Rapport från en kyrkvind

Slutrapporten från bokinventeringen i Linköpings stift är nu helt färdigredigerad och har publicerats digitalt av stiftets avdelning för fastigheter och kulturarv under rubriken Rapporter, inventeringar forskning. Direktlänk finns här eller i länklistan intill.

Om unika tryck II: Psalmboken som försvann

Fyndet av en sliten gammal psalmbok i januari 2022 är på sätt och vis typiskt för bokhanteringen inom Svenska kyrkans församlingar. En kyrka har städats, varvid böckerna har packats ner i lådor, flyttats till församlingshemmets vind och glömts bort - mer eller mindre.

Förvaringslösningen ovan är inte ideal om man vill hålla ordning på sitt bibliotek.

Vid inventeringen var det hart när omöjligt att få överblick och gå igenom beståndet i sin helhet på de få timmar jag hade till mitt förfogande, men jag tittade snabbt igenom huvuddelen av kartongerna och dokumenterade de volymer som jag kunde konstatera hade ett kulturhistoriskt värde. Bland dessa återfanns en hårt åtgången volym som snabbt kunde identifieras som en psalmbok från första hälften av 1600-talet.

Illa åtgånget exemplar av Enchiridion. Möss, silverfiskar eller klippdassar tycks ha varit framme.

Enchiridion, utgiven av Petrus Rudbeckius, fick aldrig någon officiell status som psalm- och gudstjänsthandbok. Ändå gavs den ut i minst femton upplagor mellan 1620 och 1643, vilket ger en fingervisning om hur spridd och vanligt förekommande den en gång varit. 

Överlevnadsgraden för denna typ av brukslitteratur är dock försvinnande låg: av den första upplagan från 1620 finns inga kända exemplar bevarade, och vad gäller övriga utgåvor är exemplaren vanligen defekta och skadade. Redan i slutet av 1800-talet kunde Kungliga bibliotekets legendariske överbibliotekarie G.E. Klemming konstatera att Enchiridion är ”så sällsynt i godt skick, att jag tror knappast något felfritt ex. finnes.” Det är därmed möjligt, för att inte säga högst troligt, att det har funnits ännu fler utgåvor som idag är okända.

En särskild utgåva som länge varit försvunnen var den som trycktes 1630-1631 av Kalmars förste boktryckare Christopher Günther. Denne kom sedermera att skapa en lukrativ verksamhet som boktryckare i Linköping, men inledningsvis kantades hans karriär av motgångar. Inte nog med att Günther förlorade sin viktigaste patron och beskyddare när initiativtagaren till inrättandet av tryckeriet, Kalmars superintendent Johannes Rhotovius, hastigt avled i februari 1626; han lyckades även tidigt komma på kant med självaste Axel Oxenstierna.

Günthers onåd var i hög grad självförvållad. 1625 hade han varit i Rostock med fullmakt från rikskanslern att lyfta det kapital som placerats i staden genom en donation till Växjö katedralskola av Anna Trolle (1534-1617), och vars avkastning var tänkt att bekosta medellösa Växjöalumners utlandsstudier. Avsikten var att de 11 000 riksdaler som donerats skulle omplaceras och överföras till Kopparkompaniet, men Günther använde istället fullmakten som givits honom till att plocka ut 200 riksdaler för att bekosta inköpet av sitt tryckeri.

Med få officiella uppdrag och svårt skuldsatt var Günther sannolikt beroende av att publicera verk som bar sig ekonomiskt, och hans kända produktion under tiden i Kalmar bestod till stor del av småtryck, andliga och världsliga visor och predikningar som var lätta att omsätta. I katalogen över hans Kalmarproduktion sticker Enchiridion ut som en av de mer omfattande volymerna, men uppenbarligen har efterfrågan varit tillräckligt stor för att Günther - vare sig det var hans eget förlag eller om uppdraget kom från högre ort - skulle våga sig på att ge ut den på sin egen officin.

Günthers utgåva finns omnämnd i rättegångshandlingar från 1630-talet, men listas inte i Collijns svenska bibliografi. På 1960-talet återfanns dock ett exemplar som en gång tillhört Peter Wieselgren. Boken beskrevs i en artikel av Gösta Engström, bibliotekarie vid Göteborgs universitetsbibliotek, som konstaterade att den ägdes av Wieselgrens ättlingar. Sedan dess har volymen inte kunnat lokaliseras och får tills vidare betraktas som förkommen.

Titelbladet till evangelieboken avslöjar Günther som tryckare, Kalmar som ort, och 1630 som tryckår.

Den volym som återfanns vid inventeringen saknade visserligen flera blad i början, däribland det första titelbladet, men till skillnad från en del andra utgåvor av Enchiridion försåg Günther titelbladen till bokens olika avdelningar med uppgifter om tryckare, tryckort och år, och efter att ha bläddrat fram till evangelieboken kunde jag konstatera att det rörde sig om Günthers utgåva. En skadad och defekt volym förvisso, men också det enda idag kända exemplaret.

Referenser

Anteckning av Klemming i Petrus Johannis Rudbeckius (red.), Enchiridion eller then swenska psalmboken, sampt andra wanligha handböcker: flitigt öffuersedt och corrigerat, Västerås 1627, exemplar i KB.

Collijn, Isak, Sveriges bibliografi 1600-talet, Almqvist & Wiksell, Stockholm 1942-1946

Engström, Gösta, "Petrus Rudbeckius' 'Enchiridion eller then swenska psalmboken' tryckt hos Christopher Günther i Kalmar 1630-1631.", Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen 48, 1961 s. 115-118

Larson, Per, Christopher Günther - boktryckare i Kalmar 1626-1635, Antikvariat Per Larson, Linköping, 2018

Om unika tryck I

Tryckeri: träsnitt av Jost Amman i Hans Sachs, Eygentliche Beschreibung aller Stände auff Erden (1568)

När boktryckarkonsten etablerades i Europa i mitten av 1400-talet, innebar det en revolution på flera plan. För att tala med Benedict Anderson blev tryckta böcker den produkt som inledde "den mekaniska reproduktionens tidsålder". Böcker, pamfletter och flygblad kunde i och med tryckpressen produceras fortare, till en lägre kostnad, vilket svarade mot en efterfrågan som ökat stadigt redan på de handskrivna böckernas tid. 

Den tryckta texten blev därmed, ända från handpressens första tid, en massproducerad handelsvara som snabbt fann nya marknader. Bortsett från smärre avvikelser, huvudsakligen beroende på att boktryck fram till 1800-talets mitt förblev ett utpräglat hantverk, blev också de exemplar av ett enskilt verk som producerades vid ett specifikt tillfälle i stort sett identiska. Exakt samma text, ner till sista bokstaven, kunde läsas av olika personer, vare sig de bodde i Lübeck, Rostock eller Wittenberg - eller i Stockholm för den delen.

Att tala om unika tryck kan därmed tyckas som en självmotsägelse. Visserligen kunde böcker tryckas med avsikt att kompletteras för hand; tidiga prakttryck saknade vanligen anfanger, som istället fick målas dit på samma sätt som i medeltida handskrifter, medan träsnitt ofta var avsedda att handkoloreras. Likafullt var det tryckta råmaterialet detsamma i alla exemplar. 

Vad som däremot kan göra ett specifikt tryck unikt är den låga överlevnadsgraden för äldre böcker och skrifter - alltså böckers olyckliga förmåga att förskingras, förstöras, glömmas bort och försvinna. 

Av allt tryck som producerats i historisk tid - säg från mitten av 1400-talet till början av 1800-talet - är det endast en liten del som bevarats till idag. En gång stora upplagor har genom tidens tand reducerats så att endast ett fåtal exemplar återstår i forskningsbibliotekens gömmor. Andra utgåvor har helt gått förlorade och finns endast omnämnda i andra källor, medan otaliga tryck har försvunnit helt utan att lämna några som helst spår efter sig. De sistnämnda utgör vad Falk Eisermann, chef för inkunabelavdelningen vid Statsbiblioteket i Berlin, med en vitsig blinkning till Marshall McLuhan har kallat för "Gutenberggalaxens mörka materia". 

Och så finns det förstås böcker och skrifter som endast har bevarats i ett enda känt, och därmed unikt exemplar. 

Att unika böcker med jämna mellanrum dyker upp i kyrkliga boksamlingar är läsare av denna blogg på det klara med, men utan undantag har det hittills handlat om att volymerna blir unika genom hur de hanterats och använts, och genom de anteckningar och noteringar som förts i dem. 

Unika tryck är däremot extremt sällsynta; vanligen visar de kyrkliga biblioteken upp en rätt enahanda repertoar av ständigt återkommande titlar. Vid inventeringen i Linköpings stift återfanns inte ett enda tryck som inte katalogiserats, och huvuddelen av de titlar som registrerats under arbetets gång har utan problem kunnat hittas i LIBRIS.

Under den pågående inventeringen i Växjö stift har jag dock vid ett par tillfällen stött på tryck som inte tycks ha bevarats i några andra kända exemplar, och som jag inte kunnat återfinna i de större bibliografierna. Det rör sig om en svensk psalmbok, en tysk uppbyggelseskrift skriven av en vid tiden känd läkare, alkemist och tonsättare, samt en almanacka författad av en av det svenska 1600-talets viktigaste naturfilosofiska författare. I följande poster kommer jag att beskriva vart och ett av dessa fynd och försöka visa på deras kulturhistoriska betydelse.   

Fortsättning följer.

Referenser

Anderson, Benedict, Den föreställda gemenskapen: reflexioner kring nationalismens ursprung och spridning, Daidalos, Göteborg 1993

Eisermann, Falk, "The Gutenberg Galaxy’s Dark Matter: Lost Incunabula, and Ways to Retrieve Them" i Flavia Bruni & Andrew Pettegree (red.), Lost Books: Reconstructing the Print World of Pre-Industrial Europe, Brill, Leiden 2016

Kjellgren, Martin, "Bokmarknadens materialitet. Medierevolution och boklig kultur i 1500-talets Sverige" i Stefan Nyzell & Susan Lindholm (red.), Människor, mening och motstånd: en vänbok till professor Mats Greiff, Malmö universitet, Malmö 2020

Pettegree, Andrew, "The Legion of the Lost. Recovering the Lost Books of Early Modern Europe" i Flavia Bruni & Andrew Pettegree (red.), Lost Books: Reconstructing the Print World of Pre-Industrial Europe, Brill, Leiden 2016

Från katolsk tid

I den ännu inte publicerade slutrapporten över bokinventeringen i Linköpings stift, slår jag fast att det finns ytterligt få spår av förreformatoriskt tryck i de genomgångna boksamlingarna. Bortsett från ett exemplar av heliga Birgittas uppenbarelser, beställt av Vadstena kloster och tryckt i Lübeck 1492, finns inget bevarat medeltida svenskt tryck i Linköpings stifts kyrkor. Typiskt nog har just denna Birgittavolym inte någon som helst samtida koppling till den kyrka där den idag förvaras. De äldsta svenska trycken som registrerats är alltså utpräglat evangeliska och utgörs av Gustav Vasas bibel från 1541 samt enstaka exemplar av 1548 års mässbok och kyrkohandbok.

Tills nyligen hade heller inga förreformatoriska tryck dykt upp i Växjö stift, men vid inventeringen i Stenberga kyrka återfanns ett fragment av ett medeltida missale, inlagt mellan boksidorna på en 1800-talsvolym med cirkulärskrivelser från Växjö domkapitel. 

Med lite efterforskningar och benäget bistånd av docent Peter Sjökvist vid Carolina Rediviva, visade sig fragmentet komma från andraupplagan av Missale Upsalense. Detta missale, avsett att användas i kyrkorna i ärkestiftet, trycktes 1513 av boktryckaren Jacob Wolff von Pforzheim i Basel på direkt uppdrag av Uppsala domkapitel.

 

Fragment från canon missae i Missale Upsalense (1513), communiodelen: högst upp bönen som följer efter att celebranten kommunicerat i de båda gestalterna bröd och vin: "Corpus tuum domine quod sumpsi: & sanguis quem potavi adhereat visceribus meis: et presta: ut ibi non remaneat peccati macula ubi tua sancta intraverunt sacramenta: Christe deus noster. Amen."

Fragmentet kommer från canon missae, alltså den eukaristiska bönen. Denna sekvens hörde till de flitigast använda och saknas i flera av de bevarade exemplaren av Missale Upsalense. Detta beror sannolikt inte på att sidorna slitits, det dagliga bruket till trots, utan på att man efter reformationen, när missalet inte längre användes, har slaktat volymerna på jakt efter pergament. Missalet finns nämligen tryckt på både pergament och papper, men även i pappersexemplaren har canon missae-sekvensen tryckts på pergamentark.

Det återfunna fragmentet är dock av papper, vilket antingen kan bero på att det funnits okända exemplar av missalet som tryckts helt på papper, eller att det rör sig om ett provtryck som har bevarats som makulatur i en annan volym.

Flera faktorer talar för det senare: för det första har ett missale avsett för ärkestiftet knappast använts i en landsortskyrka i Växjö stift. Fragmentet har alltså sannolikt kommit till Stenberga på annat sätt.

För det andra bär fragmentet spår av att ha suttit fastklistrat, och det går att urskilja spår av annan tryckt text - som om pappret häftats mot andra makulerade boksidor.

För det tredje framträder på fragmentets baksida, som ursprungligen varit blank, något som tycks vara ett handskrivet exlibris, tillhörigt Benjamin Månsson Croneborg (1618-1677), herre till Hasselås i Stenberga socken.

Texten är daterad 8 maj 1672, då Croneborg var 54 år gammal ("Aetat: LIIII"). Min gissning är alltså att bladet suttit som spegel/försättsblad i en numera försvunnen volym som ägaren sannolikt har skänkt till sin sockenkyrka. Detta ligger i linje med att Croneborg även skänkt en silverkalk med sitt släktvapen till just Stenberga. 

När denna volym sedermera kasserats, har man tillvaratagit fragmentet, lagt in det i en annan volym för att det inte skulle förstöras - och sedan glömt bort det.

Litteratur:

Collijn, Isak Sveriges bibliografi intill år 1600 1 1478-1530, Svenska litteratursällsk., Uppsala 1934–1938 s. 226-237

Elgenstierna, Gustaf (red.), Den introducerade svenska adelns ättartavlor 2: af Chapman-Fägerstråle, Norstedt, Stockholm 1926

 

Ekon från det pommerska kriget

Det hör inte till vanligheten att hitta handskrivna predikningar från 1700-talet i kyrkorna. Oftast ser de inte mycket ut för världen för ett otränat öga, varför det är lätt hänt att denna typ av material städas bort och försvinner när kyrkvindar ska röjas från författningssamlingar, kungörelser och statistik.

En titel som "Predikan öfwer Den 14 Söndagen efter Trinitatis ... År 1761" får knappast heller några nackhår att resa sig, annat än på teologer och kyrkohistoriker som har frihetstidens predikokonst som specialområde. I just detta fall fanns dock en liten notering som gav åtminstone mig en lätt rysning:

1761 uti Greifswald för och eftermiddagen uti the therwarande Siukhusen af åtskilliga Regementen. NB warest en ändring i thet at jag predikade först uthi Sanct Jacobi Kyrkia, emedan tacksägelse göras skulle efter lieut. Swedenstierna, som af et swårt hussariskt hugg och ... tilslagen siukdom blef här död, och efter middagen predikade jag kl. 2 i et siukhus.

Vem predikanten var är ännu okänt, men uppenbarligen tjänade han som fältpräst under Pommerska kriget. Johan Olof Svedenstierna (1737-1761) var löjtnant vid södra skånska kavalleriregementet, och dog efter att ha sårats i strid. "A forgotten hero of a forgotten war" för att travestera Eric Bogle.

 

Om de små detaljerna

Hittills har ingen krävt av mig att jag ska ha läst alla de böcker som registrerats under inventeringarna. Det är också för mycket begärt att känna till varje utgåva i detalj när protokoll ska upprättas och bibliografiska uppgifter sättas på pränt. Ofta brukar det räcka att ha koll på titelbladen för att enskilda utgåvor ska kunna identifieras med någorlunda säkerhet.  

Men ibland saknas titelbladen, och ibland är en volym så skadad att identifieringen blir vansklig. Det är därför nödvändigt att ha någorlunda koll på innehållet i åtminstone de vanligast förekommande titlarna för att snabbt kunna identifiera dem. I grunden är detta inte så komplicerat; typografin och den grafiska stilen ändras över tid, och det krävs inte mycket övning innan man kan se om en sida ur en kyrkohandbok kommer från 1693 eller 1772 års upplaga.

I praktiken innebär det att jag bläddrat igenom ett försvarligt antal biblar samt hand- och psalmböcker, och vid det här laget tror jag mig veta hur 1614 års kyrkohandbok ser ut, även om titelblad och företal saknas. 

För en tid sedan stötte jag dock på ett exemplar vid en inventering som gav mig huvudbry. Boken var defekt och stora delar saknades, men att det rörde sig om 1614 års handbok stod klart. Ändå var det något som inte stämde. Den lätt igenkännliga erratalistan som finns i slutet av volymen hade en extra rad som jag aldrig lagt märke till tidigare. 

Lika som bär ...

... och ändå inte: en extra rad har fogats in.

Isak Collijns svenska 1600-talsbibliografi gav ingen ledning, men efter att ha konsulterat ett par kompletta exemplar av handboken kunde jag konstatera att den extra raden inte är direkt ovanlig. Möjligen har det noterats att det finns varianter av just detta tryck någon annanstans i den bibliografiska litteraturen, men själv har jag inte sett några kommentarer, utan har bara kunnat konstatera faktum utifrån mina fynd.  

I sig är det inget konstigt, då boktryck före 1800-talets mitt var ett utpräglat hantverk. Sättning och tryckning skedde för hand, och om ett nytt misstag upptäcktes sedan erratalistan satts samman var det tämligen enkelt att göra en komplettering under pågående tryckning - i synnerhet som misstaget i det här fallet kom efter de övriga i handboken, och den inbördes ordningen i listan alltså inte behövde brytas.

I just det här fallet var det inga större problem att identifiera själva boken, men den lilla variationen visar ändå på komplexiteten i äldre tiders bokhantverk, och att det inte är givet att två exemplar av samma bok är fullt ut identiska. Det är med andra ord av vikt att hålla koll även på de små detaljerna.

För den som är lagd åt det hållet innebär det också att det skulle kunna gå att dela upp i stort sett alla bevarade exemplar av 1614 års handbok i en tidigare och en senare tryckning, med den senare tillagda raden som riktmärke - men riktigt så långt sträcker sig inte ens mitt bibliografiska intresse. Än vill säga.

Om Jonas Magnis bokanteckningar

I två tidigare inlägg har jag skrivit om det unika exemplar av Martin Luthers samlade verk, tryckt i Jena 1570, som dök upp vid inventeringen i Hults kyrka. Boken hade skänkts 1658 "till Testament" och evig åminnelse av Jonas Magni (1582-1659), som var en enkel bondpojke från Hult, men som kommit upp sig i världen och blivit kyrkoherde på Visingsö, och som av Per Brahe d.y. utsetts till prost över Visingsborgs grevskap. Förutom ett gåvobrev finns i boken omfattande självbiografiska anteckningar som ger en unik inblick i hur en svensk 1600-talspräst såg på sig själv och sin gärning, och hur han genom sin gåva manifesterade sin persona för eftervärlden.      

Nu har jag, i decembernumret 2021 av Historisk tidskrift, publicerat en kortare uppsats om fyndet, där jag undersöker volymens bakgrund, och där Jonas Magnis bokanteckningar finns transkriberade i sin helhet och därmed tillgängliggörs för forskning. Om någon händelsevis inte är prenumerant finns den sannolikt att få tag på via ett välförsett bibliotek.

Föredrag om kyrkornas böcker

Torsdag 18 november föreläser jag på LiUB om mina fynd och iakttagelser vid bokinventeringarna i Linköpings stift. Deltagande kan även ske digitalt via Zoom (se länk).

Tid: 15:00-16:00
Plats: Lövverket i studenthuset på Campus Valla

Om herr Joens bibliska anteckningar

Joen Petri Klints avbildning av vädersolarna över Stockholm 1535, ur 

Om the tekn och widunder, som föregingo thet lithurgiska owäsendet,

Linköpings stiftsbibliotek (Cod. Linc. N 28).

Kyrkoherde Joen Petri Klint i Östra Stenby (d. 1608), har för eftervärlden framför allt blivit känd för ett manuskript där han beskriver diverse järtecken som observerats, och som han kopplar till skeenden i sin samtid. Han har även författat en krönika över Gustav Vasas regering, där han bland annat lyckats åstadkomma en ofta reproducerad bild av Nils Dackes avhuggna huvud, utställt till allmän beskådan i Kalmar.

Klints avbildning av Nils Dackes huvud, ur

Den Swenska Krönika om k. Göstaffs Rigemente,

Kungliga biblioteket (Cod. Holm. D 31).

Mindre känt är att Klint också förde omfattande anteckningar i Östra Stenbys kyrkbibel. Bibeln har bevarats till idag, om än i något stympat skick, men som de flesta kyrkliga böcker som förvaras ute i församlingarna har den inte funnits med i några större bibliografier. Därmed har den varit mer eller mindre otillgänglig för forskning. Fram tills nu, vill säga.

Det var först genom Sofia Gustafssons forskningsarbete om Klint som bibeln kom att uppmärksammas, och nu har den, som en del av efterarbetet från bokinventeringarna i stiftet, digitaliserats i sin helhet vid Lunds universitetsbibliotek och gjorts tillgänglig via kulturarvsplattformen Alvin. Resultatet kan ses här.

Referenser:

Sofia Gustafsson, Järtecken: Joen Petri Klint och 1500-talets vidunderliga lutherdom, Nordic Academic Press, Lund 2018 

Håkan Håkansson, Vid tidens ände: om stormaktstidens vidunderliga drömvärld och en profet vid dess yttersta rand, Makadam, Göteborg 2014 

Martin Kjellgren, Taming the Prophets: Astrology, Orthodoxy and the Word of God in Early Modern Sweden, Sekel, Lund 2011 

Henrik Sandblad, De eskatologiska föreställningarna i Sverige under reformation och motreformation, Uppsala 1942

En hälsning från renässansens Italien II

Ett enkelt 1600-talsband som gömt hemligheter.

I ett tidigare inlägg har jag skrivit om två brev, skrivna på italienska vid sekelskiftet 1500, som återfanns i Lommaryds exemplar av 1614 års kyrkohandbok. Nu har jag låtit en italiensk språk- och litteraturvetare titta på mina bilder från inventeringen, och hon kan konstatera att det rör sig om två brev ställda till samma adressat, en präst eller befattningshavare vid ett italienskt kloster vid namn Baldo eller Ubaldo. Det ena brevet är skrivet av en "Gabriele ... fattore dell'Abbazia", det vill säga en bonde som brukar klosterjord, medan det andra brevet undertecknats av en "Jeronimus". Båda breven rör sannolikt ekonomiska eller andra praktiska förhållanden vid det aktuella klostret.

Men hur dessa brev hamnat i en 1600-talshandbok i en svensk landsbygdsförsamling är det fortfarande ingen som vet.

Den enda rimliga förklaring jag kan tänka mig är att breven - som är svårt fläckade av lim - kan ha använts som makulatur i en bok bunden i Italien någon gång under 1500-talet. Denna italienska bok har sedan på något sätt hamnat i Sverige, där den med tiden kan ha kasserats eller bundits om, varpå makulaturen tagits tillvara för att återanvändas av den svenske bokbindare som - sannolikt under andra hälften av 1600-talet - fick i uppdrag att binda in Lommaryds handbok. 

Dokumentation från restaureringen 1926.

När handboken sedan restaurerades på 1920-talet (se bild ovan) har sannolikt breven kommit i dagen och fått ligga kvar i bandet, till glädje för åtminstone mig själv. Om min gissning stämmer kan fyndet också betraktas som ytterligare en liten pusselbit till 1500- och 1600-talets bokhistoria och vår kunskap om det tidigmoderna bokhantverkets materiella villkor.