lördag 9 februari 2019

En översättares korrektur

Reinerus Broocman, präst och bok-
tryckare. Porträtt i Hedvigs kyrka.
Christian Scrivers Själaskatt är ett verk som vanligen inte får en bok- eller kyrkohistoriker att lyfta på ögonbrynen. Det är heller inget som en antikvariatshandlare skulle jubla över att få in i sin katalog. Det är nämligen ett extremt vanligt förekommande verk, som finns i praktiskt taget alla kyrkor jag inventerat, och om inte den svenska originalutgåvan från 1720-talet går att hitta, så finns flera utgåvor från såväl 18- som 1900-talen att uppbåda.

Christian Scriver (1629-93) var luthersk teolog, kyrkoherde i Sankt Jacobi i Magdeburg och slutade sina dagar som hovkaplan i Quedlinburg. Han tillhörde en generation lutheraner som växte upp efter 15- och 1600-talens apokalyptiskt präglade motsättningar och våldsamma urladdningar i reformationens spår, och som därför kunde koncentrera sin undervisning på dogmatikens och den sanna kristendomens betydelse för den enskildes frälsning. Själaskatten, som utgörs av predikningar från Magdeburgtiden, är fördelade på sex separata delar och skildrar själens vandring från syndafall och förtappelse till återlösning och evig salighet. Verket fick stor spridning under de följande seklen och har bidragit till att Scriver ibland betraktas som en vägröjare för 1700-talets pietism.

I Sverige gavs själaskatten ut på 1720-talet på initiativ av Reinerus Broocman, kyrkoherde i Hedvigs tyska församling i Norrköping. Första delen trycktes 1723 i Stockholm av Johan Henrich Werner, men Broocman blev irriterad över att arbetet drog ut på tiden och startade därför eget tryckeri, där de återstående delarna kom ut rask takt, för att 1730 kompletteras av en registerdel. 

Det bör ha varit en god affär: verket distribuerades av domkapitlen och tycks ha köpts in av i stort sett varje församling i riket, och kan till viss del sägas ha lagt grundplåten till Broocmans publicistiska dynasti i hemstaden.

I kyrkorna känns volymerna lätt igen; de sju delarna fördelas oftast på fem tjocka band i mörkt läder, med blindpressade dekor och titlar på ryggarna. Ofta står de tillsammans med den första svenska utgåvan av Konkordieboken, också den tryckt på Broocmans tryckeri i Norrköping, och vanligen bunden i ett likadant band som själaskatten.

Bokhistoriskt är själaskatten alltså intressant som fenomen, och som ett vittnesbörd om vilken litteratur som spreds ut till församlingarna för prästernas förkovran, och därmed vad som kan betraktas som normerande för deras undervisning från predikstolarna. Distributionsvägarna är också intressanta, liksom det faktum att gamla exemplar ofta tycks ha införlivats i sockenbiblioteken under 1800-talet. Som enskilda volymer är de däremot sällan särskilt upphetsande. Det ena exemplaret är så att säga det andra likt.

Men i Borgs klockargårds bibliotek i Norrköping stod, tills för ett par veckor sedan, då jag bad vaktmästaren flytta på dem till en säkrare plats, en uppsättning av själaskatten som gick utöver det vanliga. På titelbladet till den första delen syntes nämligen tydliga korrekturanteckningar, och längst ner på sidan framträdde också en namnteckning: ”Ant. Münchenberg”.

Titelblad med korrektur och namnteckning av 
Antonius Münchenberg. Översättarens namn är
också angivet strax ovanför det svarta strecket.
Antonius Münchenberg (1680–1743) var även han från Hedvigs församling i Norrköping. Hans far var bagarmästare, men själv studerade han i både Uppsala och Lund, blev lärare och präst och var i fjorton år kyrkoherde i Borg och Löt innan han 1735 fick kyrkoherdetjänsten i Vreta kloster. Men han var också den som översatte Scrivers själaskatt till svenska. Det som syns på titelbladet är alltså översättarens personliga korrektur – som om han inte var riktigt nöjd med hur frukten av hans möda fått sin slutliga utformning, och hur orden skrivits ut i den tryckta versionen av texten.

Ägaranteckning av Münchenberg i fjärde delen av
Scrivers Själaskatt, Borgs klockargård, Norrköping.
Anteckningarna är, återigen, ett exempel på hur det kulturhistoriska värdet i en bok inte enbart bygger på själva boken och dess innehåll, utan på hur den brukats och lästs, av vem och i vilka sammanhang. Det är först när vi kan urskilja spåren av bruk som boken förvandlas från dött föremål till en levande artefakt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar