Den kärva omsorgen II

Den handskrivna texten är osedvanligt tydlig och lättläst, och tycks efterlikna handbokens tryckta text - sannolikt för att underlätta högläsningen i kyrkan.    

I ett tidigare inlägg har jag skrivit om ett handskrivet ritual för kyrkledning av ogifta mödrar som påträffats i två olika kyrkor i Linköpings stift, och som kan dateras till senare delen av 1600-talet. Eftersom ritual med denna ordalydelse och innebörd - som tydligt efterliknade kyrktagningen och som mildrade den kärva ton som präglade 1614 års handbok - inte kunnat påträffas i någon samtida handbok, antog jag att det kunde röra sig om en lokalt utvecklad praxis.

Vid bokinventeringen i Växjö stift har dock ett i stort sett identiskt ritual "Om fäste-quinnors Kyrckiogångh" dykt upp i ett exemplar av 1637 års handbok som tillhör en kyrka i Vetlanda pastorat. Den enda väsentliga skillnaden är att texten från Växjö stift alternativt kan läsas av kvinnan själv.

Det tycks därmed som om denna utvecklade praxis var mer spridd än vad de första fynden givit vid handen. Möjligen kan djupdykningar i synodalhandlingar eller prästeståndets protokoll ge fler svar.

Transkription

1          Om fäste-quinnors

2          Kyrckiogångh

3          Alzmechtige Ewige Gudh,

4          ändoch tw hafwer gifwit then wälsignelsen

5          öfwer Menniskiona när tu henne skapat hafwer

6          att hon skulle wäxa till och föröka sigh, doch lijk-

7 thenne person  wäl emedan (iagh) igenom oloflig Beblandelse

8 hon          förr än (iagh) til then Hel. Ächthen skapz stadgan kommen

9 tigh          war, titt budh öfwerträdt, och (titt H. Nampn) swårliga

10 hon          förtörnat hafwer, huilket (iagh) nu in för tigh be-

11          kiänner och aff hierta ångrar, (Så beder iagh

12 och beder tigh  aldraförst) att tw thet för (min Frälsares) Jesu

13 tin Sons  Christi skull wärdigas förlåta wille; och såsom

14 hon          (iagh) tå blifwer försonat med tigh, tw wille och 

15 henne  låta (migh) fruchtsam bliffwa i then andeliga wäl-

16 hon          signelsen, att (iagh) må altijdh wäxa til i tin kunskap

17          och effter thenna dagh leffwa effter tin H. Budhord 

18          ostraffligh, genom Jesum Christum wår Herra

19          amen!

Om unika tryck IV: Mäster Sigfrids felande länk

Det fåtal gånger som almanackor från 1500- och 1600-talen påträffats under inventeringarna i Linköpings och Växjö stift, har det uteslutande rört sig om fragment som återfunnits som makulatur i pärmarna på äldre böcker. Som nämnts i en tidigare post visar detta att bokbindarna har förvärvat obundna, kasserade ark av tryckarna - ark som antingen varit feltryckta eller som av en eller annan anledning blivit förblivit osålda.

I Linköpings stift har ett exemplar av Laurentius Paulinus Gothus almanacka för 1592 påträffats på detta sätt, medan två exemplar av en almanacka för 1614, utgiven av prästen, naturfilosofen och astrologen Sigfridus Aronus Forsius har återfunnits i Växjö stift - båda gångerna som makulatur i den kyrkohandbok som kom ut samma år.

Sigfridus Aronus Forsius: författarporträtt från Then stora prognostica til thet åår Christi MDCXVII, exemplar i Uppsala universitetsbibliotek

När en liten, tunn 1800-talsvolym som påträffades vid inventeringen i en kyrka nära Växjö visade sig innehålla ovikta ark från en gammal almanacka, låg det därför nära till hands att anta att även dessa fragment  ursprungligen utgjort makulatur i pärmarna på en annan bok. Detta bekräftas av att det i samma kyrka finns ett exemplar av just 1614 års handbok, som bundits om i ett likadant band som almanacksfragmenten. När den gamla handboken renoverades någon gång i mitten av 1800-talet, har man alltså sannolikt betraktat de åldriga bladen som en märkvärdighet och tagit dem tillvara och bundit in dem i en egen volym. 

Även här rör det sig om en almanacka av Forsius, men vid en närmare blick på titelbladet visar den sig vara ställd till året M DC XI, alltså 1611, och någon sådan almanacka har tidigare inte varit känd.

Sigfridus Aronus Forsius (d. 1624) levde ett stormigt liv och verkade från 1590-talet fram till sin död som lärare och skolmästare i Estland, som fältpräst under hertig Karls fälttåg i Livland och som församlingspräst i Finland och Stockholm. 1601 deltog han i en geografisk expedition till Torne lappmark och norska ishavskusten, och han förestod under en kort period lärostolen i astronomi vid Uppsala universitet. Men hans liv kantades också av konflikter och skandaler, och hans dåliga ölsinne, grälsjuka och ständiga fylleri är omvittnat. Långa tider stod han utan tjänst, och dedikationerna i hans skrifter vittnar om hans återkommande strävan att blidka befintliga och potentiella patroner.

Den mest framträdande delen av Forsius författarskap är hans årliga almanackor och astrologiska prognostikor - de senare ofta publicerades som bilagor till de förra. Det äldsta bevarade exemplet är en prognostika, tryckt i Lübeck 1605, och i företalet till denna förklarar Forsius att han under lång tid sammanställt liknande arbeten, men att han inte lyckats få dem tryckta. De följande två åren kom heller inga nya utgåvor, eftersom Forsius satt fängslad en längre period, misstänkt för samröre med anhängare till den avsatte kung Sigismund. Senast 1607 inledes dock en kontinuerlig utgivning som kom att fortsätta fram till året före Forsius död, från 1613 förstärkt genom ett kungligt privilegium med ensamrätt att ge ut almanackor i det svenska riket.

Det finns dock luckor i Forsius utgivning. Ingen almanacka finns bevarad för 1612, 1616, 1620 eller för 1622, och fram till nu inte heller för 1611. Vad luckorna beror på kan aldrig slås fast med säkerhet, men gissningsvis har almanackors och årsprognostikors efemära natur spelat in. De var aktuella under ett specifikt år, och när det året gått fanns ingen större anledning att behålla dem. Bevarandegraden för 1500- och 1600-talens almanackor är därför generellt låg. Med största sannolikhet trycktes många kalendariska arbeten runt om i Europa som aldrig noterats i några bibliografier. 

Det är med andra ord fullt möjligt att luckorna i Forsius utgivning helt enkelt handlar om publicerade verk som försvunnit under tidens lopp. Det aktuella fyndet av en hittills okänd utgåva kan tyckas tyda på det.

Referenser

Ahnlund, Nils, "Daniel Hjort", Svensk sägen och hävd: kulturbilder, Geber, Stockholm 1928

Kiiskinen, Terhi, Sigfrid Aronus Forsius, Astronomer and Philosopher of Nature, 2007

Kjellgren, Martin, Taming the Prophets: Astrology, Orthodoxy and the Word of God in Early Modern Sweden, Sekel, Lund 2011

Lindroth, Sten, Paracelsismen i Sverige till 1600-talets mitt, Lychnosbiblioteket, Uppsala 1943

Lindroth, Sten, "Forsius, Sigfridus A", Svenskt biografiskt lexikon bd 16, Stockholm 1964-1966

Pipping, Fredrik Wilhelm, Historiska bidrag till Finlands calendariografi, Finska Litteratursällskapets tryckeri, Helsingfors 1858

Sandblad, Henrik, De eskatologiska föreställningarna i Sverige under reformation och motreformation, Lychnosbiblioteket, Uppsala 1942

Om födelse och död

En liten sedel, bevarad mellan bladen på ett exemplar av Gezeliernas bibelverk ger en liten inblick i barnafödandets bistra realiteter i mitten av 1800-talet:

Gossebarnet Lars Olof Gillström föddes kl 8. Eftermidagen d. 22 och fick nödop genast döde den 23. kl 6 eftr midagen. Wanskapt i Händer och fötter men för övrigt skapad som Menniska. Som till bevis lämnas af Thorsås Ödejerde den 24:de Maji 1846. Maja Sophia Gabriels D:r/ Christina C.T.D. Tofves Dotter

Det rör sig alltså om ett intyg på att barnet, som troligen haft någon form av fosterskada, hade döpts innan det dog, trots att ingen präst närvarat.  Formaliteten i skrivelsen och det faktum att någon av de båda nämnda kvinnorna tycks ha förrättat nöddopet, vittnar om att åtminstone en av dem var en av överheten godkänd barnmorska, uppenbart van att föra pennan i liknande sammanhang. 

Att intyget nått sin adressat och fyllt sitt syfte visas inte enbart av det återfanns i det ofta nyttjade bibelverket, utan av en kort, nästan utplånad notering, sannolikt av kyrkoherdens hand: "anteckn bland födde". Trots sin korta levnad har alltså Lars Olof Gillströms namn förts in i kyrkoböckerna,

Epitafium över en avslutad bokinventering

Den sista bilden från den sista kyrkan som besökts under bokinventeringen i Växjö stift blev närapå ett stilleben över tidens gång, alltings förgänglighet och - för att bli lite prosaisk - svårigheten att hantera den ständigt växande mängden av tryckt text som samlats i kyrkorna under seklens gång. 

På en gammal likbår uppställd på en kyrkvind har någon, sannolikt för mycket länge sedan, slängt upp inaktuellt offentligt tryck i form av statistiska tabeller och riksdagsprotokoll. Bredvid står spadarna redo att gräva ner de multnande blad som tidens tand, fukt och oreglerat klimat bryter ner till grus och klutar, för att parafrasera skalden.

Just dessa trycksaker är kanske inte alldeles nödvändiga att rädda, men under de hittills genomförda bokinventeringarna har sällsynt tryck och handskrifter gång på gång påträffats i liknande tillstånd. Och, tänker jag, i den bästa av världar har kanske arbetet som lagts ner ändå bidragit till att uppmärksamma detta bortglömda kulturarv och outnyttjade källmaterial, och till att åtminstone delar av det kan räddas undan förgängelsen ytterligare några sekel.

Om unika tryck III: Den fromme alkemisten

I en tid då böcker vanligen såldes obundna och begreppet antologi var okänt,  förekom inte sällan att  småskrifter med varierande innehåll bands in i samlingsvolymer. För den som arbetar med äldre boksamlingar utgör denna typ av volymer ett kärt besvär. Ofta är de värdefulla som kunskaps- och bokhistoriska dokument över hur enskilda bokägare kategoriserade och ordnade sina samlingar. Samtidigt tar det tid att gå igenom och katalogisera sådana volymer. När de dyker upp vid inventeringarna krävs därför avvägningar huruvida det är mödan värt att registrera varje titel, och det är lätt hänt att enskilda arbeten förbigås.  

I ett ovanligt rikt prästgårdbibliotek, som efter kyrkoherdens död hamnat i församlingens ägo, hittade jag en ytligt sett oansenlig volym med tyska uppbyggelseskrifter från 1600-talet. Just denna typ av litteratur är rätt vanlig, och av tidsbrist beslöt jag därför att inte dokumentera den i detalj, För att vara säker på att inte missa något väsentligt tog jag dock några snabba bilder av varje titelsida.

Gregor Strigenitz (1548-1603): Rubus ardens, eller "Den brinnande busken", uppbyggelseskrift tryckt i Leipzig 1614

    

När jag sammanställde protokollen från inventeringen bekräftades mitt första intryck. Volymens olika delar hade titlar som Nothwendige und Christliche Betrachtung och Davids und aller Recht-Gläubigen Güldenes Kleinod, för att inte tala om Sonderbare Sonn- und Festags- Wie auch andere Zeit- Leyd- und Freud- Tauff- und Gast- Straff- Buß- und Trost-Predigten. Författarna var också genomgående rättrogna lutherska teologer och prästmän som Christian Chemnitz (1615-1666), Daniel Fiedler (fl. 1665-1688) och Johann Brendel (1610-1693). Skrifterna var lätta att identifiera, och de som inte fanns i LIBRIS gick att hitta via den tyska nationalbibliografin VD 17.

Kort sagt, volymen såg ut att bestå av idel renlärig, luthersk uppbyggelselitteratur av dussintyp. Men i fråga om en titel gick jag bet.

Johann Daniel Mylius Paradeiß Garten, Frankfurt A.M. 1626

Vid en första anblick var det inget som skiljde verket från de övriga. Titeln Paradeiß Garten - Paradisträdgård - återkommer i otaliga uppbyggelseskrifter från 1600-talet, och försäkran att skriften innehåller "många vackra, anderika och nyttiga tröst- och botböner" kunde lika gärna ha ingått i ett verk av Johann Arndt eller någon annan av pietismens tidiga föregångare.

Johann Daniel Mylius (fl. 1585-1631), kopparstick från 1618. Wikimedia Commons.

Men författaren, Johann Daniel Mylius, var varken präst eller predikant. I grunden var han läkare och alkemist, och upphovsman till flera medicinska och alkemiska arbeten som Opus medico-chymicum i tre band (1618-1630), Antidotarium medico-chymicum reformatum (1620), Anatomia Auri och Pharmacopoea Spagyrica (båda publicerade 1628). Men han var även kyrkomusiker, verksam som lutenist i Barfüßerkirche i Frankfurt, och han publicerade 1622 en samling stycken för luta, Thesaurus gratiarum.

Illustration från Johann Daniel Mylius, Opus Medico-Chymicum (1618): schematisk och symbolisk framställning av planeternas och metallernas relation till zodiaktecknen. Wikimedia Commons.

Att en alkemist även kunde syssla med teologi är i sig inget märkligt. Målet för såväl teologen som alkemisten var att nå kunskap om tillvarons gudomliga mysterier, och det var framför allt metoden som skiljde dem åt - exegetiken kontra utforskandet av Guds skapelse via kemiska experiment. Men Mylius hade även studerat teologi och publicerade renodlade teologiska arbeten, som Christliche reformierte Theologia (1621), som syftade till en synkretistisk förening mellan lutheraner och kalvinster. Att han även kan ha författat uppbyggelselitteratur är därmed fullt logiskt.

Problemet är bara att Mylius Paradeiß Garten inte verkar existera i sinnevärlden. Med reservation för att jag inte haft möjlighet att på plats gå igenom några fysiska kataloger, så går titeln inte att hitta, vare sig i VD 17 eller någon tillgänglig digital katalog jag haft möjlighet att konsultera. Statsbiblioteken i Berlin och München har den inte, inte heller Hertzog August Bibliothek i Wolfenbüttel eller universitetsbiblioteket i Frankfurt, som specialiserat sig lokalt tryck - bara för att nämna några av de viktigaste institutionerna för samlingar av äldre tryck i det tyska språkområdet. Och då bör man betänka att jag använt alla tänkbara och otänkbara kombinationer av sökbegrepp och stavningsvariationer - "Paradeisz" kontra "Paradeiss", "vnd" kontra "und" etc.

Tills motsatsen bevisas av någon nitisk bibliotekarie eller bokhistorisk forskare, kan jag därmed inte anta annat än att det exemplar av Johann Daniel Mylius Paradeiß Garten som jag närmast av en slump registrerade i ett prästgårdsbibliotek i Småland, är det enda, numera kända exemplaret av detta arbete.

Referenser:

Mylius, Johann Daniel, Paradeiß Garten Darinnen Viel schöne Geistreiche vnd nutzliche Trost vnd Bußgebet, auß den Büchern deß Alten Testaments Ehrich, In Lob, Ehr, Preiß, vnd Rhum der Grossen Allmächtigen Maiestät vnd Herrligkeit Gottes: Darnach Allen frommen vnnd Trewhertzigen Kindern Gottes, zu eifferiger Lieb, beständiger Hoffnung, Ermahnung zur Buß, Rew vnd Bekehrung von dem sündlichen Leben, zu einem Gottsfürchtigen, seligen vnd heiligen Wandel, Bey diesen jetzo sehr betrübten vnd gefählichen zeiten verfertiget vnd zusamen getragen Durch Iohan. Danielem Mylivm. Zu Franckfurt, Bey Conrad Eifrid zu finden. Im Jahr 1626.

Neumann, Ulrich, "Mylius, Johannes Daniel", NDB 18 (1997)

"Utan ost försmäkta vi i denna klockargård"

En liten lapp, instoppad i ett väl använt exemplar av Gezeliernas bibelverk ger en liten ögonblicksbild av de materiella villkoren för klockaren i en småländsk församling på 1800-talet:

Klockarens ödmiuka anhållan är att församlingen ville af sin vänliga godhet ihogkomma honom med något yste ock giöra som vanligt är Bylags vis, ock tilsäga sina torpare at de bidraga något til hans förmon ock bästa

Yste att göra ost av var alltså ingen självklarhet för den fattige klockaren, vars försörjning till stora delar utgick från socknens invånare genom det klockargäll han var berättigad. Lappen har sannolikt lästs upp från predikstolen tillsammans med andra kungörelser om stort och smått.

Rapport från en kyrkvind

Slutrapporten från bokinventeringen i Linköpings stift är nu helt färdigredigerad och har publicerats digitalt av stiftets avdelning för fastigheter och kulturarv under rubriken Rapporter, inventeringar forskning. Direktlänk finns här eller i länklistan intill.

Om unika tryck II: Psalmboken som försvann

Fyndet av en sliten gammal psalmbok i januari 2022 är på sätt och vis typiskt för bokhanteringen inom Svenska kyrkans församlingar. En kyrka har städats, varvid böckerna har packats ner i lådor, flyttats till församlingshemmets vind och glömts bort - mer eller mindre.

Förvaringslösningen ovan är inte ideal om man vill hålla ordning på sitt bibliotek.

Vid inventeringen var det hart när omöjligt att få överblick och gå igenom beståndet i sin helhet på de få timmar jag hade till mitt förfogande, men jag tittade snabbt igenom huvuddelen av kartongerna och dokumenterade de volymer som jag kunde konstatera hade ett kulturhistoriskt värde. Bland dessa återfanns en hårt åtgången volym som snabbt kunde identifieras som en psalmbok från första hälften av 1600-talet.

Illa åtgånget exemplar av Enchiridion. Möss, silverfiskar eller klippdassar tycks ha varit framme.

Enchiridion, utgiven av Petrus Rudbeckius, fick aldrig någon officiell status som psalm- och gudstjänsthandbok. Ändå gavs den ut i minst femton upplagor mellan 1620 och 1643, vilket ger en fingervisning om hur spridd och vanligt förekommande den en gång varit. 

Överlevnadsgraden för denna typ av brukslitteratur är dock försvinnande låg: av den första upplagan från 1620 finns inga kända exemplar bevarade, och vad gäller övriga utgåvor är exemplaren vanligen defekta och skadade. Redan i slutet av 1800-talet kunde Kungliga bibliotekets legendariske överbibliotekarie G.E. Klemming konstatera att Enchiridion är ”så sällsynt i godt skick, att jag tror knappast något felfritt ex. finnes.” Det är därmed möjligt, för att inte säga högst troligt, att det har funnits ännu fler utgåvor som idag är okända.

En särskild utgåva som länge varit försvunnen var den som trycktes 1630-1631 av Kalmars förste boktryckare Christopher Günther. Denne kom sedermera att skapa en lukrativ verksamhet som boktryckare i Linköping, men inledningsvis kantades hans karriär av motgångar. Inte nog med att Günther förlorade sin viktigaste patron och beskyddare när initiativtagaren till inrättandet av tryckeriet, Kalmars superintendent Johannes Rhotovius, hastigt avled i februari 1626; han lyckades även tidigt komma på kant med självaste Axel Oxenstierna.

Günthers onåd var i hög grad självförvållad. 1625 hade han varit i Rostock med fullmakt från rikskanslern att lyfta det kapital som placerats i staden genom en donation till Växjö katedralskola av Anna Trolle (1534-1617), och vars avkastning var tänkt att bekosta medellösa Växjöalumners utlandsstudier. Avsikten var att de 11 000 riksdaler som donerats skulle omplaceras och överföras till Kopparkompaniet, men Günther använde istället fullmakten som givits honom till att plocka ut 200 riksdaler för att bekosta inköpet av sitt tryckeri.

Med få officiella uppdrag och svårt skuldsatt var Günther sannolikt beroende av att publicera verk som bar sig ekonomiskt, och hans kända produktion under tiden i Kalmar bestod till stor del av småtryck, andliga och världsliga visor och predikningar som var lätta att omsätta. I katalogen över hans Kalmarproduktion sticker Enchiridion ut som en av de mer omfattande volymerna, men uppenbarligen har efterfrågan varit tillräckligt stor för att Günther - vare sig det var hans eget förlag eller om uppdraget kom från högre ort - skulle våga sig på att ge ut den på sin egen officin.

Günthers utgåva finns omnämnd i rättegångshandlingar från 1630-talet, men listas inte i Collijns svenska bibliografi. På 1960-talet återfanns dock ett exemplar som en gång tillhört Peter Wieselgren. Boken beskrevs i en artikel av Gösta Engström, bibliotekarie vid Göteborgs universitetsbibliotek, som konstaterade att den ägdes av Wieselgrens ättlingar. Sedan dess har volymen inte kunnat lokaliseras och får tills vidare betraktas som förkommen.

Titelbladet till evangelieboken avslöjar Günther som tryckare, Kalmar som ort, och 1630 som tryckår.

Den volym som återfanns vid inventeringen saknade visserligen flera blad i början, däribland det första titelbladet, men till skillnad från en del andra utgåvor av Enchiridion försåg Günther titelbladen till bokens olika avdelningar med uppgifter om tryckare, tryckort och år, och efter att ha bläddrat fram till evangelieboken kunde jag konstatera att det rörde sig om Günthers utgåva. En skadad och defekt volym förvisso, men också det enda idag kända exemplaret.

Referenser

Anteckning av Klemming i Petrus Johannis Rudbeckius (red.), Enchiridion eller then swenska psalmboken, sampt andra wanligha handböcker: flitigt öffuersedt och corrigerat, Västerås 1627, exemplar i KB.

Collijn, Isak, Sveriges bibliografi 1600-talet, Almqvist & Wiksell, Stockholm 1942-1946

Engström, Gösta, "Petrus Rudbeckius' 'Enchiridion eller then swenska psalmboken' tryckt hos Christopher Günther i Kalmar 1630-1631.", Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen 48, 1961 s. 115-118

Larson, Per, Christopher Günther - boktryckare i Kalmar 1626-1635, Antikvariat Per Larson, Linköping, 2018

Om unika tryck I

Tryckeri: träsnitt av Jost Amman i Hans Sachs, Eygentliche Beschreibung aller Stände auff Erden (1568)

När boktryckarkonsten etablerades i Europa i mitten av 1400-talet, innebar det en revolution på flera plan. För att tala med Benedict Anderson blev tryckta böcker den produkt som inledde "den mekaniska reproduktionens tidsålder". Böcker, pamfletter och flygblad kunde i och med tryckpressen produceras fortare, till en lägre kostnad, vilket svarade mot en efterfrågan som ökat stadigt redan på de handskrivna böckernas tid. 

Den tryckta texten blev därmed, ända från handpressens första tid, en massproducerad handelsvara som snabbt fann nya marknader. Bortsett från smärre avvikelser, huvudsakligen beroende på att boktryck fram till 1800-talets mitt förblev ett utpräglat hantverk, blev också de exemplar av ett enskilt verk som producerades vid ett specifikt tillfälle i stort sett identiska. Exakt samma text, ner till sista bokstaven, kunde läsas av olika personer, vare sig de bodde i Lübeck, Rostock eller Wittenberg - eller i Stockholm för den delen.

Att tala om unika tryck kan därmed tyckas som en självmotsägelse. Visserligen kunde böcker tryckas med avsikt att kompletteras för hand; tidiga prakttryck saknade vanligen anfanger, som istället fick målas dit på samma sätt som i medeltida handskrifter, medan träsnitt ofta var avsedda att handkoloreras. Likafullt var det tryckta råmaterialet detsamma i alla exemplar. 

Vad som däremot kan göra ett specifikt tryck unikt är den låga överlevnadsgraden för äldre böcker och skrifter - alltså böckers olyckliga förmåga att förskingras, förstöras, glömmas bort och försvinna. 

Av allt tryck som producerats i historisk tid - säg från mitten av 1400-talet till början av 1800-talet - är det endast en liten del som bevarats till idag. En gång stora upplagor har genom tidens tand reducerats så att endast ett fåtal exemplar återstår i forskningsbibliotekens gömmor. Andra utgåvor har helt gått förlorade och finns endast omnämnda i andra källor, medan otaliga tryck har försvunnit helt utan att lämna några som helst spår efter sig. De sistnämnda utgör vad Falk Eisermann, chef för inkunabelavdelningen vid Statsbiblioteket i Berlin, med en vitsig blinkning till Marshall McLuhan har kallat för "Gutenberggalaxens mörka materia". 

Och så finns det förstås böcker och skrifter som endast har bevarats i ett enda känt, och därmed unikt exemplar. 

Att unika böcker med jämna mellanrum dyker upp i kyrkliga boksamlingar är läsare av denna blogg på det klara med, men utan undantag har det hittills handlat om att volymerna blir unika genom hur de hanterats och använts, och genom de anteckningar och noteringar som förts i dem. 

Unika tryck är däremot extremt sällsynta; vanligen visar de kyrkliga biblioteken upp en rätt enahanda repertoar av ständigt återkommande titlar. Vid inventeringen i Linköpings stift återfanns inte ett enda tryck som inte katalogiserats, och huvuddelen av de titlar som registrerats under arbetets gång har utan problem kunnat hittas i LIBRIS.

Under den pågående inventeringen i Växjö stift har jag dock vid ett par tillfällen stött på tryck som inte tycks ha bevarats i några andra kända exemplar, och som jag inte kunnat återfinna i de större bibliografierna. Det rör sig om en svensk psalmbok, en tysk uppbyggelseskrift skriven av en vid tiden känd läkare, alkemist och tonsättare, samt en almanacka författad av en av det svenska 1600-talets viktigaste naturfilosofiska författare. I följande poster kommer jag att beskriva vart och ett av dessa fynd och försöka visa på deras kulturhistoriska betydelse.   

Fortsättning följer.

Referenser

Anderson, Benedict, Den föreställda gemenskapen: reflexioner kring nationalismens ursprung och spridning, Daidalos, Göteborg 1993

Eisermann, Falk, "The Gutenberg Galaxy’s Dark Matter: Lost Incunabula, and Ways to Retrieve Them" i Flavia Bruni & Andrew Pettegree (red.), Lost Books: Reconstructing the Print World of Pre-Industrial Europe, Brill, Leiden 2016

Kjellgren, Martin, "Bokmarknadens materialitet. Medierevolution och boklig kultur i 1500-talets Sverige" i Stefan Nyzell & Susan Lindholm (red.), Människor, mening och motstånd: en vänbok till professor Mats Greiff, Malmö universitet, Malmö 2020

Pettegree, Andrew, "The Legion of the Lost. Recovering the Lost Books of Early Modern Europe" i Flavia Bruni & Andrew Pettegree (red.), Lost Books: Reconstructing the Print World of Pre-Industrial Europe, Brill, Leiden 2016

Från katolsk tid

I den ännu inte publicerade slutrapporten över bokinventeringen i Linköpings stift, slår jag fast att det finns ytterligt få spår av förreformatoriskt tryck i de genomgångna boksamlingarna. Bortsett från ett exemplar av heliga Birgittas uppenbarelser, beställt av Vadstena kloster och tryckt i Lübeck 1492, finns inget bevarat medeltida svenskt tryck i Linköpings stifts kyrkor. Typiskt nog har just denna Birgittavolym inte någon som helst samtida koppling till den kyrka där den idag förvaras. De äldsta svenska trycken som registrerats är alltså utpräglat evangeliska och utgörs av Gustav Vasas bibel från 1541 samt enstaka exemplar av 1548 års mässbok och kyrkohandbok.

Tills nyligen hade heller inga förreformatoriska tryck dykt upp i Växjö stift, men vid inventeringen i Stenberga kyrka återfanns ett fragment av ett medeltida missale, inlagt mellan boksidorna på en 1800-talsvolym med cirkulärskrivelser från Växjö domkapitel. 

Med lite efterforskningar och benäget bistånd av docent Peter Sjökvist vid Carolina Rediviva, visade sig fragmentet komma från andraupplagan av Missale Upsalense. Detta missale, avsett att användas i kyrkorna i ärkestiftet, trycktes 1513 av boktryckaren Jacob Wolff von Pforzheim i Basel på direkt uppdrag av Uppsala domkapitel.

 

Fragment från canon missae i Missale Upsalense (1513), communiodelen: högst upp bönen som följer efter att celebranten kommunicerat i de båda gestalterna bröd och vin: "Corpus tuum domine quod sumpsi: & sanguis quem potavi adhereat visceribus meis: et presta: ut ibi non remaneat peccati macula ubi tua sancta intraverunt sacramenta: Christe deus noster. Amen."

Fragmentet kommer från canon missae, alltså den eukaristiska bönen. Denna sekvens hörde till de flitigast använda och saknas i flera av de bevarade exemplaren av Missale Upsalense. Detta beror sannolikt inte på att sidorna slitits, det dagliga bruket till trots, utan på att man efter reformationen, när missalet inte längre användes, har slaktat volymerna på jakt efter pergament. Missalet finns nämligen tryckt på både pergament och papper, men även i pappersexemplaren har canon missae-sekvensen tryckts på pergamentark.

Det återfunna fragmentet är dock av papper, vilket antingen kan bero på att det funnits okända exemplar av missalet som tryckts helt på papper, eller att det rör sig om ett provtryck som har bevarats som makulatur i en annan volym.

Flera faktorer talar för det senare: för det första har ett missale avsett för ärkestiftet knappast använts i en landsortskyrka i Växjö stift. Fragmentet har alltså sannolikt kommit till Stenberga på annat sätt.

För det andra bär fragmentet spår av att ha suttit fastklistrat, och det går att urskilja spår av annan tryckt text - som om pappret häftats mot andra makulerade boksidor.

För det tredje framträder på fragmentets baksida, som ursprungligen varit blank, något som tycks vara ett handskrivet exlibris, tillhörigt Benjamin Månsson Croneborg (1618-1677), herre till Hasselås i Stenberga socken.

Texten är daterad 8 maj 1672, då Croneborg var 54 år gammal ("Aetat: LIIII"). Min gissning är alltså att bladet suttit som spegel/försättsblad i en numera försvunnen volym som ägaren sannolikt har skänkt till sin sockenkyrka. Detta ligger i linje med att Croneborg även skänkt en silverkalk med sitt släktvapen till just Stenberga. 

När denna volym sedermera kasserats, har man tillvaratagit fragmentet, lagt in det i en annan volym för att det inte skulle förstöras - och sedan glömt bort det.

Litteratur:

Collijn, Isak Sveriges bibliografi intill år 1600 1 1478-1530, Svenska litteratursällsk., Uppsala 1934–1938 s. 226-237

Elgenstierna, Gustaf (red.), Den introducerade svenska adelns ättartavlor 2: af Chapman-Fägerstråle, Norstedt, Stockholm 1926