Cherchez la femme II: bokbinderskan i Kalmar

Titelbladet till andra bandet av Gezeliernas bibelverk (1724).

Gezeliernas bibelverk (1711-1728) ingår i det kyrkliga standardbibliotek av referens- och lånelitteratur som byggdes upp under 1700-talet, och som alla församlingar var ålagda att köpa in. Verket är därmed extremt vanligt i kyrkliga boksamlingar, och den mån de är bevarade i sina originalband är de också till förväxling lika, bundna som de är i enkla skinnband, på sin höjd åtskilda genom variationer i den blindpressade ryggdekoren.

Standardbindning till ett standardverk.

Men till skillnad från exempelvis Confessio fidei (1693) och Karl XII:s bibel, som inte bara trycktes, utan också bands in i Stockholm innan de distribuerades till församlingarna, vittnar bevarade anteckningar om att Gezeliernas bibelverk, liksom andra delar av standardbiblioteket, i hög grad har bundits lokalt på uppdrag av domkapitlen. I det gamla Kalmarstiftet återfinns exempelvis flera kvittenser på betalda inbindningar, direkt inskrivna i volymerna av konsistorienotarie Lars Höök (1698-1759) åren runt 1730. 

Här och där förekommer även kvittenser skrivna direkt av bokbindarna. I ett exemplar av Dryselius kyrkohistoria (1704-1708) i en kyrka i Södermöre återfinns kvittenser underskrivna av Carl Bechstadius (1667-1732), och det är troligt att denne även bundit första volymen av Gezeliernas bibelverk som finns i samma kyrka.

När andra bandet i verket gavs ut i mitten av 1720-talet var det dock en annan person som ansvarade för bindningen, nämligen Carl Bechstadius hustru, vilket framgår  av en blekt och delvis utplånad kvittens: "... såm inlöst bandet til denna boken och betalt till mig 2 daler [silvermynt] ... såm quitteras Brita Beckstadia Calmar d 2 april 1728".

Brita Mauritzdotter Bechstadius egenhändiga kvittens.

Som framgått i en tidigare post är det i sig inte förvånande att återfinna kvinnor i ledande ställning i bokbranschen. Under katolsk tid hade Birgittasystrarnas scriptorium i Vadstena varit ett viktigt centrum för bokframställningen i riket, och en av de första kända bokbindarna i Sverige, verksam i Stockholm under 1500-talets första decennier, hette Karin Ingevaldsdotter. Liksom många av hennes efterföljare var hon änka som tagit  över driften av verkstaden efter sin makes död, men även detta var en roll som förutsatte att hon sedan tidigare varit direkt involverad i arbetet.

Det som gör att Brita Mauritzdotter Beckstadius (f. Friboren, d. 1735) sticker ut med sin kvittens är att hon så tydligt framhäver sitt eget namn, och att det är hon personligen som mottagit betalningen - detta utan att på något sätt hänvisa till sin man, som vid denna tid fortfarande var i livet.

Innan någon djupdykning i samtida källor görs, går det inte att med säkerhet säga vilken position hustru Brita hade som bokbindare i Kalmar. Även om hennes man var i livet var han något till åren kommen, och det är inte alltför långsökt att anta att han med ålderns rätt kan ha överlåtit ansvaret för verksamheten på sin hustru, men det förefaller heller inte alltför otroligt att makarna under sina trettio år som gifta utvecklat ett informellt, men inte desto mindre reellt kompanjonskap.

Om döden och hoppet

Den bok som nämndes i föregående post, och som Dick Helander fick sig tillskickad från Fagerhult strax innan han utsågs till biskop i Strängnäs, var Confessio fidei i 1693 års utgåva. Detta är en av de vanligast förekommande titlarna i kyrkliga boksamlingar, och den utgör en given post i det karolinska standardbibliotek som byggdes upp i församlingarna i enlighet med överhetens ambition att reglera den kyrkliga verksamheten i riket.

Confessio fidei som innehöll bekännelseskrifterna och Uppsala mötes beslut skulle alltså enligt Kungl. Maj:ts befallning finnas i alla församlingar, och i flera kyrkor i det gamla Kalmarstiftet har exemplar påträffats med en återkommande notering om hur boken "förärats" församlingen av Karl XI, och hur den blivit "nedsändh med Biskopen Doct: Henning Schütte, effter Rijkzdagen som höltz i Stockholm Anno 1693". Biskopen ska alltså haft med sig ett knappt hundratal volymer i bagaget när han reste från Stockholm till Kalmar i slutet av november 1693. Sannolikt har böckerna sedan distribuerats till församlingarna genom Kalmarkonsistoriet.

Confessio fidei 1693, en av 2 000 volymer som bundits i Dietrich Volkers verkstad. 

Men inte nog med att samma bok skulle finnas i alla kyrkor: med få undantag är de också bundna i identiska band. Av bevarade räkenskaper framgår att kanslikollegiebokbindaren Dietrich Volker fått i uppdrag att binda in de 2 000 exemplar av Confessio fidei eller "Consilij Ubsaliensis sluut" som skulle spridas i riket. Detta gör att är volymerna är rätt lätta att känna igen när de påträffas, och när ett avvikande exemplar dyker upp betyder det nästan alltid att det bundits om, eller så finns det anledning att misstänka att det ursprungligen inte tillhört församlingen.

Ett bokband med luguber framtoning - åtminstone skenbart.

Det senare är troligen fallet med ett märkligt band som hittades i en kyrka i Högsby pastorat. Utöver handskrivna textfragment i pärmens makulatur och en kryptisk notering i brödtexten, har boken inga bevarade ägarmarkörer, men pärmen pryds av en grinande dödskalle med korslagda benknotor. Motivet är vanligt i samtida konst, men även om jag under årens lopp har sett ett försvarligt antal böcker från 1600- och 1700-talen, har jag varken förr eller senare sett ett bokband med en likadan, vid första ögonkastet dyster och olycksbådande stämpel. Tanken flyger lätt till piratflaggor och giftflaskor.  

Det är knappast kontroversiellt att påstå att dödskallen symboliserar död. Den förknippas med begrepp som memento mori som vanligen översätts med "minns att du ska dö" eller "kom ihåg att du är dödlig", och vanitas, som inom  bildkonsten betecknar en symbolisk framställning av alltings förgänglighet.

Vanitas av Adriaen van Utrecht, 1642 (Wikimedia Commons)

Det typiska vanitasmotivet är ett stilleben med föremål som symboliserar världens härlighet och skönhet, men där dödskallen - ofta tillsammans med ett timglas - symboliserar tidens obevekliga gång, att allt skapat ska förgå, och att vi ingenting kan ta med oss när tiden väl är inne.

Livets och dödens symboler i förening.

Men stämpeln på bokpärmen är, trots sin dystra framtoning inte ett vanitasmotiv. Kraniet inramas av en lagerkrans, en triumfators krans som symboliserar den kristnes seger över döden genom tron - en symbol som går igen i bruket med kransar vid begravningar. Ur kraniets ögonhålor spirar också sädesax som visar att för den kristne går vägen till livet genom döden.

Symbolen med skallen och sädesaxen återkommer ofta i tryckta likpredikningar, och den finns med på ett kopparstick som i stort sett varje präst i det svenska riket mötte i sin dagliga gärning under 1700-talet, där det pryder titelbladet till den andra delen av Nya testamentet i Gezeliernas bibelverk. Där blir budskapet än tydligare genom ett bibelcitat från Uppenbarelseboken: "War trofast in til Döden så skal Jagh gifwa tig Lifsens Crono". 

Dödskallen ska alltså mana till eftertanke och allvarlig begrundan över den egna dödligheten, men den ska också skänka hopp till betraktaren om att graven och kroppens omvandling till mull inte är slutet.

 

Vem som låtit binda in Confessio fidei i det märkliga bandet, och vem bokbindaren var lär vi dock aldrig få veta. 

 

Referenser

Arvid Hedberg, Stockholms bokbindare 1460-1880: anteckningar. Bd 1 Tiden från 1460 till omkring 1700, Nordiska museet, Stockholm 1949 s 279-280.

Professor Helanders förfrågan

Ett stående intryck från mitt fältarbete, är att få tycks ha intresserat sig för de boksamlingar som belamrar kyrkvindar och pastorsexpeditioner. Ibland går det att se att någon historiskt intresserad kyrkoherde eller lokal eldsjäl har ordnat och systematiserat samlingarna efter de gamla löpnumren, men det är inte ofta detta händer. Att hitta belägg för att någon utanför den egna församlingsgränsen skulle ha intresserat sig för en kyrkas gamla böcker är långt ovanligare, och som arbetare på fältet har det därför varit lätt att se de kyrkliga boksamlingarna som helt obruten mark.

Vid inventeringen av Fagerhults kyrka återfanns dock ett dokument som visar att denna bild kan behöva korrigeras. I församlingens slitna exemplar av Confessio fidei (1693) låg ett brev till pastorsämbetet i Fagerhult, skrivet i november 1952 av Dick Helander, vid tiden professor i praktisk teologi i Uppsala:

Mycken tack för Edert vänliga brev och för boken. Det var ju intressant att få taga del av den, även om jag egentligen söker den upplaga som kom ut 1593. I denna finnes nämligen märkligt nog i pärmarna ett mycket sällsynt danskt tryck som endast är bevarat i fragment i Danmark.

Det korta brevet visar på ett par intressanta förhållanden. Helander har uppenbarligen känt till att det i Fagerhult funnits ett exemplar av Confessio fidei från originalupplagan, tryckt efter Uppsala möte, och att det i denna volym funnits fragment av ett sällsynt tryck som han velat se - gissningsvis inom ramen för sin forskning. Kunskap om innehållet i Fagerhults boksamling har alltså varit känt i forskarkretsar. 

Församlingen har sedan varit tjänstvillig nog att skicka ett exemplar av boken till Uppsala - förhoppningsvis rekommenderat - men fel upplaga, vilket Helander vänligt påpekar när han returnerar volymen.

Rätt titel, fel utgåva

Detta reser ett antal frågor, som sannolikt aldrig kommer få något tillfredsställande svar:

1.  Genom vilka kanaler hade Helander fått upplysningar om Fagerhults exemplar av originalutgåvan av Confessio fidei? Var det via muntlig förmedling genom kontakter i den kyrkliga världen, eller hade boken nämnts i något vetenskapligt arbete?

2. Vad är det för sällsynt danskt tryck det rör sig om?

3. Var finns Fagerhults exemplar av Confessio fidei 1593 nu? Var det förkommet redan på 50-talet, eller har det försvunnit sedan dess?

4. Är brevet skrivet på den famösa skrivmaskinen?

Uppdatering 2024-01-30: efter att ha konsulterat Fagerhults äldre inventarieförteckningar kan jag konstatera att Confessio fidei inte dyker upp förrän på 1700-talet, och då endast i 1693 års utgåva. Detta tyder på att Helander kan ha varit felinformerad - eller möjligen att det numer sannolikt förkomna exemplaret kan ha ägts av någon av församlingens präster.