Om 1800-talets låneregler

Uppbygglig bok till låns från Gistad.

Det var inte bara Nils Aurelius i Askeby som slog vakt om församlingsbornas läsvanor. Även Jonas Fredrik Carlström (1745-1826), kyrkoherde i grannförsamlingen Gistad gjorde sig på sin tid känd för att uppmuntra till läsning. "Åt sjuka och ålderstigna äfvensom åt ungdomen utdelade han böcker", står det att läsa i herdaminnet, "och vid husförhören tog han reda på, om de hade blifvit lästa."

Som framgår av ett fynd i Gistad handlade det knappast om att den gode pastorn skänkte bort böcker. I en samling Sedolärande Berättelser, För Menige Man Och Lärobarn, tryckt i Linköping 1800 har Carlström skrivit ner låneregler, som inte bara handlar om att handskas varsamt med böckerna, utan om hur de ska läsas och användas:

Regler:
1-Denne bok quarblifver alltid inom församlingen och får alldrig säljas, ärfvas eller bortbytas.

2-Snarast genomläses den af hvart hus holl, när man låter något barn om quällarne, i synnerhet höst och vintertid, läsa högt der uti för de andre, då man ock söker att vänja barnen till att sjelfve omtala den Berättelse de läst. 

3-När boken af den by, dit hon blifvit lemnad, är genomläst, får hon lemnas till nästgränsande; dock så att första mottagaren blifver ansvarig för hänne. Om Våren följande året återlemnas hon på skedd tillsägelse till Pastor att i Sacristian förwaras. 

4-Den som förstör boken betalar dess värde 17 [skilling] 4 r[undstycken]. 

Jon. Fr. Carlström, P. & Pr.

Jonas Carlströms prydligt präntade låneregler.

Som synes uttrycker Carlström en pedagogisk, och undervisningshistoriskt intressant tanke om hur barn ska ta till sig innehållet i boken, inte bara genom att läsa för det övriga hushållet, utan genom att själva återberätta och rekapitulera vad de läst.

Litteratur:

Johan Alfred Westerlund & Johan Axel Setterdahl, Linköpings stifts herdaminne. D. 3, Linköping, 1919

Fysikoteologi i sockenbiblioteket

I boksamlingen i Askeby kyrka finns sex volymer med uppbyggelselitteratur, som alla köpts in 1789. Troligen har fler volymer ingått i denna investering ”af Askeby Kyrkas medel”, och att döma av kyrkoherde Nils Aurelius d.y:s anteckningar på försättsbladen, var böckerna från första början tänkta ”at utlånas till församlingens tjenst, åt dem som äro angelägne om Christendoms Kunskap och sitt lefwerne derefter ställa.”

Till de olärdas uppbyggelse, men med en inte alldeles lättbegriplig titel.

Böckerna kan alltså ses som ett tidigt embryo till det som under 1800-talet skulle utvecklas till regelrätta sockenbibliotek.

Den som idag vill ha ett lånekort vid ett offentligt bibliotek får skriva på låneregler, där man bland annat förbinder sig att handha materialet på ett ansvarsfullt sätt, men även 1700-talets låntagare uppmanades till varsamhet: ”Som Boken går igenom många händer påminnes, at icke öpnas med swettiga och otwättade händer, at icke sölas.”

Böckerna var alltså avsedda att bidra till sockenbornas kristna uppbyggelse, och urvalet skvallrar om kyrkoherdens och sockenmännens andliga preferenser. Titlar som Wälgrundade tankar om bibel-läsande, eller 46 Passions Betraktelser, För Barn och andra enfaldiga Christna — eller varför inte Sanna och falska Christnas Kännemärken talar sitt tydliga språk. Men ibland kunde kyrkoherden även ge egna kommentarer till innehållet som än tydligare visar på hans andliga och intellektuella böjelser.

I en av volymerna, där flera kortare verk bundits samman, uttrycker Aurelius sitt ogillande över den franske författaren och dramatikern Desboulmiers traktat Rose, Eller wärkningar Af Hat, Wänskap och Kärlek. Det angelägna ämnet ”hade man icke wäntat så wara afhandlat”, men Aurelius konstaterar att texten trots allt inte är direkt förledande och låter den vara kvar — kanske i första hand för att den ”kan icke skiljas utur bandet.”

Teologi på naturvetenskaplig grund.

I samma volym har Aurelius också fogat in en längre anteckning till ledning för läsaren. Den kommer som en direkt kommentar till den nederländske läkaren, matematikern och teologen Bernard Nieuwentijdts Betraktelse Om De Dödas Upståndelses Möjelighet; Som, Emot Atheisters och Fritänkares inkast, af Naturliga grunder bewisas (Stockholm 1760):

I anledning af nästföregående, will man icke förtiga, det man sedt, och hur Doctor Hagström i Linkiöping med exempel eller liknelse wisat Guds stora Allmagt i sin wärkning. 

Då han öpnade en natural samling i ett skåp, som inuti är beklädt med en ganska myckenhet insecter af så kallade Sommar foglar af olika storlek och färg. Hwaribland fans 1:o En owanlig stor, luden och brokig mask, närmast liknad största Kohlmasken: derbredewid 2:o en Klimp, likasom ludit, finhårigt mögel, osnyggt: och 3:o. derhos en stor fieling eller Sommarfogel som med utwäkta wingar, nära ett qvarter bred, af allehanda pridar och färgor, prydelig. 

Förklarade: då 1: Maskens lefnadstid löper till ända, tager han fäste på träd, wäggar eller Gärdesgårdar och dör : Och hans warelse förwandlar sig 2:o uti ett otäckt ludit skum och mögel, inom hwilket han lemnar endast ett frö, som på den fölljande wår uplifwas, tillwäxer och blifwer en prydelig insect, och ändtledigas utur sitt fängelse, i sådan förunderlig skapnad förestälte, som få ögon wisas. 

Skulle wi då willja twifla om Guds Allmagt och hans ords sanfärdighet, at som ädlare warelser, Han låta wåra dödeliga kroppar, ehuru de warda förmultnade i Jorden eller förbrända till aska, lika det lemnade frö, låter uplifwas wid frälsarnes Jesu återkomst med den stora Härsmakt på domsdagen: at af samma frö och ämne warda nya kroppar, som hwar tillhörig Siäl, åter intager, och sig med förenar: Och de utwalda i outsägelig härlighet förklarade: Och i fast mera olikhet då med nu omförande skröpliga lekamen efter syndafallet; än emillan den ohyggeliga Krälande masken, och den så prydeliga, utsirade, flygande Sommarfogelen; såsom blifwande Änglalika. 

Och emedan de Gudfruchtiga aflednas siälar äro i Guds Hand, medan Kropparna undergå förgängelse och Luttras ifrån all syndaorenlighet i Jorden; men blifwa i upståndelse-förlossningen beklädda med Fr: Jesu Rättfärdighets tillräknande; så förhärligade, som ingen dödelig menniskia kan utgrunda och omtala. Gud förläne sin heliga Andas medwärkan till helig wandel och salig ända.

Den doktor Hagström som nämns i texten, och som kyrkoherde Aurelius uppenbarligen kände, är Johan Otto Hagström (1716-92), Linnélärjunge, naturforskare och provinsialläkare i Linköping. "Sommarfåglar" är ett gammalt ord för fjärilar.

Nils Aurelius kommentar till Bernard Nieuwentijdts betraktelse.

Vad som framträder i Nils Aurelius kommentar är inte mindre än en fysikoteologisk avhandling i komprimerad och förenklad form, tänkt att läsas och begripas av olärda människor.

I sak var fysikoteologin en förlängning av hela den medeltida och tidigmoderna naturfilosofin, som i första hand handlade om att nå kunskap om den gudomliga visdom som avspeglades i naturens lagar och ordningar. Studiet av Guds skapelse var för naturfilosoferna en verksamhet som speglade teologernas studium av Gudsordet, såsom det uppenbarats för Bibelns författare och genom Guds människoblivande. Men denna tanke om skapelsen som ”naturens bok” kom att intensifieras under den vetenskapliga expansion som skedde under 1700-talets lopp, och som framgår av titeln på Bernard Nieuwentijdts traktat, växte de fysikoteologiska idéerna fram i polemik mot det fritänkeri som möjliggjorts av den tilltagande religiösa pluralismen i Europa. Själva begreppet fysikoteologi myntades av den engelske naturfilosofen och teologen William Derham, men de centrala tankegångarna finns också formulerade hos Carl von Linné.

En fysikoteologisk grundtanke, formulerad redan 1594 av astronomen George Hartgyll i Generall Calendars: den kristne filosofen eller vetenskapsmannen väger en bibel mot en armillarsfär —  alltså en modell av universum —  och säger i språkbandet Verbum et Opera Jehovae Meditabor: "Jag ska begrunda Guds ord och verk"

Att stirra sig blind på det teologiskt uppbyggliga innehållet i böckerna från Askeby, och att därigenom dra slutsatsen att kyrkoherde Aurelius framför allt strävade efter att hålla sina församlingsbor i Herrens tukt och förmaning, skulle med andra ord vara grovt missvisande. Förmodligen ansåg han — liksom de flesta av sin samtids intellektuella — att vetenskapliga avhandlingar och djupsinniga filosofiska traktater var alltför hårdsmält föda för olärda sinnen. Men vetenskapen och teologin hade för fysikoteologerna ändå samma mål: att ge människan del av den gudomliga kunskap som slutligen skulle föra henne till den eviga saligheten.

Litteratur:

Forskningsfältet om naturfilosofi, religion och vetenskap under tidigmodern tid är svåröverskådligt, och ingen litteraturlista i världen kan göra det rättvisa, men ett par lästips kan ändå levereras (Brobergs Linnébiografi är för övrigt så färsk att jag själv knappt hunnit skumma den, men den är redan nu omöjlig att gå förbi för den som intresserar sig det minsta för 1700-talets idé- och vetenskapshistoria):

Andrew Cunningham, “Getting the Game Right: Some Plain Words on the Identity and Invention of Science”, Studies in History and Philosophy of Science vol 19 no. 3 1988 

Andrew Cunningham & Perry Williams, “De-centring the ‘big picture’: The Origins of Modern Science and the modern origins of science”, British Journal for the History of Science no. 6 1993

Gunnar Broberg, Mannen som ordnade naturen: En biografi över Carl von Linné, Natur och Kultur, Stockholm 2019