Om staten och det kyrkliga kulturavet

I en ledarartikel i Svenska Dagbladet argumenterar Maria Ludvigsson för att alla statliga bidrag till religiösa samfund ska dras in. Bakgrunden är en utredning som föreslår åtgärder för att statens resurser inte ska gå till odemokratiska verksamheter och göda extremistiska miljöer, men Ludvigsson driver alltså argumentationen längre och vill se en radikal förändring.

I Svenska kyrkans fall skulle det innebära att även medel avsedda att vårda det kyrkliga kulturarvet skulle försvinna: "Frikoppla även Svenska kyrkan helt från statskassan", skriver Ludvigsson, "och låt de krafter som gillar och värnar henne ta ansvar för både innehåll och byggnader."

Jag kan tycka att argumentationen är sympatisk. Det finns en poäng med att föreningslivet och det civila samhället lever och verkar utan en statlig överrock i form av ekonomiska bidrag (i kyrkans fall kunde det också finnas också en poäng att helt frikoppla henne från det partipolitiska inflytandet, men det är en fråga som inte ska diskuteras i denna blogg).

Men när det gäller kulturarvet blir det lite mer komplicerat. Hade kyrkan kunnat handskas hur som helst med sina byggnader, inventarier och inte minst boksamlingar, så hade det varit en sak. Men nu finns det ett i lag reglerat uppdrag att bevara de föremål och byggnader som kyrkan förvaltar - materiella ting som kan berätta om den absolut centrala roll kyrkan spelat i det som vi idag kallar Sverige i drygt ett millennium. Till detta kommer uppdraget att tillgängliggöra materialet för såväl forskning som allmänhet.

Visst går det att som Ludvigsson hävda att "svenska kyrkan är rik, det är inte pengarna som saknas i hennes fall". Men det ekonomiska utrymmet krymper med sjunkande medlemstal, samtidigt som de antikvariska behoven växer - behov som aldrig kommer att höra till den kyrkliga kärnverksamheten. Risken med att ta bort den statliga kompensationen är att det antikvariska uppdraget skulle prioriteras bort. I förlängningen skulle det innebära att ovärderliga spår av det förflutna skattar åt förgängelsen, och att både kyrkan och samhället i stort gjorde sig kulturellt urarva.