Cherchez la femme

"Sök kvinnan!" Med en kliché, upprepad i otaliga pulpmagasin och kioskdeckare sedan Alexandre Dumas d.ä:s dagar, uppmanar Carina Burman oss att söka efter kvinnan i det förflutna. Ofta är det dock lättare sagt än gjort:

[D]en som studerar äldre tider får ligga i för att ens skymta henne. Män är lättare att hitta. Präster kan vi studera i herdaminnena, adelsmannen genom ättartavlor. Ofta finns matriklar från skola, universitet och nation, militärrullor, tillfällesdikter som den eftersökte skrivit eller mottagit och inte sällan en karriär efter snitslad bana. 

Kvinnan, däremot, får man söka med ljus och lykta.

Om det är någonstans kvinnorna borde vara frånvarande bland kvarlevor från äldre tid, så är det väl bland kyrkornas böcker. Liturgiska handböcker, kyrkbiblar och postillor har varit prästernas domän; koralböcker har varit kantorns eller organistens. Klockaren har ansvarat för vaccinationshandböckerna och sockennämnden för sockenbiblioteket.

Men om man vet var man ska leta så har forna tiders kvinnor lämnat spår också bland kyrkvindarnas bokhögar.

Indirekt finns alltid prästhustrun närvarande. Även om hennes egen röst sällan hörs, så var prästfrun i äldre tider en betydande person med inflytande och ansvar för församlingens väl och ve. Som prästens stöttande hälft bar hon även ett visst ansvar för själavården och undervisningen i socknen.

I tidigare poster har vi bland annat mött Margareta Larsdotter, vid vars död maken Laurentius Laurinus diktade psalmen I himmelen, i himmelen, och den högättade Eleonora Sophia Planting-Gyllenbåga, som var gift med den obotlige bokälskaren Olof Wigius i Gistad. Men under inventeringarna har jag också stött på fall där prästhustrun har skänkt bort makens böcker efter dennes död - som när Karin Jöransdotter, änka efter domprosten, latinpoeten och biskopen electus Petrus Michaelis Ostrogothus (d. 1580), donerade makens exemplar av Ecclesiasticae historiae autores, tryckt i Basel 1557, till katedralskolan i Linköping. Själv har hon inte lämnat någon notis efter sig, men gåvan kvitterades 1604 av dåvarande rektorn, Sylvester Johannis Phrygius (1572-1628).

Sylvester Phrygius kvittens på Karin Jöransdotters bokdonation

En annan bokdonator är "den Hederliga och gudfruktiga matrona Hustru Maria Arvidsdotter" (d. 1668), som "till ett testamente efter sin s. man värdige och vällärde Herr Hans Nilsson Kruuk" (d. 1654), förärade kyrkan dennes exemplar av Luthers stora postilla, tryckt i Basel 1546.

Några motiveringar till varför böckerna donerades ges inte, men i båda dessa fall rörde det sig om stora, påkostade volymer. De representerade därmed också ett ekonomiskt värde som donatorerna knappast kan ha varit okunniga om, och som bör ha tagits med i beräkningen vid gåvans överlämnande.

Det är väl högst osäkert om Karin Jöransdotter och Maria Arvidsdotter själva nyttjat de böcker de donerade. Säkerligen förekom att kvinnor inom prästeståndet fick viss skolning i latin, men detta rörde sig om titlar som i första hand tjänade som stöd för predikan, undervisning och andra exklusivt prästerliga uppgifter. Att böcker brukades av kvinnor finns det dock många belägg för bland kyrkornas bevarade böcker. 

I ett tidigare blogginlägg har jag kunnat lyfta fram Brita Catharina Münchenbergs exemplar av Johan Arndts Sanna kristendom för att visa på den vikt som - åtminstone vid 1700-talets mitt - lades vid prästhustrurs och prästdöttrars läsning och andliga förkovran.

Även bland de privata biblar och psalmböcker som tenderat att hamna i kyrkorna sedan de tjänat ut finns många ägaranteckningar av kvinnor. Dessvärre är dessa anteckningar vanligen kortfattade och ger inte mycket ledning till vilka ägarna en gång var.

En kategori kvinnor som haft stor betydelse för den bokliga kulturen i äldre tid, men som alltför sällan uppmärksammas är de som verkat som bokbindare och tryckare - oftast inte i eget namn, utan i kraft av änkor som tagit över verksamheten efter sina män. I stiftets kyrkor finns sannolikt flera böcker från tidigt 1600-tal som bundits under överinseende av Barbro Hansdotter Böök i Stockholm.

1811 års handbok, tryckt av firma "Ad. Fr. Raams änka".

Men en av de hantverkaränkor som lämnat störst avtryck bland de kyrkliga boksamlingarna är Sara Johanna Raam (1768-1839) i Norrköping. På den officiella utgåvan av 1811 års kyrkohandbok - som återfunnits i 138 exemplar i stiftets kyrkor - står visserligen en anonym "Ad. Fr. Raams änka" angiven som tryckare, men Sara Johanna var i högsta grad entreprenör, tidningsutgivare och affärsman i sin egen rätt. Med tanke på att handboken skulle distribueras till alla kyrkor var uppdraget ett stort åtagande, men sannolikt också en god affär - och en fjäder i hatten med tanke på konkurrensen från tryckerierna i framför allt Stockholm och Uppsala. 

När Sara Johanna tog över firman efter sin man 1802, hade verksamheten länge präglats av bekymmer. Tryckeriet hade varit utarrenderat, och 1798 hade Raam förelagts att vidta åtgärder för att inte mista sitt tryckerimonopol. Hans änka lyckades dock vidmakthålla firmans ställning, även sedan tryckeriet förstörts i en brand samma år som handboken trycktes.

"Utaf undervisning och vana" hade Sara Johanna Raam också skött redaktörskapet för Norrköpings tidningar under sin "aflidne man, boktryckaren Raams sjukliga belägenhet". Därvid hade hon "öfversett allt hvad uti denna tidning införes" och endast nyttjat en "kunnog mans biträde" när texter skulle översättas från tyska, som hon uppenbarligen inte behärskade. Redaktörskapet höll hon sedan fast vid fram till sin död vid 71 års ålder. Hon fortsatte även att ge ut Journal för svensk litteratur fram till 1812, då hon började utgivningen av Journal för fruntimmer.

I sin ovan citerade understreckare om Anna Charlotta von Stapelmohr nämner Carina Burman tillfällesdikterna som en manlig arena. Det är väl inte alldeles rättvist: även kvinnor blev uppvaktade av förhoppningsfulla klienter, men oftast skedde detta i samband med bröllop, då kvinnan inte ensam stod i centrum. Ett exempel på just en sådan bröllopsdikt återfanns i Ingatorps kyrka - ett poem på latin som trycktes inför bröllopet mellan Claes Bengtson Kulehielm och Catharina Grijs 1654.

Men det skrevs också tillfällesdikt vid begravningar. Ett intressant exempel, från Mogata kyrka, är ett inramat ettbladstryck med en uttömmande titel:

Ytterste Äretienst när den Ehreborne Gudfruchtige och Dygdesamma/ nu hoos Gudh ewinnerligh Salige Matrona, Hust. Karin Mårtens Dotter Tzander ... Effter ährebart och Gudeligit Lefwerne i Herranom saligen affsomnade den ... Martii Åhr 1690 och dess Salige Lekamen til sitt Hwilorum uti Mogatha Kyrckiogårdh den ... Maij samma Åhr i förnäm och ansenlig Församlingz närwaro med öflige Ceremonier hederligen beledsagades

Det som gör trycket intressant är att det i all sin enkelhet visar på en samhällsförändring i tiden. Att traktens höga herrar ståtat med förfädernas begravningsvapen i kyrkorummet hade länge varit brukligt, men här har av någon anledning en kvinna ur en ny samhällsklass - stormaktstidens tjänstemannaadel - beretts plats: på bladet omnämns hon som "Den fordom Ehreborne och Wälachtat Herrens Herr Erich Anders Sonz Kongl. May:tz Troo-Tienare och Regementz Skrifware under Östgiöthe infanterie, Efterlåtne Enckia," Sannolikt är bladet det enda bevarade exemplaret av detta tryck, som knappast kan ha getts ut i någon större upplaga.

Begravningsdikt till minne av Karin Mårtensdotter Tzander (d. 1690) i Mogata kyrka.

När 1400-talspoeten François Villon efterlyste forna dagars kvinnor - Flora, Thaïs, Heloïse och Jeanne D'Arc - liknade han dem vid fjolårets snö. Allt förflyktas i Villons värld, även forna kvinnors skönhet, klokskap och helighet. Men likafullt mindes han dem.

Samma sak gäller de forna dagars kvinnor som satt spår i kyrkornas samlingar av böcker och tryck: än finns möjlighet att minnas dem, om dessa spår vårdas och kunskapen om dem odlas. Ty, som en vis professor uttryckt saken: "Historia handlar inte om döda människor, utan om människor som en gång levt". Det är därför vår förbannade skyldighet att så långt möjligt är, söka och tolka spåren också efter svårfunna medmänniskor - även när de döljer sig bland kyrkvindarnas damm.

Uppdatering 2021-06-09: i en tidigare version uppgav jag att Sara Johanna Raam lämnat "ojämförligt" störst avtryck bland hantverkaränkorna, men glömde då (skam till sägandes) helt bort Catharina Johansdotter Höök, som var den som förestod så väl tryckning som bindning av tusentals exemplar av Karl XII:s bibel - alltså ett manufakturarbete i närmast industriell skala. 

Citatet av Sara Johanna Raam återges i G.E. Klemming & J.G. Nordin, Svensk boktryckerihistoria 1483-1883, Norstedt, Stockholm 1883 s. 496-497. Uppgifterna om makens tryckeriverksamhet före 1802 återfinns på s. 263-264.