Om duodecimons olidliga komplexitet

Korrekturläsning är ett elände, och korrekturläsning av egna texter nästintill en omöjlighet. Vanligen är det först när jag får se en egen text i tryckt form som jag ser misstagen. Handledningen Böckernas ordning är inget undantag.

I handledningens appendix har jag lagt in en liten bokordlista  med begrepp som man kan stöta på i hanteringen av äldre böcker. Eftersom ingen kan vara expert på allt, har jag här lutat mig mot andra källor och auktoriteter - som sig bör. Detta gäller inte minst frågan om bokformat och de arksignaturer som utgjorde en hjälp för bokbindarna under handpressens tidevarv - och som i riktigt gamla böcker kan vara det närmaste en paginering vi kommer.

Formatbeteckningar och arksigna är en hel vetenskap, och det är alls ingen skam (ens för en bokhistoriker vill jag påstå), att inte ha full koll på alla detaljer. Men att göra ett logiskt felslut är, om inte oförlåtligt, så i alla fall bra dumt.

Under uppslagsordet Format (s. 42) har jag i vilket fall skrivit att "äldre formatbeteckningar utgår från hur många gånger arken i en bok har vikts. Folio (2:o) innebär att arket vikts en gång, kvarto (4:o) två gånger, oktavo (8:o) tre gånger, duodecimo (12:o) fyra gånger."

Till att börja med är det fel i sak: formatbeteckningarna har inte nödvändigtvis med antalet vikningar att göra, utan med hur många blad du får ut av ett ark. En foliovolym har två blad per ark, en kvarto fyra blad etc. Formatbeteckningen ger alltså förhållandet mellan hela arket och det enskilda bladet.  

Men värre är att om du viker ett ark omväxlande på två ledder fyra gånger får du inte ett häfte med tolv blad. Du får ett häfte med sexton blad, och formatbeteckningen skulle - tekniskt sett - vara en sedecimo (16:o).

En liten tröst i sammanhanget är att Svenska antikvariatsföreningen gör samma miss i sitt ABC för boksamlare som jag också refererar till i handledningen - jag misstänker att det var deras formuleringar som låg kvar i bakhuvudet när jag satte samman min egen bokordlista. Men, fortfarande när jag upptäckt felslutet kunde jag inte för mitt liv räkna ut hur man viker arket i en duodecimo.

Det vill säga, inte förrän en kollega - av en helt annan anledning - skickat mig länken till ovanstående, underbart knastertorra och nördiga film om bokens anatomi. Där visar det sig (21:45 in i filmen) att man kan få en duodecimo genom att vika arket två gånger om lott på höjden "like a business letter", och sedan två gånger på mitten/bredden. Inalles blir ju detta faktiskt fyra gånger, så både jag och antikvariatsföreningen kan kanske komma undan med att hävda att vi inte skrivit fel på just den punkten, men att våra utsagor hade behövt förtydligas.

Men, som ciceronen Terry Belanger torrt konstaterar i videon ovan, kan äldre böcker i mindre format vara vikta och skurna i "so many variations you´d think you were in an origami concentration camp before you work them all out." Visserligen syftar han på obskyra format som 18:o, 24:o och 32:o. Men för egen del gick jag vilse redan bland de olika variationerna av duodecimoformatet och kan snabbt konstatera att det inte räcker med ett förtydligande: det skulle behövas minst ett par föreläsningar för att få rätsida på detaljerna.  

Handledning i digitalt format

Böckernas ordning, den handledning i hantering av kyrkliga boksamlingar som jag tagit fram på uppdrag av stiftet, och som jag tidigare flaggat för i posten "Envar sin egen bokantikvarie", finns nu i en digital version som kan laddas ner kostnadsfritt från stiftets webbsida.   

Men för den som hellre vill hålla i en riktig bok (vem vill inte det?) finns även enstaka exemplar kvar för beställning via linkoping.stiftsantikvarien@svenskakyrkan.se.

Om den bibliske Luther

Under det fältarbete som genomförts i stiftets kyrkor vid bokinventeringarna har tiden varit knapp. I genomsnitt har jag haft cirka två timmar per kyrka att röra mig med, och de data jag kunnat samla in på den tiden - främst i form av bildmaterial - har inte alltid räckt till för att jag ska kunna identifiera alla kulturhistoriskt intressanta objekt jag stött på. Om en volym saknar sitt titelblad kan det vara en nästintill omöjlig uppgift att ta reda på vilken bok eller utgåva det är jag har framför mig. Det är inte alltid kapitelrubriker eller illustrationer ger någon större ledning.

En svåridentifierad bok ...

Men nu, när inventeringarna följts upp och ett hundratal kulturhistoriskt intressanta objekt har valts ut för konservering, är det inte bara gamla 1500-talskartor som har dragits fram ur gömmorna. Även ett exemplar av Luthers kyrkopostilla kunde identifieras när jag väl fick chansen att titta närmare på den. Titelbladet var och förblev borta, men eftersom verket gavs ut i en vinter- och en sommardel, och volymen i fråga visade sig innehålla båda delarna, gick det ganska snabbt att identifiera både tryckaren och tryckåret. Sommardelens titelblad var nämligen intakt och visade att det rörde sig om en utgåva från 1557-1558, tryckt av Hans Lufft i Wittenberg. 

... men när ett titelblad dök upp mitt i volymen blev det lite enklare,

När jag väl jämfört "min" volym med digitaliserade exemplar som tillgängliggjorts av Bayerische Staatsbibliothek blev identifieringen hundraprocentigt säker.  

Fallet med Lutherpostillan gav mig hopp också om en åldrig tysk bibel som återfanns i ett förfärligt skick under inventeringarna, och som länge gett mig huvudbry. Själva bandet gav ingen ledning till hur gammal boken var, eftersom boken bundits om, sannolikt runt sekelskiftet 1800. 

Skapelsen: ett gammalt träsnitt i en ny bibel.

Inte heller de rikligt förekommande träsnitten var till någon större hjälp, då tryckaren uppenbarligen använt sig av både äldre och nyare stockar från andra bibelutgåvor. Bilden av skapelsen i inledningen av Genesis går tillbaka på senmedeltida förlagor, och ett helt identiskt träsnitt återfinns i en plattysk bibelutgåva, tryckt i Wittenberg 1558. Den milt ekivoka skildringen av hur Potifars hustru försöker förföra den unge Josef, närmar sig däremot den tidiga barockens uttrycksätt.

Biblisk erotik på protobarockt vis: Potifars hustru försöker bokstavligen dra Josef ner i sängen. 

Resultatet har blivit en bibel, som trots att den måste ha tryckts någon gång runt sekelskiftet 1600, bitvis ger ett betydligt mer ålderdomligt intryck än exempelvis Gustav II Adolfs bibel från 1618, som stilmässigt står stadigt i gränslandet mellan senrenässansen och den tidiga barocken. 

Men mycket närmare en datering än så kom jag inte, trots att jag konsulterade bokhistorisk expertis i min bekantskapskrets och plöjde igenom de bibliografiska databaserna VD 16 och VD 17.

Men äldre biblar är ofta tryckta i flera delar med titelblad som separerar de olika delarna från varandra. Profeterna brukar ha ett eget titelblad, liksom Nya testamentet. När jag nu fick möjlighet att titta närmare på den aktuella volymen fanns det alltså gott hopp om att även denna bibelutgåva skulle gå att identifiera. Det visade sig dock snart att det var tunnsållat med information: Nya testamentet hade inte något eget titelblad alls, och titelbladet till profeterna var utrivet. Det fanns heller ingen bevarad kolofon som kunde ge tryckarens namn.

Besvikelsen blev därför stor - men inte så långvarig. När jag ändå hade volymen framför mig passade jag på tillfället att gå igenom den lite mer noggrant, varpå ett bevarat fragment av titelbladet plötsligt dök upp, löst liggande på annan plats i bandet. Bibeln visade sig då vara från en något yngre utgåva än jag först trott, tryckt av August Boreck i Wittenberg "anno M. DC. XXII.", alltså 1622:

Titelsidans träsnitt, som föreställer Martin Luther och kurfurst Johan den ståndaktige av Sachsen i bön vid den korsfäste frälsarens fötter, förstärker det ålderdomliga intrycket. Bilden går tillbaka på en förlaga av Lucas Cranach dy. använd till Wittenbergutgåvan av Nya testamentet 1546, och den är nästintill identisk med den som användes på titelbladet till Lutherpostillan från 1557.

En intressant detalj i bibeln från 1622 visar på den centrala betydelse som Luthergestalten fått inom den evangeliska rörelsen. Illustrationen på titelsidan och de lutherkommentarer som inkorporerades i den tyska bibelöversättningen har nämligen fått sällskap av andra referenser till den store reformatorn. På minst två ställen i Gamla testamentet medverkar Luther själv som aktör i den bibliska berättelsen, genom att hans gestalt lyfts in i illustrationerna.

I en illustration till första konungaboken framställs Luther som en man i kretsen kring kung Asa av Juda, den regent som "fördrev kulttjänarna ur landet och avlägsnade alla gudabilder som hans fäder hade låtit göra", och som högg sönder ett beläte av Ashera som hans mor Maaka låtit resa (1 Kon 15:9-14). 

Luther bistår kung Asa av Juda i förstörelsen av avgudabilderna och i renandet av religionen.

I den andra illustrationen träder Luther in i en namngiven roll. Som hovsekreteraren Shafan föreläser han den nyligen återfunna lagen för kung Josia av Juda (2 Kon. 22:8-13). Därmed inleddes det sista försöket att reformera och återställa den rena gudskulten, innan Judariket slutgiltigt föll för Nebukadnessar II:s härar år 587 f Kr - i berättelsens narrativ som ett straff för att gudsfolket avfallit och dess kungar gjort "det som var ont i Herrens ögon".

Martin Luther i rollen som kung Josias hovsekreterare Shafan.

Parallellerna till samtiden och 1500-talets evangeliska reformation är uppenbara. I de båda illustrationerna framställs Luther som en andlig rådgivare och frambringare av Gudsordet, en man som i samarbete med rättrådiga furstar verkar för att utrota avguderiet och återställa den sanna religionen. Det är knappast en slump att kung Josias tronsal liknar ett tyskt furstehov, och att kungen själv bär omisskännliga drag av Johan den ståndaktige - Luthers patron och den som politiskt genomdrev reformationen i Sachsen. Med i stort sett inga justeringar hade bilden också kunnat användas för att illustrera överlämnandet av den första fullständiga tyska bibelutgåvan till Johan Fredrik av Sachsen 1534.

De bibliska gestalterna avspeglar alltså Luthers egen roll som gudsman och reformator, vilket också för in 1500-talets reformation i ett bibliskt skeende. Parallellerna handlar inte bara om ytliga likheter mellan det bibliska förflutna och samtiden, utan visar hur de olika skeendena korresponderar med varandra - ungefär på samma sätt som skapelsens makrokosmos antogs korrespondera med människokroppens mikrokosmos.  

De båda träsnitten med Luther som biblisk gestalt kan inte dateras exakt, men de är sannolikt utförda av samma mästare, och dräktmodet som skymtar i bilden av kung Asas ikonoklasm visar att bilderna sannolikt härrör från 1500-talets sista decennier eller möjligen något senare. Det var en tid då de apokalyptiska förväntningarna inom den evangeliska rörelsen intensifierades. Liksom Judariket stod inför sitt fall i kung Josias tid, tycktes nu världen i sin helhet skälva i sina grundvalar. Parallellerna till den bibliska historien bekräftade därmed den evangeliska reformationens uppdrag att föra den kristna församlingens sista stora kamp mot Antikrists anhang, förebådad i Uppenbarelseboken. 

Bilden av Luther i en gammaltestamentlig kontext skapar därmed i dubbel mening en gestalt av bibliska proportioner. Bilden av den bibliske Luther stärker honom också i hans roll som gudsman och förkunnare av evangeliet, och bekräftar honom som den yttersta tidens profet.

Litteratur:

Robin Bruce Barnes, Prophecy and Gnosis: Apocalypticism in the Wake of the Lutheran Reformation, Stanford University Press, Stanford, Calif., 1988 

Andrew Cunningham & Ole Peter Grell, The Four Horsemen of the Apocalypse: Religion, War, Famine and Death in Reformation Europe, Cambridge Univ. Press, Cambridge,         2000 

Håkan Håkansson, Vid tidens ände: om stormaktstidens vidunderliga drömvärld och en profet vid dess yttersta rand, Makadam, Göteborg, 2014 

Martin Kjellgren, Taming the Prophets: Astrology, Orthodoxy and the Word of God in Early Modern Sweden, Sekel, Diss. Lund : Lunds universitet, 2011, Lund, 2011 

Andrew Pettegree, Brand Luther: 1517, Printing, and the Making of the Reformation, Penguin Press, New York, 2015 

Henrik Sandblad, De eskatologiska föreställningarna i Sverige under reformation och motreformation, Uppsala, 1942

Kyrkornas böcker i Biblis 91

Lagom till jul kom vinternumret av tidskriften Biblis, där jag begått en artikel om de kyrkoantikvariska bokinventeringarna.

Så ge dina barn en försenad julklapp: köp Biblis nummer 91 hos en välsorterad tidskriftsförsäljare och se tindret i ätteläggens ögon när de bland mycket annat får läsa om rysk avantgardistisk typografi från tidigt 1900-tal, Svenskt bokmuseum, Clas Totts böcker - och kyrkliga boksamlingar.

Eller, ännu hellre, bli medlem och få en prenumeration på köpet!

En världskarta från 1550

Världskarta i, men inte från Magdeburgutgåvan av Itinerarium sacrae scripturae.

I ett äldre inlägg om böckers ekonomiska värde lyfte jag fram ett exemplar av Heinrich Büntings Itinerarium sacrae scripturae som exempel på en bok som hade varit värdefull om skicket hade varit bättre. Som illustration lade jag upp ett uppslag med en världskarta som jag dokumenterade när jag registrerade volymen vid inventeringen. 

Exemplaret var ovanligt nog inte från någon av de två svenska utgåvorna - 1588 och 1595 - utan från en tysk upplaga, tryckt i Magdeburg 1585. Jag reflekterade därför inte så mycket över att kartan var försedd med longituder och latituder och inte alls liknade dem jag hittat i de svenska exemplar som dykt upp under inventeringen. Träsnitten i de svenska utgåvorna går visserligen tillbaka på tyska förlagor, men är sannolikt skurna i Sverige. Jag fann det därför inte förvånande att det kunde förekomma avvikelser, och att kartmaterial i tyska upplagor inte nödvändigtvis måste finnas med i de svenska utgåvorna.

Nu har jag fått anledning att återvända till den aktuella volymen, eftersom den är tänkt att konserveras under nästa år, och har då funnit att just det här kartbladet ligger löst i volymen, och dessutom har en titelsida:

Kartan har den inte alldeles smidiga titeln Die erst general oder gemein tafel inhaltend den gantzen vmkreiss vnd kugel der Welt, zerlegt auff die ebne, vnd vnderscheiden mit meridian oder mittags circklen, mit parallelen vnd jiren zalen, dardurch leichtlich gefunden wirt, eins jeden Lands lenge vnd breite.

När jag undersökte saken lite närmare insåg jag att kartan inte alls är Büntings, utan att den kommer från Sebastian Münsters världsgeografi Cosmographia, publicerad första gången 1544. Just denna karta, utförd av konstnären och grafikern David Kandel, fanns dock inte med i originalupplagan, utan publicerades först i 1550 års utgåva.

Detalj från kartan med "vindhuvuden" och sjöodjur. Nere i vänstra hörnet skymtar David Kandels signatur.

Bladet kommer dock inte från 1550 års utgåva, som har en liten dekorativ figur i kartans överskrift:

Från 1550 års utgåva av Cosmographia.

Inte heller är typerna likadana, vilket går att se på titelbladet, där framför allt minuskeln "d" skiljer ut sig. Däremot är typerna på det återfunna kartbladet identiska med 1561 års Baselutgåva - det går till och med att se att en enskild typ, den andra minuskeln "r" i ordet "Erklerung" har varit defekt och inte har släppt ifrån sig all färg vid tryckningen:

Från 1550 års utgåva.

Från det återfunna kartbladet i Itinerarium (1585).

 

Från 1561 års utgåva, exemplar i Bayerische Staatsbibliotheks samlingar. Observera att färgen inte helt täckt bokstaven "r" i ordet "Erklerung" vid tryckningen, vilket också kan ses på det återfunna kartbladet. 

Alltså rör det sig om ett kartblad som tagits ut ur (eller möjligen aldrig bundits in i) 1561 års upplaga av Cosmographia. Hur, när och varför det hamnat i Büntings bibliska resehandledning i en östgötsk landsortskyrka är däremot en annan fråga som förmodligen aldrig kommer att få sin lösning.

Referenser

• Isak Collijn, Sveriges bibliografi intill år 1600 3 1583-1599, Uppsala, 1932-1933 s. 67-70, 205-209

Envar sin egen bokantikvarie

... som Fakiren hade kunnat uttrycka det.

Fortsättningsprojektet efter de kyrkoantikvariska bokinventeringarna i Linköpings stift har nu resulterat i en liten handledning i konsten att ordna och hantera kyrkliga boksamlingar.

Böckernas ordning är en bok som ger råd om hur böckers kulturhistoriska värde ska bedömas och hur samlingarna bör ordnas, samt något om hur böcker bör förvaras för att inte brytas ner i förtid av fukt, mögel och skadedjur. Här finns också råd om hur samlingarna kan tillgängliggöras och hur man kan tänka kring gallring när det behovet uppstår. Handledningen rymmer även kortfattade noteringar om vilka böcker som man kan förvänta sig att stöta på i kyrkorna, varför de har hamnat där och vad de en gång använts till.

Böckernas ordning vänder sig i första hand till anställda, frivilliga och förtroendevalda inom Svenska kyrkans församlingar, men kan också komma till nytta för hembygdsföreningar, mindre folkbibliotek och andra institutioner som hanterar äldre boksamlingar i sin verksamhet.

Boken kan förhandstecknas för 120 kr + frakt och moms, genom att maila till linkoping.stiftsantikvarien@svenskakyrkan.se senast 30 oktober 2020.

Om kyrkliga böcker och bokauktioner

När man som jag har bokligt kulturarv som yrke kan det vara klokt att inte vara alltför intresserad av boksamlande för egen del. Frestelserna är många, tillfällena likaså, och nutidshistorien har med önskvärd tydlighet visat att ingen person är höjd över misstanke.

Själv är jag rätt modest i mitt samlande: de senaste åren har jag framför allt köpt på mig böcker som jag har haft nytta av i mitt jobb och i min forskning, och när jag besökt bokauktioner på nätet har det framför allt varit för att få ett grepp om priserna och utbudet.

En vanlig, men kulturhistoriskt intressant bok.

Men, ibland faller även jag till föga. På en nätauktion arrangerad av en välrenommerad firma fick jag häromveckan syn på en bok som jag registrerat otaliga gånger under min inventering: Anvisning till valet af läkemedel för allmänna sjukvården, till inrättande af socken-apothek av Magnus af Pontin, tryckt 1816. Titeln ingår bland de böcker som återfinns i stort sett överallt, och som framgår av anteckningar i en del exemplar har de antingen skänkts "af Hans Kongl. Majt." eller inköpts "på hög befallning". Det handlar alltså om en bok som överheten förordade att kyrkorna skulle ha i sin ägo, för att "ett tillräckligt men inskränkt antal kraftiga läkemedel" skulle kunna tillhandahållas "i hvarje Församling på landsbygden" (Pontins förord).

När nu ett exemplar dök upp på auktion och budgivningen inte gick särskilt högt slog jag alltså till, och införlivade det med min sparsmakade samling av äldre tryck i blandade ämnen.

Löpnumret visar att volymen ingått i en större samling, och sannolikt finns förtecknad i en samtida katalog.

Men när jag väl fått boken i min hand blev jag konfunderad. Löpnumret på ryggen visade att exemplaret ingått i en större samling, och på försättsbladet fanns en ägaranteckning: "Strengnäs Domkyrka tillhörig".

Av ägaranteckningen framgår vilken boksamling volymen har tillhört.

Nu var det som sagt en välrenommerad firma som stod för försäljningen, och det finns i nuläget ingen anledning att tro att jag har köpt stöldgods. Sannolikt har volymen gallrats ut ur domkyrkoförsamlingens boksamling någon gång när Pontins bok kommit ur bruk, men ännu inte betraktades som kulturhistoriskt intressant. Men det är ändå märkligt att de inblandade inte har haft bättre koll.

Så länge en bok som gallras ut ur en offentlig boksamling inte kasseras, utan skänks vidare eller går till försäljning, så ska detta noteras, både i katalogen och i själva volymen. Detta har exempelvis gjorts i mitt eget exemplar av Georges de Chambrays skildring av Franska arméens expedition till Ryssland (1825-1826), där en stämpel markerar att volymen gallrats ut från Umeå universitetsbiblioteks samlingar. Åtgärden är enkel och gör det lätt att undvika framtida missförstånd.

Lager av ägarhistoria i de Chambrays militärhistoriska skildring: en äldre ägaranteckning har pietetslöst klistrats över av en bibliotekarie på Karlberg, därefter har en arkivarie satt på krigsarkivets exlibris, medan en stämpel - för säkerhets skull applicerad på båda etiketterna - markerar att volymen gallrats ut ur Umeå universitetsbiblioteks samlingar.   

Så har inte gjorts i fallet med boken från Strängnäs domkyrka, något som dessvärre inte är helt ovanligt - i synnerhet inte när man har med kyrkliga boksamlingar att göra. Betydligt märkligare är att auktionsfirman inte noterar proveniensen i objektbeskrivningen, utan bara konstaterar att det finns "äldre noteringar" på försättsbladet.

Nu är Pontins medicinska handbok knappast en raritet med något större ekonomiskt värde, men med tanke på de trovärdighetsproblem branschen av och till brottas med, finns det all anledning att redovisa objektens ägarhistoria mer öppet.

I vilket fall är domkyrkoförsamlingen underrättad, och med tiden lär vi får se vad bevarade förteckningar kan säga om tidigare gallringar - eller om det faktiskt har förekommit svinn.

Uppdatering 2020-05-20: saken är nu kontrollerad, och det kan konstateras att boken har gallrats ut för inte alltför länge sedan. Så länge domkyrkoförsamlingen inte vill ha tillbaka sitt förlorade får, så kommer Pontin alltså fortsätta att pryda min bokhylla.

Kyrkornas bortglömda böcker i etern

För ett par veckor sedan intervjuades jag av Urban Björstadius för Vetenskapsradion historia om inventeringsprojektet och vad jag hittat. Resultatet kan man lyssna på här. Bland annat pratade vi om fyndet jag gjorde i Hult som jag skrev om i förra posten, och vad som gjorde den volymen så speciell.

Bibliotekarien i kurirtjänst

Fädernas försyndelser hamnar i knäna på dagens generation av församlingstjänare.

Denna dag, 11 februari 2020, gjorde jag en kurirutryckning till Hults kyrka.

Under inventeringen i mars 2018 sattes nämligen ljus på de brister i hanteringen av äldre boksamlingar som är ett generellt problem i kyrkoorganisationen. Ett tre dörrar brett överskåp i kyrkan visade sig vara fullproppat med gamla böcker, som i stort sett bara östs in – av allt att döma för flera decennier sedan. Dagens församlingstjänare har alltså inget ansvar för den uppkomna situationen, utan har bara att hantera den, samtidigt som redskapen i form av bokhistorisk kompetens saknas.

Inte bara böcker – i skåpet återfanns också lyktor, 

tygtrasor – och en flaska ricinolja med slumpen 

kvar sedan anno dazumal. Alltid bra att ha.

Att bringa ordning i detta kaos var en omöjlig uppgift inom ramen för mitt uppdrag, och dessutom potentiellt livsfarligt. Skåpet är ett överskåp som endast kan nås med stege, och flera av bokhögarna svajade betänkligt.

Men jag försökte ändå få lite överblick för att bedöma samlingens innehåll – och fick till min förvåning syn på en stor volym, bunden i ett 1500-talsband, som stack fram under en hög med kungörelser och författningssamlingar av betydligt senare datum.

Detta är alltså inte 1904 års årgång av Svensk författningssamling.

Nu är jag förvisso rätt van att handskas med äldre böcker, och jag har full förståelse för att det kan vara svårt för en lekman att upptäcka vad som faktiskt är värdefullt i de floder av gammalt tryck som församlingarna har att hantera. Men det övergår ändå mitt förstånd hur någon kunnat missa att denna volym, med sitt rikt dekorerade, blindpressade skinnband, sticker ut en aning från övriga böcker i skåpet. Den enda rimliga förklaring jag kan tänka mig är att böckerna flyttats i omgångar, och att floden av offentligt 18- och 1900-talstryck kommit dit först sedan de gamla böckerna i skåpets botten glömts bort.

Volymen visade sig dessutom vara ännu mer intressant när den öppnades, och i väntan på att en ordentlig säkerhetsmonter ska installeras i kyrkan, har länsstyrelsen gett tillstånd till att flytta den till en lämpligare plats, vilket jag alltså ombesörjt vid ett litet återbesök.

 

Tillfällig förvaring i kyrkans säkerhetsskåp -
säkert, men inte så ändamålsenligt. I skåpets
spegel skymtar en halv kurir.

Vad som gör volymen så speciell? Det kanske kan visa sig så småningom...

224 kyrkor ...

... och ett antal genomsökta pastoratsarkiv senare är projektet Kyrkornas böcker formellt avslutat. Nu återstår bara att få klart de sista protokollen och göra en sammanställning över inventeringen av dryga 2,7 hyllkilometer böcker i sin helhet. Men under det kommande året kommer jag att fortsätta att arbeta med att följa upp resultatet i församlingarna och i stiftet, och eftersom förmedling av det bokliga kulturarvet kommer att vara en del i min tjänst, blir det sannolikt fler inlägg här även under det kommande året.