torsdag 29 augusti 2019

Om nyttan av att lägga märke till detaljer

Biblia, Thet är, All then Helgha Scrifft, på Swensko. Tryckt j Vpsala. 1541. Fast i detta fall utgiven 1938
Vid det här laget är är det knappt jag noterar när Isak Collijns faksimilutgåva av Gustav Vasas bibel från 1938 dyker upp vid inventeringarna. De är visserligen inte fullt så vanliga som 1917 års kyrkbibel, 1927 års bibel med illustrationer av Olle Hjortzberg, eller ens Karl XII:s bibel, men de är tillräckligt vanliga för att en viss trötthet ska infinna sig när jag hittar dem. Jag brukar sätta ett kryss i kanten för dem som "kulturhistoriskt intressanta" i protokollen och går sedan vidare.


Ibland brukar kyrkans personal bli förvånad när jag påpekar att dessa biblar inte är äldre än de är, men för den som en gång sett och känt på ett äkta 1500-talsband är det uppenbart att det rör sig om en imitation. Djupet och strukturen i de blindpressade dekoren saknas, och av hantverket i ett äkta band finns inte många spår. 


Själv brukar jag irritera mig på metallspännena, som visserligen är dekorativa, men som helt saknar funktion. Eftersom volymen inte är handbunden, och pärmarna därmed inte måste hållas på plats när det hårt pressade bokbandet börjar röra på sig, så lossnar spännena så fort du lägger ner boken och slår i underlaget med en lätt, metallisk klang - det vill säga om de inte är trasiga eller saknas helt, vilket är regel snarare än undantag. Även skillnaden i papperskvalitet är milsvid. Äldre tiders lumppapper har en helt annan struktur än 1930-talets industriellt framställda cellulosapapper.

Det är alltså lätt att avfärda Collijns Gustav Vasa-biblar som ointressanta, men ibland kan även dessa bjuda på överraskningar, och som ofta annars har det med volymernas proveniens att göra.

Faksimilen av Gustav Vasas bibel i Vimmerby, skänkt av S.A. Ericsson.
I samband med att de gavs ut var det vanligt att privatpersoner donerade ett exemplar till sina hemförsamlingar. Ofta dyker det upp exemplar med en förtryckt och daterad dedikationssida. Särskilt runt 400-årsjubileet tycks det ha varit populärt att skänka bort en Gustav Vasa-bibel, och 1941 var också året då Vimmerby kyrka fick sitt exemplar, donerat av kyrkvärden S. A. Ericsson.

S.A. Ericsson (Bilden lånad från MyHeritage)
En sådan liten notering är lätt att missa, men om man betänker att förnamnet ska utläsas Samuel August blir det hela lite intressantare. Lantbrukaren Samuel August Ericsson (1875-1969) var gift med Hanna Jonsson från Pelarnehult, och är kanske mest känd som far till Gunnar och Astrid Ericsson - den förre politiker och satiriker, den senare mer känd som Astrid Lindgren. Som antyds av donationen var han också kyrkvärd och en from karl - två personlighetsdrag som han lånade ut till Anton Svensson i Katthult, en karaktär som i övrigt inte var särskilt lik honom.

Någon stor upptäckt är det inte, och det gör knappast volymen direkt värdefull, men det gör den till ett intressantare objekt, och motiverar kanske att den kan få en bättre placering - förslagsvis i en monter i kyrkan, med en liten informationsskylt.

söndag 30 juni 2019

Om sockenbibliotekens skiftande ansikten

Sockenbiblioteket i Säby - till stora delar sammanställt på 1870-talet.
I ett tidigare inlägg har jag skrivit om sockenbiblioteken som har bevarats på flera platser runt om i stiftet. Jag nämnde bland annat hur bibliotekens sammansättning speglar deras roll och betydelse i 1800-talets svenska bondesamhälle, och hur denna roll förändrades över tid. En samling böcker som i sig inte har något större ekonomiskt värde, kan alltså utgöra en kvarleva från en tid då biblioteken - tillsammans med andra sociala och kulturella funktioner som tidigare legat hos socknen, och därmed i grunden hos den gudstjänstfirande lokalförsamlingen - successivt togs över av det framväxande civilsamhället, och i än högre grad av de världsliga kommunerna efter 1860-talets reformer av lokalförvaltningen.

Även i andra sammanhang har jag diskuterat sockenbibliotekens innehåll och sammansättning, och jag har då poängterat att de oftast inte ser ut som vi förväntar oss. Det finns en svårutrotad bild av 1800-talets Sverige som ett inskränkt, bakåtsträvande samhälle, där utbildning och förkovran inom bonde- och arbetarklassen skulle hållas på ett absolut minimum. Där över- och medelklassen skulle ges klassisk bildning och vetenskaplig skolning, fick bönder och arbetare hålla till godo med rudimentära kunskaper i läsning och räkning, fäderneslandets historia och katekesen. Så ser den övergripande bilden ut, också om vi ser till de kurser i utbildningshistoria (och därtill hörde kurslitteratur) som de flesta blivande lärare i Sverige får ta del av.
Ett typexempel på titel ur Ekeby sockenbibliotek: litteratur till kristen uppbyggelse.
I vissa fall kan sockenbiblioteken bekräfta bilden, åtminstone vid en första anblick. Om vi tar Ekeby kyrka som exempel så kan vi se att det rätt omfattande sockenbiblioteket visar upp en hög frekvens av uppbyggelselitteratur, biblisk historia och kateketik från 1800-talets mitt. Återkommande titlar, som dessutom finns i flera exemplar i flera upplagor, är Johann Arndts Paradis lustgård och Om en sann kristendom, samt Johan Philip Fresenius Skriftemåls- och kommunionsbok. Av skönlitteratur, naturvetenskap och folkupplysning finns i stort sett ingenting.

Sammansättningen gör det lätt att tänka att detta är vad prästerna och sockenstämman i Ekeby ville låta sockenborna ta del av i fråga om läsning. Samlingen tycks säga att vetenskap och populära romaner icke gjorde sig besvär bland bönderna i Ekeby. Men det är alls inte säkert att de bevarade böckerna ger hela bilden. Det snarare högst troligt att böckerna i kyrkan var de som blev över när sockenbiblioteket ombildades till folkbibliotek, och att de mer intressanta volymerna kan ha hamnat i biblioteket i Boxholm när det blev municipalsamhälle i början av 1900-talet.

I vilket fall som helst är sockenbiblioteket i Ekeby otypiskt i sin enahanda sammansättning. Det typiska är att titlarna skiftar, även om det finns vissa inslag som ofta återkommer. Fryxell och Geijer dominerar historieämnet när det gäller svensk historia (när det gäller världshistoria och andra länder är bilden betydligt mer sammansatt). Läroböcker och katekeser är vanliga, vilket visar att socknens boksamling ofta tjänade som skolbibliotek, liksom kvartalstidskriften Läsning för folket som visar på ambitionen att låta biblioteken tjäna som centra för folkupplysning.

Men i övrigt skiftar innehållet, ofta beroende på när, hur och på vems initiativ biblioteken inrättats. Ofta var den lokala församlingsprästen en drivande kraft, men det fanns också privatpersoner som donerade böcker, och ibland hela boksamlingar till sockenbiblioteken. I posten om hur Den siste mohikanen hamnat i sockenbiblioteket i Gladhammar nämnde jag Emil Keys donation, men bland dedikationerna finns också andra namn, som visar att just detta bibliotek har haft fler välgörare.  

Ett exempel på hur en donator kan sätta sin prägel på en hel boksamling återfinns i Vifolka församling, där ett bevarat sockenbibliotek innehåller påfallande många geografiska verk och reseskildringar från tidigt 1800-tal - en del av dem rätt sällsynta. Bland böckerna märks titlar som Egypten i historiskt, geographiskt, physicaliskt, vetenskapligt, artistiskt, naturhistoriskt, mercantiliskt, religiöst, moraliskt och politiskt hänseende av Johan Adam Bergk, utgiven vid sekelskiftet 1800, London och engelska nationen av I. L. Ferri de S:t Constant från 1808, och Bref om de Förenta staterna, författade under en resa till Amerika, av Axel Klinkowström från 1824
J. HaafnerLandresa längs med Orixas och Koromandels Kuster (1810), med Fredrik Funcks namnteckning.
Förekomsten av geografiska böcker är i vilket fall så hög att det knappast kan vara en slump; rimligen speglar volymerna ett intresse hos en boksamlare.  I detta fall finns också en tydlig proveniens, då en namnteckning på försättsbladen vittnar om att de flesta av böckerna en gång har ägts av juristen, godsägaren, bibliofilen och filantropen Fredrik Jakob Funck (1778-1864).
Bok ur Funcks samling, i sockenbiblio-
tekets ägo sedan 1862 ...
Att donera böcker låg helt i linje med Funcks övriga verksamhet, i det att han gjort sig känd som "grundläggaren och upphofvet till en mängd institutioner, då för tiden nya, såsom sockenskolor, sockenbibliotek, hushållsföreningar, sparbanker, m. m." (Svenskt biografiskt handlexikon). Att böckerna hamnat i Vifolka under Funcks livstid är troligt: i ett fall finns en datering som visar att boken införlivats i sockenbiblioteket 1862.


... och försedd med C. M. N. Palmquists 
namnteckning 
Men i fallet i Vifolka är det osäkert om donationen gått direkt genom Funck, som framför allt var verksam i östra Östergötland, runt Norrköping och Vikbolandet. I samma volym, som innehåller en handbok i hushållsekonomi från mitten av 1700-talet, finns också en annan ägaranteckning: "Palmquist", vilket troligen syftar på friherre Carl Magnus Napoleon Palmqvist (1804-82), som var innehavare av fyra gårdar i Vifolka härad. Den kombinerade proveniensen gör det troligt att det var genom Palmquist som Funcks böcker donerades till sockenbiblioteket. Men likafullt har Funcks bibliofila intressen - och tydligen också hans intresse för geografi och reselitteratur - satt sin prägel på de böcker som fanns tillgängliga för läsning i en liten socken på den östgötska landsbygden.

Sedan är det en annan fråga i hur hög grad just de här böckerna faktiskt lästes: de flesta av dem är ovanligt välhållna för att ha ingått i ett sockenbibliotek. Läroböckerna och årgångarna av Läsning för folket brukar i allmänhet vara betydligt mer tummade och slitna.  

fredag 31 maj 2019

Den kärva omsorgen

1671 års gudstjänsthandbok från Ödeshögs kyrka
I föregående post nämnde jag att handskrivna texter i kyrkornas boksamlingar kan ge vittnesbörd om hur pastoral och liturgisk praxis har utvecklats lokalt, oberoende av de officiella handböckerna. Ett exempel på detta, som också visar på att den pastorala praktiken till sitt innehåll ibland kunde skilja ut sig från de officiellt påbjudna ritualerna, dök upp vid inventeringen av Folkungabygdens pastorat tidigare i vår. I ett exemplar av 1671 års handbok, som en gång hört till Ödeshögs kyrka,  återfanns nämligen en handskriven "böön när oächta Qvinna ledes i Kiyrkia effter barn" - alltså en ordning för hur ogifta mödrar skulle genomgå kyrktagning

Troligen är det en text som utformats vid något prästmöte i stiftet eller i prosteriet under andra hälften av 1600-talet. Den tycks inte finnas i någon samtida tryckt handbok, men att den var spridd i avskrifter visas av att en i stort sett identisk text återfanns i ett exemplar av 1614 års handbok som tillhört Kumla kyrka, knappt två mil från Ödeshög. Ett rimligt antagande är att texten kommit till innan 1693 års handbok stramade upp de kyrkliga ceremonierna - i synnerhet sedan texten hittills endast har återfunnits i äldre handböcker - men att döma av handstilen kan texten också ha formulerats några år in på 1700-talet.

Kyrktagningsseden har gamla rötter. I det allmänna medvetandet förknippas den ofta med religiösa renhetslagar, och det är riktigt att det i tidigkristna och medeltida ritual förekommer reningsmotiv utifrån bestämmelserna i tredje Mosebokens tolfte kapitel, men huvudsakligen har det rört sig om en tacksägelsehandling, och ett välkomnande av den barnafödande kvinnan vid hennes återinträde i den gudstjänstfirande församlingen. Detta var också något som poängterades i den efterreformatoriska svenska kyrkans ceremoniel. 

Kyrktagningen var också en hedersbevisning, där den ärbara, gifta kvinnan stod i centrum för församlingens uppmärksamhet, och där hon iklädd sina vackraste högtidskläder leddes in i kyrkan av prästen. Samtidigt manifesterade ritualen den gifta kvinnans stånd och status, och äktenskapets av Gud givna bestämmelse, varför den med tiden också blev en obligatorisk del av kyrkotukten, kodifierad i 1686 års kyrkoordning.

Men det innebar att den ogifta modern per automatik var utestängd från denna hedersbevisning. För henne gällde uppenbar skrift i kyrkan, utan kyrktagning, och i de fall en kvinna fött barn som trolovad kunde hon visserligen ledas i kyrkan, men det skulle ske "längre tillbaka" i kyrkorummet "på det att tukten må hava sin heder och otukten någon nesa." *)

Det är alltså ingen tvekan om att det fanns starka stigmatiserande inslag i den särbehandling som ogifta mödrar bestods genom kyrkotukten, och det finns vittnesbörd om att "löskekvinnor" försökt undgå detta genom att föda sina barn utomsocknes, och sedan hävda att de genomgått uppenbar skrift i en annan kyrka än i sin egen hemsocken. Det är lätt att anta att det kan ha uppstått uteslutningsmekanismer, där den ogifta modern för alltid var märkt i lokalsamhället - i någon mån beroende på hennes tidigare status, vem hon var dotter till, och vilka sociala nätverk hon tillhörde.


Pastorala hänsyn i handskriven form.
Men den handskrivna texten i handboken från Ödeshög visar också på något annat. Det framgår tydligt att det inte bara handlar om uppenbar skrift, där den ogifta modern får stå och bekänna sin skam inför hela församlingen. I och med att det talas om att hon ska "ledas i kyrka" kan det antas att man har låtit ceremonin övergå i något som åtminstone påminde om kyrktagning. Det tycks alltså som om man från prästerligt håll har försökt motverka stigmatiseringen från församlingens sida.  

Även om språket är kärvt, och även om överträdelsens allvar betonas, så är det också tydligt att det finns en pastoral omsorg om den ogifta modern. I texten framgår att prästen och församlingen i sin förbön tar på sig rollen som den ogifta moderns talesman inför den gud hon sägs ha förtörnat genom sin ”olovliga beblandelse”, och det är tydligt hur texten pekar på Kristus som den försonande länken mellan människorna och den gammaltestamentligt oförsonliga och straffande gud som dominerar tidens kyrkliga språkbruk. I någon mån kan vi alltså se hur den gängse bilden av 1600-talets stränga ortodoxi – inte minst vad gäller sexualetiken – nyanseras något genom den pastorala praktiken.

Delvis hade denna omsorg en praktisk sida: det fanns en strävan att återinlemma syndaren i de rättfärdigas gemenskap, och det fanns också en social poäng att ogifta mödrar kunde återupprätta sin ära och bli ärbart gifta - hellre än att de förblev utstötta "löskekvinnor" som riskerade att sätta ännu fler oäkta ungar till världen.

Men i första hand visar texten på den pastorala omsorgens andliga sida, den som i en avkristnad tid kan vara svår att uppfatta: från början till slut handlar det om hur en människa ska kunna omvända sig från det som i samtiden uppfattades som synd, och nå försoning med sin gud och sin församling.


Transkription

1                    En böön när oächta Qvinna ledes i
2                    Kiyrkia effter barn.
3                    Alzmechtige Ewige Gudh, ändoch tu hafwer
4                    gifwit then wällsignelse öfwer Menniskian,
5                    när tu henne skapat hadhe, at hon skulle wäxa
6                    till och föröka sigh, dochlijkwähl emedan thenne
7                    Persohn, genom oloflig beblandelse, förr ähn
8                    hon til then Hel. Ächthen skapz stadgan kommen
9                    war, titt budh öfwerträdt, och tig swårligen
10                  förtörnat hafwer, hwilket hon nu in för tig
11                  bekiänner och aff hiertat ångrar, och beder tig
12                  att tu thet för tin Sons Jesu Christi skull wär-
13                  digas förlåta wille, och såsom hon tå blifwer
14                  försonat med tigh, tu wille och låta henne
15                  Fruchtsamma bliffwa i then Andeliga wälsignel-
16                  sen, att hon må altijdh wäxa til i tin Kund-
17                  skap, och här effter lefwa effter tin Hel. budh-
18                  ordh ostraflig, igenom tin Son Jesum Christum
19                                                             Amen!
20                                        Herren beware tin ingång och
21                                        uthgång, nu och til Ewig tijdh, Amen!



*) Johannes Gezelius, Perbreves commonitiones, Åbo 1673, citerad i Gustavsson  (1972) s. 45


Referenser
Gustavsson, Anders, Kyrktagningsseden i Sverige, Folklivsarkivet, Diss. Lund : Univ., Lund, 1972 
Lindstedt Cronberg, Marie, Synd och skam: ogifta mödrar på svensk landsbygd 1680-1880, Cronberg Publ., Diss. Lund : Univ.,Tygelsjö, 1997 
Stadin, Kekke, Stånd och genus i stormaktstidens Sverige, Nordic Academic Press, Lund, 2004

tisdag 30 april 2019

Spår av praxis

En liten volym från Ydre.
Den lilla volymen från Asby kyrka i Ydre är hårt renoverad, men originalbandet från andra hälften av 1500-talet är till stora delar bevarat. Det gör att det fortfarande går att ana det påkostade hantverket: i den blindpressade dekoren framträder bibliska bilder, som korresponderar med varandra på ett genomtänkt sätt. Korsfästelsescenen uppe i vänstra hörnet förebådas alldeles tydligt av den upphängda kopparormen i bilden under.


Korsfästelsen förklarad av sitt sammanhang
Det vi har att göra med är en kyrklig handbok. Volymen innehåller den femte upplagan av Messan på swensko från 1548, kyrkohandboken som utgavs samma år, och Een liten song-book från 1553 - alla tre tryckta i Stockholm av Amund Laurentsson. Det rör sig alltså om en sammanbunden volym med liturgiska böcker, tänkta att användas tillsammans i gudstjänsterna.

Titelbladet till mässan på svenska, tryckt 1548.
Dessvärre finns inte många av dessa sammanbundna handböcker kvar, trots att de en gång i tiden bör ha funnits i var och varannan kyrka. Uppenbarligen har de nötts ner av flitigt bruk. I en annan kyrka i pastoratet finns en volym med i stort sett samma innehåll, men den är endast fragmentariskt bevarad, och det lilla material som finns kvar är skört. Titelbladen är borta, övriga blad är lösa och oordnade, och det kommer att kräva många timmar av pusslande och konservering innan det går att studera innehållet närmare.

Någon skulle kanske invända att det inte är värt att vidta sådana resurskrävande åtgärder för att försöka rädda böcker som lika gärna kan studeras på något forskningsbibliotek. Men som framgått av min inventering och som tål att upprepas, är att det i första hand inte är de tryckta arbetena i sig som är det intressanta. Det är hur de har brukats och använts som gör dem till levande material, och då blir plötsligt varje bevarat exemplar av intresse - både för de anteckningar som kan finnas, men också för andra ledtrådar som finns kvar, som bindning, materialets disposition, slitage och sammansättning i volymerna.

Titelbladets versosida i Messan på Swensko,
med handskrivna böner. Träsnittet med kors-
fästelsescenen användes också  i  Een liten 
song-book 1553.
I den mer välbevaradevolymen i Ydre går det att se tydliga spår av bruk. På titelbladets versosida i Messan på Swensko finns handskrivna böner på latin, och både här och i  Een liten song-book finns unika nothandskrifter. Att trycka noter var komplicerat och dyrt med tidens teknik, så partierna med musik har bara markerats med notlinjer, och den lokale kantorn har fått fylla i noterna för hand.

Det innebär att varje enskilt exemplar av dessa böcker är unikt, och att de kan ger ledtrådar till hur det faktiskt kan ha låtit i 1500-talets gudstjänster, komplett med olika lokala variationer.

Handskrivna noter i Messan på Swensko.
I det exemplar av Een liten song-book som hört till Eksjö kyrka framgår exempelvis att de mer katolskt färgade sångerna, som Mariahymnen Glädh tigh tu helga Christenhet, allhelgonahymnen Jesu tu äst wår Frelsare samt den latinska hymnen Discubuit Jesus et discipuli saknar notering, vilket kan betyda att de inte har sjungits i någon högre utsträckning - eller möjligen tvärtom, att dessa hymner tillhör de mest memorerade.

På det bakre försättsbladet i mässboken från Asby finns också en handskriven ordning för syndaförlåtelse och avlösning efter bikt. Jag inte hittat denna text någon annanstans, vare sig i tryckt eller handskriven form, och docent Christer Pahlmblad vid centrum för teologi och religionsvetenskap i Lund har bekräftat att den inte finns i någon samtida handbok eller ordning. Sannolikt rör det sig alltså om dokumenterad praxis: någon gång under senare delen av 1500-talet har prästen i Asby – troligen Nicolaus Caroli (fl. 1525-55), Benedictus Matthaei Stuut (fl. 1565-71) eller Magnus Johannis (fl. 1571-1616) – helt enkelt skrivit ner hur han brukar göra vid avlösning av konfidenter.

Handskriven ordning för avlösning efter enskild
bikt, från Messan på swensko 1548.
Strukturen och innehållet i ordningen anknyter både till medeltida och reformatoriska texter, och kan enligt Pahlmblad antas spegla traditioner som utvecklats vid prästutbildningen i Linköpings stift. Texten, och volymen i sin helhet, är med andra ord ett unikt dokument av stort värde för att förstå reformationstidens liturgiska och pastorala praxis.

Transkription*
Handskriven instruktion om avlösning efter bikt (1500-tal), bakre försättsbladet

1                   Ett sett ther man må christeliga til att seia nogrom
2                   Syndernes förlåtilse eller afflösningh.
3                   När man haffuer bekendt sig för en syndare, och be-
4                   gärar nu warda tröstadh, aff thz Heliga Euangelio, ge-
5                   nom afflösningennes hugneliga lyffte, må tå prästen
6                   först seia offuer hono[m] thenna orden.
7                   Herren Gud ware tig nådelig, och förlåte tigh alla
8                   thina synder genom sin son vår frelsare Iesu[m] Chr[istu]m.
9                   Ther effter spör han honom m[ed] få ord om hans troo
10                 Troor tu sannerliga att vår Herre Jesus Christus
11                 Gudz son giorde ena fulkomliga syndabott, och be-
12                 talning vpå Korszens galga med sin död och blodz
13                 vtgiutilse, så vel för tig som för alla andro men-
14                 niskiors synder, the sig til honom holla Kunde.
15                  R, Ja. Åter spör prästen honom.
16                 Troor thu och att iag (såsom en tiänare i Gudz
17                 försambling befalning, genom th[et] heligo Euangeliu[m]
18                 haffuer fulla macht, att tilseia tig samma
19                 syndaboot, och, vpå gudz vegna, afflösa tigh
20                 aff alla tina synder. Rudit.** Ja.
21                 Sedan legger prästen handen vpå hans
22                  hu[v]ud och seger, Så skee tig som tu
23                 troor, och iag effter vårs Herres Jesu Christi
24                 befalning, som migh betrood ärr, tilseger iag
25                 tigh Gudz wenskap, och afflöser tig aff alla
26                  tina synder i nampn faders, och sons och
27                 then helga andas. Haff fridh.


*   Christer Pahlmblad (CTR, Lund) har bistått med kommentarer och korrigeringar.
** Troligen en felskrivning: ordet har förkortningstecken och ska rimligen vara ”respondet”, dvs ”denne svarar”

fredag 29 mars 2019

Vi har en kandidat


Johann Schneidewein, träsnitt 
utfört kort efter hans död 1568. 
Från Wikipedia.
Eller kanske två. Jag utesluter inte att det skulle kunna vara Johannes Saxonius (1507-61) som lät binda in de praktexemplar av Luthers samlade verk som återfunnits i två separata församlingsarkiv i Småland.

Johannes Saxonius var en tysk humanist som studerat i Wittenberg, där han även erhöll doktorsgraden i juridik. En tid var han dekan för filosofiska fakulteten och han tjänade som universitetets rektor 1544, innan han fick en professur i juridik i Erfurt. 1555 blev han furstlig kansler i hertigdömet Holstein-Gottorp. Mot slutet av sitt liv verkade han även som domprost i Hamburg och som ledamot av domkapitlet i Bremen. Att Saxonius kan ha köpt och låtit binda in de båda Wittenbergvolymerna året före sin död är alltså fullt möjligt.

Jag lutar dock snarare åt att det är Johann Schneidewein (1519-68) som döljer sig bakom initialerna IVDS på volymernas pärmexlibris. Denne hade studerat i Wittenberg från elva års ålder och kom under sin karriär att främst ägna sig åt juridiken. Redan som ung student upptogs han i Martin Luthers hushåll, och han hamnade därmed i universitets innersta krets tillsammans med namn som Philipp Melanchton, Justus Jonas och Johannes Bugenhagen

Schneidewein blev professor i juridik 1549, för att 1551 vinna doktorsgraden i både andlig och världslig rätt. Som framgår av titlarna på hans egna verkså var Iuris Vtriusque Doctor en titel som kopplades till hans namn, och det är troligt att han själv använde den i sin livstid. Även om han anlitades av den sachsiske kurfursten i rättsliga frågor och uppbar diverse juridiska ämbeten, så förblev han på sin lärostol fram till sin död, och fungerade tidvis som universitetets prorektor.

Schneidewein var alltså knuten till Wittenbergs universitetet, samtidigt som han hade en högt uppsatt ställning i den allmänna världen – något som troligen också gav honom de nödvändiga ekonomiska resurserna för att tillfredsställa ett potentiellt intresse för vackra böcker. Han kan med andra ord mycket väl ha köpt volymerna och bekostat deras inbindning hos universitetets bokbindare Paul Thiele.

Någon annan samtida kandidat med doktorsgrad i andlig och världslig rätt, knuten till Wittenberg, och med ett familjenamn på S går knappast att uppbringa. Detta pekar på att volymernas pärmexlibris IVDS ska utläsas Iuris Vtriusque Doctor Schneidevvinius, och att det alltså är Schneideweins böcker som dykt upp under inventeringen. Det som talar emot idén är att det inte verkar finnas några uppgifter om hans boksamling i övrigt – samt det besvärande faktum att det inte finns någon bevarad dokumentation som kan förklara hur i all världen två praktverk ur hans bibliotek hamnat i Småland.

Uppdatering: I hastigheten råkade jag tidigare skriva att Johannes Saxonius var från Sachsen, men insåg snart att hans födelseort Hattstedt ju faktiskt ligger i Nordfriesland i Schleswig-Holstein. Sachse eller Saxonius är alltså ett familjenamn, vilket stärker möjligheten att han mycket väl kan vara den person som döljer sig bakom initialerna IVDSHans ställning i Wittenberg skilde sig heller inte mycket från Schneideweins vad gäller kontaktnäten och närheten till universitetets inre kretsar. Också Saxonius hade nära band med Melanchton och Bugenhagen, och han nämns vid flera tillfällen i Luthers bordssamtal.

Litteratur:
Kisch, Guido, Gestalten und Probleme aus Humanismus und Jurisprudenz: Neue Studien und Texte, de Gruyter, Berlin, 1969

onsdag 13 mars 2019

Slumpens vägar

I posten om bokbandsarkeologi och fyndet i Norra Tjust som kastade ljus över 1500-talets bokmarknad, så påstod jag att det bara fanns ett bevarat exemplar av Laurentius Paulinus Gothus almanacka för 1592. Jag byggde detta påstående på den bästa av referenser: Isak Collijns Sveriges bibliografi intill år 1600. Men tydligen kan man inte ens lita på riksbibliotekarierna nuförtiden - eller så är Collijns bibliografi helt enkelt i behov av en uppdatering: till sina äldsta delar har den trots allt mer än nittio år på nacken. Av en ren slump har jag nämligen upptäckt att uppgiften är felaktig.
Almanacksutställning på Stockholms universitetsbibliotek
Häromdagen medverkade jag vid ett seminarium på Historiska institutionen i Stockholm, och eftersom jag hade tid över passade jag på att göra ett besök på universitetsbiblioteket. Av en händelse visade det sig att man där gjort en liten utställning med almanackor från bibliotekets samlingar, och eftersom jag själv forskat om 15- och 1600-talets almanackslitteratur kunde jag inte låta bli att kasta en blick. Och så plötsligt fick jag syn på den:
En gammal bekant dyker oväntat upp.
Den inledande irritationen över att jag haft fel gick snabbt över i nyfikenhet: tydligen ingår exemplaret i Kungliga Vetenskapsakademiens samling av almanackor, en samling som i likhet med KVA-bibliotekets övriga fjorton hyllkilometer finns deponerad på Stockholms universitetsbibliotek sedan början av 1980-talet. Hur Collijn kunnat missa den är oklart; i andra fall hänvisar han till KVA-biblioteket, så troligen var exemplaret okänt när bibliografin sammanställdes. Möjligen fanns det inte katalogiserat på 1920-talet, eller så kan det ha legat inkapslat i någon privatsamling och införlivats med KVA-biblioteket först efter att Collijn sammanställt sin bibliografi.

Uppdatering: Efter kontakt med samlingsenheten på Stockholms UB har det visat sig att Vetenskapsakademiens almanackssamling mycket riktigt inte är katalogiserad, och det tycks inte finnas någon dokumentation om hur samlingen kommit till, eller när. Det innebär alltså att det idag finns en betydande samling almanackor som de gamla bibliograferna inte alls kände till, vilket i sin tur betyder att det hypotetiskt kan finnas andra okända exemplar av tidiga svenska almanackor i KVA-samlingarnas gömmor.

Litteratur:
Collijn, Isak, Sveriges bibliografi intill år 1600, Svenska litteratursällsk., Uppsala, 1927-1938
Klemming, Gustaf Edvard & Eneström, Gustaf (red.), Sveriges kalendariska literatur. 1, Svenska almanachor, kalendrar och kalendariska skrifter intill 1749, Stockholm, 1878

fredag 22 februari 2019

Tvillingmysteriet nära en lösning

Johann Wilhelms pärmexlibris med porträtt.. 
Foto: Herzogin Anna Amalia Bibliothek
Eller kanske inte. Jag vet fortfarande inte hur två identiska tyska bokband från 1560 hamnat i olika småländska församlingar. Men jag vet var de bundits, och vem bokbindaren var.

För att börja någonstans ville jag först utesluta möjligheten att initialerna IVDS som präntats på pärmarna avsåg hertig Johann Wilhelm av Sachsen-Weimar, och via slagningar på CERL Thesaurus kunde jag konstatera att delar av dennes boksamling numera förvaras på Herzogin Anna Amalia Bibliothek i Weimar.

Med hjälp av bibliotekspersonalen fick jag veta att min första gissning visserligen var felaktig, men inte helt galen: hertigen använde verkligen sina initialer på ungefär samma sätt som beställaren av ”mina” två band, men som den världsliga furste han var, utgick han inte från latin, utan från tyska: I(ohann) W(ilhelm) H(erzog) Z(u) S(achsen). Vanligen hade han också ett representativt porträtt på sina böcker.

Men bibliotekarierna i Weimar såg också något jag missat. Banden som jag hittat är signerade.

Paul Thieles signatur skymtar under Melanchtons porträtt.
Ovanför medaljongernas textfält syns, om man tittar noga, bokstäverna P.T., vilket betyder att banden har bundits av Paul Thiele, som var universitetsbokbindare i Wittenberg. Det betyder i sin tur att beställaren av banden troligen var knuten till universitetet, och att bokstäverna IVD ska utläsas Iuris Vtriusque Doctor – doktor i både kyrklig och världslig rätt. 

Återstår alltså bara att plöja matriklar för att hitta en lämplig Wittenbergprofessor med ett namn på S och med rätt akademisk titulatur. Samt det lilla problemet att förklara hur två av dennes böcker hamnat i Småland.

Litteratur: 
Haebler, Konrad, Rollen-und Plattenstempel des 16. Jahrhunderts unter Mitwirkung von Ilse Schunke verzeichnet., Leipzig, 1928-1929

lördag 16 februari 2019

Om prästdöttrars läsning

Antonius Münchenberg, som nämndes i förra posten, har lämnat fler spår efter sig i kyrkorna än korrekturet i Christian Scrivers Själaskatt. I Vånga kyrka förvaras hans privata exemplar av Johann Arndts Om en sann kristendom, tryckt i Norrköping 1732 av Carl Fredric Broocman.

En lång titel ...
Johann Arndt tillhörde en äldre generation evangeliska teologer än Christian Scriver, men liksom denne brukar han betraktas som en förelöpare till pietismen – bara än mer inflytelserik.

Arndts kristendomstolkning präglades av ett mysticistiskt förhållningssätt som betonade den troende människans förening med Kristus som central för hennes frälsning. Hans viktigaste verk, Wahres Christentum, gavs ut första gången 1605-10, och blev under de följande seklen översatt och publicerad på de flesta europeiska språk. På svenska gavs boken ut första gången 1647, och en andra upplaga kom 1695, men det var först med Broocmans utgåva 1732 som verket fick sitt stora genombrott i Sverige.

Typografiskt är utgåvan smått innovativ: titelbladet är tryckt över två sidor, vilket gör att den långa titeln kan få plats, trots det begränsade utrymmet. Upplagan bör rimligen ha varit stor, och fortfarande går det att hitta exemplar av Broocmans utgåva på bokauktioner och antikvariat, där den kan kosta mellan femhundra och tusen kronor. Däremot är den rätt sällsynt i kyrkorna, och i motsats till Scrivers Själaskatt har den knappast distribuerats genom domkapitlen. De få gånger jag stött på den, kommer den vanligen från prästernas privata bibliotek.

Gåvoanteckning av Antonius Münchenberg; 
längst ner en notering om att boken skänkts 
till församlingen av Jacob Israel Köhler,
kyrkoherde i Vånga 1776-91.
Så är även fallet med exemplaret i Vånga kyrka, där herr Antonius skrivit följande dedikation:
"Mitt eldsta Barn, och kära Dotter, Brita Catharina Münchenberg, gifwes thenna boken; jemte faderlig och troinnerlig önskan, at Hon, genom hennes flitiga läsande och gudeliga begrundande, må i then sanna christendomen ju mer och mer sig förkofra; af Anton. Münchenberg. Wreta Kloster, then 24 Junii, år 1740."
På ett plan skvallrar den korta texten om en gammal pappas smått rörande omsorg om en vuxen dotters andliga liv – Brita Catharina Münchenberg var vid tillfället i trettioårsåldern.

Men texten säger också något om den vikt som lades på läsning och bildning bland prästerna i det gamla ståndssamhället. Det var inte bara den formella utbildningen som var viktig – den som prästsönerna fick via katedralskolor och universitet. Även den informella hemundervisning som prästdöttrarna genomgick var central, och förberedde dem för deras mer eller mindre givna roll som prästfruar och biträdande själasörjare i sina makars församlingar. Det är förmodligen ingen slump att gåvan överlämnades ett knappt halvår efter Brita Catharina Münchenbergs giftermål med Bothvid Gladhem – den blivande kyrkoherden i Vånga – i februari 1740.

Litteratur: 
Intressanta perspektiv på prästeståndet och dess kvinnor under tidigmodern tid ges bland annat i Kekke Stadin, Stånd och genus i stormaktstidens Sverige, Lund, 2004

Antonius Münchenberg hade för övrigt liknande naturfilosofiska intressen som sin samtida kollega Nils Linnaeus i Stenbrohult. Hans Herbarium vivum, huvudsakligen insamlat på Gotland 1701-02, utgör idag den äldsta daterade samlingen av växter på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm.

lördag 9 februari 2019

En översättares korrektur

Reinerus Broocman, präst och bok-
tryckare. Porträtt i Hedvigs kyrka.
Christian Scrivers Själaskatt är ett verk som vanligen inte får en bok- eller kyrkohistoriker att lyfta på ögonbrynen. Det är heller inget som en antikvariatshandlare skulle jubla över att få in i sin katalog. Det är nämligen ett extremt vanligt förekommande verk, som finns i praktiskt taget alla kyrkor jag inventerat, och om inte den svenska originalutgåvan från 1720-talet går att hitta, så finns flera utgåvor från såväl 18- som 1900-talen att uppbåda.

Christian Scriver (1629-93) var luthersk teolog, kyrkoherde i Sankt Jacobi i Magdeburg och slutade sina dagar som hovkaplan i Quedlinburg. Han tillhörde en generation lutheraner som växte upp efter 15- och 1600-talens apokalyptiskt präglade motsättningar och våldsamma urladdningar i reformationens spår, och som därför kunde koncentrera sin undervisning på dogmatikens och den sanna kristendomens betydelse för den enskildes frälsning. Själaskatten, som utgörs av predikningar från Magdeburgtiden, är fördelade på sex separata delar och skildrar själens vandring från syndafall och förtappelse till återlösning och evig salighet. Verket fick stor spridning under de följande seklen och har bidragit till att Scriver ibland betraktas som en vägröjare för 1700-talets pietism.

I Sverige gavs själaskatten ut på 1720-talet på initiativ av Reinerus Broocman, kyrkoherde i Hedvigs tyska församling i Norrköping. Första delen trycktes 1723 i Stockholm av Johan Henrich Werner, men Broocman blev irriterad över att arbetet drog ut på tiden och startade därför eget tryckeri, där de återstående delarna kom ut rask takt, för att 1730 kompletteras av en registerdel. 

Det bör ha varit en god affär: verket distribuerades av domkapitlen och tycks ha köpts in av i stort sett varje församling i riket, och kan till viss del sägas ha lagt grundplåten till Broocmans publicistiska dynasti i hemstaden.

I kyrkorna känns volymerna lätt igen; de sju delarna fördelas oftast på fem tjocka band i mörkt läder, med blindpressade dekor och titlar på ryggarna. Ofta står de tillsammans med den första svenska utgåvan av Konkordieboken, också den tryckt på Broocmans tryckeri i Norrköping, och vanligen bunden i ett likadant band som själaskatten.

Bokhistoriskt är själaskatten alltså intressant som fenomen, och som ett vittnesbörd om vilken litteratur som spreds ut till församlingarna för prästernas förkovran, och därmed vad som kan betraktas som normerande för deras undervisning från predikstolarna. Distributionsvägarna är också intressanta, liksom det faktum att gamla exemplar ofta tycks ha införlivats i sockenbiblioteken under 1800-talet. Som enskilda volymer är de däremot sällan särskilt upphetsande. Det ena exemplaret är så att säga det andra likt.

Men i Borgs klockargårds bibliotek i Norrköping stod, tills för ett par veckor sedan, då jag bad vaktmästaren flytta på dem till en säkrare plats, en uppsättning av själaskatten som gick utöver det vanliga. På titelbladet till den första delen syntes nämligen tydliga korrekturanteckningar, och längst ner på sidan framträdde också en namnteckning: ”Ant. Münchenberg”.

Titelblad med korrektur och namnteckning av 
Antonius Münchenberg. Översättarens namn är
också angivet strax ovanför det svarta strecket.
Antonius Münchenberg (1680–1743) var även han från Hedvigs församling i Norrköping. Hans far var bagarmästare, men själv studerade han i både Uppsala och Lund, blev lärare och präst och var i fjorton år kyrkoherde i Borg och Löt innan han 1735 fick kyrkoherdetjänsten i Vreta kloster. Men han var också den som översatte Scrivers själaskatt till svenska. Det som syns på titelbladet är alltså översättarens personliga korrektur – som om han inte var riktigt nöjd med hur frukten av hans möda fått sin slutliga utformning, och hur orden skrivits ut i den tryckta versionen av texten.

Ägaranteckning av Münchenberg i fjärde delen av
Scrivers Själaskatt, Borgs klockargård, Norrköping.
Anteckningarna är, återigen, ett exempel på hur det kulturhistoriska värdet i en bok inte enbart bygger på själva boken och dess innehåll, utan på hur den brukats och lästs, av vem och i vilka sammanhang. Det är först när vi kan urskilja spåren av bruk som boken förvandlas från dött föremål till en levande artefakt.

torsdag 31 januari 2019

Det småländska tvillingmysteriet

Lika som bär: två volymer av Luthers skrifter,
bundna 1560 på uppdrag av "I V D S" ...
... men funna i två helt olika småländska 
församlingar.
"Hata slumpen" brukar Leif GW Persson säga när han vill förklara hur bra polisarbete går till. Det vill säga: det finns alltid en orsak till att saker ser ut som de gör, och om två saker verkar ha samband med varandra, så existerar troligen också detta samband. Problemet är att fylla kunskapsluckorna när kopplingen inte kan dokumenteras.

Detta problem har jag själv råkat ut för när jag i två helt olika småländska församlingar hittade tyska 1500-talsvolymer, bundna samma år i identiska band, på uppdrag av en och samma person.

Det rör sig om fjärde och tionde delen av en Wittenbergutgåva av Luthers samlade verk, tryckt 1553 respektive 1558. De har troligen bundits i Tyskland, i ljusa, blindpressade skinnband, med bilder av Luther och Melanchton i pärmens medaljonger. På båda volymerna står årtalet 1560 och ett pärmexlibris med initialerna IVDS.

Den första uppgiften blir att försöka ta reda på proveniensen - vem eller vilka döljer sig bakom initialerna?

Redan här har jag gått bet: inget av de referensverk som jag lyckats gräva fram har gett mig någon ledning, och slagningar på nätet har varit resultatlösa. Att det rör sig om en någorlunda inflytelserik person kan vi nästan ta för givet. Vem som helst hade inte råd eller möjlighet att beställa ett, än mindre två sådana här praktband. Rimligen kan det också ha funnits minst åtta andra volymer i samma utgåva, bundna i likadana band, så det rör sig troligen om en person med resurser.
Luther på främre pärmen ...
En lös tanke var att det skulle kunna röra sig om Johann Wilhelm av Sachsen-Weimar (utläst Ioannes Vvilhelmus Dux Saxoniae), men det finns få uppgifter om dennes bibliotek i den biografiska litteraturen, och inga uppgifter alls om att delar av detta bibliotek skulle ha hamnat i Sverige som krigsbyte eller liknande. Otto Walde, som borde vetat om så skett, nämner inget om det i sin avhandling om stormaktstidens litterära krigsbyten. Tills vidare får personen eller personerna bakom banden alltså förbli anonyma.
... och Melanchton på den bakre.
Den andra uppgiften är att förklara hur volymerna, som uppenbarligen har samma ursprung, har separerats från varandra och hamnat i två helt olika församlingsarkiv. Och återigen saknas dokumentationen och kunskapen, vilket i stort sett omöjliggör alla försök att reda ut hur det har gått till. I ena fallet finns en gåvoanteckning: volymen har skänkts till församlingen av tre syskon i början av 1960-talet, i tron att det rört sig om en bibel. Men vilka dessa syskon var är det ingen bland dem jag talat med som vet. I det andra fallet finns ingen tillgänglig dokumentation alls. Den kunskap som funnits har försvunnit i takt med pensionsavgångar och dödsfall bland personal, kyrkvärdar och engagerade församlingsmedlemmar. 
Sensmoralen i berättelsen om mitt än så länge misslyckade försök att lösa det småländska tvillingmysteriet är alltså denna, riktad till församlingarna: se till att i möjligaste mån dokumentera de kyrkoantikvariska samlingarna, och se till att dokumentationen går att leta fram vid behov. Arkivera digitalt och i pappersform, och se gärna till att kopior av dokumentationen finns tillgänglig tillsammans med det aktuella föremålet. I annat fall kommer samlingarna fortsätta att te sig som mer eller mindre slumpmässiga, och en väsentlig del av deras kulturhistoriska värde kommer därmed att försvinna.