Om prästdöttrars läsning

Antonius Münchenberg, som nämndes i förra posten, har lämnat fler spår efter sig i kyrkorna än korrekturet i Christian Scrivers Själaskatt. I Vånga kyrka förvaras hans privata exemplar av Johann Arndts Om en sann kristendom, tryckt i Norrköping 1732 av Carl Fredric Broocman.

En lång titel ...

Johann Arndt tillhörde en äldre generation evangeliska teologer än Christian Scriver, men liksom denne brukar han betraktas som en förelöpare till pietismen – bara än mer inflytelserik.

Arndts kristendomstolkning präglades av ett mysticistiskt förhållningssätt som betonade den troende människans förening med Kristus som central för hennes frälsning. Hans viktigaste verk, Wahres Christentum, gavs ut första gången 1605-10, och blev under de följande seklen översatt och publicerad på de flesta europeiska språk. På svenska gavs boken ut första gången 1647, och en andra upplaga kom 1695, men det var först med Broocmans utgåva 1732 som verket fick sitt stora genombrott i Sverige.

Typografiskt är utgåvan smått innovativ: titelbladet är tryckt över två sidor, vilket gör att den långa titeln kan få plats, trots det begränsade utrymmet. Upplagan bör rimligen ha varit stor, och fortfarande går det att hitta exemplar av Broocmans utgåva på bokauktioner och antikvariat, där den kan kosta mellan femhundra och tusen kronor. Däremot är den rätt sällsynt i kyrkorna, och i motsats till Scrivers Själaskatt har den knappast distribuerats genom domkapitlen. De få gånger jag stött på den, kommer den vanligen från prästernas privata bibliotek.

Gåvoanteckning av Antonius Münchenberg; 

längst ner en notering om att boken skänkts 

till församlingen av Jacob Israel Köhler,
kyrkoherde i Vånga 1776-91.

Så är även fallet med exemplaret i Vånga kyrka, där herr Antonius skrivit följande dedikation:

"Mitt eldsta Barn, och kära Dotter, Brita Catharina Münchenberg, gifwes thenna boken; jemte faderlig och troinnerlig önskan, at Hon, genom hennes flitiga läsande och gudeliga begrundande, må i then sanna christendomen ju mer och mer sig förkofra; af Anton. Münchenberg. Wreta Kloster, then 24 Junii, år 1740."

På ett plan skvallrar den korta texten om en gammal pappas smått rörande omsorg om en vuxen dotters andliga liv – Brita Catharina Münchenberg var vid tillfället i trettioårsåldern.

Men texten säger också något om den vikt som lades på läsning och bildning bland prästerna i det gamla ståndssamhället. Det var inte bara den formella utbildningen som var viktig – den som prästsönerna fick via katedralskolor och universitet. Även den informella hemundervisning som prästdöttrarna genomgick var central, och förberedde dem för deras mer eller mindre givna roll som prästfruar och biträdande själasörjare i sina makars församlingar. Det är förmodligen ingen slump att gåvan överlämnades ett knappt halvår efter Brita Catharina Münchenbergs giftermål med Bothvid Gladhem – den blivande kyrkoherden i Vånga – i februari 1740.

Litteratur: 

Intressanta perspektiv på prästeståndet och dess kvinnor under tidigmodern tid ges bland annat i Kekke Stadin, Stånd och genus i stormaktstidens Sverige, Lund, 2004

Antonius Münchenberg hade för övrigt liknande naturfilosofiska intressen som sin samtida kollega Nils Linnaeus i Stenbrohult. Hans Herbarium vivum, huvudsakligen insamlat på Gotland 1701-02, utgör idag den äldsta daterade samlingen av växter på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm.