måndag 30 april 2018

Habent sua fata libelli

Halvfranskt band från tidigt 1800-tal - till synes oansenligt
"Böcker har sina öden" slog en gång  Terentianus Maurus fast, och menade väl att läsaren formade och förstod texten efter sin förmåga. Boken delar alltså öde med, och är bunden vid sin läsare. Men i mitt arbete är det inte utan att jag börjar fundera över en mer bokstavlig förståelse av sentensen. 

Under en bokinventering i en småländsk församling hittade jag ett halvfranskt band från tidigt 1800-tal, som innehöll en skrift med det kuriösa namnet "Swar på den frågan: kunna symboliska böckerna utöfwa sin förbindande kraft, utan at förnärma samwetsfriheten, eller hindra uplysningen?" 

Författare var Jöns Peter Schrewelius (1762-1829) som vid tiden var  amiralitetspredikant i Karlskrona, och själva boken - som inte är alltför vanlig - tycks vara ett försök att viga samman luthersk ortodoxi med upplysningens ideal. Schrewelius var ämbetsman i frimurarlogen i Karlskrona, och det är väl högst troligt att han i sin text lade ner frimureriska tankar om förnuftet och samvetets betydelse för den kristnes livsväg och utveckling.

"Amiralen, Commendeuren m.m. Puke" omskrivs i en dedikation eller ägaranteckning
Men det som gör boken verkligt speciell är att den tycks ha tillhört Johan Puke, som i historieskrivningen mest är känd som hjälten från "Det viborgska gatloppet" 1790. Om han själv läst den ska kanske lämnas osagt - det är troligen inte han själv som skrivit sitt namn i den, eftersom det står i tredje person, och det kan tänkas att boken bara dedicerats till honom, av författaren eller någon annan.

Från Pukes boksamling har boken sedan letat sig fram till ett bibliotek i en småländsk församling, och på de okända vägar den vandrat har den kanske inte alltid behandlats så vördnadsfullt som det anstår det allvarliga ämnet och proveniensen. På ett av försättsbladen har nämligen någon, troligen ett barn, klistrat in ett par dekalbilder:
Föregångare till min barndoms gnuggbilder?
Figuren överst skulle kunna vara Kalle Ankas moster.
Varifrån figurerna är hämtade kan jag omöjligt svara på, men av klädstilen att döma ser de ut att härröra från mitten av 1800-talet. Någon expert på leksaker och barnkultur kan kanske identifiera vad det är för typ  av dekaler och hur de applicerats - och hur vanligt förekommande de är. Själv har jag aldrig sett något liknande.

måndag 23 april 2018

Om böckers värde II

Nyligen medverkade jag i en podcast om kyrkans kulturarv som drivs av Anneli Tollerå vid Svenska kyrkan i Norrköping. Tanken var att jag skulle berätta om projektet Kyrkornas böcker och något om mina fynd, men under diskussionen kom också frågan om böckernas ekonomiska värde upp.

Detta är något jag berört i ett tidigare inlägg, men det är en fråga som är principiellt viktig, och som får konsekvenser för hur materialet ska hanteras ute i församlingarna - inte minst när det gäller att förebygga stölder.

Så, än en gång: de flesta böcker som finns i kyrkorna är ekonomiskt helt värdelösa. Det finns ingen andrahandsmarknad att tala om för handböcker, psalmböcker eller offentligt tryck från 1800-talet.

Inte ens de böcker som är värdefulla på pappret, som bokband från 1500-talet, Karl XII-biblar eller  näringsekonomiska planschverk från 1700-talet, är i realiteten särskilt lätta att omsätta, av flera skäl.

Låt oss för ett ögonblick bortse från kulturmiljölagens bestämmelser och den betydelse som kulturarvet har för den kyrkliga verksamheten och samhället i stort. Teoretiskt sett skulle då svenskkyrkliga församlingar som börjar få ont om kontanter kunna avyttra sina boksamlingar. Därmed skulle de bli av med ett kostsamt antikvariskt ansvar och samtidigt få loss pengar att använda till annan verksamhet.

Men om församlingarna skulle börja sälja av sina böcker i större skala skulle det ganska snart få en oönskad effekt - en effekt jämförbar med det Kalle Anka får erfara, när Farbror Joakim lurat på honom 10 000 rara mynt på kredit:

Den oefterliknelige Carl Barks förklarar principen om tillgång och efterfrågan på marknaden för rara varor i Kalle Ankas bästisar nummer 4. Något liknande skulle hända om församlingarna fick för sig att sälja sina bestånd av äldre böcker.
Marknaden för gamla kyrkbiblar skulle med andra ord vara mättad innan någon hann säga "handkolorerade anfanger".

Inte ens som enskilda objekt är böckerna nödvändigtvis värdefulla i praktiken, även om de råkar vara det på pappret. En avgörande fråga för böckers värde är skicket, och det är rätt sällan böcker ur kyrkans boksamlingar är i god kondition. Det omvända är snarare regel än undantag, och för att överhuvudtaget bli säljbara måste många av objekten genomgå kostsam konservering. Till det kommer att objekten i stort sett bara är intressanta för en svensk marknad - en marknad som inte är särskilt stor.

Sammantaget innebär detta att det är en dålig affär att stjäla böcker i de svenska kyrkorna. Det lilla fåtal köpare och återförsäljare som vet att ge skäligt betalt, vet också att ha koll på provenienserna och skulle snart  ställa obekväma frågor varifrån objekten kommer.

De värdefulla böckerna är därmed bara värdefulla så länge de finns kvar där de hör hemma, och att stjäla dem skulle inte bara vara ett kulturmord - det skulle vara kapitalförstöring av stora mått. Dessvärre är väl detta en kunskap som knappast når ut till buset, varför det även i fortsättningen kommer vara nödvändigt med säkerhetsmontrar och fungerande larmanordningar, också kring boksamlingarna.
Lite errata från podden:Att prata i en podcast innebär ibland att munnen går fortare än hjärnan. När jag påstår att Axel Eberstein emigrerade till USA på 1890-talet och sedan dog 1802 faller det på sin egen orimlighet. Och Maria Ludvigsson på SvD:s ledarredaktion heter givetvis så och ingenting annat.

tisdag 3 april 2018

Om astrologi och apokalyps bland kyrkans böcker

När församlingar slås ihop och fastigheter säljs av är det sällan hänsyn tas till de böcker som förvaras i kyrkans lokaler. Ofta saknas kunskapen helt om vilka böckerna är, och vilket ansvar församlingarna har för att bevara dem.

Ibland kan detta få oanade konsekvenser. Vid ett tillfälle inventerade jag samlingarna i en församling där kyrkoherden - i ett försök att rädda de äldre böckerna från förgängelsen i kyrktornet - hade flyttat dem till prästgården i väntan på att förvaringsfrågan skulle få en permanent lösning. Men innan någon lösning kommit till slogs församlingen samman med flera andra, och prästgården såldes - till kyrkoherden, som nu gått i pension. Kyrkans böcker finns alltså i den numera privatägda prästgården, och någon lösning på förvaringsproblemet har i skrivande stund ännu inte presenterats.

Detta hade kanske inte varit så allvarligt, om samlingarna varit som de flesta kyrkliga bibliotek: Gezeliernas bibelverk och Scrivers själaskatt från 1700-talet, några äldre handböcker och resten uppbyggelselitteratur och psalmböcker från 1800-talet. Men, instoppad i en pärm som egentligen hör till 1686 års kyrkolag fann jag till min egen förvåning ett exemplar av Georgius Olais Calendarium duplex från 1588. Ingen i församlingen som jag varit i kontakt med visste att den fanns där, eller vad det överhuvudtaget var för en bok.


Calendarium duplex är det största, mest genomarbetade och påkostade kalendariska och astronomisk-astrologiska arbetet på svenska språket under hela 1500-talet. I sitt verk har den i övrigt i stort sett okände Georgius Olai (d. 1592) sammanfört kalendariska data utifrån både judisk och kristen tideräkning, och med dessa som grund har han, stödd av diverse profetiska utsagor och astrologiska beräkningar av de stora konjunktionerna mellan Jupiter och Saturnus, sammanställt "Någre Prophetier eller Gissningar om Världenes störste förvandlingar och yttersta ände."

Det rör sig alltså om en apokalyptisk skrift, utgiven det ödesdigra året 1588 - ett år som av många astrologer, teologer och lärda män hade förklarats vara avgörande i världsdramat och kampen mellan Guds församling och Antikrist. Eller, som Georgius själv diktar, efter förebilder från auktoriteter som Cyprianus Leovitius:
Över tusen år ifrå den tid
På vilken föddes vår Frälsare blid,
Fem hundrad och Åttitio där till.
Det åttonde man säga vill,
Ett farligt År det bliva skall,
Och sig tilldraga många fall,
Om världen då ej ände får,
Likväl hon i stor fara står. 
Det är lätt att tro att Georgius var en enskild knäppgök eller domedagsprofet. Men han var otvivelaktigt en lärd man, och hans idéer var allmänt spridda. Året innan hade en annan svensk lärd, Nicolaus Ringius, gett ut en liknande skrift i Wittenberg under den talande titeln Prognosticon theologicvm och nyttigh vnderwijsning om domadags närwarelse.

Såväl Olais som Ringius arbeten vittnar om att reformationen i sig var en rörelse som föddes i och fick näring av en apokalyptisk världsförståelse, och mycket av den kronologiska, astronomiska och astrologiska verksamhet som bedrivs av präster och naturfilosofer under det oroliga 1500-talet sprang ur en strävan att nå kunskap om den yttersta tidens skeenden; detta gällde inte minst Tycho Brahes strävan att utveckla nya metoder och instrument för att kunna göra så exakta observationer av himlakropparnas rörelser som möjligt. Snarare än en modern vetenskapsman var Tycho en naturfilosof med profetiska ambitioner: genom att tolka tecknen i världsalltet kunde han nå insikt om Guds visdom och avsikter.

Georgius Olai var inte fullt så ambitiös som Tycho, och han arbetade inte med egna observationer, men han hade stöd på högsta ort: boken var dedicerad till Gunilla Bielke, och förordet antyder att han fått medel för sina studier direkt av Johan III. Boken trycktes av den kunglige boktryckaren Andreas Gutterwitz, och dess omfång och påkostade utförande - bland annat med en stor plansch eller "taffla" - visar också att det funnits intressenter som bekostat dess utgivning.


Nu är exemplaret som jag fann defekt: endast mittpartiet med 104 sidor av 260 har bevarats; även planschen saknas, med tabellen "vilken tjänar till att uppfinna, vad på besynnerlige dagar över desse två åren 88 och 89, efter Månens Aspekter till de sex Planeter, begynna och göra lyckosamt år." Troligen har boken befunnit sig i detta skick under lång tid: på den första bevarade sidan har någon, troligen i slutet av 1600-talet, noterat att kalendariet gäller år 1588, "vilket ses i kapitlet om kometer".

Men även om boken kan tyckas oansenlig i detta skick, och trots att den är i stort sett värdelös ur ett ekonomiskt perspektiv, så kvarstår faktum att den återfanns i en liten landsortskyrkas samlingar. Genom sin blotta existens visar alltså boken att denna typ av litteratur hade spridning långt utanför hovkretsarna och den lärda eliten. Den visar också på de stora behov som projektet om kyrkornas böcker fyller för att hjälpa församlingarna att upptäcka och ta vara på sina artefakter, och på det fortsatta behovet av att skapa ordning i samlingarna.


Referenser:
Håkan Håkansson, "Profeten Tycho Brahe. Astrologi och apokalyps i 1500-talets naturvetenskap", Historisk tidskrift 2005:4
Martin Kjellgren, Taming the Prophets: Astrology and Orthodoxy in Early Modern Sweden, Sekel, Lund 2011
Henrik Sandblad, De eskatologiska föreställningarna i Sverige under reformation och motreformation, Uppsala, 1942
Hela Calendarium duplex är digitaliserad och går att hitta via kulturarvsplattformen Alvin