torsdag 14 maj 2020

Om kyrkliga böcker och bokauktioner

När man som jag har bokligt kulturarv som yrke kan det vara klokt att inte vara alltför intresserad av boksamlande för egen del. Frestelserna är många, tillfällena likaså, och nutidshistorien har med önskvärd tydlighet visat att ingen person är höjd över misstanke.

Själv är jag rätt modest i mitt samlande: de senaste åren har jag framför allt köpt på mig böcker som jag har haft nytta av i mitt jobb och i min forskning, och när jag besökt bokauktioner på nätet har det framför allt varit för att få ett grepp om priserna och utbudet.

En vanlig, men kulturhistoriskt intressant bok.
Men, ibland faller även jag till föga. På en nätauktion arrangerad av en välrenommerad firma fick jag häromveckan syn på en bok som jag registrerat otaliga gånger under min inventering: Anvisning till valet af läkemedel för allmänna sjukvården, till inrättande af socken-apothek av Magnus af Pontin, tryckt 1816. Titeln ingår bland de böcker som återfinns i stort sett överallt, och som framgår av anteckningar i en del exemplar har de antingen skänkts "af Hans Kongl. Majt." eller inköpts "på hög befallning". Det handlar alltså om en bok som överheten förordade att kyrkorna skulle ha i sin ägo, för att "ett tillräckligt men inskränkt antal kraftiga läkemedel" skulle kunna tillhandahållas "i hvarje Församling på landsbygden" (Pontins förord).

När nu ett exemplar dök upp på auktion och budgivningen inte gick särskilt högt slog jag alltså till, och införlivade det med min sparsmakade samling av äldre tryck i blandade ämnen.
Löpnumret visar att volymen ingått i en större samling, och sannolikt finns förtecknad i en samtida katalog.
Men när jag väl fått boken i min hand blev jag konfunderad. Löpnumret på ryggen visade att exemplaret ingått i en större samling, och på försättsbladet fanns en ägaranteckning: "Strengnäs Domkyrka tillhörig".
Av ägaranteckningen framgår vilken boksamling volymen har tillhört.
Nu var det som sagt en välrenommerad firma som stod för försäljningen, och det finns i nuläget ingen anledning att tro att jag har köpt stöldgods. Sannolikt har volymen gallrats ut ur domkyrkoförsamlingens boksamling någon gång när Pontins bok kommit ur bruk, men ännu inte betraktades som kulturhistoriskt intressant. Men det är ändå märkligt att de inblandade inte har haft bättre koll.

Så länge en bok som gallras ut ur en offentlig boksamling inte kasseras, utan skänks vidare eller går till försäljning, så ska detta noteras, både i katalogen och i själva volymen. Detta har exempelvis gjorts i mitt eget exemplar av Georges de Chambrays skildring av Franska arméens expedition till Ryssland (1825-1826), där en stämpel markerar att volymen gallrats ut från Umeå universitetsbiblioteks samlingar. Åtgärden är enkel och gör det lätt att undvika framtida missförstånd.
Lager av ägarhistoria i de Chambrays militärhistoriska skildring: en äldre ägaranteckning har pietetslöst klistrats över av en bibliotekarie på Karlberg, därefter har en arkivarie satt på krigsarkivets exlibris, medan en stämpel - för säkerhets skull applicerad på båda etiketterna - markerar att volymen gallrats ut ur Umeå universitetsbiblioteks samlingar.   
Så har inte gjorts i fallet med boken från Strängnäs domkyrka, något som dessvärre inte är helt ovanligt - i synnerhet inte när man har med kyrkliga boksamlingar att göra. Betydligt märkligare är att auktionsfirman inte noterar proveniensen i objektbeskrivningen, utan bara konstaterar att det finns "äldre noteringar" på försättsbladet.

Nu är Pontins medicinska handbok knappast en raritet med något större ekonomiskt värde, men med tanke på de trovärdighetsproblem branschen av och till brottas med, finns det all anledning att redovisa objektens ägarhistoria mer öppet.

I vilket fall är domkyrkoförsamlingen underrättad, och med tiden lär vi får se vad bevarade förteckningar kan säga om tidigare gallringar - eller om det faktiskt har förekommit svinn.

Uppdatering 2020-05-20: saken är nu kontrollerad, och det kan konstateras att boken har gallrats ut för inte alltför länge sedan. Så länge domkyrkoförsamlingen inte vill ha tillbaka sitt förlorade får, så kommer Pontin alltså fortsätta att pryda min bokhylla.

tisdag 7 april 2020

Kyrkornas bortglömda böcker i etern

För ett par veckor sedan intervjuades jag av Urban Björstadius för Vetenskapsradion historia om inventeringsprojektet och vad jag hittat. Resultatet kan man lyssna på här. Bland annat pratade vi om fyndet jag gjorde i Hult som jag skrev om i förra posten, och vad som gjorde den volymen så speciell.




tisdag 11 februari 2020

Bibliotekarien i kurirtjänst

Fädernas försyndelser hamnar i knäna på dagens generation av församlingstjänare.
Denna dag, 11 februari 2020, gjorde jag en kurirutryckning till Hults kyrka.

Under inventeringen i mars 2018 sattes nämligen ljus på de brister i hanteringen av äldre boksamlingar som är ett generellt problem i kyrkoorganisationen. Ett tre dörrar brett överskåp i kyrkan visade sig vara fullproppat med gamla böcker, som i stort sett bara östs in – av allt att döma för flera decennier sedan. Dagens församlingstjänare har alltså inget ansvar för den uppkomna situationen, utan har bara att hantera den, samtidigt som redskapen i form av bokhistorisk kompetens saknas.
Inte bara böcker – i skåpet återfanns också lyktor, 
tygtrasor – och en flaska ricinolja med slumpen 
kvar sedan anno dazumal. Alltid bra att ha.
Att bringa ordning i detta kaos var en omöjlig uppgift inom ramen för mitt uppdrag, och dessutom potentiellt livsfarligt. Skåpet är ett överskåp som endast kan nås med stege, och flera av bokhögarna svajade betänkligt.

Men jag försökte ändå få lite överblick för att bedöma samlingens innehåll – och fick till min förvåning syn på en stor volym, bunden i ett 1500-talsband, som stack fram under en hög med kungörelser och författningssamlingar av betydligt senare datum.

Detta är alltså inte 1904 års årgång av Svensk författningssamling.
Nu är jag förvisso rätt van att handskas med äldre böcker, och jag har full förståelse för att det kan vara svårt för en lekman att upptäcka vad som faktiskt är värdefullt i de floder av gammalt tryck som församlingarna har att hantera. Men det övergår ändå mitt förstånd hur någon kunnat missa att denna volym, med sitt rikt dekorerade, blindpressade skinnband, sticker ut en aning från övriga böcker i skåpet. Den enda rimliga förklaring jag kan tänka mig är att böckerna flyttats i omgångar, och att floden av offentligt 18- och 1900-talstryck kommit dit först sedan de gamla böckerna i skåpets botten glömts bort.

Volymen visade sig dessutom vara ännu mer intressant när den öppnades, och i väntan på att en ordentlig säkerhetsmonter ska installeras i kyrkan, har länsstyrelsen gett tillstånd till att flytta den till en lämpligare plats, vilket jag alltså ombesörjt vid ett litet återbesök.
 
Tillfällig förvaring i kyrkans säkerhetsskåp -
säkert, men inte så ändamålsenligt. I skåpets
spegel skymtar en halv kurir.
Vad som gör volymen så speciell? Det kanske kan visa sig så småningom...

måndag 30 december 2019

224 kyrkor ...

... och ett antal genomsökta pastoratsarkiv senare är projektet Kyrkornas böcker formellt avslutat. Nu återstår bara att få klart de sista protokollen och göra en sammanställning över inventeringen av dryga 2,7 hyllkilometer böcker i sin helhet. Men under det kommande året kommer jag att fortsätta att arbeta med att följa upp resultatet i församlingarna och i stiftet, och eftersom förmedling av det bokliga kulturarvet kommer att vara en del i min tjänst, blir det sannolikt fler inlägg här även under det kommande året.


fredag 27 december 2019

"Som ett rytande lejon"

Erland Dryselius kyrkohistoria, med bevarat författarporträtt
Ibland dyker märkliga historier upp på de mest oväntade ställen.

Den centralisering av det svenska kyrkolivet som drevs igenom under det karolinska enväldets tid i slutet av 1600-talet, har också gett avtryck bland kyrkornas boksamlingar. Från 1687, då den nya kyrkolagen trycktes och distribuerades bland församlingarna, uppvisar de kyrkliga böckerna en slående enhetlighet. Under de följande åren utkom ett antal titlar som ännu idag finns bevarade nästan överallt. 1693 kom den reviderade kyrkohandboken, och samma år – lagom till hundraårsjubileet – kom en nyutgåva av Confessio fidei, den tryckta versionen av Uppsala mötes beslut. 1697 trycktes den stora koralpsalmboken, och efter många turer och år av utredningsarbete trycktes Karl XII:s bibel 1703, för att på kungligt påbud köpas in successivt av församlingarna under de följande åren. I Gistads exemplar har Olof Wigius utifrån gamla räkenskaper dokumenterat den långdragna processen med avbetalningar för själva bibeln och för bindningen, fram till den slutliga leveransen, som i vissa fall inte skedde förrän 1706 eller ännu senare.

Som en pendang till den stora kyrkobibeln lyckades antikvarien Johan Peringskiöld sälja in sitt monumentala arbete En book af menniskiones slächt, och Jesu Christi börd eller Bibliskt Slächt-Register till höga överheten – så till den grad att församlingarna genom en kunglig förordning ålades att köpa in den. Gezeliernas bibelverk var en kommenterad bibelutgåva, utarbetad på uppdrag av Karl XI av tre generationer biskopar i Åbo och Borgå – far, son och sonson Gezelius, som praktiskt nog hette Johannes alla tre. Arbetet gavs ut i sex delar 1711-1728, och det återfinns i stort sett i varje församling, fördelat på tre band i folioformat.

Till detta karolinska standardbibliotek, sällar sig också två kyrkohistoriska arbeten som gavs ut parallellt under 1700-talets första årtionde: Haquin Spegels Then Swenska Kyrkio Historian (1707-1708) och Erland Dryselius Kort och Enfaldig Kyrckio-Historia (1704-1708). Någon tydlig uppgift om hur dessa böcker distribuerades till församlingarna har jag ännu inte stött på. I Gistads exemplar av Spegels kyrkohistoria anges att boken köpts in efter ”Högwördige Herr Biskopens tillåtelse”, men vad det i praktiken innebar framgår inte. Förekomsten av just dessa titlar i de kyrkliga boksamlingarna är i vilket fall så frekvent att det inte kan röra sig om en slump: inköpen måste ha, om inte anbefallts, så åtminstone sanktionerats från högre ort.

Några större avtryck har dessa två kyrkohistoriska verk inte lämnat. Sten Lindroth omnämner Spegels arbete i sin svenska lärdomshistoria, men betecknar det som ”en ganska torftig kyrkohistoria” som till största delen var utformad som en enkel biskopskrönika. Dryselius nämns knappast alls av Lindroth, annat än när han i förbigående beskrivs som ”fint bildad” och som en av de ”vänliga präster” som bistod Christoffer Polhem under hans utbildning.

Dessa två kyrkohistoriska verk tycks alltså inte vara av något större intresse, annat än som vittnesbörd över vad enväldets prästerskap förväntades läsa och använda till sin och sina församlingars förkovran. Vanligen brukar jag bara notera när de dyker upp under inventeringarna, kategorisera dem som kulturhistoriskt intressanta objekt, men inte ägna dem någon större uppmärksamhet.

Under den gångna senhösten dök det dock upp ett exemplar i Grebo kyrka som hade en betydligt intressantare historia att berätta.

Det första som slog mig var att Dryselius och Spegels arbeten hade bundits samman i en volym, vilket jag aldrig sett tidigare. Bandet var samtida, vilket tyder på att de ansvariga i församlingen från första början betraktat böckerna som kompletterande titlar, och som delar av ett större helt. Men det som visade sig vara verkligt unikt med volymen var en längre anteckning som återfanns på de blanka sidorna i slutet. Texten är svårtydd, och sista sidan saknas, men rubriken har en air av nutida sensationspress: ”Sannfärdig berättelse huru Satan sökte att få fatt en slaktarskrivare i Stockholm Anno 1710. d. 11 Nov. benämnd Digrel”.

Redogörelse för slaktarskrivaren Digrels möte med
djävulen på Stockholms gator en höstnatt 1710
I sin detaljrikedom är det uppenbart att texten är en avskrift. Förlagan är med största sannolikhet ett flygblad eller ettbladstryck från början av 1710-talet. Med andra ord hör den till en genre som växt fram och blivit en storsäljare under reformationstiden.

Flygbladen – på tyska Flugschriften – utgjordes av kortfattade redogörelser om mer eller mindre sensationella händelser som trycktes i stora upplagor och såldes för en billig penning. Ofta fanns en moralisk eller konfessionell tendens, och flygbladen bidrog i hög grad till att röra upp de apokalyptiska stämningar som präglade hela epoken. Berättelser om besynnerliga järtecken, jordbävningar, häxsabbater och häxprocesser, gärna illustrerade av suggestiva bilder, spädde på föreställningar om att världen stod inför sin sista stora omvälvning, och att djävulen gick omkring bland människorna ”som ett rytande lejon” för att finna själar att sluka. Som det stod skrivet i Uppenbarelseboken, ”hans raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort.”

Exempel på flygblad: Lejonet från Norden kommer till den kristna kyrkans undsättning, 
rustad till strid mot Uppenbarelsebokens sjuhövdade drake: Gustav II Adolfs intervention 
i Trettioåriga kriget, framställd i symbolisk form med apokalyptiska övertoner på tyskt 
flygblad från 1630. 
Berättelsen om den lindrigt nyktre slaktarskrivaren Digrel, som så när hamnat i den ondes klor kan tyckas sen i sammanhanget. Spridningen av flygblad av denna typ hade nått sin kulmen under trettioåriga kriget, och deras storhetstid låg därmed flera decennier bakåt i tiden. Vi tänker oss gärna hur 1700-talet bryter in med ordning, förnuft och rationalitet, och att flygbladen snabbt ersatts med betydligt nyktrare och torrare nyhetsblad, tidningar och politiska pamfletter. Men då bör vi ha klart för oss att de stora trolldomsprocesserna ebbat ut bara ett trettiotal år tidigare, och att det ända fram till 1730-talet förekom fällande domar för trolldomsbrott. Det rationella 1700-talet är i hög grad en efterhandskonstruktion, och en betydligt mer mångfacetterad historia än vad eftervärlden inbillat sig.

I spåren av det Stora nordiska kriget och pesten som slog till en sista gång i Sverige just 1710, ser vi också hur de apokalyptiska stämningarna åter grep omkring sig. Det är troligen i det sammanhanget vi ska se på berättelsen om Digrels nattliga odyssé genom det pestdrabbade Stockholm, med djävulen och änglarna som slåss om hans själ.

Författaren till flygbladet – som jag dessvärre inte kunnat återfinna i någon bibliografi – har alldeles uppenbart lokalkännedom. Krogen Södra kvarnhuskällaren låg mycket riktigt vid Drottning Kristinas sluss; apoteket Enhörningen låg vid Götgatsbacken, och backarna kring Mariakyrkan och Besvärsgatan (del av nuvarande Brännkyrkagatan) finns med som geografiska riktmärken i berättelsen. Även pestkyrkogården vid nuvarande Grindshagen nämns.

Kvarnhuset vid Drottning Kristinas sluss: kopparstick från 
omkring 1650 av Wolfgang Hartmann, från Wikipedia.
Vi får även en kort inblick i det sociala livet i Digrels umgängeskretsar, där han satt och drack med slaktaren och fiskmånglaren på vinkällaren; han var god vän med den avlidne klockaren i Mariakyrkan, och han hade sillpackare till grannar. Vi får veta att hans hustru och barn var döda – kanske hade de dött i pesten tidigare under året – och att de låg begravda på Katarina kyrkogård. Det avslöjas också att det drevs krog i Sockenstugan vid Mariakyrkan.

Vad som däremot inte framgår är varför någon i Grebo – sannolikt kyrkoherden – fann historien tillräckligt intressant för att skriva av den, och varför det gjordes just i volymen med Dryselius och Spegels kyrkohistoriska arbeten. Kopplingen till böckernas ämne får nog sägas vara minimal. Möjligen är förklaringen så enkel att nedtecknaren bara tog det tomma papper som för tillfället fanns till hands, och som kunde undvaras.


Transkription:
San färdig berättelse huru Sathan sökte at få fat en slachtarskrifware i Stockholm Anno 1710. d. 11 Nov. benämnd Digrel

Dhen 11 Nov. 1710 om aftonen då Digrel suttet på Södra Qwarnhus källaren i sälskap med slachtaren Lars Larsson och fisk kiöparen Erik Josephs son, hwilken han til fölie intet hint åtwänta, gångandes därifrån kl. 10. ämnandes sig hem därest han är boende uti S:ta Catharina församling, litet [led]sagad aff källare Gossen öfwer Broerne in til Södermalms torg, emedan han war något druckin. På torget komm en man med honom i fölie, lik til skenet och åthäfwor som des gambla wän och broder Klockaren i S:ta Maria Nicla.. Bruse, gifwer sig i tahl med honom, och biuder honom til sockenstugan på en sup brännewijn (Sockenstugan är et stort huus, på sudwästre hörnet aff S. Marie kyrkiogård wed bastuen därest hålles skänkeri) hwar til han i begynnelsen intet stort nekade. Men när han begynte efftertä[n]kia at Klockaren för 8. Dagar sedan war belffuen död och begraffwen, såg han noga på denna Mannen, bliffwande warse han[s] oskaplige fötter, huilka war lika som långe tuppespårar på hälarne. då tänkte han åkalla Gud, men kunde intet få något måhl fram. detta är passerat emellan torget och Apoteket Enhörningen, då den Onde Brusen fört honom öfwer sielffa backen som är wed S. Maria, och så öfwer beswärs gatan, sedermera på S. Catharina Kyrkiogård, och sat honom på en lijk sten hwarest Digrels Hustru och barn liggia begrafne, därest begynte den onde påminna honom, huru ofta han sin siäl til honom genom eder upofrat, upräknandes alla hans begågne synder ifrån barndomen, dem Digrel wedkändes, fast de största delen bortglömbde woro, berättandes och något annat därhoos som Digrel ännu icke uppenbara welat, säjade ytterligare, du är nu mig til hörig: din siäl och så ofta mig i wåld geffwen, ty måste du hedan effter wara mig lydig. den andre kunde icke framföra något ord, utan suckade til Gud. Sedan har han fört honom hem til hans port, fråga[n]des om han icke wille wara sig lydig, den andre kunde ej eller då något tahla, utan suckade til Gud. Hwarpå den onde slaget honom emot planket så at silpackarna som bodde gent emot har hört bulret och donet där öffwer, samt mehra wäsende som den onde med honom haffwer. Sedermehra har han fört honom til Fatburssiön på en smal gångespång, som är på ändan aff samma siö, därest många orena andar stannat omkring och stat hään, att han waret lutade til falle i dyen; Men nu lika hwit, som hade tet ware en Guds ängel her gåt jämte spången på watnet, hållet honom i handen och sagt, fruckte tig intet därpå är han förder uti, och öffwer åtskillige där wed belägne til gårdar, därest han ej eller, som wed spången, han elliest aldrig til förne waret, men wiste än wäl beskriffwa desse platzer, plank, portar huus och lusthus med mehra. Hwad f… han sedan fört honom i Pestgraffen på Garshagen därest de fattige döde begraffwas, hwarest han med … [slut på manuskriptet]

Litteratur
Sten Lindroth, Svensk lärdomshistoria 2 Stormaktstiden, Norstedt, Stockholm, 1975
Per-Gunnar Ottosson, "Ett faderligt ris och barnaaga: om synen på pest och pestbekämpning i andlig litteratur under reformations- och stormaktstid", Lychnos 1992
Bodil E. B. Persson, Pestens gåta: farsoter i det tidiga 1700-talets Skåne, Nordic Academic Press, Lund, 2001
Magnus Västerbro, Pestens år: döden i Stockholm 1710, Historiska media, Lund, 2017 - en välskriven och medryckande skildring av Stockholm under Sveriges sista stora pestepidemi, skriven helt utan vetenskapliga ambitioner, men väl förankrad i tillgängliga källor och i tidigare forskning

fredag 29 november 2019

Om en bokälskares anteckningar

För ett par veckor sedan höll jag ett föredrag för en släktforskarförening, där jag presenterade inventeringsprojektet och en del av de fynd jag gjort under arbetet. Gensvaret jag fick, och de många frågorna som ställdes efteråt gav mig intrycket att det fanns ett genuint intresse för det jag hade att berätta. Men så konstaterade någon i publiken att ”man nog måste vara lite speciell” för att hålla på med det jag gör. Kommentaren tog mig ögonblickligen ner på jorden, och jag gick från professionell bokhistoriker till obotlig nörd på två sekunder.

Nu kan jag dock konstatera att jag mött min överman.

Olof Wigius (1705-83), med bok och penna. Porträtt målat av Stefan Ekeroth 1762.
När Olof Wigius (1705-83) tillträdde kyrkoherdetjänsten i Gistad 1759, började han så gott som omedelbart vårda sig om kyrkans boksamling. Med minutiös noggrannhet, och med ständiga hänvisningar till äldre handlingar och sockenstämmobeslut, dokumenterade han när volymerna köpts eller bundits, till vilken kostnad det skett, och vilka kassor som belastats.

Marmorerat band från Gistad, bundet av bokbindaren
Sven Moberg i Linköping 1760. 
Flera volymer som farit illa av ålder, skickades prompt till mäster Sven Moberg i Linköping för ombindning. För formens skull hänvisade Wigius även här till olika sockenstämmobeslut, som för att visa att vården om böckerna var hela församlingens angelägenhet, men blotta mängden böcker som bands om i samband med hans tillträde gör det alldeles tydligt vem det var som drev på. I ett fall hänvisade han till att biskop Erik Benzelius vid sin visitation i församlingen 1735, funnit en värdefull gammal bok ”så aldeles förlorad” att han ”förordnat om dess ombindning”, men det var först när Wigius var på plats tjugofem år senare som det verkligen blev gjort.

Bokband från 1611 med initialerna L[aurentius] N[icolai].
Ett exempel på Wigius ingående dokumentation återfinns i en utgåva av Simon Musaeus postillor från tidigt 1600-tal. Här beskriver han – tämligen omständigt – volymernas proveniens:
Denna Postilla, som innehåller en Uthläggning öfwer alla, både Bön- och Högtidsdagars Evangelier och Epistlar, jämwäl öfwer Apostel- eller Helgedagars Evangelier och Epistlar, samt Christi Pinos Historia, med mera, hela året igenom, och består af 4 Tomer, eller särskigdta Delar och Band, hafwer framledne Kyrkoherden, Dominus Laurentius Nicolai uti Winnerstadt[1] ägt åhr 1611 och 1614, hwilket bewisas med Literis initialibus L. N. utanpå pärmarna intryckte
Vad Wigius syftar på är volymernas pärmexlibris, som i och för sig inte säger mer än att den som låtit binda in volymerna hade initialerna LN, och att det gjordes mellan 1611 och 1614. Men Wigius gräver djupare än så:
Hafwandes sonen, den Heders Mannen och Senioren framl. Probstern och Kyrkoherden här uti Gistad, Herr Nicolaus Laurentii Winnerstadius,[2] antingen fått till skjänk, eller säkert ärfwt denne samma efter bemälte sin sal. Fader; Warandes sedermera, efter Hr Probstens död, utaf arfwingarna, i ställe för 4 Riksdahler i Testamente, gifwen till Gistads Kyrka, år 1674; hwarom tydeligen berättelse gifwas uti Document-Boken, pag. 52, punct. 4; och i Äldsta Memorial-Boken, Folio 68, facie 2:da.
Wigius förde också andra anteckningar och kommenterade böckernas innehåll, både på svenska och latin, vilket visar hur han läste, förstod och använde böckerna i sin prästgärning. I samma utgåva av Musaeus postilla konstaterar han att
Boken, ehuru den, för gamla methodens skuld, är kommen utur bruk, i anseende nu warande efterwerlds nyare smak och skrifo-sätt, docklikwäl, för dess ålders skuld, och såsom et moniment hos efterwerlden förwaras aktsamligen, förbemälte Heder- och minneswärda Prästman [Nicolaus Laurentii] til skyldig och tacksam ihugkommelse, aldenstund han i många måtto, genom sina trogna tienster Församblingen och Prästegården til Ländande nytto, nu och tilkommande tider, hafwer [i] högsta grad gordt sig der til förtjänt utaf sin[e] Successorer i Ämbetet; Hwilket härmedelst [undertecknad] skyldigast, och, för sin del, bewisa welat, wördsammast med denna införda anmärkning och bewijs. / Skrifwet d. 23 Novemb. År 1760. Undertecknad p[astor] l[oci] Ol. Wigius.
Det är alltså inte för det teologiska eller homiletiska innehållet boken är värdefull. Som det barn av upplysningen han var, betraktade Wigius sin tids tänkande och uttryckssätt som annorlunda, och sannolikt mer utvecklat än reformationstidens. I stället blir volymen en artefakt som minner och berättar om företrädarnas gärning, och ur Wigius perspektiv det är framför allt därför den ska vårdas och bevaras.

Wigius dokumentation i Musaeus postilla.
Herdaminnena är tämligen fåordiga vad gäller Wigius. Isaac Håhl nämner på 1840-talet i stort sett bara hans formella meriter och steg i karriären, medan Westerlund och Setterdahl under tidigt 1900-tal konstaterar att han var en god latinist, och att han författat en Series pastorum, full av matnyttiga upplysningar och omdömen om sina företrädare. Båda herdaminnena nämner som hastigast hans hustru Eleonora Sophia Planting-Gyllenbåga (1692-1770), men berättar inget om hennes person, eller vad hon ansåg om makens bokintresse. På porträttet av henne i Gistad kyrka, är hon liksom maken avbildad med en bok i händerna.

Adelsdamen och prästhustrun Eleonora Sophia Planting-Gyllenbåga, 
med näsduk och bok. Porträtt målat av Stefan Ekeroth 1762.
Om vi får tro Oscar Ahlén, som skrev en levnadsteckning över kyrkoherde Jonas Fredrik Carlström – nämnd i ett tidigare blogginlägg – så hade Gistad pastorat vanskötts grovt under Wigius tid. Ahlén citerar en minnesteckning, hållen vid prästmötet 1831, där det talas om hur Carlström vid sitt tillträde mötts av "ett hundraårigt stigande förfall i andligt och världsligt afseende, ett vanvårdat Herrens tempel, en i högsta grad förfallen prästgård, oordentliga räkenskaper och toma kassor".

Omdömet får kanske tas med en nypa salt: minnestecknaren ville av givna skäl lyfta Carlströms betydelse som kyrkoherde, och han överdrev sannolikt kontrasten mot företrädaren. Men som en av vaktmästarna konstaterade inför min inventering i Gistad: möjligen brydde sig Wigius mer om böckerna än om sin församling.
Wigius sirligt präntade noteringar i Johan Peringskiölds En book 
af menniskiones slächt, och Jesu Christi börd (1713)

Litteratur:
Oscar Ahlén, ”Anförande av kyrkoherden emeritus Oscar Ahlén vid firandet av 250-årsminnet av Jonas Fredrik Carlström i Gistads Prästgård 1995”, manuskript i Linköpings stiftshistoriska sällskaps arkiv, Linköpings stifts- och landsbibliotek 
Johan Isaac Håhl, Linköpings stifts herdaminne, Norrköping, 1846-1847 
Johan Alfred Westerlund & Johan Axel Setterdahl, Linköpings stifts herdaminne. D. 3, Linköping, 1919



[1] Laurentius Nicolai (1565-1617), kyrkoherde i Vinnerstad.
[2] Nicolaus Laurentii Winnerstadiensis (1600-73), kyrkoherde i Gistad


fredag 8 november 2019

Porträtt av Hanna

"Hanna 5 år"
Genom tiderna har kyrkan fungerat som lokalsamhällets fasta punkt; där firades gudstjänst och dagliga andakter; där fick man undervisning i läsning och kristendom; där fick man nyheter, och där dryftades gemensamma angelägenheter i sockenstämman.

I senare tid har kyrkan också kommit att bli en uppsamlingsplats för sockenbornas minnen. Gamla slitna psalmböcker och biblar med ägaranteckningar som man inte längre har plats för och inte vet var man ska göra av hamnar i kyrkan, där kopplingen till de nu levande snart försvinner in i glömskan.

Men även andra personliga tillhörigheter hamnar i kyrkorna och glöms bort. Inte minst dyker gamla fotografier upp med viss regelbundenhet vid inventeringarna - som den lilla bilden ovan, hittad i kyrkkistan i Törnevalla kyrka.
Fotokuvertet är från hovfotograf Swen Swenssons ateljé, som åren 1905-07 hade adress Storgatan 34 i Linköping. 
Det finns inga ledtrådar till vem den lilla flickan på bilden är. Det enda som är säkert är att hon hette Hanna, och att hon var fem år gammal när hennes föräldrar, någon gång mellan 1905 och 1907, lät ta hennes porträtt hos hovfotografen Swen Swensson i Linköping. Att hon kom från trakten runt Törnevalla är troligt, men inga anteckningar eller noteringar förklarar varför bilden hamnat i kyrkkistan.

torsdag 31 oktober 2019

Om 1800-talets låneregler

Uppbygglig bok till låns från Gistad.
Det var inte bara Nils Aurelius i Askeby som slog vakt om församlingsbornas läsvanor. Även Jonas Fredrik Carlström (1745-1826), kyrkoherde i grannförsamlingen Gistad gjorde sig på sin tid känd för att uppmuntra till läsning. "Åt sjuka och ålderstigna äfvensom åt ungdomen utdelade han böcker", står det att läsa i herdaminnet, "och vid husförhören tog han reda på, om de hade blifvit lästa."

Som framgår av ett fynd i Gistad handlade det knappast om att den gode pastorn skänkte bort böcker. I en samling Sedolärande Berättelser, För Menige Man Och Lärobarn, tryckt i Linköping 1800 har Carlström skrivit ner låneregler, som inte bara handlar om att handskas varsamt med böckerna, utan om hur de ska läsas och användas:
Regler:
1-Denne bok quarblifver alltid inom församlingen och får alldrig säljas, ärfvas eller bortbytas.
2-Snarast genomläses den af hvart hus holl, när man låter något barn om quällarne, i synnerhet höst och vintertid, läsa högt der uti för de andre, då man ock söker att vänja barnen till att sjelfve omtala den Berättelse de läst. 
3-När boken af den by, dit hon blifvit lemnad, är genomläst, får hon lemnas till nästgränsande; dock så att första mottagaren blifver ansvarig för hänne. Om Våren följande året återlemnas hon på skedd tillsägelse till Pastor att i Sacristian förwaras. 
4-Den som förstör boken betalar dess värde 17 [skilling] 4 r[undstycken]. 
Jon. Fr. Carlström, P. & Pr.
Jonas Carlströms prydligt präntade låneregler.
Som synes uttrycker Carlström en pedagogisk, och undervisningshistoriskt intressant tanke om hur barn ska ta till sig innehållet i boken, inte bara genom att läsa för det övriga hushållet, utan genom att själva återberätta och rekapitulera vad de läst.

Litteratur:
Johan Alfred Westerlund & Johan Axel Setterdahl, Linköpings stifts herdaminne. D. 3, Linköping, 1919

onsdag 30 oktober 2019

Fysikoteologi i sockenbiblioteket

I boksamlingen i Askeby kyrka finns sex volymer med uppbyggelselitteratur, som alla köpts in 1789. Troligen har fler volymer ingått i denna investering ”af Askeby Kyrkas medel”, och att döma av kyrkoherde Nils Aurelius d.y:s anteckningar på försättsbladen, var böckerna från första början tänkta ”at utlånas till församlingens tjenst, åt dem som äro angelägne om Christendoms Kunskap och sitt lefwerne derefter ställa.”
Till de olärdas uppbyggelse, men med en inte alldeles lättbegriplig titel.
Böckerna kan alltså ses som ett tidigt embryo till det som under 1800-talet skulle utvecklas till regelrätta sockenbibliotek.

Den som idag vill ha ett lånekort vid ett offentligt bibliotek får skriva på låneregler, där man bland annat förbinder sig att handha materialet på ett ansvarsfullt sätt, men även 1700-talets låntagare uppmanades till varsamhet: ”Som Boken går igenom många händer påminnes, at icke öpnas med swettiga och otwättade händer, at icke sölas.”

Böckerna var alltså avsedda att bidra till sockenbornas kristna uppbyggelse, och urvalet skvallrar om kyrkoherdens och sockenmännens andliga preferenser. Titlar som Wälgrundade tankar om bibel-läsande, eller 46 Passions Betraktelser, För Barn och andra enfaldiga Christna — eller varför inte Sanna och falska Christnas Kännemärken talar sitt tydliga språk. Men ibland kunde kyrkoherden även ge egna kommentarer till innehållet som än tydligare visar på hans andliga och intellektuella böjelser.

I en av volymerna, där flera kortare verk bundits samman, uttrycker Aurelius sitt ogillande över den franske författaren och dramatikern Desboulmiers traktat Rose, Eller wärkningar Af Hat, Wänskap och Kärlek. Det angelägna ämnet ”hade man icke wäntat så wara afhandlat”, men Aurelius konstaterar att texten trots allt inte är direkt förledande och låter den vara kvar — kanske i första hand för att den ”kan icke skiljas utur bandet.”

Teologi på naturvetenskaplig grund.
I samma volym har Aurelius också fogat in en längre anteckning till ledning för läsaren. Den kommer som en direkt kommentar till den nederländske läkaren, matematikern och teologen Bernard Nieuwentijdts Betraktelse Om De Dödas Upståndelses Möjelighet; Som, Emot Atheisters och Fritänkares inkast, af Naturliga grunder bewisas (Stockholm 1760):
I anledning af nästföregående, will man icke förtiga, det man sedt, och hur Doctor Hagström i Linkiöping med exempel eller liknelse wisat Guds stora Allmagt i sin wärkning. 
Då han öpnade en natural samling i ett skåp, som inuti är beklädt med en ganska myckenhet insecter af så kallade Sommar foglar af olika storlek och färg. Hwaribland fans 1:o En owanlig stor, luden och brokig mask, närmast liknad största Kohlmasken: derbredewid 2:o en Klimp, likasom ludit, finhårigt mögel, osnyggt: och 3:o. derhos en stor fieling eller Sommarfogel som med utwäkta wingar, nära ett qvarter bred, af allehanda pridar och färgor, prydelig. 
Förklarade: då 1: Maskens lefnadstid löper till ända, tager han fäste på träd, wäggar eller Gärdesgårdar och dör : Och hans warelse förwandlar sig 2:o uti ett otäckt ludit skum och mögel, inom hwilket han lemnar endast ett frö, som på den fölljande wår uplifwas, tillwäxer och blifwer en prydelig insect, och ändtledigas utur sitt fängelse, i sådan förunderlig skapnad förestälte, som få ögon wisas. 
Skulle wi då willja twifla om Guds Allmagt och hans ords sanfärdighet, at som ädlare warelser, Han låta wåra dödeliga kroppar, ehuru de warda förmultnade i Jorden eller förbrända till aska, lika det lemnade frö, låter uplifwas wid frälsarnes Jesu återkomst med den stora Härsmakt på domsdagen: at af samma frö och ämne warda nya kroppar, som hwar tillhörig Siäl, åter intager, och sig med förenar: Och de utwalda i outsägelig härlighet förklarade: Och i fast mera olikhet då med nu omförande skröpliga lekamen efter syndafallet; än emillan den ohyggeliga Krälande masken, och den så prydeliga, utsirade, flygande Sommarfogelen; såsom blifwande Änglalika. 
Och emedan de Gudfruchtiga aflednas siälar äro i Guds Hand, medan Kropparna undergå förgängelse och Luttras ifrån all syndaorenlighet i Jorden; men blifwa i upståndelse-förlossningen beklädda med Fr: Jesu Rättfärdighets tillräknande; så förhärligade, som ingen dödelig menniskia kan utgrunda och omtala. Gud förläne sin heliga Andas medwärkan till helig wandel och salig ända.
Den doktor Hagström som nämns i texten, och som kyrkoherde Aurelius uppenbarligen kände, är Johan Otto Hagström (1716-92), Linnélärjunge, naturforskare och provinsialläkare i Linköping. "Sommarfåglar" är ett gammalt ord för fjärilar.

Nils Aurelius kommentar till Bernard Nieuwentijdts betraktelse.
Vad som framträder i Nils Aurelius kommentar är inte mindre än en fysikoteologisk avhandling i komprimerad och förenklad form, tänkt att läsas och begripas av olärda människor.

I sak var fysikoteologin en förlängning av hela den medeltida och tidigmoderna naturfilosofin, som i första hand handlade om att nå kunskap om den gudomliga visdom som avspeglades i naturens lagar och ordningar. Studiet av Guds skapelse var för naturfilosoferna en verksamhet som speglade teologernas studium av Gudsordet, såsom det uppenbarats för Bibelns författare och genom Guds människoblivande. Men denna tanke om skapelsen som ”naturens bok” kom att intensifieras under den vetenskapliga expansion som skedde under 1700-talets lopp, och som framgår av titeln på Bernard Nieuwentijdts traktat, växte de fysikoteologiska idéerna fram i polemik mot det fritänkeri som möjliggjorts av den tilltagande religiösa pluralismen i Europa. Själva begreppet fysikoteologi myntades av den engelske naturfilosofen och teologen William Derham, men de centrala tankegångarna finns också formulerade hos Carl von Linné.

En fysikoteologisk grundtanke, formulerad redan 1594 av astronomen George Hartgyll i Generall Calendars: den kristne filosofen eller vetenskapsmannen väger en bibel mot en armillarsfär —  alltså en modell av universum —  och säger i språkbandet Verbum et Opera Jehovae Meditabor: "Jag ska begrunda Guds ord och verk"
Att stirra sig blind på det teologiskt uppbyggliga innehållet i böckerna från Askeby, och att därigenom dra slutsatsen att kyrkoherde Aurelius framför allt strävade efter att hålla sina församlingsbor i Herrens tukt och förmaning, skulle med andra ord vara grovt missvisande. Förmodligen ansåg han — liksom de flesta av sin samtids intellektuella — att vetenskapliga avhandlingar och djupsinniga filosofiska traktater var alltför hårdsmält föda för olärda sinnen. Men vetenskapen och teologin hade för fysikoteologerna ändå samma mål: att ge människan del av den gudomliga kunskap som slutligen skulle föra henne till den eviga saligheten.


Litteratur:

Forskningsfältet om naturfilosofi, religion och vetenskap under tidigmodern tid är svåröverskådligt, och ingen litteraturlista i världen kan göra det rättvisa, men ett par lästips kan ändå levereras (Brobergs Linnébiografi är för övrigt så färsk att jag själv knappt hunnit skumma den, men den är redan nu omöjlig att gå förbi för den som intresserar sig det minsta för 1700-talets idé- och vetenskapshistoria):
Andrew Cunningham, “Getting the Game Right: Some Plain Words on the Identity and Invention of Science”, Studies in History and Philosophy of Science vol 19 no. 3 1988 
Andrew Cunningham & Perry Williams, “De-centring the ‘big picture’: The Origins of Modern Science and the modern origins of science”, British Journal for the History of Science no. 6 1993

Gunnar Broberg, Mannen som ordnade naturen: En biografi över Carl von Linné, Natur och Kultur, Stockholm 2019

måndag 30 september 2019

Bokmarknad i periferin

Biblia sacro sancta, tryckt i Basel av Nicolaus Brylinger 1557. 
I pastoratsarkivet i Vadstena förvaras, väl inlåst, en latinsk bibel från mitten av 1500-talet. Bandet är slitet och missfärgat, och bakre pärmen ser ut att ha skadats vid en brand, men ännu går det att ana att detta en gång var en praktpjäs. Det är inte vem som helst som kan ha köpt den och bekostat inbindningen  allra minst en fattig präst på den svenska landsbygden.

Ändå är det just en fattig präst på den svenska landsbygden som är den förste kände ägaren, och det redan när boken var ny  så ny att det blindpressade läderbandet knappt kan ha hunnit torka.


En bedagad skönhet: svedd i kanten, men med innehållet intakt
Det rör sig om en utgåva av den latinska vulgatabibeln, bearbetad utifrån grundtexterna och utgiven av boktryckaren Nicolaus Brylinger i Basel. Den gavs ut i minst tre upplagor mellan 1551 och 1562, och just detta exemplar kommer från den andra upplagan, tryckt 1557. Bandet är samtida och med stor sannolikhet bundet på plats i Basel eller möjligen någonstans i Tyskland, men kort efter tryckningen har volymen på okända vägar hamnat i Sverige. 

En delvis utplånad ägaranteckning avslöjar nämligen ett namn, en plats och ett datum: ”Abrahami Olai liber emptus ... 15 martis Geffliae anno a ... incarnatione Ch[ris]ti 1561”  alltså "Abraham Olofssons bok, köpt ... 15 mars i Gävle år 1561 efter Kristi människoblivande."


Abraham Olais ägaranteckning samsas med senare tiders hyllsignum.
Att ägaren var en medlem av prästeståndet med kunskaper i latin är tämligen uppenbart, och eftersom platsen är Gävle är det knappast troligt att personen i fråga skulle tillhöra något annat stift än ärkestiftet. Det bör med andra ord gå att identifiera honom.

Efter ett par slagningar i Uppsala stifts herdaminne står det klart att det bara finns en enda tänkbar kandidat som är känd i källorna: Abraham Olai, son till kyrkoherde Olaus Andrae i Skog i Hälsingland. Herr Abraham verkade under 1560-talet som hjälppräst åt sin far, för att vid faderns död 1569 ta över som kyrkoherde. Han förblev sedan på denna post i över femtio år fram till sin död 1622.

Misstanken att herr Abraham i Skog verkligen är identisk med bokens ägare stärks av att den senare har skrivit sitt namn ytterligare en gång på försättsbladet, men då med årtalet 1614 angivet. Han har alltså ägt boken under mycket lång tid och bör därmed, precis som herr Abraham i Skog, ha uppnått en aktningsvärd och för tiden ovanligt hög ålder.

Men detta innebär också att Abraham Olai bör ha varit mycket ung när han blev ägare till den dyrbara bibeln 1561. Ortsangivelsen Geffliae gör det troligt att han har haft den i sin ägo redan som djäkne vid den skola för prästutbildning som inrättades i Gävle 1557.

Hur har då en enkel prästson från det som prosten Nicolaus Laurentii i Bollnäs kallade "landets fattigaste prästgäll" haft råd med en sådan här dyrgrip?

Det enkla svaret är att det har han inte. Med till visshet gränsande sannolikhet har han fått medel att köpa den av någon mer resursstark person som av någon anledning velat gynna honom. Det är också möjligt att han har köpt boken i andra eller tredje hand till reducerat pris, eller på avbetalning. Det kan också tänkas att han köpt den med sin hemsockens understöd och goda minne. Men oavsett hur han kommit över boken, och vem som i slutändan har betalat för den, så sätter hans innehav av den latinska bibelutgåvan fingret på en central aspekt av 1500-talets bokmarknad.

Böcker var inte bara något som trycktes av boktryckarna och salufördes av bokbindare och bokförare. Det fanns också en livlig andrahandsmarknad. Avlidna personers boksamlingar kunde säljas av arvingarna; böcker stals och såldes vidare — som när den engelske polyhistorn, matematikern och mystikern John Dees omfattande bibliotek grundligt plundrades och skingrades för vinden under ägarens bortavaro i Böhmen på 1580-talet. Enskilda bokägare i penningnöd kunde ibland sälja av delar av sina bibliotek, men det hände också att boksamlare gallrade i sina bibliotek av andra orsaker. Så har exempelvis Otfried Czaika kunnat visa att Skarabiskopen Sveno Jacobi vid flera tillfällen tycks ha avyttrat böcker som inte varit förenliga med den evangeliska teologi han utvecklade under sin livstid. Eftersom flera av de gallrade volymerna har bevarats fram till våra dagar, med biskopens egenhändiga anteckningar, är det uppenbart att de inte har kasserats. Trots sitt menliga innehåll för den evangeliska saken, har de funnits kvar på bokmarknaden. 

För den som höll sig framme gick det med andra ord att komma över böcker för en betydligt lägre kostnad, än om de levererats direkt från bokbindaren. Men böcker bytte självklart också ägare genom gåvor och gengåvor. 

Böcker var i hög grad påkostade lyxföremål, men även deras funktion som bärare av kunskap och bildning var i sig betydelsefull. Att skänka bort böcker manifesterade därför på ett självklart sätt givarens såväl sociala som kulturella status. Men som alla typer av gåvor kunde böcker också användas för att bygga relationer och ömsesidighet, även över de formellt sett rigida ståndsgränserna. De kunde med andra ord spela en roll i det för den sociala rörligheten och maktutövningen så centrala klientsystemet.

Det brukliga i ett klientförhållande var att en resurss
tark person med status, auktoritet eller rikedomar av olika slag skänkte gåvor eller ekonomiska medel till mindre bemedlade personer, som de av någon anledning ville knyta till sig. 

Men när det gäller just böcker förekom intressant nog också att de skänktes från en underordnad position  som när prästen, naturfilosofen och astrologen Sigfridus Aronus Forsius skänkte en dyrbar astronomisk bok till sin patron Abraham Brahe. I ett brev, möjligen från omkring år 1610, skriver Forsius att han ödmjukast tackar för "mig tillställd gåva", och han försäkrar att han i allt ska anstränga sig för att göra sig "förtjänt av detta tillmötesgående".

Så långt följer brevet det gängse mönstret: klienten tackar sin patron och utlovar sina framtida tjänster. Men så tillägger Forsius: "Eftersom Ers höghet livligt önskar äga min Roja skall jag ge Ers höghet densamma." (Brevet tryckt i Pipping 1858 s. 89, övers. Kjell Lekeby).

Sigfridus Aronus Forsius (d. 1624): präst, astrolog, 
boksamlare och bokspridare. Författarporträtt från 
den stora prognostikan för 1617.
Boken Forsius syftar på är Juan de RojasCommentariorum in astrolabium, tryckt i Paris 1551 av Michel de Vascosan. Exemplaret, som alltså ingått i Abraham Brahes boksamling, finns ännu bevarat i biblioteket på Skokloster med en liten anteckning på titelbladet: "Sigfridi Aroni Forsii, anno 1600 Revaliæ". Forsius tycks med andra ord kommit över boken i Reval  om han köpt den eller fått den framgår inte  något decennium innan han skänkte den vidare till Abraham Brahe. På så sätt kunde han manifestera sin egen status som lärd mathematicus, samtidigt som han fördjupade relationen till sin patron.

När det gäller Abraham Olais bibel är historien mer dunkel, och hur det faktiskt gick till när han köpte den förblir okänt. Möjligen har någon sett den unge djäknen som en gosse med potential och skänkt honom pengar med förhoppningar om framtida lojalitet, vänskap och gentjänster  medel som denne senare använt sig av för att införskaffa den latinska bibeln. Eftersom han troligen var knuten till skolan i Gävle när han kom över boken, så finns anledning att misstänka att stadens ordinarius Nicolaus Olai Helsingius och skolmästaren Laurentius Olai Gestrius kan ha haft ett finger med i spelet. Båda dessa herrar värnade om skolan och utbildningen av rätt tänkande prästmän, och de spelade en stor roll för framväxten av det som kommit att betecknas som den lutherska Norrlandsortodoxin under andra hälften av 1500-talet  en teologisk inriktning som i hög grad byggde på personliga relationer och mentors- och klientskap mellan lärare, studenter och präster. När den blivande ärkebiskopen Abraham Angermannus skrev brev till dem båda under sina studier i Rostock på 1560-talet, kallar han dem uttryckligen för sina mecenater; troligen hade de understött hans studier i Rostock med ekonomiska medel, och en viktig poäng med breven var att försäkra sig om fortsatt stöd. Det är inte omöjligt att liknande förhållanden kan ha gällt Angermannus namne från Skog.

Det framgår dessvärre inte av några anteckningar hur Abraham Olais bibel har kunnat hamna i Vadstena. Jag har dock en liten gissning. Ericus Petri (d. 1606), kyrkoherde i grannsocknarna Segersta och Hanebo hade flera dokumenterade mellanhavanden med herr Abraham. Bland annat tvistade de om sockengränserna vid lagmanstinget 1573, men det är högst troligt att de också odlade mer vänskapliga relationer.

Denne herr Erik hade en son, Andreas Erici Helsingius, som blev lärare i Vadstena skola 1599, hovpredikant hos hertig Johan året därpå, för att 1604 tillträda tjänsten som kyrkoherde i Hagebyhöga, ett par kilometer från Vadstena. Hypotetiskt kan det alltså tänkas att herr Andreas har fått boken av faderns gamle kollega någon gång efter 1614, eller att den hamnat i hans ägo efter något arvskifte, och att han i sin tur kan ha skänkt den till den skola och den församling där han en gång undervisat.

Möjligen kan en del av svaret på gåtan finnas i församlingens äldre inventarieförteckningar, men oavsett hur bibeln hamnat i arkivet i Vadstena, så är den ett vittnesbörd om böckers rörlighet i reformationstidens Europa. Trots att böcker var dyra, så var de med största sannolikhet mer tillgängliga för människor än vad vi vanligen föreställer oss. Böcker var inget som nödvändigtvis kedjades fast i otillgängliga bibliotek: de bytte ägare, såldes, skänktes, stals, lånades och kunde ibland färdas på långa, osäkra vägar och passera genom många händer, innan de nådde sin nuvarande bestämmelseort. Och på dessa långa vägar kom de att brukas på mer än ett sätt: de var inte enbart källor till lärdom, uppbyggelse och förkovran. De användes också för att manifestera status och makt, och för att bygga relationer mellan människor av olika samhällsställning.

Litteratur:
Brunius, Jan, Uppsala stifts herdaminne: 1527-1593, Stiftshistoriska kommittén i Uppsala, Uppsala, 2017

Czaika, Otfried, Sveno Jacobi: boksamlaren, biskopen, teologen : en bok- och kyrkohistorisk studie, Kungliga biblioteket, Stockholm, 2013 
Hall, B. Rudolf, Till Gefle läroverks historia 1557-1850: urkunder, Fören. för svensk undervisningshistoria, Stockholm, 1944
Kjellgren, Martin, Taming the Prophets: Astrology, Orthodoxy and the Word of God in Early Modern Sweden, Sekel, Lund, 2011 
Losman, Arne: "En tämmelig myckenhet sköna böcker", Biblis 1967
Ohlsson, Ragnar, Abraham Angermannus: en biografisk studie, Svenska kyrkans diakonistyrelses förl., Stockholm, 1946
Pipping, Fredrik Wilhelm, Historiska bidrag till Finlands calendariografi., Helsingfors, 1858 
Westerlund, Johan Alfred &  Setterdahl, Johan Axel, Linköpings stifts herdaminne. D. 2, Linköping, 1917

Uppdatering 2019-10-11: Sedan den första versionen av denna bloggpost skrevs har Håkan Hallberg, under lång tid verksam vid handskriftsavdelningen på Carolina Rediviva, påpekat att det svårlästa ordet efter "Abrahami Olai liber" i ägaranteckningen sannolikt ska utläsas "emptus", det vill säga "köpt". Därmed föll delar av det tidigare resonemanget, som byggde på att Abraham Olai förmodligen fått bibeln till skänks, och jag har gjort ett par smärre omformuleringar för att jämka ihop texten med detta faktum. Huvudpoängen är dock densamma: vi kan inte stirra oss blinda på böckers faktiska, ekonomiska värde när vi studerar 1500-talets bokmarknad. Vi måste också se till andrahandsmarknaderna, gåvorna, klientskapet och de sociala nätverkens roll för böckers spridning och läsning.