Ett bokband med luguber framtoning - åtminstone skenbart. |
Vanitas av Adriaen van Utrecht, 1642 (Wikimedia Commons) |
Livets och dödens symboler i förening. |
Om projektet Kyrkornas böcker - bokinventering i Linköpings och Växjö stift
Ett bokband med luguber framtoning - åtminstone skenbart. |
Vanitas av Adriaen van Utrecht, 1642 (Wikimedia Commons) |
Livets och dödens symboler i förening. |
Ett stående intryck från mitt fältarbete, är att få tycks ha intresserat sig för de boksamlingar som belamrar kyrkvindar och pastorsexpeditioner. Ibland går det att se att någon historiskt intresserad kyrkoherde eller lokal eldsjäl har ordnat och systematiserat samlingarna efter de gamla löpnumren, men det är inte ofta detta händer. Att hitta belägg för att någon utanför den egna församlingsgränsen skulle ha intresserat sig för en kyrkas gamla böcker är långt ovanligare, och som arbetare på fältet har det därför varit lätt att se de kyrkliga boksamlingarna som helt obruten mark.
Vid inventeringen av Fagerhults kyrka återfanns dock ett dokument som visar att denna bild kan behöva korrigeras. I församlingens slitna exemplar av Confessio fidei (1693) låg ett brev till pastorsämbetet i Fagerhult, skrivet i november 1952 av Dick Helander, vid tiden professor i praktisk teologi i Uppsala:
Mycken tack för Edert vänliga brev och för boken. Det var ju intressant att få taga del av den, även om jag egentligen söker den upplaga som kom ut 1593. I denna finnes nämligen märkligt nog i pärmarna ett mycket sällsynt danskt tryck som endast är bevarat i fragment i Danmark.
Det korta brevet visar på ett par intressanta förhållanden. Helander har uppenbarligen känt till att det i Fagerhult funnits ett exemplar av Confessio fidei från originalupplagan, tryckt efter Uppsala möte, och att det i denna volym funnits fragment av ett sällsynt tryck som han velat se - gissningsvis inom ramen för sin forskning. Kunskap om innehållet i Fagerhults boksamling har alltså varit känt i forskarkretsar.
Församlingen har sedan varit tjänstvillig nog att skicka ett exemplar av boken till Uppsala - förhoppningsvis rekommenderat - men fel upplaga, vilket Helander vänligt påpekar när han returnerar volymen.
Rätt titel, fel utgåva |
Detta reser ett antal frågor, som sannolikt aldrig kommer få något tillfredsställande svar:
1. Genom vilka kanaler hade Helander fått upplysningar om Fagerhults exemplar av originalutgåvan av Confessio fidei? Var det via muntlig förmedling genom kontakter i den kyrkliga världen, eller hade boken nämnts i något vetenskapligt arbete?
2. Vad är det för sällsynt danskt tryck det rör sig om?
3. Var finns Fagerhults exemplar av Confessio fidei 1593 nu? Var det förkommet redan på 50-talet, eller har det försvunnit sedan dess?
4. Är brevet skrivet på den famösa skrivmaskinen?
Uppdatering 2024-01-30: efter att ha konsulterat Fagerhults äldre inventarieförteckningar kan jag konstatera att Confessio fidei inte dyker upp förrän på 1700-talet, och då endast i 1693 års utgåva. Detta tyder på att Helander kan ha varit felinformerad - eller möjligen att det numer sannolikt förkomna exemplaret kan ha ägts av någon av församlingens präster.
Att stölder var något som äldre tiders bokägare fruktade, har tidigare uppmärksammats i en post om så kallade tjuvförbannelser. Dessa var vanligen korta texter, gärna på rim, som skulle förmå den långfingrade att tänka sig för både en och två gånger innan han lade vantarna på någon dyrbar bok. De förekommer i första hand i privatägda böcker, och de är vanligen skrivna som varianter på standardfrasen "Den som denna boken stjäl, han fare illa till kropp och själ"
I ett slitet exemplar av 1693 års kyrkohandbok, påträffat i en kyrka i östra Småland, finns dock en variant som är ovanlig, såtillvida att den förekommer i en bok som inte har några spår av att ha varit i privat ägo, utan som med ledning av en samtida ägaranteckning har tillhört en och samma kyrka i stort sett sedan den trycktes. Den bifogade förbannelsen, sannolikt skriven vid mitten av 1700-talet eller något senare, är därtill osedvanligt svavelosande:
"Den som denna boken stjäl, han skall fara en Fanders fäl*, Den som denna boken nappar, han skall fara ut för Helfvetes Trappa Med en Röd Kappa"**En genomgång av herdaminnena och nyare forskning kring tidigmodern kyrklig kultur, ger visserligen vid handen att 1600- och 1700-talens prästerskap inte räddes att använda grovt språk. Min högst personliga gissning - som saknar varje form av belägg - är dock att detta exemplar av handboken inte har använts av församlingens präst, utan av kantorn, som på detta sätt ville freda ett av sina viktigare arbetsredskap. Misstanken bekräftas inte, men stärks något av att den aktuella kyrkan har ytterligare ett bevarat exemplar av samma handbok.
I det pågående arbetet med att upprätta en standardiserad databas över kyrkornas böcker, har jag haft anledning att återigen gå igenom materialet från inventeringen i Linköpings stift. Jag har då stött på flera fall där ett tryck initialt inte har kunnat identifieras, och där den begränsade tiden för inventeringsarbetet inte tillåtit några fördjupande undersökningar.
Kort sagt: när ett tryck inte har gått att identifiera genom slagningar i LIBRIS, WorldCat eller någon av de stora internationella forskningsbibliotekens digitala kataloger, har jag lämnat det därhän, och bara kortfattat beskrivit objektet med titel (om någon sådan alls finns), vad det rör sig om för typ av skrift och ungefärlig datering.
Ett sådant fall är ett märkligt, illustrerat ettbladstryck på latin, med en lovprisning av "vår herres och tjänares, Jesu Kristi ärofullaste lidande och uppståndelse", som återfanns inlagt i en Karl XII-bibel som tillhör en kyrka i stiftets södra delar.
Bladet är anonymt, och ingen tryckare uppges, men att det tagits fram i samarbete mellan författare och tryckare är uppenbart, då raderna satts så att de även bildar meningar som skall läsas uppifrån och ner. I korsen som avbildas citeras de båda rövarna: "Tänk på mig när du kommer i ditt rike" och "Om du är Kristus, rädda dig själv och oss", medan Jesus ropar ut orden från Psaltaren 22: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig". Texten flankeras av lovprisningar: "Jag brinner av din kärlek, Jesus, världens frälsare" och "Din död är mitt liv; jag brinner av din kärlek".
När bladet återfanns vid inventeringen gjorde jag fruktlösa försök att identifiera det. Då texten är på latin kan den ha författats och tryckts i stort sett varsomhelst i västra Europa, men baserat på utförandet, innehållet och den intrikata typografin som är typisk (no pun intended) för senrenässans och barock, bedömde jag att det sannolikt härrörde från 1600- eller tidigt 1700-tal. Närmare än så kom jag inte, och då jag började misstänkta att det kanske kunde röra sig om ett tryck som ingått i ett annat verk, och därmed aldrig beskrivits bibliografiskt, lät jag det bero. I protokollet angav jag bara att det var ett tryck av okänt ursprung.
Men när jag åter fick tillfälle att gå igenom mina gamla protokoll, insåg jag att jag i hastigheten hade gjort en miss när jag transkriberat bladets titel. Superlativ av "gloriosam" hade tappat två bokstäver; istället för det korrekta "gloriosissimam" hade det blivit "gloriossimam", och även om detta är en form som då och då förekommer inom medeltidslatinet, gav det naturligt nog inga träffar vid slagningar i de digitala katalogerna.
Vid en ny sökning visade det sig att trycket finns registrerat i LIBRIS, men att "uppgift om bibliotek saknas". Däremot finns en hänvisning till Isak Collijns bibliografi över svenskt 1600-talstryck, där det konstateras att bladet saknar ort och år, men att det sannolikt är tryckt omkring 1680. Det framgår inte på vilka grunder det bedöms vara ett svenskt tryck, men Collijn anger att bladet är bevarat i ett enda exemplar, som ska finnas på stiftsbiblioteket i Linköping. Där har det dock inte kunnat återfinnas. I bibliotekets annoterade referensexemplar av bibliografin finns inget angivet löpnummer eller hyllsignum, vilket är standard, utan bara ett undrande frågetecken - som om Collijns uppgift aldrig har kunnat bekräftas.
Eftersom Collijns 1600-talsbibliografi saknar tydliga källhänvisningar vet vi inte om han faktiskt sett trycket, eller om han utgått från inaktuella kataloguppgifter. Tills ett exemplar dyker upp i stiftsbibliotekets samlingar eller någon annanstans, måste därför min slutsats bli att det blad som återfanns vid bokinventeringen är det enda som bevarats till idag.
Namnen jemte korta Biographier öfwer de mest bekanta Classiska Auctorer, samt öfwer de Män, som genom de wigtigaste upptäckter i wetenskaperna eller genom de största mästerstycken i de fria konsterna wunnit odödlighet kunna och böra genom Lärdomshistorien i ynglingars minnen fästas.
Den handskrivna texten är osedvanligt tydlig och lättläst, och tycks efterlikna handbokens tryckta text - sannolikt för att underlätta högläsningen i kyrkan. |
Sigfridus Aronus Forsius: författarporträtt från Then stora prognostica til thet åår Christi MDCXVII, exemplar i Uppsala universitetsbibliotek |
Sigfridus Aronus Forsius (d. 1624) levde ett stormigt liv och verkade från 1590-talet fram till sin död som lärare och skolmästare i Estland, som fältpräst under hertig Karls fälttåg i Livland och som församlingspräst i Finland och Stockholm. 1601 deltog han i en geografisk expedition till Torne lappmark och norska ishavskusten, och han förestod under en kort period lärostolen i astronomi vid Uppsala universitet. Men hans liv kantades också av konflikter och skandaler, och hans dåliga ölsinne, grälsjuka och ständiga fylleri är omvittnat. Långa tider stod han utan tjänst, och dedikationerna i hans skrifter vittnar om hans återkommande strävan att blidka befintliga och potentiella patroner.
Ahnlund, Nils, "Daniel Hjort", Svensk sägen och hävd: kulturbilder, Geber, Stockholm 1928Kiiskinen, Terhi, Sigfrid Aronus Forsius, Astronomer and Philosopher of Nature, 2007Kjellgren, Martin, Taming the Prophets: Astrology, Orthodoxy and the Word of God in Early Modern Sweden, Sekel, Lund 2011Lindroth, Sten, Paracelsismen i Sverige till 1600-talets mitt, Lychnosbiblioteket, Uppsala 1943Lindroth, Sten, "Forsius, Sigfridus A", Svenskt biografiskt lexikon bd 16, Stockholm 1964-1966Pipping, Fredrik Wilhelm, Historiska bidrag till Finlands calendariografi, Finska Litteratursällskapets tryckeri, Helsingfors 1858Sandblad, Henrik, De eskatologiska föreställningarna i Sverige under reformation och motreformation, Lychnosbiblioteket, Uppsala 1942
Gossebarnet Lars Olof Gillström föddes kl 8. Eftermidagen d. 22 och fick nödop genast döde den 23. kl 6 eftr midagen. Wanskapt i Händer och fötter men för övrigt skapad som Menniska. Som till bevis lämnas af Thorsås Ödejerde den 24:de Maji 1846. Maja Sophia Gabriels D:r/ Christina C.T.D. Tofves Dotter
Den sista bilden från den sista kyrkan som besökts under bokinventeringen i Växjö stift blev närapå ett stilleben över tidens gång, alltings förgänglighet och - för att bli lite prosaisk - svårigheten att hantera den ständigt växande mängden av tryckt text som samlats i kyrkorna under seklens gång.
På en gammal likbår uppställd på en kyrkvind har någon, sannolikt för mycket länge sedan, slängt upp inaktuellt offentligt tryck i form av statistiska tabeller och riksdagsprotokoll. Bredvid står spadarna redo att gräva ner de multnande blad som tidens tand, fukt och oreglerat klimat bryter ner till grus och klutar, för att parafrasera skalden.
Just dessa trycksaker är kanske inte alldeles nödvändiga att rädda, men under de hittills genomförda bokinventeringarna har sällsynt tryck och handskrifter gång på gång påträffats i liknande tillstånd. Och, tänker jag, i den bästa av världar har kanske arbetet som lagts ner ändå bidragit till att uppmärksamma detta bortglömda kulturarv och outnyttjade källmaterial, och till att åtminstone delar av det kan räddas undan förgängelsen ytterligare några sekel.
Gregor Strigenitz (1548-1603): Rubus ardens, eller "Den brinnande busken", uppbyggelseskrift tryckt i Leipzig 1614 |
Kort sagt, volymen såg ut att bestå av idel renlärig, luthersk uppbyggelselitteratur av dussintyp. Men i fråga om en titel gick jag bet.
Johann Daniel Mylius Paradeiß Garten, Frankfurt A.M. 1626 |
Vid en första anblick var det inget som skiljde verket från de övriga. Titeln Paradeiß Garten - Paradisträdgård - återkommer i otaliga uppbyggelseskrifter från 1600-talet, och försäkran att skriften innehåller "många vackra, anderika och nyttiga tröst- och botböner" kunde lika gärna ha ingått i ett verk av Johann Arndt eller någon annan av pietismens tidiga föregångare.
Johann Daniel Mylius (fl. 1585-1631), kopparstick från 1618. Wikimedia Commons. |
Men författaren, Johann Daniel Mylius, var varken präst eller predikant. I grunden var han läkare och alkemist, och upphovsman till flera medicinska och alkemiska arbeten som Opus medico-chymicum i tre band (1618-1630), Antidotarium medico-chymicum reformatum (1620), Anatomia Auri och Pharmacopoea Spagyrica (båda publicerade 1628). Men han var även kyrkomusiker, verksam som lutenist i Barfüßerkirche i Frankfurt, och han publicerade 1622 en samling stycken för luta, Thesaurus gratiarum.
Illustration från Johann Daniel Mylius, Opus Medico-Chymicum (1618): schematisk och symbolisk framställning av planeternas och metallernas relation till zodiaktecknen. Wikimedia Commons. |
Referenser:
Mylius, Johann Daniel, Paradeiß Garten Darinnen Viel schöne Geistreiche vnd nutzliche Trost vnd Bußgebet, auß den Büchern deß Alten Testaments Ehrich, In Lob, Ehr, Preiß, vnd Rhum der Grossen Allmächtigen Maiestät vnd Herrligkeit Gottes: Darnach Allen frommen vnnd Trewhertzigen Kindern Gottes, zu eifferiger Lieb, beständiger Hoffnung, Ermahnung zur Buß, Rew vnd Bekehrung von dem sündlichen Leben, zu einem Gottsfürchtigen, seligen vnd heiligen Wandel, Bey diesen jetzo sehr betrübten vnd gefählichen zeiten verfertiget vnd zusamen getragen Durch Iohan. Danielem Mylivm. Zu Franckfurt, Bey Conrad Eifrid zu finden. Im Jahr 1626.
Neumann, Ulrich, "Mylius, Johannes Daniel", NDB 18 (1997)