torsdag 29 augusti 2019

Om nyttan av att lägga märke till detaljer

Biblia, Thet är, All then Helgha Scrifft, på Swensko. Tryckt j Vpsala. 1541. Fast i detta fall utgiven 1938
Vid det här laget är är det knappt jag noterar när Isak Collijns faksimilutgåva av Gustav Vasas bibel från 1938 dyker upp vid inventeringarna. De är visserligen inte fullt så vanliga som 1917 års kyrkbibel, 1927 års bibel med illustrationer av Olle Hjortzberg, eller ens Karl XII:s bibel, men de är tillräckligt vanliga för att en viss trötthet ska infinna sig när jag hittar dem. Jag brukar sätta ett kryss i kanten för dem som "kulturhistoriskt intressanta" i protokollen och går sedan vidare.


Ibland brukar kyrkans personal bli förvånad när jag påpekar att dessa biblar inte är äldre än de är, men för den som en gång sett och känt på ett äkta 1500-talsband är det uppenbart att det rör sig om en imitation. Djupet och strukturen i de blindpressade dekoren saknas, och av hantverket i ett äkta band finns inte många spår. 


Själv brukar jag irritera mig på metallspännena, som visserligen är dekorativa, men som helt saknar funktion. Eftersom volymen inte är handbunden, och pärmarna därmed inte måste hållas på plats när det hårt pressade bokbandet börjar röra på sig, så lossnar spännena så fort du lägger ner boken och slår i underlaget med en lätt, metallisk klang - det vill säga om de inte är trasiga eller saknas helt, vilket är regel snarare än undantag. Även skillnaden i papperskvalitet är milsvid. Äldre tiders lumppapper har en helt annan struktur än 1930-talets industriellt framställda cellulosapapper.

Det är alltså lätt att avfärda Collijns Gustav Vasa-biblar som ointressanta, men ibland kan även dessa bjuda på överraskningar, och som ofta annars har det med volymernas proveniens att göra.

Faksimilen av Gustav Vasas bibel i Vimmerby, skänkt av S.A. Ericsson.
I samband med att de gavs ut var det vanligt att privatpersoner donerade ett exemplar till sina hemförsamlingar. Ofta dyker det upp exemplar med en förtryckt och daterad dedikationssida. Särskilt runt 400-årsjubileet tycks det ha varit populärt att skänka bort en Gustav Vasa-bibel, och 1941 var också året då Vimmerby kyrka fick sitt exemplar, donerat av kyrkvärden S. A. Ericsson.

S.A. Ericsson (Bilden lånad från MyHeritage)
En sådan liten notering är lätt att missa, men om man betänker att förnamnet ska utläsas Samuel August blir det hela lite intressantare. Lantbrukaren Samuel August Ericsson (1875-1969) var gift med Hanna Jonsson från Pelarnehult, och är kanske mest känd som far till Gunnar och Astrid Ericsson - den förre politiker och satiriker, den senare mer känd som Astrid Lindgren. Som antyds av donationen var Samuel August också kyrkvärd och en from karl - två personlighetsdrag som han lånade ut till Anton Svensson i Katthult, en karaktär som i övrigt inte var särskilt lik honom.

Någon stor upptäckt är det inte, och det gör knappast volymen direkt värdefull, men det gör den till ett intressantare objekt, och motiverar kanske att den kan få en bättre placering - förslagsvis i en monter i kyrkan, med en liten informationsskylt.

1 kommentar:

  1. Jag tror inte hustrun Hanna var från Hults socken utan från byn Pelarnehult. inte så långt från Sevedstorp. Men jag kan ha fel. / Markus

    SvaraRadera