Anwisningar och råd till Lärare var ett bihang till 1820 års skolordning. I likhet med skolordningen hade den inte mycket med den framväxande folkundervisningen att göra, utan rörde framför allt lärdoms- och apologistskolornas verksamhet. Ändå ingick den i det pensum av offentligt tryck, förordningar och kungörelser som årligen skickades ut till församlingarna - alltså även till bygder där det var långt till städernas gymnasier, och där frågor rörande den högre utbildningen på sin höjd kunde intressera prästerskapet eller det fåtal sockenbor som hyste ambitioner att sätta sina söner i skola.
Att skolordningen ändå användes som referens när folkundervisningen skulle organiseras har jag kunnat visa i annat sammanhang, men uppenbarligen har även läraranvisningarna från 1820 studerats långt fram under 1800-talet. I det exemplar som hör till Herråkra kyrka i Växjö stift finns ett par korta noteringar som av handstil och stavning att döma härrör från tiden runt sekelskiftet 1900, och där någon i tydlig frustration över sakernas tillstånd har kastat ner orden "allt för mannen! intet för qvinnan!"
Varför noteringen plitats ner just där går inte att veta säkert, men det ligger nära till hands att anta att den utgör en kommentar till innehållet i den aktuella texten. Denna rör undervisningen i lärdomshistoria - ett ämne som inte ingick som en självständig del i skolornas curriculum, men som anknöt till skolundervisningens klassiska rötter. Det var också ett ämne som var starkt manligt kodat i flera bemärkelser.
I instruktionerna slås så gott som omedelbart fast att ämnets möjlighet att alls läras ut hänger på att "många odödliga mäns namn och tidehwarf åt minnet anförtros". Det är alltså de stora namnens och de stora männens historia som ska berättas, och det för ett exklusivt manligt auditorium. Vetenskapens utveckling ska förstås genom namn som Francis Bacon, Isaac Newton, Descartes, John Locke, Leibniz, Christian Wolff och Immanuel Kant, liksom genom läsning av de antika klassikerna:
Namnen jemte korta Biographier öfwer de mest bekanta Classiska Auctorer, samt öfwer de Män, som genom de wigtigaste upptäckter i wetenskaperna eller genom de största mästerstycken i de fria konsterna wunnit odödlighet kunna och böra genom Lärdomshistorien i ynglingars minnen fästas.
Möjligen är det denna ensidighet som föranlett läsaren - gissningsvis en frustrerad folkskollärarinna - att skriva sin kommentar. Men det sena 1800-talet är en tid då tingens ordning börjar utmanas, liksom synen på kvinnornas roll historiskt. Den högre undervisningen började sakta öppnas för kvinnor, i och med möjligheten att ta studentexamen som privatist. Som första kvinna i Norden disputerade Ellen Fries vid Uppsala universitet 1883 och promoverades samma år till doktor i historia. Ämnet för hennes avhandling var visserligen traditionellt, men 1890-1891 utkom hennes historiska verk om Märkvärdiga Qvinnor i två delar, ett arbete tydligt präglat av hennes engagemang i kvinnorörelsen.
Vi kan givetvis aldrig veta vad som gav läsaren inspiration till kommentaren, i synnerhet inte som den inte går att datera säkert. Men att personen i fråga har sett tecken i tiden förefaller uppenbart. På följande sida har nämligen samma hand plitat ner ytterligare en kommentar: "Om 50 år skall det wara något annorlunda".
Det är en framtidsförutsägelse som åtminstone i vissa avseenden måste betraktas som sannspådd - åtminstone vad gäller svenska kvinnors formella rätt till utbildning och politiskt inflytande.
