måndag 26 november 2018

Arkeologi bland bokbanden II

I en tidigare post har jag skrivit om  Lucas Osianders Then christelige kyrkiones historia från 1635 och de märkligt ålderdomliga bokband som just denna titel bundits i. Jag framkastade där hypotesen att det skulle kunna röra sig om äldre band som återanvänts, förslagsvis från gamla Gustav Vasa-biblar.

Med hjälp av lite detektivarbete och ett antikvariatsfynd - Arvid Hedbergs Stockholms bokbindare (1949) - har jag nu lyckats identifiera den verkstad i Stockholm där de bundits, och jag måste dessvärre avliva min hypotes.

Det rör sig om Herman Sulckes och hans efterträdares verkstad, där böcker bands och såldes från mitten av 1590-talet och framåt. När Sulcke dog 1611 tog hans änka Barbro Hansdotter Böök över verksamheten, och även om hon snart gifte hon om sig med mästersvennen Henrik Diener, så tycks hon ha bibehållit sin drivande roll i företaget. I vilket fall övergick Diener till krögaryrket tämligen omedelbart efter hustruns död; 1624 överlät han bokbinderiet och bokhandeln till Georg Hornbein, och det var Hornbein och hans arvingar som fortsatte att driva verksamheten fram till 1707.

Det tycks också vara Hornbein som har bundit de flesta av de exemplar av Osianders Historia som jag stött på under inventeringen. Stämplarna med det markanta Lucretiamotivet, som jag hittat både på Historia och på en liturgisk bok från 1586, ser visserligen ut att stilmässigt vara från mitten av 1500-talet, men Hedberg har bara funnit dem på böcker bundna av Hornbein. Det kan givetvis handla om gamla stämplar som Hornbein tagit över, men han kan lika gärna ha graverat dem själv efter äldre förebilder. I vilket fall tycks inte just dessa stämplar finnas på andra svenska böcker än de som Hornbein bundit.

Återstår då frågan varför Hornbein valde att arbeta i denna arkaiserande stil. Är det något hans kunder efterfrågat, eller föredrog han själv 1500-talets bokestetik? Kan det ha något med böckernas innehåll att göra?

Klart är att han även arbetade i helt andra stilar, som fallet är med detta band, bundet för drottning Kristinas räkning på 1640-talet. Det tycks alltså inte röra sig om en hantverkare som var konservativ sådär i allmänhet, utan det verkar finnas någon form av systematik i tillvägagångssättet. Banden är fortfarande kryptiska och kreativt anakronistiska, men kanske inte på ett fullt så drastiskt sätt som jag först misstänkte.

torsdag 8 november 2018

En psalm i allhelgonatid

I ett exemplar av 1614 års kyrkohandbok, som återfanns  vid inventeringen i en kyrka i norra Tjust, har någon skrivit in följande versrader:
I himmelen i himmelen, ther är glädie stoor, ther frögda sig Gudz änglar uti then ängla Chor, siunga Helig, Helig, hoos Herren Zebaoth
I himmelen i himmelen, ther är glädie stoor, ther få wij Gud at skoda ther han sielfwer boor Ansichte mot Ansichte ://: hoos Herren Zebaoth. 
I himmelen/ i himmelen ther är klarhet fijn, så at then klara Solen aldrig så klara skijn som then klarhet i himmeln är ://: hoos Herren Zebaoth. 
Then stora glädie som i himmelen är, ingen utsäya kan, ey heller någon scribent, thet rätt beskrifva kan, hvad för en glädie i himlen är // hoos Herren Zebaoth. 
[Texten i stort sett utplånad]... Amen Amen, Amen Amen hoos Herren Zebaoth.
För den som någon gång deltagit i en ordinär svenskkyrklig gudstjänst i allhelgonatid klingar orden bekant: psalmen I himmelen är lika starkt förknippad med helgen som Stilla natt är med julen. Men utöver de återkommande fraserna om himlen och herren Sebaoth är det bara i stort sett den övergripande tematiken som texten i boken i norra Tjust har gemensamt med den psalm som sjungs idag.

I 1986 års psalmbok anges två författare till psalmen: Laurentius Laurinus (1573-1655), rektor i Söderköping och kyrkoherde i Häradshammar på Vikbolandet, och Johan Åström (1767-1844), teolog och kyrkoherde i Altuna, men uppgiften är missvisande. Den version som sjungs idag är i stort sett helt och hållet Åströms, skriven för det psalmboksförslag som han arbetade med tillsammans med Johan Olof Wallin, och som slutligen kom att bli 1819 års psalmbok.

Den version som Laurinus skrev i samband med hustrun Margareta Larsdotters död, och som publicerades 1622 tillsammans med den likpredikan som kollegan Isaac Erici, kyrkoherde i Östra Stenby, höll över henne, är istället den som återfanns i handboken i Tjust.*
Laurentius Laurinus - präst och poet,
men som inte författade den text han är mest känd för.
Laurinus psalm slog tydligen an. Den bearbetades och utvidgades av flera författare under 1600-talets lopp, och en version med sjutton verser togs med i 1695 års psalmbok, men då återstod bara den tredje versen av Laurinus originaltext.

Men, anteckningen i handboken i norra Tjust visar också att Laurinus psalm hade spridits och säkerligen sjungits i gudstjänster långt innan den hamnade i någon psalmbok. Kyrkohandboken var ett bruksföremål som prästen ständigt hade till hands vid förrättningarna, och det är knappast en slump att psalmverserna har fått denna strategiska placering.

Anteckningen säger oss alltså något om utvecklingen av psalmdiktningen och psalmsången under 1600-talet, innan psalmboken blev det standardiserande dokument och det självklara nav för församlingssången som den kom att bli under de följande århundradena.

Den ger också ett vittnesbörd om hur tryckt och handskriven text korsbefruktade varandra under 1600-talet, och hur en psalm, tryckt i en likpredikan i inte alltför många exemplar, kunde ges vidare spridning och nå nya själar genom avskrifter.
*Jag har i skrivande stund inte hunnit leta upp En Christeligh Liikpredikan, men att det är den versionen som återfunnits i boken i norra Tjust har fastställts av Mattias Lundberg, professor vid musikvetenskapen i Uppsala.