Om 1800-talets låneregler

Uppbygglig bok till låns från Gistad.

Det var inte bara Nils Aurelius i Askeby som slog vakt om församlingsbornas läsvanor. Även Jonas Fredrik Carlström (1745-1826), kyrkoherde i grannförsamlingen Gistad gjorde sig på sin tid känd för att uppmuntra till läsning. "Åt sjuka och ålderstigna äfvensom åt ungdomen utdelade han böcker", står det att läsa i herdaminnet, "och vid husförhören tog han reda på, om de hade blifvit lästa."

Som framgår av ett fynd i Gistad handlade det knappast om att den gode pastorn skänkte bort böcker. I en samling Sedolärande Berättelser, För Menige Man Och Lärobarn, tryckt i Linköping 1800 har Carlström skrivit ner låneregler, som inte bara handlar om att handskas varsamt med böckerna, utan om hur de ska läsas och användas:

Regler:
1-Denne bok quarblifver alltid inom församlingen och får alldrig säljas, ärfvas eller bortbytas.

2-Snarast genomläses den af hvart hus holl, när man låter något barn om quällarne, i synnerhet höst och vintertid, läsa högt der uti för de andre, då man ock söker att vänja barnen till att sjelfve omtala den Berättelse de läst. 

3-När boken af den by, dit hon blifvit lemnad, är genomläst, får hon lemnas till nästgränsande; dock så att första mottagaren blifver ansvarig för hänne. Om Våren följande året återlemnas hon på skedd tillsägelse till Pastor att i Sacristian förwaras. 

4-Den som förstör boken betalar dess värde 17 [skilling] 4 r[undstycken]. 

Jon. Fr. Carlström, P. & Pr.

Jonas Carlströms prydligt präntade låneregler.

Som synes uttrycker Carlström en pedagogisk, och undervisningshistoriskt intressant tanke om hur barn ska ta till sig innehållet i boken, inte bara genom att läsa för det övriga hushållet, utan genom att själva återberätta och rekapitulera vad de läst.

Litteratur:

Johan Alfred Westerlund & Johan Axel Setterdahl, Linköpings stifts herdaminne. D. 3, Linköping, 1919

Om sockenbibliotekens skiftande ansikten

Sockenbiblioteket i Säby - till stora delar sammanställt på 1870-talet.

I ett tidigare inlägg har jag skrivit om sockenbiblioteken som har bevarats på flera platser runt om i stiftet. Jag nämnde bland annat hur bibliotekens sammansättning speglar deras roll och betydelse i 1800-talets svenska bondesamhälle, och hur denna roll förändrades över tid. En samling böcker som i sig inte har något större ekonomiskt värde, kan alltså utgöra en kvarleva från en tid då biblioteken - tillsammans med andra sociala och kulturella funktioner som tidigare legat hos socknen, och därmed i grunden hos den gudstjänstfirande lokalförsamlingen - successivt togs över av det framväxande civilsamhället, och i än högre grad av de världsliga kommunerna efter 1860-talets reformer av lokalförvaltningen.

Även i andra sammanhang har jag diskuterat sockenbibliotekens innehåll och sammansättning, och jag har då poängterat att de oftast inte ser ut som vi förväntar oss. Det finns en svårutrotad bild av 1800-talets Sverige som ett inskränkt, bakåtsträvande samhälle, där utbildning och förkovran inom bonde- och arbetarklassen skulle hållas på ett absolut minimum. Där över- och medelklassen skulle ges klassisk bildning och vetenskaplig skolning, fick bönder och arbetare hålla till godo med rudimentära kunskaper i läsning och räkning, fäderneslandets historia och katekesen. Så ser den övergripande bilden ut, också om vi ser till de kurser i utbildningshistoria (och därtill hörde kurslitteratur) som de flesta blivande lärare i Sverige får ta del av.

Ett typexempel på titel ur Ekeby sockenbibliotek: litteratur till kristen uppbyggelse.

I vissa fall kan sockenbiblioteken bekräfta bilden, åtminstone vid en första anblick. Om vi tar Ekeby kyrka som exempel så kan vi se att det rätt omfattande sockenbiblioteket visar upp en hög frekvens av uppbyggelselitteratur, biblisk historia och kateketik från 1800-talets mitt. Återkommande titlar, som dessutom finns i flera exemplar i flera upplagor, är Johann Arndts Paradis lustgård och Om en sann kristendom, samt Johan Philip Fresenius Skriftemåls- och kommunionsbok. Av skönlitteratur, naturvetenskap och folkupplysning finns i stort sett ingenting.

Sammansättningen gör det lätt att tänka att detta är vad prästerna och sockenstämman i Ekeby ville låta sockenborna ta del av i fråga om läsning. Samlingen tycks säga att vetenskap och populära romaner icke gjorde sig besvär bland bönderna i Ekeby. Men det är alls inte säkert att de bevarade böckerna ger hela bilden. Det är snarare högst troligt att böckerna i kyrkan var de som blev över när sockenbiblioteket ombildades till folkbibliotek, och att de mer intressanta volymerna kan ha hamnat i biblioteket i Boxholm när det blev municipalsamhälle i början av 1900-talet.

I vilket fall som helst är sockenbiblioteket i Ekeby otypiskt i sin enahanda sammansättning. Det typiska är att titlarna skiftar, även om det finns vissa inslag som ofta återkommer. Fryxell och Geijer dominerar historieämnet när det gäller svensk historia (när det gäller världshistoria och andra länder är bilden betydligt mer sammansatt). Läroböcker och katekeser är vanliga, vilket visar att socknens boksamling ofta tjänade som skolbibliotek, liksom kvartalstidskriften Läsning för folket som visar på ambitionen att låta biblioteken tjäna som centra för folkupplysning.

Men i övrigt skiftar innehållet, ofta beroende på när, hur och på vems initiativ biblioteken inrättats. Ofta var den lokala församlingsprästen en drivande kraft, men det fanns också privatpersoner som donerade böcker, och ibland hela boksamlingar till sockenbiblioteken. I posten om hur Den siste mohikanen hamnat i sockenbiblioteket i Gladhammar nämnde jag Emil Keys donation, men bland dedikationerna finns också andra namn, som visar att just detta bibliotek har haft fler välgörare.  

Ett exempel på hur en donator kan sätta sin prägel på en hel boksamling återfinns i Vifolka församling, där ett bevarat sockenbibliotek innehåller påfallande många geografiska verk och reseskildringar från tidigt 1800-tal - en del av dem rätt sällsynta. Bland böckerna märks titlar som Egypten i historiskt, geographiskt, physicaliskt, vetenskapligt, artistiskt, naturhistoriskt, mercantiliskt, religiöst, moraliskt och politiskt hänseende av Johan Adam Bergk, utgiven vid sekelskiftet 1800, London och engelska nationen av I. L. Ferri de S:t Constant från 1808, och Bref om de Förenta staterna, författade under en resa till Amerika, av Axel Klinkowström från 1824. 

J. Haafner, Landresa längs med Orixas och Koromandels Kuster (1810), med Fredrik Funcks namnteckning.

Förekomsten av geografiska böcker är i vilket fall så hög att det knappast kan vara en slump; rimligen speglar volymerna ett intresse hos en boksamlare.  I detta fall finns också en tydlig proveniens, då en namnteckning på försättsbladen vittnar om att de flesta av böckerna en gång har ägts av juristen, godsägaren, bibliofilen och filantropen Fredrik Jakob Funck (1778-1864).

Bok ur Funcks samling, i sockenbiblio-

tekets ägo sedan 1862 ...

Att donera böcker låg helt i linje med Funcks övriga verksamhet, i det att han gjort sig känd som "grundläggaren och upphofvet till en mängd institutioner, då för tiden nya, såsom sockenskolor, sockenbibliotek, hushållsföreningar, sparbanker, m. m." (Svenskt biografiskt handlexikon). Att böckerna hamnat i Vifolka under Funcks livstid är troligt: i ett fall finns en datering som visar att boken införlivats i sockenbiblioteket 1862.

... och försedd med C. M. N. Palmquists 

namnteckning 

Men i fallet i Vifolka är det osäkert om donationen gått direkt genom Funck, som framför allt var verksam i östra Östergötland, runt Norrköping och Vikbolandet. I samma volym, som innehåller en handbok i hushållsekonomi från mitten av 1700-talet, finns också en annan ägaranteckning: "Palmquist", vilket troligen syftar på friherre Carl Magnus Napoleon Palmqvist (1804-82), som var innehavare av fyra gårdar i Vifolka härad. Den kombinerade proveniensen gör det troligt att det var genom Palmquist som Funcks böcker donerades till sockenbiblioteket. Men likafullt har Funcks bibliofila intressen - och tydligen också hans intresse för geografi och reselitteratur - satt sin prägel på de böcker som fanns tillgängliga för läsning i en liten socken på den östgötska landsbygden.

Sedan är det en annan fråga i hur hög grad just de här böckerna faktiskt lästes: de flesta av dem är ovanligt välhållna för att ha ingått i ett sockenbibliotek. Läroböckerna och årgångarna av Läsning för folket brukar i allmänhet vara betydligt mer tummade och slitna.  

Om prästdöttrars läsning

Antonius Münchenberg, som nämndes i förra posten, har lämnat fler spår efter sig i kyrkorna än korrekturet i Christian Scrivers Själaskatt. I Vånga kyrka förvaras hans privata exemplar av Johann Arndts Om en sann kristendom, tryckt i Norrköping 1732 av Carl Fredric Broocman.

En lång titel ...

Johann Arndt tillhörde en äldre generation evangeliska teologer än Christian Scriver, men liksom denne brukar han betraktas som en förelöpare till pietismen – bara än mer inflytelserik.

Arndts kristendomstolkning präglades av ett mysticistiskt förhållningssätt som betonade den troende människans förening med Kristus som central för hennes frälsning. Hans viktigaste verk, Wahres Christentum, gavs ut första gången 1605-10, och blev under de följande seklen översatt och publicerad på de flesta europeiska språk. På svenska gavs boken ut första gången 1647, och en andra upplaga kom 1695, men det var först med Broocmans utgåva 1732 som verket fick sitt stora genombrott i Sverige.

Typografiskt är utgåvan smått innovativ: titelbladet är tryckt över två sidor, vilket gör att den långa titeln kan få plats, trots det begränsade utrymmet. Upplagan bör rimligen ha varit stor, och fortfarande går det att hitta exemplar av Broocmans utgåva på bokauktioner och antikvariat, där den kan kosta mellan femhundra och tusen kronor. Däremot är den rätt sällsynt i kyrkorna, och i motsats till Scrivers Själaskatt har den knappast distribuerats genom domkapitlen. De få gånger jag stött på den, kommer den vanligen från prästernas privata bibliotek.

Gåvoanteckning av Antonius Münchenberg; 

längst ner en notering om att boken skänkts 

till församlingen av Jacob Israel Köhler,
kyrkoherde i Vånga 1776-91.

Så är även fallet med exemplaret i Vånga kyrka, där herr Antonius skrivit följande dedikation:

"Mitt eldsta Barn, och kära Dotter, Brita Catharina Münchenberg, gifwes thenna boken; jemte faderlig och troinnerlig önskan, at Hon, genom hennes flitiga läsande och gudeliga begrundande, må i then sanna christendomen ju mer och mer sig förkofra; af Anton. Münchenberg. Wreta Kloster, then 24 Junii, år 1740."

På ett plan skvallrar den korta texten om en gammal pappas smått rörande omsorg om en vuxen dotters andliga liv – Brita Catharina Münchenberg var vid tillfället i trettioårsåldern.

Men texten säger också något om den vikt som lades på läsning och bildning bland prästerna i det gamla ståndssamhället. Det var inte bara den formella utbildningen som var viktig – den som prästsönerna fick via katedralskolor och universitet. Även den informella hemundervisning som prästdöttrarna genomgick var central, och förberedde dem för deras mer eller mindre givna roll som prästfruar och biträdande själasörjare i sina makars församlingar. Det är förmodligen ingen slump att gåvan överlämnades ett knappt halvår efter Brita Catharina Münchenbergs giftermål med Bothvid Gladhem – den blivande kyrkoherden i Vånga – i februari 1740.

Litteratur: 

Intressanta perspektiv på prästeståndet och dess kvinnor under tidigmodern tid ges bland annat i Kekke Stadin, Stånd och genus i stormaktstidens Sverige, Lund, 2004

Antonius Münchenberg hade för övrigt liknande naturfilosofiska intressen som sin samtida kollega Nils Linnaeus i Stenbrohult. Hans Herbarium vivum, huvudsakligen insamlat på Gotland 1701-02, utgör idag den äldsta daterade samlingen av växter på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm.