En psalm i allhelgonatid

I ett exemplar av 1614 års kyrkohandbok, som återfanns  vid inventeringen i en kyrka i norra Tjust, har någon skrivit in följande versrader:

I himmelen i himmelen, ther är glädie stoor, ther frögda sig Gudz änglar uti then ängla Chor, siunga Helig, Helig, hoos Herren Zebaoth

I himmelen i himmelen, ther är glädie stoor, ther få wij Gud at skoda ther han sielfwer boor Ansichte mot Ansichte ://: hoos Herren Zebaoth. 

I himmelen/ i himmelen ther är klarhet fijn, så at then klara Solen aldrig så klara skijn som then klarhet i himmeln är ://: hoos Herren Zebaoth. 

Then stora glädie som i himmelen är, ingen utsäya kan, ey heller någon scribent, thet rätt beskrifva kan, hvad för en glädie i himlen är // hoos Herren Zebaoth. 

[Texten i stort sett utplånad]... Amen Amen, Amen Amen hoos Herren Zebaoth.

För den som någon gång deltagit i en ordinär svenskkyrklig gudstjänst i allhelgonatid klingar orden bekant: psalmen I himmelen är lika starkt förknippad med helgen som Stilla natt är med julen. Men utöver de återkommande fraserna om himlen och herren Sebaoth är det bara i stort sett den övergripande tematiken som texten i boken i norra Tjust har gemensamt med den psalm som sjungs idag.

I 1986 års psalmbok anges två författare till psalmen: Laurentius Laurinus (1573-1655), rektor i Söderköping och kyrkoherde i Häradshammar på Vikbolandet, och Johan Åström (1767-1844), teolog och kyrkoherde i Altuna, men uppgiften är missvisande. Den version som sjungs idag är i stort sett helt och hållet Åströms, skriven för det psalmboksförslag som han arbetade med tillsammans med Johan Olof Wallin, och som slutligen kom att bli 1819 års psalmbok.

Den version som Laurinus skrev i samband med hustrun Margareta Larsdotters död, och som publicerades 1622 tillsammans med den likpredikan som kollegan Isaac Erici, kyrkoherde i Östra Stenby, höll över henne, är istället den som återfanns i handboken i Tjust.*

Laurentius Laurinus - präst och poet,
men som inte författade den text han är mest känd för.

Laurinus psalm slog tydligen an. Den bearbetades och utvidgades av flera författare under 1600-talets lopp, och en version med sjutton verser togs med i 1695 års psalmbok, men då återstod bara den tredje versen av Laurinus originaltext.

Men, anteckningen i handboken i norra Tjust visar också att Laurinus psalm hade spridits och säkerligen sjungits i gudstjänster långt innan den hamnade i någon psalmbok. Kyrkohandboken var ett bruksföremål som prästen ständigt hade till hands vid förrättningarna, och det är knappast en slump att psalmverserna har fått denna strategiska placering.

Anteckningen säger oss alltså något om utvecklingen av psalmdiktningen och psalmsången under 1600-talet, innan psalmboken blev det standardiserande dokument och det självklara nav för församlingssången som den kom att bli under de följande århundradena.

Den ger också ett vittnesbörd om hur tryckt och handskriven text korsbefruktade varandra under 1600-talet, och hur en psalm, tryckt i en likpredikan i inte alltför många exemplar, kunde ges vidare spridning och nå nya själar genom avskrifter.

*Jag har i skrivande stund inte hunnit leta upp En Christeligh Liikpredikan, men att det är den versionen som återfunnits i boken i norra Tjust har fastställts av Mattias Lundberg, professor vid musikvetenskapen i Uppsala.