måndag 30 september 2019

Bokmarknad i periferin

Biblia sacro sancta, tryckt i Basel av Nicolaus Brylinger 1557. 
I pastoratsarkivet i Vadstena förvaras, väl inlåst, en latinsk bibel från mitten av 1500-talet. Bandet är slitet och missfärgat, och bakre pärmen ser ut att ha skadats vid en brand, men ännu går det att ana att detta en gång var en praktpjäs. Det är inte vem som helst som kan ha köpt den och bekostat inbindningen  allra minst en fattig präst på den svenska landsbygden.

Ändå är det just en fattig präst på den svenska landsbygden som är den förste kände ägaren, och det redan när boken var ny  så ny att det blindpressade skinnbandet knappt kan ha hunnit torka.


En bedagad skönhet: svedd i kanten, men med innehållet intakt
Det rör sig om en utgåva av den latinska vulgatabibeln, bearbetad utifrån grundtexterna och utgiven av boktryckaren Nicolaus Brylinger i Basel. Den gavs ut i minst tre upplagor mellan 1551 och 1562, och just detta exemplar kommer från den andra upplagan, tryckt 1557. Bandet är samtida och med stor sannolikhet bundet på plats i Basel eller möjligen någonstans i Tyskland, men kort efter tryckningen har volymen på okända vägar hamnat i Sverige. 

En delvis utplånad ägaranteckning avslöjar nämligen ett namn, en plats och ett datum: ”Abrahami Olai liber emptus ... 15 martis Geffliae anno a ... incarnatione Ch[ris]ti 1561”  alltså "Abraham Olofssons bok, köpt ... 15 mars i Gävle år 1561 efter Kristi människoblivande."


Abraham Olais ägaranteckning samsas med senare tiders hyllsignum.
Att ägaren var en medlem av prästeståndet med kunskaper i latin är tämligen uppenbart, och eftersom platsen är Gävle är det knappast troligt att personen i fråga skulle tillhöra något annat stift än ärkestiftet. Det bör med andra ord gå att identifiera honom.

Efter ett par slagningar i Uppsala stifts herdaminne står det klart att det bara finns en enda tänkbar kandidat som är känd i källorna: Abraham Olai, son till kyrkoherde Olaus Andrae i Skog i Hälsingland. Herr Abraham verkade under 1560-talet som hjälppräst åt sin far, för att vid faderns död 1569 ta över som kyrkoherde. Han förblev sedan på denna post i över femtio år fram till sin död 1622.

Misstanken att herr Abraham i Skog verkligen är identisk med bokens ägare stärks av att den senare har skrivit sitt namn ytterligare en gång på försättsbladet, men då med årtalet 1604 angivet. Han har alltså ägt boken under mycket lång tid och bör därmed, precis som herr Abraham i Skog, ha uppnått en aktningsvärd och för tiden ovanligt hög ålder.

Men detta innebär också att Abraham Olai bör ha varit mycket ung när han blev ägare till den dyrbara bibeln 1561. Ortsangivelsen Geffliae gör det troligt att han har haft den i sin ägo redan som djäkne vid den skola för prästutbildning som inrättades i Gävle 1557.

Hur har då en enkel prästson från det som prosten Nicolaus Laurentii i Bollnäs kallade "landets fattigaste prästgäll" haft råd med en sådan här dyrgrip?

Det enkla svaret är att det har han inte. Med till visshet gränsande sannolikhet har han fått medel att köpa den av någon mer resursstark person som av någon anledning velat gynna honom. Det är också möjligt att han har köpt boken i andra eller tredje hand till reducerat pris, eller på avbetalning. Det kan också tänkas att han köpt den med sin hemsockens understöd och goda minne. Men oavsett hur han kommit över boken, och vem som i slutändan har betalat för den, så sätter hans innehav av den latinska bibelutgåvan fingret på en central aspekt av 1500-talets bokmarknad.

Böcker var inte bara något som trycktes av boktryckarna och salufördes av bokbindare och bokförare. Det fanns också en livlig andrahandsmarknad. Avlidna personers boksamlingar kunde säljas av arvingarna; böcker stals och såldes vidare — som när den engelske polyhistorn, matematikern och mystikern John Dees omfattande bibliotek grundligt plundrades och skingrades för vinden under ägarens bortavaro i Böhmen på 1580-talet. Enskilda bokägare i penningnöd kunde ibland sälja av delar av sina bibliotek, men det hände också att boksamlare gallrade i sina bibliotek av andra orsaker. Så har exempelvis Otfried Czaika kunnat visa att Skarabiskopen Sveno Jacobi vid flera tillfällen tycks ha avyttrat böcker som inte varit förenliga med den evangeliska teologi han utvecklade under sin livstid. Eftersom flera av de gallrade volymerna har bevarats fram till våra dagar, med biskopens egenhändiga anteckningar, är det uppenbart att de inte har kasserats. Trots sitt menliga innehåll för den evangeliska saken, har de funnits kvar på bokmarknaden. 

För den som höll sig framme gick det med andra ord att komma över böcker för en betydligt lägre kostnad, än om de levererats direkt från bokbindaren. Men böcker bytte självklart också ägare genom gåvor och gengåvor. 

Böcker var i hög grad påkostade lyxföremål, men även deras funktion som bärare av kunskap och bildning var i sig betydelsefull. Att skänka bort böcker manifesterade därför på ett självklart sätt givarens såväl sociala som kulturella status. Men som alla typer av gåvor kunde böcker också användas för att bygga relationer och ömsesidighet, även över de formellt sett rigida ståndsgränserna. De kunde med andra ord spela en roll i det för den sociala rörligheten och maktutövningen så centrala klientsystemet.

Det brukliga i ett klientförhållande var att en resurss
tark person med status, auktoritet eller rikedomar av olika slag skänkte gåvor eller ekonomiska medel till mindre bemedlade personer, som de av någon anledning ville knyta till sig. 

Men när det gäller just böcker förekom intressant nog också att de skänktes från en underordnad position  som när prästen, naturfilosofen och astrologen Sigfridus Aronus Forsius skänkte en dyrbar astronomisk bok till sin patron Abraham Brahe. I ett brev, möjligen från omkring år 1610, skriver Forsius att han ödmjukast tackar för "mig tillställd gåva", och han försäkrar att han i allt ska anstränga sig för att göra sig "förtjänt av detta tillmötesgående".

Så långt följer brevet det gängse mönstret: klienten tackar sin patron och utlovar sina framtida tjänster. Men så tillägger Forsius: "Eftersom Ers höghet livligt önskar äga min Roja skall jag ge Ers höghet densamma." (Brevet tryckt i Pipping 1858 s. 89, övers. Kjell Lekeby).

Sigfridus Aronus Forsius (d. 1624): präst, astrolog, 
boksamlare och bokspridare. Författarporträtt från 
den stora prognostikan för 1617.
Boken Forsius syftar på är Juan de RojasCommentariorum in astrolabium, tryckt i Paris 1551 av Michel de Vascosan. Exemplaret, som alltså ingått i Abraham Brahes boksamling, finns ännu bevarat i biblioteket på Skokloster med en liten anteckning på titelbladet: "Sigfridi Aroni Forsii, anno 1600 Revaliæ". Forsius tycks med andra ord kommit över boken i Reval  om han köpt den eller fått den framgår inte  något decennium innan han skänkte den vidare till Abraham Brahe. På så sätt kunde han manifestera sin egen status som lärd mathematicus, samtidigt som han fördjupade relationen till sin patron.

När det gäller Abraham Olais bibel är historien mer dunkel, och hur det faktiskt gick till när han köpte den förblir okänt. Möjligen har någon sett den unge djäknen som en gosse med potential och skänkt honom pengar med förhoppningar om framtida lojalitet, vänskap och gentjänster  medel som denne senare använt sig av för att införskaffa den latinska bibeln. Eftersom han troligen var knuten till skolan i Gävle när han kom över boken, så finns anledning att misstänka att stadens ordinarius Nicolaus Olai Helsingius och skolmästaren Laurentius Olai Gestrius kan ha haft ett finger med i spelet. Båda dessa herrar värnade om skolan och utbildningen av rätt tänkande prästmän, och de spelade en stor roll för framväxten av det som kommit att betecknas som den lutherska Norrlandsortodoxin under andra hälften av 1500-talet  en teologisk inriktning som i hög grad byggde på personliga relationer och mentors- och klientskap mellan lärare, studenter och präster. När den blivande ärkebiskopen Abraham Angermannus skrev brev till dem båda under sina studier i Rostock på 1560-talet, kallar han dem uttryckligen för sina mecenater; troligen hade de understött hans studier i Rostock med ekonomiska medel, och en viktig poäng med breven var att försäkra sig om fortsatt stöd. Det är inte omöjligt att liknande förhållanden kan ha gällt Angermannus namne från Skog.

Det framgår dessvärre inte av några anteckningar hur Abraham Olais bibel har kunnat hamna i Vadstena. Jag har dock en liten gissning. Ericus Petri (d. 1606), kyrkoherde i grannsocknarna Segersta och Hanebo hade flera dokumenterade mellanhavanden med herr Abraham. Bland annat tvistade de om sockengränserna vid lagmanstinget 1573, men det är högst troligt att de också odlade mer vänskapliga relationer.

Denne herr Erik hade en son, Andreas Erici Helsingius, som blev lärare i Vadstena skola 1599, hovpredikant hos hertig Johan året därpå, för att 1604 tillträda tjänsten som kyrkoherde i Hagebyhöga, ett par kilometer från Vadstena. Hypotetiskt kan det alltså tänkas att herr Andreas har fått boken av faderns gamle kollega någon gång efter 1614, eller att den hamnat i hans ägo efter något arvskifte, och att han i sin tur kan ha skänkt den till den skola och den församling där han en gång undervisat.

Möjligen kan en del av svaret på gåtan finnas i församlingens äldre inventarieförteckningar, men oavsett hur bibeln hamnat i arkivet i Vadstena, så är den ett vittnesbörd om böckers rörlighet i reformationstidens Europa. Trots att böcker var dyra, så var de med största sannolikhet mer tillgängliga för människor än vad vi vanligen föreställer oss. Böcker var inget som nödvändigtvis kedjades fast i otillgängliga bibliotek: de bytte ägare, såldes, skänktes, stals, lånades och kunde ibland färdas på långa, osäkra vägar och passera genom många händer, innan de nådde sin nuvarande bestämmelseort. Och på dessa långa vägar kom de att brukas på mer än ett sätt: de var inte enbart källor till lärdom, uppbyggelse och förkovran. De användes också för att manifestera status och makt, och för att bygga relationer mellan människor av olika samhällsställning.

Litteratur:
Brunius, Jan, Uppsala stifts herdaminne: 1527-1593, Stiftshistoriska kommittén i Uppsala, Uppsala, 2017

Czaika, Otfried, Sveno Jacobi: boksamlaren, biskopen, teologen : en bok- och kyrkohistorisk studie, Kungliga biblioteket, Stockholm, 2013 
Hall, B. Rudolf, Till Gefle läroverks historia 1557-1850: urkunder, Fören. för svensk undervisningshistoria, Stockholm, 1944
Kjellgren, Martin, Taming the Prophets: Astrology, Orthodoxy and the Word of God in Early Modern Sweden, Sekel, Lund, 2011 
Losman, Arne: "En tämmelig myckenhet sköna böcker", Biblis 1967
Ohlsson, Ragnar, Abraham Angermannus: en biografisk studie, Svenska kyrkans diakonistyrelses förl., Stockholm, 1946
Pipping, Fredrik Wilhelm, Historiska bidrag till Finlands calendariografi., Helsingfors, 1858 
Westerlund, Johan Alfred &  Setterdahl, Johan Axel, Linköpings stifts herdaminne. D. 2, Linköping, 1917

Uppdatering 2019-10-11: Sedan den första versionen av denna bloggpost skrevs har Håkan Hallberg, under lång tid verksam vid handskriftsavdelningen på Carolina Rediviva, påpekat att det svårlästa ordet efter "Abrahami Olai liber" i ägaranteckningen sannolikt ska utläsas "emptus", det vill säga "köpt". Därmed föll delar av det tidigare resonemanget, som byggde på att Abraham Olai förmodligen fått bibeln till skänks, och jag har gjort ett par smärre omformuleringar för att jämka ihop texten med detta faktum. Huvudpoängen är dock densamma: vi kan inte stirra oss blinda på böckers faktiska, ekonomiska värde när vi studerar 1500-talets bokmarknad. Vi måste också se till andrahandsmarknaderna, gåvorna, klientskapet och de sociala nätverkens roll för böckers spridning och läsning.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar