Jag har varit inne på det flera gånger: det är inte bara
böckerna i sig och de texter som de förmedlar som gör dem till intressanta
studieobjekt. Snarare är det hur de brukats, och hur bruket sätter spår i dem,
som gör dem till levande källmaterial. Detta blev jag nyligen påmind om vid
inventeringen av Norrköpings kyrkor.
Svenska kyrkor är – vilket jag också varit inne på flera gånger – fulla av böcker som rör lagar och bestämmelser: förordningar, kungörelser, plakat, författningssamlingar etcetera. Som
inventerare är det lätt att kapitulera inför mängden av material och de tillsynes
identiska trycksaker som ständigt återkommer i bokskåp och tornkammare, och ibland är det
frestande att bara slänga det på en hög märkt ”kastas”.
Sammandrag af de
kongl. förordningar, placater, bref och resolutioner, samt andre kungörelser,
som å predikstolarne böra i kyrkorne, dels öfwer hela riket, och dels uppå
särskilde orter upläsas, tryckt i Stockholm 1814 är ett typexempel på en
sådan skrift. Bara titeln signalerar ämbetsmannamässig träaktighet av
monumentala mått, och den finns precis överallt. Den gavs ut i två upplagor: den första kom 1774 och försågs med ett supplement 1799.
Det är alltså en bok som inte tycks ha något egenvärde alls.
Vill man ta del av innehållet så går den att hitta på vilket
forskningsbibliotek som helst.
Men uppenbarligen har den använts i kyrkorna. I Östra Enebys
exemplar ligger en liten oansenlig lapp instoppad mellan sidorna, där man kan
läsa följande text:
"Drängen Gustaf Perssons Son Carl Johan från Fyrby Krongård [i en] ålder af 2 år, 2 månader och 26 dagar, Kal Lundqvists Dotter [Johanna] från Kyrkoslätten 1 år och Anders Anderssons Son Anders från Högbygget 3 år."
En första tanke var att lappen hamnat i boken av misstag eller
använts som bokmärke, men kontexten antyder något annat: avsnittet där den
ligger utgörs av en förordning om bekämpning av epidemier och vaccinationer. Med
andra ord handlar det troligen om namnen på barn som har dött i kopporna eller i
någon annan smittsam sjukdom.
Anteckningen vittnar alltså om bokens funktion som ett
bruksföremål i det pastorala arbetet. Den vittnar också om en annan tid, med
helt andra levnadsvillkor än våra, och om de människor som en gång levt under
dessa villkor. I all sin kortfattade torftighet kanske den också förmedlar
något av den sorg som dessa människor burit över sina döda barn.
