Att stölder var något som äldre tiders bokägare fruktade, har tidigare uppmärksammats i en post om så kallade tjuvförbannelser. Dessa var vanligen korta texter, gärna på rim, som skulle förmå den långfingrade att tänka sig för både en och två gånger innan han lade vantarna på någon dyrbar bok. De förekommer i första hand i privatägda böcker, och de är vanligen skrivna som varianter på standardfrasen "Den som denna boken stjäl, han fare illa till kropp och själ"
I ett slitet exemplar av 1693 års kyrkohandbok, påträffat i en kyrka i östra Småland, finns dock en variant som är ovanlig, såtillvida att den förekommer i en bok som inte har några spår av att ha varit i privat ägo, utan som med ledning av en samtida ägaranteckning har tillhört en och samma kyrka i stort sett sedan den trycktes. Den bifogade förbannelsen, sannolikt skriven vid mitten av 1700-talet eller något senare, är därtill osedvanligt svavelosande:
"Den som denna boken stjäl, han skall fara en Fanders fäl*, Den som denna boken nappar, han skall fara ut för Helfvetes Trappa Med en Röd Kappa"**En genomgång av herdaminnena och nyare forskning kring tidigmodern kyrklig kultur, ger visserligen vid handen att 1600- och 1700-talens prästerskap inte räddes att använda grovt språk. Min högst personliga gissning - som saknar varje form av belägg - är dock att detta exemplar av handboken inte har använts av församlingens präst, utan av kantorn, som på detta sätt ville freda ett av sina viktigare arbetsredskap. Misstanken bekräftas inte, men stärks något av att den aktuella kyrkan har ytterligare ett bevarat exemplar av samma handbok.
