fredag 28 december 2018

Fragment av 1500-talets bokmarknad


Vid första ögonkastet utgör bandet som den lilla volymen är bundet i ingen vacker syn. Halva ryggen saknas, och bakre pärmen är helt borta. Men att det är en riktigt gammal bok syns tydligt: bandet är i renässansstil, blindpressat med figurfyllda bårder som omger en rektangulär mittmedaljong.



Kolofonen på volymens baksida avslöjar tryckaren och tryckåret: Amund Laurenson 1571. Redan här går det att gissa vilken bok som döljer sig bakom pärmen: det rör sig om den reformerade svenska kyrkans äldsta kyrkoordning, som kom till på ärkebiskop Laurentius Petris initiativ, och som kom att vara normerande för kyrkolivet, kyrkotukten och skolväsendet i drygt hundra år – ända fram till fastställandet av 1686 års kyrkolag.


I början och slutet av volymen  – återfunnen vid inventeringen av en kyrka i Norra Tjust – har fogats fem blanka blad, fyllda av anteckningar från början av 1600-talet. Även titelbladet är fullklottrat, och det rör sig huvudsakligen om kommentarer till de skärpningar av kyrkodisciplinen som fastställdes vid riksdagen i Örebro 1617. Inne i boken förekommer också marginalanteckningar, även här med hänvisningar till olika officiella beslut som reviderat innehållet i kyrkoordningen.

Bara anteckningarna gör volymen till en guldgruva för den som vill fördjupa sig i 1600-talets kyrko- och socialhistoria, eftersom de konkret visar hur en representant för läroståndet har använt sig av kyrkoordningen och senare revideringar som riktmärken för sin egen gärning som församlingens herde och tuktomästare.

Men det som i första hand fångar mitt intresse är något som inte alls var tänkt att synas när boken en gång bands in. På pärmens insida har limningen som hållit försättsbladet på plats gått upp och blottlagt ett stycke makulatur, som en gång var tänkt att fungera som pärmens stoppning. Det som framträder är de ovikta och oskurna sidorna från Almanack och Practica på thet MDXCII året, sammanställd av Laurentius Paulinus Gothus (1565-1646). Tryckt i Greifswald 1591 är den en av de äldsta bevarade almanackorna på svenska, och den finns endast i ett enda exemplar i Kungliga bibliotekets samlingar. Fyndet i Norra Tjust är därför något av ett unikum.


Almanackor, tryckta tillsammans med astrologiska prognostikor eller praktikor för det kommande året, hade dykt upp i stort sett samtidigt som tryckpressen under andra hälften av 1400-talet. Oftast gavs de ut av stadsläkare, och förutom allmänna förutsägelser om stort och smått – väderlek, politik och den annalkande domedagen – så fanns en viss tyngdpunkt på medicinska råd om lämpliga tidpunkter för åderlåtning och bad utifrån planeternas aspekter. Under 1500-talets lopp blev almanackorna en av de mest spridda artiklarna på den europeiska bokmarknaden; i Tyskland hade troligen fler människor tillgång till almanackor än till en bibel eller en katekes, och deras popularitet ökade stadigt.

På svensk botten finns däremot få spår av läsning av almanackor och prognostikor. I den mån de alls brukades, var de nästan undantagslöst importerade från Tyskland, och kalendarierna och de astronomiska data som presenterades var inte anpassade för svenska förhållanden. Marknaden för almanackor var alltså högst begränsad, och när de första svenska almanackorna gavs ut på 1580-talet, var de troligtvis inte tänkta för någon stor läsekrets. De skrevs typiskt nog inte av läkare, utan av studenter som studerat utomlands, och ett vanligt antagande i litteraturen är att de i första hand användes som lärdomsprov – alltså något att sticka i handen på presumtiva patroner när man kom hem från sina studieresor, något som var mer lättillgängligt än latinska dissertationer.

Laurentius Paulinus almanacka för år 1592 var inget undantag.  På 1580-talet hade Paulinus studerat och undervisat vid Johan III:s högskola i Stockholm, innan han, troligen med kungligt stipendium, reste till Rostock och Helmstedt för vidare studier i matematik och astronomi. Almanackan gavs ut medan han fortfarande var kvar i Tyskland, och den försågs med en dedikation till prinsessan Anna, med många och underdåniga tack för de ”stoore och margfaldighe wälgerninghar” som Paulinus bevisats genom hennes och hennes far, Johan III:s försorg. I dedikationen poängterar författaren också hur han ”ibland andre studier” även ägnat sig åt astronomi och astrologi, och sig ”i thesse konster någerlundhe beflijthet”, och hur han i sin almanacka och sin praktika har velat förmedla sina kunskaper, ”mitt käre Fädhernes Rijke till godho”. Med andra ord, utan att förhäva sig alltför mycket använde han sig av sitt alster för att skapa sig ett namn som mathematicus – alltså astronom eller astrolog – i rikets högsta kretsar.

Efter återkomsten till Sverige blev också Paulinus professor i matematik och astronomi vid det återupprättade universitetet i Uppsala, där han bland annat förläste över Copernicus och Tycho Brahes teorier om världsalltets uppbyggnad. Efter en tid i onåd hos Karl IX, då han avsattes från sin professorsstol, blev han 1609 utsedd till biskop över Strängnäs stift, för att 1637 kröna sin karriär som ärkebiskop i Uppsala.
Laurentius Paulinus Gothus (1565-1646) i rollen som biskop - "en folkskol-
lärartyp av monumentalformat" (Sten Lindroth, Svensk Lärdomshistoria)

En intressant detalj i Paulinus prognostika för år 1592, är den reserverade hållning som författaren tycks inta till den astrologiska konsten. Han skiljde noga mellan vad han betraktade som förutsägelser på naturlig grund, byggda på sambanden mellan planeternas ställningar, väderleken och kroppsvätskorna, och en vidskeplig tro på att himlakropparna styrde människors öden och egenskaper:
Är icke Människan efter Guds eget beläte skapad, och haver av Gudi, uti sådane timelige ting, en fri villja bekommit? Är hon icke till en herre satt över allt som av Gudi till förgänglighet skapat är? Visserligen. Huru kan hon då Stjärnorna undergiven varda?
I en annan almanacka och prognostika för 1598, utgiven under Paulinus tid som professor, tonades dessa reservationer ner. Här presenterades i stället en odelat positiv inställning till i stort sett alla former av stjärntydning:
Äro fördenskuld Astronomia och Astrologia, vilka om Himmelens lopp och dess verkan handla, så högnödige konster, både uti Andeligt och Världsligt Regemente, att man dem intet hellre än väder och vatten (som man säga pläger) miste och umbäre kan: Ändock några finnes som synnerlig Astrologiam, somt av ondsko och vrångviso, somt av oförstånd och dåraktighet förkasta och bakdanta, till vilka kloke besked och gensägelser att svara, och dem grundeligen förelägga, man sig alltid vill redobogen finna låta.
Ännu intressantare blir detta med tanke på vad Paulinus skrev om astrologin när han som biskop i Strängnäs gav ut första delen av sin Ethica Christiana 1617. I detta mastodontverk, tänkt som en fullständig moral- och samhällslära helt byggd på biblisk grund, fördöms i stort sett alla former av stjärntydning som okristlig vidskepelse. Astrologin, som han alltså utövat under sin studietid, och som han försvarat under namn av sin professorsauktoritet, likställdes här med trolldom och avgudadyrkan. 

Omsvängningen behöver inte nödvändigtvis ses som en personlig omvändelse, utan bör ses som en konsekvens av att Paulinus skrev utifrån olika positioner och i olika kontexter. Som professor måste han i första hand försvara sin disciplin och sin lärostol, medan han som biskop hade ett större ansvar för den rena lärans bevarande, och för stävjandet av allsköns okristliga vidskepelser i folkdjupet. Till detta kommer att den svenska bokmarknaden expanderade kraftigt efter sekelskiftet 1600. Almanackor och astrologiska prognostikor trycktes nu i betydligt större upplagor och spreds bland fler läsare än tidigare, vilket gjorde kyrkliga och världsliga myndigheter mer vaksamma mot deras innehåll och profetiska anspråk rörande politiska och religiösa förhållanden.

I vilket fall som helst är 1592 års almanacka ett unikt dokument och en ingång till att förstå reformationstidens tankevärldar. Men att den dyker upp som makulatur i ett exemplar av Laurentius Petris kyrkoordning ger också nya infallsvinklar till det sena 1500-talets bokhistoria. För det första gör fragmentet det möjligt att datera det aktuella bandet. Genom blindstämplarna på bandet kan vi också identifiera bokbindaren som Nils Oloffson, bördig från Luleå, men under sitt långa liv huvudsakligen verksam i Stockholm. Med andra ord har bandet troligen bundits i dennes verkstad vid Storkyrkobrinken, någon gång under 1590-talets första hälft.

Men fragmentet berättar också något om bokmarknaden och de täta kontakterna över Östersjön. I Sverige och Stockholm var det bokbindarna som också hade privilegium att sälja böcker, såväl inhemska som importerade. De boktryckare som var verksamma i Sverige kunde alltså inte sälja direkt från pressen, utan måste anlita bokbindarna som mellanhänder – vanligen fick de betalt av den som ville ha en text utgiven.

När vi återfinner makulatur av svenskt tryck i bokbanden, har alltså bokbindaren använt sig av ark avsedda för bindning, men som blivit feltryckta eller av en eller annan anledning blivit över. Men i just detta fall blir det intressantare, eftersom Paulinus almanacka, även om den var avsedd för en svensk publik, inte var tryckt i Sverige, utan i Greifswald. Makulaturen, som är ovikt, avslöjar att almanacksupplagan inte har häftats på plats där den tryckts, utan att den fraktats över Östersjön som lösa ovikta ark. Det pekar i sin tur på en specifik distributionskanal och ett kontaktnät som Nils Oloffson varit del av, och som Paulinus utnyttjat för att sprida sin almanacka.

Ser vi till den expanderande marknaden för almanackor under tidigt 1600-tal är det tydligt att det finns ekonomiska intressen, såväl hos tryckarna och bokbindarna som hos almanacksförfattarna, som driver på utvecklingen av almanackorna till en kommersiellt gångbar produkt. Det är ingen slump att Sveriges första litterära copyright gäller ensamrätt till almanacksutgivningen, som genom ett privilegiebrev 1613 tillerkänns prästen, naturfilosofen och astrologen Sigfridus Aronus Forsius.  Det är därför inte långsökt att anta att Nils Oloffson, när han importerade Paulinus almanacka har drivits av en ambition att få den spridd och såld till en större läsekrets. Att den dyker upp som makulatur i hans bokband visar att den ambitionen kanske inte slagit så väl ut.


Litteratur:
Robin Bruce Barnes “Hope and Despair in Sixteenth-Century German Almanacs”, Archiv für Reformationsgeschichte, 1993 
Arvid Hedberg, Stockholms bokbindare 1460-1700, Nordiska museet, Stockholm 1949 
Martin Kjellgren, Taming the Prophets: Astrology, Orthodoxy and the Word of God in Early Modern Sweden, Lund 2011

2 kommentarer:

  1. Fantastiskt spännande och intressant! Tack för att du delar med dig av din djupa kunskap. Måsta ha varit ett fynd utöver de flesta...

    SvaraRadera
  2. Tackar ödmjukast!

    Jo, det här är lite av en favorit, men det finns mycket ute i kyrkorna som helt klart är av samma dignitet - och dessvärre i ungefär samma dåliga skick.

    SvaraRadera