Om kyrkliga böcker och bokauktioner

När man som jag har bokligt kulturarv som yrke kan det vara klokt att inte vara alltför intresserad av boksamlande för egen del. Frestelserna är många, tillfällena likaså, och nutidshistorien har med önskvärd tydlighet visat att ingen person är höjd över misstanke.

Själv är jag rätt modest i mitt samlande: de senaste åren har jag framför allt köpt på mig böcker som jag har haft nytta av i mitt jobb och i min forskning, och när jag besökt bokauktioner på nätet har det framför allt varit för att få ett grepp om priserna och utbudet.

En vanlig, men kulturhistoriskt intressant bok.

Men, ibland faller även jag till föga. På en nätauktion arrangerad av en välrenommerad firma fick jag häromveckan syn på en bok som jag registrerat otaliga gånger under min inventering: Anvisning till valet af läkemedel för allmänna sjukvården, till inrättande af socken-apothek av Magnus af Pontin, tryckt 1816. Titeln ingår bland de böcker som återfinns i stort sett överallt, och som framgår av anteckningar i en del exemplar har de antingen skänkts "af Hans Kongl. Majt." eller inköpts "på hög befallning". Det handlar alltså om en bok som överheten förordade att kyrkorna skulle ha i sin ägo, för att "ett tillräckligt men inskränkt antal kraftiga läkemedel" skulle kunna tillhandahållas "i hvarje Församling på landsbygden" (Pontins förord).

När nu ett exemplar dök upp på auktion och budgivningen inte gick särskilt högt slog jag alltså till, och införlivade det med min sparsmakade samling av äldre tryck i blandade ämnen.

Löpnumret visar att volymen ingått i en större samling, och sannolikt finns förtecknad i en samtida katalog.

Men när jag väl fått boken i min hand blev jag konfunderad. Löpnumret på ryggen visade att exemplaret ingått i en större samling, och på försättsbladet fanns en ägaranteckning: "Strengnäs Domkyrka tillhörig".

Av ägaranteckningen framgår vilken boksamling volymen har tillhört.

Nu var det som sagt en välrenommerad firma som stod för försäljningen, och det finns i nuläget ingen anledning att tro att jag har köpt stöldgods. Sannolikt har volymen gallrats ut ur domkyrkoförsamlingens boksamling någon gång när Pontins bok kommit ur bruk, men ännu inte betraktades som kulturhistoriskt intressant. Men det är ändå märkligt att de inblandade inte har haft bättre koll.

Så länge en bok som gallras ut ur en offentlig boksamling inte kasseras, utan skänks vidare eller går till försäljning, så ska detta noteras, både i katalogen och i själva volymen. Detta har exempelvis gjorts i mitt eget exemplar av Georges de Chambrays skildring av Franska arméens expedition till Ryssland (1825-1826), där en stämpel markerar att volymen gallrats ut från Umeå universitetsbiblioteks samlingar. Åtgärden är enkel och gör det lätt att undvika framtida missförstånd.

Lager av ägarhistoria i de Chambrays militärhistoriska skildring: en äldre ägaranteckning har pietetslöst klistrats över av en bibliotekarie på Karlberg, därefter har en arkivarie satt på krigsarkivets exlibris, medan en stämpel - för säkerhets skull applicerad på båda etiketterna - markerar att volymen gallrats ut ur Umeå universitetsbiblioteks samlingar.   

Så har inte gjorts i fallet med boken från Strängnäs domkyrka, något som dessvärre inte är helt ovanligt - i synnerhet inte när man har med kyrkliga boksamlingar att göra. Betydligt märkligare är att auktionsfirman inte noterar proveniensen i objektbeskrivningen, utan bara konstaterar att det finns "äldre noteringar" på försättsbladet.

Nu är Pontins medicinska handbok knappast en raritet med något större ekonomiskt värde, men med tanke på de trovärdighetsproblem branschen av och till brottas med, finns det all anledning att redovisa objektens ägarhistoria mer öppet.

I vilket fall är domkyrkoförsamlingen underrättad, och med tiden lär vi får se vad bevarade förteckningar kan säga om tidigare gallringar - eller om det faktiskt har förekommit svinn.

Uppdatering 2020-05-20: saken är nu kontrollerad, och det kan konstateras att boken har gallrats ut för inte alltför länge sedan. Så länge domkyrkoförsamlingen inte vill ha tillbaka sitt förlorade får, så kommer Pontin alltså fortsätta att pryda min bokhylla.

Om böckers värde II

Nyligen medverkade jag i en podcast om kyrkans kulturarv som drivs av Anneli Tollerå vid Svenska kyrkan i Norrköping. Tanken var att jag skulle berätta om projektet Kyrkornas böcker och något om mina fynd, men under diskussionen kom också frågan om böckernas ekonomiska värde upp.

Detta är något jag berört i ett tidigare inlägg, men det är en fråga som är principiellt viktig, och som får konsekvenser för hur materialet ska hanteras ute i församlingarna - inte minst när det gäller att förebygga stölder.

Så, än en gång: de flesta böcker som finns i kyrkorna är ekonomiskt helt värdelösa. Det finns ingen andrahandsmarknad att tala om för handböcker, psalmböcker eller offentligt tryck från 1800-talet.

Inte ens de böcker som är värdefulla på pappret, som bokband från 1500-talet, Karl XII-biblar eller  näringsekonomiska planschverk från 1700-talet, är i realiteten särskilt lätta att omsätta, av flera skäl.

Låt oss för ett ögonblick bortse från kulturmiljölagens bestämmelser och den betydelse som kulturarvet har för den kyrkliga verksamheten och samhället i stort. Teoretiskt sett skulle då svenskkyrkliga församlingar som börjar få ont om kontanter kunna avyttra sina boksamlingar. Därmed skulle de bli av med ett kostsamt antikvariskt ansvar och samtidigt få loss pengar att använda till annan verksamhet.

Men om församlingarna skulle börja sälja av sina böcker i större skala skulle det ganska snart få en oönskad effekt - en effekt jämförbar med det Kalle Anka får erfara, när Farbror Joakim lurat på honom 10 000 rara mynt på kredit:

Den oefterliknelige Carl Barks förklarar principen om tillgång och efterfrågan på marknaden för rara varor i Kalle Ankas bästisar nummer 4. Något liknande skulle hända om församlingarna fick för sig att sälja sina bestånd av äldre böcker.

Marknaden för gamla kyrkbiblar skulle med andra ord vara mättad innan någon hann säga "handkolorerade anfanger".

Inte ens som enskilda objekt är böckerna nödvändigtvis värdefulla i praktiken, även om de råkar vara det på pappret. En avgörande fråga för böckers värde är skicket, och det är rätt sällan böcker ur kyrkans boksamlingar är i god kondition. Det omvända är snarare regel än undantag, och för att överhuvudtaget bli säljbara måste många av objekten genomgå kostsam konservering. Till det kommer att objekten i stort sett bara är intressanta för en svensk marknad - en marknad som inte är särskilt stor.

Sammantaget innebär detta att det är en dålig affär att stjäla böcker i de svenska kyrkorna. Det lilla fåtal köpare och återförsäljare som vet att ge skäligt betalt, vet också att ha koll på provenienserna och skulle snart  ställa obekväma frågor varifrån objekten kommer.

De värdefulla böckerna är därmed bara värdefulla så länge de finns kvar där de hör hemma, och att stjäla dem skulle inte bara vara ett kulturmord - det skulle vara kapitalförstöring av stora mått. Dessvärre är väl detta en kunskap som knappast når ut till buset, varför det även i fortsättningen kommer vara nödvändigt med säkerhetsmontrar och fungerande larmanordningar, också kring boksamlingarna.

Lite errata från podden:Att prata i en podcast innebär ibland att munnen går fortare än hjärnan. När jag påstår att Axel Eberstein emigrerade till USA på 1890-talet och sedan dog 1802 faller det på sin egen orimlighet. Och Maria Ludvigsson på SvD:s ledarredaktion heter givetvis så och ingenting annat.

Om böckers värde

Karta över Pauli resor i Heinrich Büntings Itinerarium sacrae scripturae, Magdeburg 1585

I veckans avsnitt av Antikrundan (ca 31,50 minuter in i programmet) värderades ett litet fuktfläckigt häfte med Olof Toréns brev till Carl von Linné i fransk översättning, tryckt 1771. I inslaget berättar Torgny Schunnesson om häftets historia och sätter ett värde på mellan 20 och 25 000 kronor.

Sekvensen gör det lätt att tro att det ligger pengar i äldre böcker. Och det kan det absolut göra - om det är rätt böcker vill säga. Vetenskap och naturfilosofi är eftertraktat bland boksamlarna, liksom kända atlaser. Den som till äventyrs sitter på ett handkolorerat exemplar av Maria Sibylla Merians entomologiska mästerverk Metamorphosis från 1705 skulle kunna göra sig ekonomiskt oberoende för resten av livet. Bara ett utskuret kopparstick ur rätt verk kan vara värt en mindre förmögenhet, något som har utnyttjats av förslagna boktjuvar och mindre nogräknade auktionsfirmor.

Men för att göra pengar på böcker måste man veta vad man letar efter. För varje dyrgrip finns tusen och åter tusen volymer som inte har något värde alls i ekonomiska termer; för den typ av kyrkliga böcker som jag arbetar med är marknaden minst sagt begränsad, för att inte säga stendöd. I Antikmagasinets avsnitt om böcker omtalas visserligen en Karl XII-bibel som såldes på auktion för omkring 35 000 kronor - men det var ett välbevarat exemplar med dokumenterad proveniens knuten till släkten Ramel. De gamla kyrkbiblarna skulle knappast kunna säljas för mer än några tusenlappar styck. Med tanke på hur mycket de väger är det inget bra kilopris.

En hel Gustav Vasabibel i originalband skulle möjligen kunna nå högre i budgivningen, men det är sällan de är kompletta när de dyker upp, och ofta har de renoverats och bundits om ganska hårdhänt.

Det är också endast i teorin kyrkornas böcker har något ekonomiskt värde alls. Det är bra att få ett värde för att få ordning på försäkringarna, men om församlingarna skulle försöka sig på att avyttra sina böcker skulle de snart upptäcka att den ekonomiska vinsten är försumbar.

Brynolf Mikaelssons valspråk på titelbladet till Itinerarium sacrae scripturae.

Den teoretiskt sett dyraste bok jag hittills sett är en tysk utgåva från 1585 av Heinrich Büntings Itinerarium sacrae scripturae - en resebok till det heliga landet och en bestseller i sin tid. Den har en gång ägts av en Brynolf Mikaelsson från Söderköping, som på titelbladet skrivit ett fromt valspråk: Brabeion meum manet sempiternum - "min segerkrans varar evinnerligen". Men, bokens skick är sådant att värdet knappast täcker kostnaden för att konservera den, vilket bör göras om den alls ska bevaras över nästa sekelskifte.

Värdet i de böcker jag arbetar med är med andra ord inte det ekonomiska, utan det kulturhistoriska. Här talar vi om betydligt högre valörer, eftersom materialet i många fall är oersättligt genom hur det hanterats, använts och samlats under århundraden.

Och även här kan man överraskas. Det är inte säkert att en komplett uppsättning av Gezeliernas bibelverk från tidigt 1700-tal ska tillmätas något högre värde, även om de är stora, maffiga, grafiska mästerverk och vackert inbundna. De finns nämligen överallt och ingick i församlingarnas standardbibliotek. En liten oansenlig läkarbok från tidigt 1800-tal kan värderas betydligt högre, eftersom den säger oss något om att kyrkornas och prästerskapets pastorala roll sträckte sig bortom omsorgen om sockenborna andliga väl. När den dessutom, som i ett fall jag sett, innehåller handskrivna recept på kurer mot pest och lungsot, så ger den oss en nyckel till en tankevärld i brytpunkten mellan äldre praktiker och den moderna medicinens framväxt under 1800-talet.