NT 1526 i digital form

För den som inte kan få nog av Nya testamentet i 1526 års utgåva finns förutom ovanstående, alldeles nyutkomna antologi, samt en lika färsk nyutgåva av originaltexten, tre exemplar som har digitiserats i sin helhet:

Kungliga biblioteket: exemplar som tillhört nuvarande Riddarholmskyrkan åtminstone sedan 1590-talet, men som kan ha varit i kyrkans ägo redan under franciskankonventets sista dagar. Bandet är från sent 1500-tal. Det var detta exemplar som expeditionssekreterare Gustaf Thomée räddade från att förvandlas till krydd- och karamellstrutar vid en auktion 1816 (se föregående post).

Lunds universitetsbibliotek: exemplar bundet i ett hårt renoverat originalband, troligen utfört av Bartholomeus bokbindare i Stockholm på 1520-talet. Boken har marginalanteckningar som tyder på att den först varit i kyrklig ägo, men ägaranteckningar på titelbladet visar att den från slutet av 1500-talet ägts av Nils Ulfsson Svan (fl. 1579–1614), rådman i Stockholm och borgmästare i Västerås efter 1585. Denne skänkte boken till brorsonen Sven Hansson Svan (d. 1623), varpå den ärvdes av dennes änka Anna Larsdotter Skytte (fl. 1605–1637: ”Thenna bock är min s. man Suän hanson [skänkt] af s. nils wlfson alt så hörer hon nu mig Anna lars dåter schyte till”).

Uppsala universitetsbibliotek: exemplar bundet i tämligen enkelt 1700-talsband. Titelbladet saknas, men i gengäld finns en märklig anteckning från 1500-talet med monogram av en engelskspråkig läsare (eller kanske åtminstone bläddrare) på blad 104v: ”De me Haman Hamlyn born in Eingland”:

Alla tre exemplaren visar att äldre böcker är unika objekt, och att de berättar olika ting genom sin proveniens och sin brukarhistoria. Att boken finns digitiserad är alltså inte ett argument för att låta övriga exemplar försjunka i glömska.

Thet Nyia Testamentit på Swensko: ett halvt millennium av försummelse

Kolofon med svenska riksvapnet och datering: "Prentat j Stocholm Aår effter gudz byrd. Mdxxvj. på femtonde dagh Augusti." På högersidan ett träsnitt med korsfästelsebild.

Den 15 augusti 2026 är det 500 år sedan den första svenska utgåvan av Nya testamentet färdigställdes vid det kungliga tryckeriet i Stockholm under ledning av Jürgen Richolff. Utgåvan tillkom i reformationens inledningsskede: även om den lutherska rörelsens brytning med Rom var definitiv vid denna tid, så var det åtskilligt som stod och vägde, och gränserna mellan evangeliskt och katolskt var inte givna. Incitament till översättningen kom onekligen från evangeliskt och kungligt håll, men det fanns även krafter inom det traditionalistiska lägret som erkände behovet av en svensk bibelutgåva, och som strävade efter att föra arbetet i en mer allmänkyrklig riktning - främst av dem den nyvalde ärkebiskopen i Uppsala, archielectus Johannes Magnus. Detta gör Thet Nyia Testamentit på Swensko till den första officiella bibelutgåvan på folkspråk med både kunglig och kyrklig sanktion.

De genom kungen och Johannes Magnus uttryckta intentionerna med utgåvan var dels att med det översatta bibelordet som grund kunna bilägga tvisterna inom den svenska kyrkoprovinsen, dels att förse det sorgligt underutbildade svenska prästerskapet med ett verktyg att studera och därefter klart och ohöljt kunna utlägga Guds ord inom ramen för församlingarnas gudstjänster. Ett tusental exemplar trycktes, med intentionen att de skulle förmedlas till rikets kyrkoherdar.

Lapp med notering av Gustaf Thomée, i Riddarholmskyrkans exemplar av NT 1526, nu i Kungliga bibliotekets ägo. Bild: KB.

Översättningens officiella historia blev dock kort. Femton år efter tryckningen blev den obsolet när hela bibeln gavs ut på svenska. I 1541 års bibel har Nya testamentets text bearbetats i evangelisk riktning, tydligt påverkad av Luthers tyska bibelöversättning. Därefter tycks 1526 års översättning ha trätt in i glömskan, och när Gustaf Thomée (1763–1823), expeditionssekreterare vid kanslikollegium i oktober 1816 räddade ett exemplar "vid en Auction på åtskilligt Riddarholms Kyrkan tillhörigt gamalt skräp från Stokholms Hökare och Kryddkrämare", tycks få utanför bibliografernas och bibliotekariernas krets ha förstått vad det rörde sig om för bok, och vilken betydelse den haft.

Idag finns 31 kända exemplar bevarade. Huvuddelen har marginalia och anteckningar av teologisk och exegetisk karaktär på latin och svenska från första hälften av 1500-talet, som visar att de tidigt har använts av representanter för prästerskapet. Såvitt känt finns endast ett fåtal volymer kvar i kyrklig ägo: tre i svenska församlingar och en i Finland.  

Exemplar av NT 1526 med en handskriven svensk mässa, exemplar i Kungliga biblioteket.

Ett specifikt exemplar, numera i KB:s ägo har uppenbarligen tjänat i en liturgisk funktion, då det återfinns en handskriven svensk mässa på blad som har fogats in i direkt anslutning till Apostlagärningarna. Texten är kopierad från Olaus Petris tryckta mässordningar från 1530-talet, och har sannolikt skrivits ner omkring 1540. Dessvärre finns inga identifierbara provenienser som gör att det går att fastställa i vilken kyrka volymen fungerat som kombinerat missale och evangeliebok. Mässpartierna är digitiserade i sin helhet och finns tillgängliga via Alvin.

Övriga exemplar har haft skiftande öden; de har skingrats, hamnat i privat ägo, bundits om, renoverats och skänkts bort som vängåvor. På 1700-talet började utgåvan uppmärksammas i lärda kretsar, men först i slutet av 1800-talet blir den föremål för vetenskaplig forskning, och då främst för att den bidrog till att förändra och standardisera det svenska skriftspråket. I höjd med 300-årsminnet av Uppsala möte kom också en påkostad textutgåva i redaktion av Aksel Andersson. Under 1900-talet debatterades översättningsarbetet, huruvida Olaus Petri eller Laurentius Andreae borde räknas som huvudredaktör, samt hur involverade det evangeliska respektive det traditionalistiska lägret varit i projektet. Något stort forskningsområde har dock NT 1526 aldrig varit.

Förrän nu: i samband med 500-årsminnet ges en antologi ut som analyserar NT 1526 ur såväl språkvetenskapliga, historiska, bokhistoriska som teologiska aspekter - även undertecknad medverkar å det blygsammaste. Bokrelease sker i Storkyrkosalen i Stockholm på årsdagen, och då släpps även en nyutgåva av 1526 års bibelöversättning. Senare på kvällen firas det svenska skriftspråket och introduktionen av bokstaven Å i NT 1526 på Kulturhusets tak - och jubileet uppmärksammas även på annat håll.

Se vidare Göteborgs universitetsbiblioteks blogg, med en upplysande text av Anders Strinnholm: 500 år med Nya testamentet – Marginalia

Litteratur:

Kjellgren, Martin, "Artefakterna. De bevarade exemplaren av Thet Nyia Testamentit på Swensko 1526", i Pettersson, Jonatan, Mårtensson, Lasse, Pleijel, Richard & Williams, Henrik (red.), Nya testamentet på svenska 1526. Boken, språket och teologin. Stockholm: Runica & Mediævalia 2026

Artikeln finns tillgänglig i fulltext 

Professor Helanders förfrågan II

Det skadade titelbladet till Confessio fidei i Odensjö.

I en tidigare post har jag rapporterat om Dick Helanders brev till Fagerhults pastorat 1952, med en förfrågan om ett specifikt exemplar av Confessio fidei i originalutgåvan från 1594. Hur det gick med Helanders sökande i just det fallet är fortfarande oklart, men av en slump har det visat sig att hans vetenskapliga intresse för Confessio fidei inte svalnade med tiden.

Ett par månader efter att bloggposten publicerats fick jag ett meddelande från Ljungby pastorat, eftersom några äldre böcker oväntat hade dykt upp bland gömmorna, långt efter att jag gjort min inventering. Bland dessa återfanns ett exemplar av Confessio Fidei från Odensjö med ett bifogat brev från 1966 - alltså skrivet fjorton år efter brevet till Fagerhult:

Pastorsämbetet i Densjö (sic).

Odensjö.

Mycken tack för Confessio fidei tryckt 1593, som jag med stort intresse tagit del av. Kanske jag får nämna ett par saker av intresse.

Boken innehåller som pärmfyllnad till försättspärmen, ett tyskt tryck från 1589 och ett från 1591. Efter själva boken finns Acta coronationis, tryckt i Stockholm 1594. Det är alltså handlingar från konung Sigismunds kröning. Vidare finns det efter denna skrift en handskrift som ger en skildring av Uppsala mötes förhandlingar 1593. Denna berättelse är ju intressant, varför jag har undersökt den. Det visade sig därvid att den är identisk med Ridderstiernas berättelse, vilken omnämnes av Karl Hildebrad i hans undersökningar till Uppsala mötes historia. Hist. Tidskrift 1893 s. 9 ff. Nu finns det flera dylika handskrivna skildringar, men man kan vara fullt säker på att den är identisk eller i huvudsak överensstämmande med Ridderstjernas berättelse därför att denne gör en del misstag i sin akildring och just dessa återfinnas i den handskrift som finns i Odensjö.

Den ovannämna (sic) skriften Acta coronationis är upptagen av Collijn i hans förteckning över 1500-talslitteratur bad (sic) III sid. 177. Collijn nämner att sju exemplar är bevarade, men detta är endast att uppfatta som exempel. Det finns åtskiliga till.

I slutpärmen finns även ett tyskt tryck.

Med ett varmt tack

Eder Dick Helander

Göteborg den 25 maj 1966.

P.S. [svårläst] återställa boken DS.

Ett tidstypiskt band.

Som framgår av brevet rör det sig om helt olika exemplar av samma skrift, då Helander denna gång inte nämner det sällsynta danska tryck "som endast är bevarat i fragment i Danmark", och som ska ha funnits i pärmen på det exemplar som eftersöktes 1952.

Vad Helander underlåter att nämna - men som han knappast kan ha varit omedveten om - är att Odensjös exemplar av Confessio fidei redan var känt bland kyrkohistoriska forskare. 1943 uppmärksammades boken av Hilding Pleijel, som nämnde den i ett föredrag till 350-årsminnet av Uppsala möte, medan volymens handskrivna relation om förhandlingarnas förlopp hade undersökts av Gunnar Westin i en artikel i Kyrkohistorisk årsskrift samma år.

 

Den aktuella handskriften är en variant av den så kallade D-källan till Uppsala möte, en källa som tidigare endast varit känd genom "afskrifter, tagna år 1693 af adjutanten [Johan] Ridderstjerna".(1) Vanligen har källan betraktats som bristfällig, och som en text vars författare sannolikt var närvarande vid mötet, men som inte visar "någon kännedom om enskilda öfverläggningar" och vars "uppfattning utmärkes af den största ytlighet".(2) Samtidigt är det den enda källan som vittnar om att mötets preses, Nicolaus Bothniensis, ska ha utropat "Nu är Sverige blivet en man, och alla hava vi en Herre och en Gud" sedan Augsburgska bekännelsen slutgiltigt antagits - ett utrop som eftervärlden har tolkat som en kongenial sammanfattning av mötets beslut, och som ett uttryck för den lutherska ortodoxins seger.

Westin menar, på goda grunder, att utropet är apokryfiskt. Samtidigt konstaterar han att handskriften i Odensjö, som alltså tycks vara det äldsta bevarade belägget, är nära nog samtida. Efter att ha konsulterat handskriftsexperten Axel Nelson vid Uppsala universitetsbibliotek konstaterar han att "Handstilen är av en man, 'som lärt sig skriva på 1500-talet'", men att "handskriften givetvis fördenskull kan vara av en person, som skrev någon gång under 1600-talets första årtionden."(3)

Westins datering kompletteras av bandets materiella vittnesbörd, då det rör sig om ett blindpressat skinnband, vars dekor skvallrar om att det knappast kan vara yngre än från åren runt sekelskiftet 1600.

Sammansättningen av de tre texter som ingår kan också betraktas som genomtänkt. Att binda in blanka blad i böcker för att skapa utrymme för ad-hocanteckningar och avskrifter var ett förekommande bruk under sent 1500-tal, men här rör det sig om något annat. Med största sannolikhet har den som lät binda in volymen haft för avsikt att låta just dessa tre texter - två tryckta och en handskriven, samtliga med anknytning till Uppsala möte och konflikterna kring Sigismunds trontillträde - ingå som en helhet. 

Inte bifogat av en slump: titelbladet till Acta coronationis (1594)

Utifrån avvikelser från senare versioner av D-källan, argumenterar Westin även för att det snarast förefaller som om "en olärd avskrivare ha fört pennan"(4) i Odensjöhandskriften, vilket inte bara visar att texten utgick från en äldre förlaga, utan också gör det troligt att relationen var spridd och känd redan omkring sekelskiftet 1600. 

Även om Nicolaus Bothniensis knappast var upphov till det berömda citatet, och än mindre ropade det "öfwerliudt", så att alla skulle höra det, så står det klart att uttrycket är så gott som samtida med Uppsala möte, och vittnar om en uttalad och sannolikt spridd uppfattning om mötesbeslutets och den evangeliska trons avgörande betydelse för rikets fortbestånd under de oroliga åren runt sekelskiftet 1600. Tankefiguren var uppenbarligen etablerad, om inte före, så i alla fall kort efter hertig Karls maktövertagande.

Det kan även noteras att volymen sannolikt har varit privatägd och därmed inte hört till någon kyrka förrän relativt sent. Den äldsta identifierbara ägaranteckningen härrör från Sveno Malmerus (1678-1770), kyrkoherde i Nottebäck från 1724. Till Odensjö tycks volymen ha kommit först genom Petrus Nicolaus Wieslander (1774-1833), kyrkoherde från 1820.

Samtidigt kvarstår frågan vari Dick Helanders intresse för de olika exemplaren av Confessio fidei egentligen låg.

Noter

(1) Karl Hildebrand,  "Undersökningar till Uppsala mötes historia", Historisk tidskrift 1893 s. 90.

(2) Ibid., s. 98.

(3) Gunnar Westin, "Nicolaus Olai Bothniensis och den s. k. D-källan till Uppsala mötes handlingar", Kyrkohistorisk Årsskrift 1943 s. 187-188.

(4) Ibid., s. 188.

 

 

"Den siste mohikanen" revisited

Utgåva från 1915, med omslag av David Ljungdahl. Wikimedia Commons

I år, 2026, har det gått tvåhundra år sedan James Fenimore Coopers Den siste mohikanen gavs ut, och detta uppmärksammas med en intervju med Gunnlög Fur i Vetenskapsradion historia. I intervjun poängteras vilket genomslag romanen fick i sin samtid, och att den för generationer framåt präglat bilden av det stora landet i väster.

Därigenom kan det vara värt att påminna om fyndet som gjordes i Gladhammars kyrka för snart åtta år sedan, av ett exemplar av den första svenska utgåvan från 1828. Fyndet rapporterades i posten "Vilda västern i sockenbiblioteket" och uppmärksammades av två orsaker: att noteringar i boken visade på dess tidiga popularitet, och att den sedermera skänkts till Gladhammars sockenbibliotek av Emil Key. 

En bedagad skönhet: Gladhammars exemplar av Den siste mohikanen.

Noterbart är att Coopers roman, som ett exempel på vikten av att tidigt introducera litteratur för barn i stället för barnböcker, även rekommenderades av Ellen Key i Barnets århundrade, "eftersom äfventyrslusten måste hafva näring och bör erhålla en sund sådan".