Vilda västern i sockenbiblioteket

En oväntad raritet dök upp vid inventeringen som gjordes i Gladhammars kyrka i början av sommaren. Ett slitet, oansenligt pappband visade sig dölja den första svenska utgåvan av James Fenimore Coopers Den siste mohikanen från 1828, översatt av Ludvig Westerberg.

Den siste mohikanen kom i svensk översättning
bara två år efter den engelska originalupplagan 

Det är inte fråga om någon dyrgrip: skicket är inte det bästa, och det är bara första delen av tre som finns kvar i kyrkans gömmor, men den är intressant eftersom den verkar så malplacerad. Vad gör vilda västerngenrens pionjärförfattare bland gamla missalen och sönderbrukade psalmböcker?

Ett vackert exlibris täcker en äldre ägaranteckning

Svaret finner vi i bokens exlibris: den har ingått i Gladhammars sockenbibliotek och tycks alltså ha betraktats som gagnelig för sockenbornas förkovran och för "underhållande av de i skolan förvärvade kunskaper och synnerligen för befrämjandet av en sann kristelig bildning", som det uttrycktes i 1842 års folkskolestadga.

"Skänkt af K Sekr. hr. E. Key"

Ännu intressantare blev volymen när det visade sig att den, liksom andra delar av sockenbiblioteket, hade skänkts av Ellen Keys far, godsägaren och politikern Emil Key. Eftersom denne var född 1822 och endast var sex år gammal när boken kom ut, så har volymen rimligen ingått i någon annan boksamling innan han fick den i sin ägo. Dedikationen är inte daterad, men Key kallar sig "kunglig sekreterare", vilket gör att donationen rimligen bör ha skett någon gång under de år på 1840-talet då han var kanslist i finansdepartementet.

Eftersom Key var liberal i sina utbildningspolitiska strävanden och eftersom ett "antiklerikalt drag kan skönjas i hans kyrkopolitiska ställningstaganden" (Sten Carlsson, SBL:21), så kanske vi kan misstänka att det inte var för att stärka den kristliga bildningen som han donerade böcker till sockenbiblioteket. Detta var också en tid av sekularisering i ordets egentliga betydelse: den kyrkligt grundade socknen höll på att brytas upp och ersättas av kyrkliga församlingar och världsliga kommuner - låt vara att de sammanföll geografiskt, och att kyrkans män även framgent hade inflytande över skolväsendet och handhade folkbokföringen. Men församlingens och kommunens uppgifter höll på att separeras, och sockenbiblioteken skulle med tiden övergå till de kommunala folkbiblioteken. Möjligen är donationen av Den siste mohikanen ett tecken i tiden.

Lista på datum och orter noterade mellan 1829 och 1830.
Sista noteringen är "Biblioteket - 26 Dec 1830". 

Trots detta tycks det som om boken ingått i någon form av utlåningsverksamhet redan innan den kom i Emil Keys ägo: på ett av försättsbladen finns en lista med orter i södra Tjust, noterade från 27 december 1829 till den 26 december året därpå, med angivelsen "Biblioteket" i den sistra noteringen. Uppställningen är något kryptisk och kan kanske handla om något annat. Men om det verkligen rör sig om utlåning av den aktuella volymen är det onekligen en indikation på västerngenrens popularitet, långt innan den slog igenom på allvar med billighetsromanerna och Karl May på 1870- och 80-talen.