Förbannelser och epigram

I Hjorteds kyrka förvaras ett hårt slitet och brandskadat exemplar av Lucas Osianders Then christelige kyrkiones historia från 1635. I likhet med andra exemplar av detta verk som har dykt upp vid inventeringen av stiftets kyrkor, så är detta bundet i ett band som ser ut att kunna vara äldre än själva boken. I övrigt tycks inte volymen visa några särskilda karaktärsdrag.  Det rör sig visserligen om ett stort och en gång säkert praktfullt band från 1600-talet, men idag är boken en ruin, och det kan diskuteras om det är lönt att alls försöka rädda den. Den faller i stort sett sönder så fort den vidrörs.

Titelsidan av Osianders kyrkohistoria. Nedre högra hörnet av volymen är svårt skadat av brand och sidorna kan knappast vidröras utan att falla sönder

Men när jag undersökte volymen vid inventeringen hittade jag en liten anteckning på latin på pärmens insida. Delar av texten är borta - däribland ägarens förnamn - men väl synligt framträder två sentenser. Av stilen att döma är texten i stort sett samtida med boken.

Latinsk text på försättsbladet

Den första sentensen lyder:

Restituunt furtum fures, vi rapta, latrones/Omnia mors aufert, restituitque nihil.

Vilket på svenska blir ungefär: 

Tjuvar ska lämna åter sitt tjuvgods, rövare vad de med våld rövat/Men Döden tar allt och återlämnar intet.

Den andra sentensen lyder:

Qui vitam turpem et sceleratam vivere gaudet/Nec unquam tenuit foeda patrare mala/Vulnere lethifero tam saucius est miser ille/Ut nunquam plane convaluisse queat.

Vilket kan översättas:

Den som gläder sig över att leva ett skamligt och brottsligt liv/Och som aldrig avstått från att begå skändliga missgärningar/Denne usling blir sårad av ett sår så dödligt/Att han aldrig kommer att återhämta sig.

Orden är inte, som man kanske skulle kunna tro, aforismer av någon antik auktoritet eller poet som Horatius eller Vergilius, utan är författade av den walesiske läraren och poeten John Owen (1564-1622). De kommer från den första och sista av tolv böcker med latinska epigram som gavs ut första gången mellan 1606 och 1613, och som sedan kom ut i otaliga upplagor och med tiden översattes till engelska, tyska, franska och spanska. På svensk botten är det däremot tunt med såväl översättningar som referenser. Mig veterligt är detta första gången John Owen citeras i en svensk kontext. Vid första ögonkastet kan det tyckas som om epigrammen hamnat i boken av en slump, som om bokens ägare bara ville att den som öppnade pärmarna skulle mötas av en liten livsvisdom med en moralisk touch. Men i sammanhanget, och placerat på denna strategiska plats, får epigrammen en delvis annan, mer direkt innebörd. De blir inlemmade i en mycket specifik litterär genre: förbannelser över boktjuvar.

Talet om döden som inte återlämnar något, och om de dödliga sår som drabbar syndaren till både kropp och själ, ska alltså fattas bokstavligt: den som tar boken utan lov och inte återbördar den, kommer förr eller senare att få sitt rättmätiga straff.

Som bland annat den svenske bokhistorikern Otto Walde visade i en uppsats från 1918, så förekom denna typ av förbannelser i äldre böcker ända fram till 1800-talet, och för en modern läsare är det lätt att tänka att de inte är så allvarligt menade. När den trettionioåriga änkan  Anna Clemetsdotter Hogenskild i sitt exemplar av Olaus Petris svenska krönika kallar sig "From och karsk som en dejelig mö" och sedan på vers kastar ur sig att "Vilken som denna Bok bortstjäl, fare han illa till Liv och Själ", så låter det i dag lite småroligt, och det är inte alldeles lätt att ta hotet på allvar. Men den samtida läsaren såg knappast det komiska i formuleringen: i den semiotiska eller emblematiska föreställningsvärld som präglade människorna i det förmoderna Europa hade orden reell makt. Inte ens förbannelser framkastade i vredesmod var något som människor tog lätt på, och när de som här satts på pränt, blev dess innebörd än mer allvarstyngd.

Ägarnotering i Anna Clemetsdotter Hogenskilds exemplar av Olaus Petris svenska krömika (Cod. Holm. D 409)  

Att det är i just böcker som den här typen av förbannelser återkommer har flera orsaker. En är givetvis materiell: böcker var dyra och begärliga som stöldgods, samtidigt som deras karaktär av meningsbärande artefakter inbjöd till bruket av exlibris och andra former av ägarmarkeringar. Men såväl exlibris som tjuvförbannelser indikerar också något annat, nämligen böckernas rumsliga rörlighet. Böcker var inte med nödvändighet inlåsta i välbevakade bibliotek, utan spreds genom utlån, köp och gåvor. Det är troligen i detta sammanhang vi ska se lånet av John Owens epigram: för att skydda boksamlingen, och för att se till att den inte förskingrades av slarviga eller oärliga människor, så var det ibland nödvändigt att ta till de maktmedel som stod till buds, genom ordens inneboende kraft.