Vem älskar författningssamlingarna?

Säg ordet författningssamling, och kyrkoherdar och kyrkvaktmästare  brukar få något desperat i blicken.

Utförande och bindning kan skifta ...

Svensk författningssamling, och dess föregångare i det så kallade årstrycket, är samlade utgåvor av lagar och förodningar som utfärdats och getts ut i tryckt form. Som myndighet underordnad Kungl. Maj:t var socknarna och församlingarna skyldiga att hålla sockenborna informerade om gällande lagstiftning, och årstryck och författningssamlingar finns därför i stort sett i varje svensk kyrka, samlade från åtminstone mitten av 1700-talet och framåt.

I bästa fall tar de upp hyllmeter efter hyllmeter med plats som kanske kunnat utnyttjas till något bättre. Att säga att de sällan konsulteras är en stark underdrift - de används överhuvudtaget inte och fyller inte längre någon funktion.

I värsta fall har böckerna samlats högvis och blivit liggande sedan årtionden i svårstädade vindsutrymmen, där de kan dra till sig skadedjur och även utgöra en direkt brandfara.

... liksom förvaringen ...

Så, vad ska man göra med dem?

Det enkla svaret är att kasta dem. Även om det bär emot att kasta gamla böcker så kvarstår faktum: det finns inte något som helst ekonomiskt värde i dem, och för den som vill studera materialet så finns det tillgängligt på alla större forskningsbibliotek. Det är alltså på inget sätt unikt eller nödvändigt att bevara.

Men, det kan ändå finnas skäl att behålla dem, och när jag ger råd om hur de ska hanteras är det ett par punkter som återkommer.

1860-talet utgör en gräns. Historiskt förändrades socknens och församlingarnas administrativa roll efter 1863 års kommunreform, och kopplingen mellan staten och kyrkans verksamhet fick en annan karaktär än tidigare.

... och ordningen ...

Trycktekniskt sker också stora förändringar vid denna tid. Boktrycket förenklas och börjar industrialiseras, vilket gör att böcker tryckta efter 1870 generellt inte är av samma bokhistoriska intresse som äldre böcker, i vilket fall inte när de betraktas som enskilda föremål.

En annan gräns är 1830, då bruket med författningssamlingarna formaliserades. Innan dess levererades förordningar i första hand som enskilda häften eller ettbladstryck, och samlandet och bindningen sköttes av församlingarna själva. Det kan alltså finnas skillnader i hur olika församlingar har prioriterat och samlat materialet, något som skulle kunna bli föremål för analys.

... men de finns överallt.

Slutligen är skicket, bindningen, provenienserna och förekomst av anteckningar a och o för hur materialet ska bedömas. Är böckerna vackert bundna - kanske av en lokal bokbindare - höjs det kulturhistoriska värdet avsevärt. Finns det dessutom lösa lappar med noteringar, eller skrivna kommentarer till innehållet som visar på hur förordningarna togs emot och uppfattades, så blir materialet plötsligt levande.

Alltså, när det gäller hanteringen av författningssamlingarna och årstrycket finns det ett par principer att gå efter: 

- Finns det plats och möjlighet att behålla dem, gör det.

- Sträva efter att behålla det äldre materialet, med 1870 eller 1830 som riktpunkter.

- Material som behålls bör ordnas, företrädelsevis kronologiskt.

- Är materialet skadat av fukt, mögel och ohyra, släng det.

Men, innan det slängs bör materialet grovförtecknas, för att dokumentera vad som en gång har förvarats i kyrkorna. Volymerna behöver också kontrolleras för att se om anteckningar eller lösa blad gömmer sig i volymerna. Det är inte alldeles lyckat att låta unik, handskrivet material gå upp i rök, bara för att författningssamlingarna ger församlingarna huvudbry.