fredag 31 maj 2019

Den kärva omsorgen

1671 års gudstjänsthandbok från Ödeshögs kyrka
I föregående post nämnde jag att handskrivna texter i kyrkornas boksamlingar kan ge vittnesbörd om hur pastoral och liturgisk praxis har utvecklats lokalt, oberoende av de officiella handböckerna. Ett exempel på detta, som också visar på att den pastorala praktiken till sitt innehåll ibland kunde skilja ut sig från de officiellt påbjudna ritualerna, dök upp vid inventeringen av Folkungabygdens pastorat tidigare i vår. I ett exemplar av 1671 års handbok, som en gång hört till Ödeshögs kyrka,  återfanns nämligen en handskriven "böön när oächta Qvinna ledes i Kiyrkia effter barn" - alltså en ordning för hur ogifta mödrar skulle genomgå kyrktagning

Troligen är det en text som utformats vid något prästmöte i stiftet eller i prosteriet under andra hälften av 1600-talet. Den tycks inte finnas i någon samtida tryckt handbok, men att den var spridd i avskrifter visas av att en i stort sett identisk text återfanns i ett exemplar av 1614 års handbok som tillhört Kumla kyrka, knappt två mil från Ödeshög. Ett rimligt antagande är att texten kommit till innan 1693 års handbok stramade upp de kyrkliga ceremonierna - i synnerhet sedan texten hittills endast har återfunnits i äldre handböcker - men att döma av handstilen kan texten också ha formulerats några år in på 1700-talet.

Kyrktagningsseden har gamla rötter. I det allmänna medvetandet förknippas den ofta med religiösa renhetslagar, och det är riktigt att det i tidigkristna och medeltida ritual förekommer reningsmotiv utifrån bestämmelserna i tredje Mosebokens tolfte kapitel, men huvudsakligen har det rört sig om en tacksägelsehandling, och ett välkomnande av den barnafödande kvinnan vid hennes återinträde i den gudstjänstfirande församlingen. Detta var också något som poängterades i den efterreformatoriska svenska kyrkans ceremoniel. 

Kyrktagningen var också en hedersbevisning, där den ärbara, gifta kvinnan stod i centrum för församlingens uppmärksamhet, och där hon iklädd sina vackraste högtidskläder leddes in i kyrkan av prästen. Samtidigt manifesterade ritualen den gifta kvinnans stånd och status, och äktenskapets av Gud givna bestämmelse, varför den med tiden också blev en obligatorisk del av kyrkotukten, kodifierad i 1686 års kyrkoordning.

Men det innebar att den ogifta modern per automatik var utestängd från denna hedersbevisning. För henne gällde uppenbar skrift i kyrkan, utan kyrktagning, och i de fall en kvinna fött barn som trolovad kunde hon visserligen ledas i kyrkan, men det skulle ske "längre tillbaka" i kyrkorummet "på det att tukten må hava sin heder och otukten någon nesa." *)

Det är alltså ingen tvekan om att det fanns starka stigmatiserande inslag i den särbehandling som ogifta mödrar bestods genom kyrkotukten, och det finns vittnesbörd om att "löskekvinnor" försökt undgå detta genom att föda sina barn utomsocknes, och sedan hävda att de genomgått uppenbar skrift i en annan kyrka än i sin egen hemsocken. Det är lätt att anta att det kan ha uppstått uteslutningsmekanismer, där den ogifta modern för alltid var märkt i lokalsamhället - i någon mån beroende på hennes tidigare status, vem hon var dotter till, och vilka sociala nätverk hon tillhörde.


Pastorala hänsyn i handskriven form.
Men den handskrivna texten i handboken från Ödeshög visar också på något annat. Det framgår tydligt att det inte bara handlar om uppenbar skrift, där den ogifta modern får stå och bekänna sin skam inför hela församlingen. I och med att det talas om att hon ska "ledas i kyrka" kan det antas att man har låtit ceremonin övergå i något som åtminstone påminde om kyrktagning. Det tycks alltså som om man från prästerligt håll har försökt motverka stigmatiseringen från församlingens sida.  

Även om språket är kärvt, och även om överträdelsens allvar betonas, så är det också tydligt att det finns en pastoral omsorg om den ogifta modern. I texten framgår att prästen och församlingen i sin förbön tar på sig rollen som den ogifta moderns talesman inför den gud hon sägs ha förtörnat genom sin ”olovliga beblandelse”, och det är tydligt hur texten pekar på Kristus som den försonande länken mellan människorna och den gammaltestamentligt oförsonliga och straffande gud som dominerar tidens kyrkliga språkbruk. I någon mån kan vi alltså se hur den gängse bilden av 1600-talets stränga ortodoxi – inte minst vad gäller sexualetiken – nyanseras något genom den pastorala praktiken.

Delvis hade denna omsorg en praktisk sida: det fanns en strävan att återinlemma syndaren i de rättfärdigas gemenskap, och det fanns också en social poäng att ogifta mödrar kunde återupprätta sin ära och bli ärbart gifta - hellre än att de förblev utstötta "löskekvinnor" som riskerade att sätta ännu fler oäkta ungar till världen.

Men i första hand visar texten på den pastorala omsorgens andliga sida, den som i en avkristnad tid kan vara svår att uppfatta: från början till slut handlar det om hur en människa ska kunna omvända sig från det som i samtiden uppfattades som synd, och nå försoning med sin gud och sin församling.


Transkription

1                    En böön när oächta Qvinna ledes i
2                    Kiyrkia effter barn.
3                    Alzmechtige Ewige Gudh, ändoch tu hafwer
4                    gifwit then wällsignelse öfwer Menniskian,
5                    när tu henne skapat hadhe, at hon skulle wäxa
6                    till och föröka sigh, dochlijkwähl emedan thenne
7                    Persohn, genom oloflig beblandelse, förr ähn
8                    hon til then Hel. Ächthen skapz stadgan kommen
9                    war, titt budh öfwerträdt, och tig swårligen
10                  förtörnat hafwer, hwilket hon nu in för tig
11                  bekiänner och aff hiertat ångrar, och beder tig
12                  att tu thet för tin Sons Jesu Christi skull wär-
13                  digas förlåta wille, och såsom hon tå blifwer
14                  försonat med tigh, tu wille och låta henne
15                  Fruchtsamma bliffwa i then Andeliga wälsignel-
16                  sen, att hon må altijdh wäxa til i tin Kund-
17                  skap, och här effter lefwa effter tin Hel. budh-
18                  ordh ostraflig, igenom tin Son Jesum Christum
19                                                             Amen!
20                                        Herren beware tin ingång och
21                                        uthgång, nu och til Ewig tijdh, Amen!



*) Johannes Gezelius, Perbreves commonitiones, Åbo 1673, citerad i Gustavsson  (1972) s. 45


Referenser
Gustavsson, Anders, Kyrktagningsseden i Sverige, Folklivsarkivet, Diss. Lund : Univ., Lund, 1972 
Lindstedt Cronberg, Marie, Synd och skam: ogifta mödrar på svensk landsbygd 1680-1880, Cronberg Publ., Diss. Lund : Univ.,Tygelsjö, 1997 
Stadin, Kekke, Stånd och genus i stormaktstidens Sverige, Nordic Academic Press, Lund, 2004

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar