-Historia (1704-1708). Någon tydlig uppgift om hur dessa böcker distribuerades till församlingarna har jag ännu inte stött på. I Gistads exemplar av Spegels kyrkohistoria anges att boken köpts in efter ”Högwördige Herr Biskopens tillåtelse”, men vad det i praktiken innebar framgår inte. Förekomsten av just dessa titlar i de kyrkliga boksamlingarna är i vilket fall så frekvent att det inte kan röra sig om en slump: inköpen måste ha, om inte anbefallts, så åtminstone sanktionerats från högre ort.

Några större avtryck har dessa två kyrkohistoriska verk inte lämnat. Sten Lindroth omnämner Spegels arbete i sin svenska lärdomshistoria, men betecknar det som ”en ganska torftig kyrkohistoria” som till största delen var utformad som en enkel biskopskrönika. Dryselius nämns knappast alls av Lindroth, annat än när han i förbigående beskrivs som ”fint bildad” och som en av de ”vänliga präster” som bistod Christoffer Polhem under hans utbildning.

Dessa två kyrkohistoriska verk tycks alltså inte vara av något större intresse, annat än som vittnesbörd över vad enväldets prästerskap förväntades läsa och använda till sin och sina församlingars förkovran. Vanligen brukar jag bara notera när de dyker upp under inventeringarna, kategorisera dem som kulturhistoriskt intressanta objekt, men inte ägna dem någon större uppmärksamhet.

Under den gångna senhösten dök det dock upp ett exemplar i Grebo kyrka som hade en betydligt intressantare historia att berätta.

Det första som slog mig var att Dryselius och Spegels arbeten hade bundits samman i en volym, vilket jag aldrig sett tidigare. Bandet var samtida, vilket tyder på att de ansvariga i församlingen från första början betraktat böckerna som kompletterande titlar, och som delar av ett större helt. Men det som visade sig vara verkligt unikt med volymen var en längre anteckning som återfanns på de blanka sidorna i slutet. Texten är svårtydd, och sista sidan saknas, men rubriken har en air av nutida sensationspress: ”Sannfärdig berättelse huru Satan sökte att få fatt en slaktarskrivare i Stockholm Anno 1710. d. 11 Nov. benämnd Digrel”.

Redogörelse för slaktarskrivaren Digrels möte med
djävulen på Stockholms gator en höstnatt 1710

I sin detaljrikedom är det uppenbart att texten är en avskrift. Förlagan är med största sannolikhet ett flygblad eller ettbladstryck från början av 1710-talet. Med andra ord hör den till en genre som växt fram och blivit en storsäljare under reformationstiden.

Flygbladen – på tyska Flugschriften – utgjordes av kortfattade redogörelser om mer eller mindre sensationella händelser som trycktes i stora upplagor och såldes för en billig penning. Ofta fanns en moralisk eller konfessionell tendens, och flygbladen bidrog i hög grad till att röra upp de apokalyptiska stämningar som präglade hela epoken. Berättelser om besynnerliga järtecken, jordbävningar, häxsabbater och häxprocesser, gärna illustrerade av suggestiva bilder, spädde på föreställningar om att världen stod inför sin sista stora omvälvning, och att djävulen gick omkring bland människorna ”som ett rytande lejon” för att finna själar att sluka. Som det stod skrivet i Uppenbarelseboken, ”hans raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort.”

Exempel på flygblad: Lejonet från Norden kommer till den kristna kyrkans undsättning, 

rustad till strid mot Uppenbarelsebokens sjuhövdade drake: Gustav II Adolfs intervention 

i Trettioåriga kriget, framställd i symbolisk form med apokalyptiska övertoner på tyskt 

flygblad från 1630. 

Berättelsen om den lindrigt nyktre slaktarskrivaren Digrel, som så när hamnat i den ondes klor kan tyckas sen i sammanhanget. Spridningen av flygblad av denna typ hade nått sin kulmen under trettioåriga kriget, och deras storhetstid låg därmed flera decennier bakåt i tiden. Vi tänker oss gärna hur 1700-talet bryter in med ordning, förnuft och rationalitet, och att flygbladen snabbt ersatts med betydligt nyktrare och torrare nyhetsblad, tidningar och politiska pamfletter. Men då bör vi ha klart för oss att de stora trolldomsprocesserna ebbat ut bara ett trettiotal år tidigare, och att det ända fram till 1730-talet förekom fällande domar för trolldomsbrott. Det rationella 1700-talet är i hög grad en efterhandskonstruktion, och en betydligt mer mångfacetterad historia än vad eftervärlden inbillat sig.

I spåren av det Stora nordiska kriget och pesten som slog till en sista gång i Sverige just 1710, ser vi också hur de apokalyptiska stämningarna åter grep omkring sig. Det är troligen i det sammanhanget vi ska se på berättelsen om Digrels nattliga odyssé genom det pestdrabbade Stockholm, med djävulen och änglarna som slåss om hans själ.

Författaren till flygbladet – som jag dessvärre inte kunnat återfinna i någon bibliografi – har alldeles uppenbart lokalkännedom. Krogen Södra kvarnhuskällaren låg mycket riktigt vid Drottning Kristinas sluss; apoteket Enhörningen låg vid Götgatsbacken, och backarna kring Mariakyrkan och Besvärsgatan (del av nuvarande Brännkyrkagatan) finns med som geografiska riktmärken i berättelsen. Även pestkyrkogården vid nuvarande Grindshagen nämns.

Kvarnhuset vid Drottning Kristinas sluss: kopparstick från 

omkring 1650 av Wolfgang Hartmann, från Wikipedia.

Vi får även en kort inblick i det sociala livet i Digrels umgängeskretsar, där han satt och drack med slaktaren och fiskmånglaren på vinkällaren; han var god vän med den avlidne klockaren i Mariakyrkan, och han hade sillpackare till grannar. Vi får veta att hans hustru och barn var döda – kanske hade de dött i pesten tidigare under året – och att de låg begravda på Katarina kyrkogård. Det avslöjas också att det drevs krog i Sockenstugan vid Mariakyrkan.

Vad som däremot inte framgår är varför någon i Grebo – möjligen någon av kyrkoherdarna Gudmund Chryselius eller Samuel Johannis Follin – fann historien tillräckligt intressant för att skriva av den, och varför det gjordes just i volymen med Dryselius och Spegels kyrkohistoriska arbeten. Kopplingen till böckernas ämne får nog sägas vara minimal. Möjligen är förklaringen så enkel att nedtecknaren bara tog det tomma papper som för tillfället fanns till hands, och som kunde undvaras.


Transkription:

San färdig berättelse huru Sathan sökte at få fat en slachtarskrifware i Stockholm Anno 1710. d. 11 Nov. benämnd Digrel

Dhen 11 Nov. 1710 om aftonen då Digrel suttet på Södra Qwarnhus källaren i sälskap med slachtaren Lars Larsson och fisk kiöparen Erik Josephs son, hwilken han til fölie intet hint åtwänta, gångandes därifrån kl. 10. ämnandes sig hem därest han är boende uti S:ta Catharina församling, litet [led]sagad aff källare Gossen öfwer Broerne in til Södermalms torg, emedan han war något druckin. På torget komm en man med honom i fölie, lik til skenet och åthäfwor som des gambla wän och broder Klockaren i S:ta Maria Nicla.. Bruse, gifwer sig i tahl med honom, och biuder honom til sockenstugan på en sup brännewijn (Sockenstugan är et stort huus, på sudwästre hörnet aff S. Marie kyrkiogård wed bastuen därest hålles skänkeri) hwar til han i begynnelsen intet stort nekade. Men när han begynte efftertä[n]kia at Klockaren för 8. Dagar sedan war belffuen död och begraffwen, såg han noga på denna Mannen, bliffwande warse han[s] oskaplige fötter, huilka war lika som långe tuppespårar på hälarne. då tänkte han åkalla Gud, men kunde intet få något måhl fram. detta är passerat emellan torget och Apoteket Enhörningen, då den Onde Brusen fört honom öfwer sielffa backen som är wed S. Maria, och så öfwer beswärs gatan, sedermera på S. Catharina Kyrkiogård, och sat honom på en lijk sten hwarest Digrels Hustru och barn liggia begrafne, därest begynte den onde påminna honom, huru ofta han sin siäl til honom genom eder upofrat, upräknandes alla hans begågne synder ifrån barndomen, dem Digrel wedkändes, fast de största delen bortglömbde woro, berättandes och något annat därhoos som Digrel ännu icke uppenbara welat, säjade ytterligare, du är nu mig til hörig: din siäl och så ofta mig i wåld geffwen, ty måste du hedan effter wara mig lydig. den andre kunde icke framföra något ord, utan suckade til Gud. Sedan har han fört honom hem til hans port, fråga[n]des om han icke wille wara sig lydig, den andre kunde ej eller då något tahla, utan suckade til Gud. Hwarpå den onde slaget honom emot planket så at silpackarna som bodde gent emot har hört bulret och donet där öffwer, samt mehra wäsende som den onde med honom haffwer. Sedermehra har han fört honom til Fatburssiön på en smal gångespång, som är på ändan aff samma siö, därest många orena andar stannat omkring och stat hään, att han waret lutade til falle i dyen; Men nu lika hwit, som hade tet ware en Guds ängel her gåt jämte spången på watnet, hållet honom i handen och sagt, fruckte tig intet därpå är han förder uti, och öffwer åtskillige där wed belägne til gårdar, därest han ej eller, som wed spången, han elliest aldrig til förne waret, men wiste än wäl beskriffwa desse platzer, plank, portar huus och lusthus med mehra. Hwad f… han sedan fört honom i Pestgraffen på Garshagen därest de fattige döde begraffwas, hwarest han med … [slut på manuskriptet]

Litteratur

Sten Lindroth, Svensk lärdomshistoria 2 Stormaktstiden, Norstedt, Stockholm, 1975

Per-Gunnar Ottosson, "Ett faderligt ris och barnaaga: om synen på pest och pestbekämpning i andlig litteratur under reformations- och stormaktstid", Lychnos 1992

Bodil E. B. Persson, Pestens gåta: farsoter i det tidiga 1700-talets Skåne, Nordic Academic Press, Lund, 2001

Magnus Västerbro, Pestens år: döden i Stockholm 1710, Historiska media, Lund, 2017 - en välskriven och medryckande skildring av Stockholm under Sveriges sista stora pestepidemi, skriven helt utan vetenskapliga ambitioner, men väl förankrad i tillgängliga källor och i tidigare forskning

Fragment av 1500-talets bokmarknad

Vid första ögonkastet utgör bandet som den lilla volymen är bundet i ingen vacker syn. Halva ryggen saknas, och bakre pärmen är helt borta. Men att det är en riktigt gammal bok syns tydligt: bandet är i renässansstil, blindpressat med figurfyllda bårder som omger en rektangulär mittmedaljong.

Kolofonen på volymens baksida avslöjar tryckaren och tryckåret: Amund Laurentson 1571. Redan här går det att gissa vilken bok som döljer sig bakom pärmen: det rör sig om den reformerade svenska kyrkans äldsta kyrkoordning, som kom till på ärkebiskop Laurentius Petris initiativ, och som kom att vara normerande för kyrkolivet, kyrkotukten och skolväsendet i drygt hundra år – ända fram till fastställandet av 1686 års kyrkolag.

I början och slutet av volymen  – återfunnen vid inventeringen av en kyrka i Norra Tjust – har fogats fem blanka blad, fyllda av anteckningar från början av 1600-talet. Även titelbladet är fullklottrat, och det rör sig huvudsakligen om en avskrift av prästerskapets yttrande vid riksdagen i Örebro 1617, men det sista blanka bladet och titelbladet innehåller också punkter som rör bötesbelopp för förseelser mot kyrkotukten samt erläggande av kyrkotionde. Inne i boken förekommer också marginalanteckningar med hänvisningar till olika officiella beslut som senare reviderat innehållet i kyrkoordningen

Bara anteckningarna gör volymen till en guldgruva för den som vill fördjupa sig i 1600-talets kyrko- och socialhistoria, eftersom de konkret visar hur en representant för läroståndet har använt sig av kyrkoordningen och senare revideringar som riktmärken för sin egen gärning som församlingens herde och tuktomästare.

Men det som i första hand fångar mitt intresse är något som inte alls var tänkt att synas när boken en gång bands in. På pärmens insida har limningen som hållit försättsbladet på plats gått upp och blottlagt ett stycke makulatur, som en gång var tänkt att fungera som pärmens stoppning. Det som framträder är de ovikta och oskurna sidorna från Almanack och Practica på thet MDXCII året, sammanställd av Laurentius Paulinus Gothus (1565-1646). Tryckt i Greifswald 1591 är den en av de äldsta bevarade almanackorna på svenska, och den finns endast i ett enda exemplar i Kungliga bibliotekets samlingar. Fyndet i Norra Tjust är därför något av ett unikum.

Almanackor, tryckta tillsammans med astrologiska prognostikor eller praktikor för det kommande året, hade dykt upp i stort sett samtidigt som tryckpressen under andra hälften av 1400-talet. Oftast gavs de ut av stadsläkare, och förutom allmänna förutsägelser om stort och smått – väderlek, politik och den annalkande domedagen – så fanns en viss tyngdpunkt på medicinska råd om lämpliga tidpunkter för åderlåtning och bad utifrån planeternas aspekter. Under 1500-talets lopp blev almanackorna en av de mest spridda artiklarna på den europeiska bokmarknaden; i Tyskland hade troligen fler människor tillgång till almanackor än till en bibel eller en katekes, och deras popularitet ökade stadigt.

På svensk botten finns däremot få spår av läsning av almanackor och prognostikor. I den mån de alls brukades, var de nästan undantagslöst importerade från Tyskland, och kalendarierna och de astronomiska data som presenterades var inte anpassade för svenska förhållanden. Marknaden för almanackor var alltså högst begränsad, och när de första svenska almanackorna gavs ut på 1580-talet, var de troligtvis inte tänkta för någon stor läsekrets. De skrevs typiskt nog inte av läkare, utan av studenter som studerat utomlands, och ett vanligt antagande i litteraturen är att de i första hand användes som lärdomsprov – alltså något att sticka i handen på presumtiva patroner när man kom hem från sina studieresor, något som var mer lättillgängligt än latinska dissertationer.

Laurentius Paulinus almanacka för år 1592 var inget undantag.  På 1580-talet hade Paulinus studerat och undervisat vid Johan III:s högskola i Stockholm, innan han, troligen med kungligt stipendium, reste till Rostock och Helmstedt för vidare studier i matematik och astronomi. Almanackan gavs ut medan han fortfarande var kvar i Tyskland, och den försågs med en dedikation till prinsessan Anna, med många och underdåniga tack för de ”stoore och margfaldighe wälgerninghar” som Paulinus bevisats genom hennes och hennes far, Johan III:s försorg. I dedikationen poängterar författaren också hur han ”ibland andre studier” även ägnat sig åt astronomi och astrologi, och sig ”i thesse konster någerlundhe beflijthet”, och hur han i sin almanacka och sin praktika har velat förmedla sina kunskaper, ”mitt käre Fädhernes Rijke till godho”. Med andra ord, utan att förhäva sig alltför mycket använde han sig av sitt alster för att skapa sig ett namn som mathematicus – alltså astronom eller astrolog – i rikets högsta kretsar.

Efter återkomsten till Sverige blev också Paulinus professor i matematik och astronomi vid det återupprättade universitetet i Uppsala, där han bland annat förläste över Copernicus och Tycho Brahes teorier om världsalltets uppbyggnad. Efter en tid i onåd hos Karl IX, då han avsattes från sin professorsstol, blev han 1609 utsedd till biskop över Strängnäs stift, för att 1637 kröna sin karriär som ärkebiskop i Uppsala.

Laurentius Paulinus Gothus (1565-1646) i rollen som biskop - "en folkskol-

lärartyp av monumentalformat" (Sten Lindroth, Svensk Lärdomshistoria)

En intressant detalj i Paulinus prognostika för år 1592, är den reserverade hållning som författaren tycks inta till den astrologiska konsten. Han skiljde noga mellan vad han betraktade som förutsägelser på naturlig grund, byggda på sambanden mellan planeternas ställningar, väderleken och kroppsvätskorna, och en vidskeplig tro på att himlakropparna styrde människors öden och egenskaper:

Är icke Människan efter Guds eget beläte skapad, och haver av Gudi, uti sådane timelige ting, en fri villja bekommit? Är hon icke till en herre satt över allt som av Gudi till förgänglighet skapat är? Visserligen. Huru kan hon då Stjärnorna undergiven varda?

I en annan almanacka och prognostika för 1598, utgiven under Paulinus tid som professor, tonades dessa reservationer ner. Här presenterades i stället en odelat positiv inställning till i stort sett alla former av stjärntydning:

Äro fördenskuld Astronomia och Astrologia, vilka om Himmelens lopp och dess verkan handla, så högnödige konster, både uti Andeligt och Världsligt Regemente, att man dem intet hellre än väder och vatten (som man säga pläger) miste och umbäre kan: Ändock några finnes som synnerlig Astrologiam, somt av ondsko och vrångviso, somt av oförstånd och dåraktighet förkasta och bakdanta, till vilka kloke besked och gensägelser att svara, och dem grundeligen förelägga, man sig alltid vill redobogen finna låta.

Ännu intressantare blir detta med tanke på vad Paulinus skrev om astrologin när han som biskop i Strängnäs gav ut första delen av sin Ethica Christiana 1617. I detta mastodontverk, tänkt som en fullständig moral- och samhällslära helt byggd på biblisk grund, fördöms i stort sett alla former av stjärntydning som okristlig vidskepelse. Astrologin, som han alltså utövat under sin studietid, och som han försvarat under namn av sin professorsauktoritet, likställdes här med trolldom och avgudadyrkan. 

Omsvängningen behöver inte nödvändigtvis ses som en personlig omvändelse, utan bör ses som en konsekvens av att Paulinus skrev utifrån olika positioner och i olika kontexter. Som professor måste han i första hand försvara sin disciplin och sin lärostol, medan han som biskop hade ett större ansvar för den rena lärans bevarande, och för stävjandet av allsköns okristliga vidskepelser i folkdjupet. Till detta kommer att den svenska bokmarknaden expanderade kraftigt efter sekelskiftet 1600. Almanackor och astrologiska prognostikor trycktes nu i betydligt större upplagor och spreds bland fler läsare än tidigare, vilket gjorde kyrkliga och världsliga myndigheter mer vaksamma mot deras innehåll och profetiska anspråk rörande politiska och religiösa förhållanden.

I vilket fall som helst är 1592 års almanacka ett unikt dokument och en ingång till att förstå reformationstidens tankevärldar. Men att den dyker upp som makulatur i ett exemplar av Laurentius Petris kyrkoordning ger också nya infallsvinklar till det sena 1500-talets bokhistoria. För det första gör fragmentet det möjligt att datera det aktuella bandet. Genom blindstämplarna på bandet kan vi också identifiera bokbindaren som Nils Oloffson, bördig från Luleå, men under sitt långa liv huvudsakligen verksam i Stockholm. Med andra ord har bandet troligen bundits i dennes verkstad vid Storkyrkobrinken, någon gång under 1590-talets första hälft.

Men fragmentet berättar också något om bokmarknaden och de täta kontakterna över Östersjön. I Sverige och Stockholm var det bokbindarna som också hade privilegium att sälja böcker, såväl inhemska som importerade. De boktryckare som var verksamma i Sverige kunde alltså inte sälja direkt från pressen, utan måste anlita bokbindarna som mellanhänder – vanligen fick de betalt av den som ville ha en text utgiven.

När vi återfinner makulatur av svenskt tryck i bokbanden, har alltså bokbindaren använt sig av ark avsedda för bindning, men som blivit feltryckta eller av en eller annan anledning blivit över. Men i just detta fall blir det intressantare, eftersom Paulinus almanacka, även om den var avsedd för en svensk publik, inte var tryckt i Sverige, utan i Greifswald. Makulaturen, som är ovikt, avslöjar att almanacksupplagan inte har häftats på plats där den tryckts, utan att den fraktats över Östersjön som lösa ovikta ark. Det pekar i sin tur på en specifik distributionskanal och ett kontaktnät som Nils Oloffson varit del av, och som Paulinus utnyttjat för att sprida sin almanacka.

Ser vi till den expanderande marknaden för almanackor under tidigt 1600-tal är det tydligt att det finns ekonomiska intressen, såväl hos tryckarna och bokbindarna som hos almanacksförfattarna, som driver på utvecklingen av almanackorna till en kommersiellt gångbar produkt. Det är ingen slump att Sveriges första litterära copyright gäller ensamrätt till almanacksutgivningen, som genom ett privilegiebrev 1613 tillerkänns prästen, naturfilosofen och astrologen Sigfridus Aronus Forsius.  Det är därför inte långsökt att anta att Nils Oloffson, när han importerade Paulinus almanacka har drivits av en ambition att få den spridd och såld till en större läsekrets. Att den dyker upp som makulatur i hans bokband visar att den ambitionen kanske inte slagit så väl ut.

Litteratur:

Robin Bruce Barnes “Hope and Despair in Sixteenth-Century German Almanacs”, Archiv für Reformationsgeschichte, 1993 

Arvid Hedberg, Stockholms bokbindare 1460-1700, Nordiska museet, Stockholm 1949 

Martin Kjellgren, Taming the Prophets: Astrology, Orthodoxy and the Word of God in Early Modern Sweden, Lund 2011

Om astrologi och apokalyps bland kyrkans böcker

När församlingar slås ihop och fastigheter säljs av är det sällan hänsyn tas till de böcker som förvaras i kyrkans lokaler. Ofta saknas kunskapen helt om vilka böckerna är, och vilket ansvar församlingarna har för att bevara dem.

Ibland kan detta få oanade konsekvenser. Vid ett tillfälle inventerade jag samlingarna i en församling där kyrkoherden - i ett försök att rädda de äldre böckerna från förgängelsen i kyrktornet - hade flyttat dem till prästgården i väntan på att förvaringsfrågan skulle få en permanent lösning. Men innan någon lösning kommit till slogs församlingen samman med flera andra, och prästgården såldes - till kyrkoherden, som nu gått i pension. Kyrkans böcker finns alltså i den numera privatägda prästgården, och någon lösning på förvaringsproblemet har i skrivande stund ännu inte presenterats.

Detta hade kanske inte varit så allvarligt, om samlingarna varit som de flesta kyrkliga bibliotek: Gezeliernas bibelverk och Scrivers själaskatt från 1700-talet, några äldre handböcker och resten uppbyggelselitteratur och psalmböcker från 1800-talet. Men, instoppad i en pärm som egentligen hör till 1686 års kyrkolag fann jag till min egen förvåning ett exemplar av Georgius Olais Calendarium duplex från 1588. Ingen i församlingen som jag varit i kontakt med visste att den fanns där, eller vad det överhuvudtaget var för en bok.

Calendarium duplex är det största, mest genomarbetade och påkostade kalendariska och astronomisk-astrologiska arbetet på svenska språket under hela 1500-talet. I sitt verk har den i övrigt i stort sett okände Georgius Olai (d. 1592) sammanfört kalendariska data utifrån både judisk och kristen tideräkning, och med dessa som grund har han, stödd av diverse profetiska utsagor och astrologiska beräkningar av de stora konjunktionerna mellan Jupiter och Saturnus, sammanställt "Någre Prophetier eller Gissningar om Världenes störste förvandlingar och yttersta ände."

Det rör sig alltså om en apokalyptisk skrift, utgiven det ödesdigra året 1588 - ett år som av många astrologer, teologer och lärda män hade förklarats vara avgörande i världsdramat och kampen mellan Guds församling och Antikrist. Eller, som Georgius själv diktar, efter förebilder från auktoriteter som Cyprianus Leovitius:

Över tusen år ifrå den tid
På vilken föddes vår Frälsare blid,
Fem hundrad och Åttitio där till.
Det åttonde man säga vill,
Ett farligt År det bliva skall,
Och sig tilldraga många fall,
Om världen då ej ände får,
Likväl hon i stor fara står. 

Det är lätt att tro att Georgius var en enskild knäppgök eller domedagsprofet. Men han var otvivelaktigt en lärd man, och hans idéer var allmänt spridda. Året innan hade en annan svensk lärd, Nicolaus Ringius, gett ut en liknande skrift i Wittenberg under den talande titeln Prognosticon theologicvm och nyttigh vnderwijsning om domadags närwarelse.

Såväl Olais som Ringius arbeten vittnar om att reformationen i sig var en rörelse som föddes i och fick näring av en apokalyptisk världsförståelse, och mycket av den kronologiska, astronomiska och astrologiska verksamhet som bedrevs av präster och naturfilosofer under det oroliga 1500-talet sprang ur en strävan att nå kunskap om den yttersta tidens skeenden; detta gällde inte minst Tycho Brahes strävan att utveckla nya metoder och instrument för att kunna göra så exakta observationer av himlakropparnas rörelser som möjligt. Snarare än en modern vetenskapsman var Tycho en naturfilosof med profetiska ambitioner: genom att tolka tecknen i världsalltet kunde han nå insikt om Guds visdom och avsikter.

Georgius Olai var inte fullt så ambitiös som Tycho, och han arbetade inte med egna observationer, men han hade stöd på högsta ort: boken var dedicerad till Gunilla Bielke, och förordet antyder att han fått medel för sina studier direkt av Johan III. Boken trycktes av den kunglige boktryckaren Andreas Gutterwitz, och dess omfång och påkostade utförande - bland annat med en stor plansch eller "taffla" - visar också att det funnits intressenter som bekostat dess utgivning.

Nu är exemplaret som jag fann defekt: endast mittpartiet med 104 sidor av 260 har bevarats; även planschen saknas, med tabellen "vilken tjänar till att uppfinna, vad på besynnerlige dagar över desse två åren 88 och 89, efter Månens Aspekter till de sex Planeter, begynna och göra lyckosamt år." Troligen har boken befunnit sig i detta skick under lång tid: på den första bevarade sidan har någon, troligen i slutet av 1600-talet, noterat att kalendariet gäller år 1588, "vilket ses i kapitlet om kometer".

Men även om boken kan tyckas oansenlig i detta skick, och trots att den är i stort sett värdelös ur ett ekonomiskt perspektiv, så kvarstår faktum att den återfanns i en liten landsortskyrkas samlingar. Genom sin blotta existens visar alltså boken att denna typ av litteratur hade spridning långt utanför hovkretsarna och den lärda eliten. Den visar också på de stora behov som projektet om kyrkornas böcker fyller för att hjälpa församlingarna att upptäcka och ta vara på sina artefakter, och på det fortsatta behovet av att skapa ordning i samlingarna.


Referenser:

Håkan Håkansson, "Profeten Tycho Brahe. Astrologi och apokalyps i 1500-talets naturvetenskap", Historisk tidskrift 2005:4

Martin Kjellgren, Taming the Prophets: Astrology and Orthodoxy in Early Modern Sweden, Sekel, Lund 2011

Henrik Sandblad, De eskatologiska föreställningarna i Sverige under reformation och motreformation, Uppsala, 1942

Hela Calendarium duplex är digitaliserad och går att hitta via kulturarvsplattformen Alvin