NT 1526 i digital form

För den som inte kan få nog av Nya testamentet i 1526 års utgåva finns förutom ovanstående, alldeles nyutkomna antologi, samt en lika färsk nyutgåva av originaltexten, tre exemplar som har digitiserats i sin helhet:

Kungliga biblioteket: exemplar som tillhört nuvarande Riddarholmskyrkan åtminstone sedan 1590-talet, men som kan ha varit i kyrkans ägo redan under franciskankonventets sista dagar. Bandet är från sent 1500-tal. Det var detta exemplar som expeditionssekreterare Gustaf Thomée räddade från att förvandlas till krydd- och karamellstrutar vid en auktion 1816 (se föregående post).

Lunds universitetsbibliotek: exemplar bundet i ett hårt renoverat originalband, troligen utfört av Bartholomeus bokbindare i Stockholm på 1520-talet. Boken har marginalanteckningar som tyder på att den först varit i kyrklig ägo, men ägaranteckningar på titelbladet visar att den från slutet av 1500-talet ägts av Nils Ulfsson Svan (fl. 1579–1614), rådman i Stockholm och borgmästare i Västerås efter 1585. Denne skänkte boken till brorsonen Sven Hansson Svan (d. 1623), varpå den ärvdes av dennes änka Anna Larsdotter Skytte (fl. 1605–1637: ”Thenna bock är min s. man Suän hanson [skänkt] af s. nils wlfson alt så hörer hon nu mig Anna lars dåter schyte till”).

Uppsala universitetsbibliotek: exemplar bundet i tämligen enkelt 1700-talsband. Titelbladet saknas, men i gengäld finns en märklig anteckning från 1500-talet med monogram av en engelskspråkig läsare (eller kanske åtminstone bläddrare) på blad 104v: ”De me Haman Hamlyn born in Eingland”:

Alla tre exemplaren visar att äldre böcker är unika objekt, och att de berättar olika ting genom sin proveniens och sin brukarhistoria. Att boken finns digitiserad är alltså inte ett argument för att låta övriga exemplar försjunka i glömska.

Thet Nyia Testamentit på Swensko: ett halvt millennium av försummelse

Kolofon med svenska riksvapnet och datering: "Prentat j Stocholm Aår effter gudz byrd. Mdxxvj. på femtonde dagh Augusti." På högersidan ett träsnitt med korsfästelsebild.

Den 15 augusti 2026 är det 500 år sedan den första svenska utgåvan av Nya testamentet färdigställdes vid det kungliga tryckeriet i Stockholm under ledning av Jürgen Richolff. Utgåvan tillkom i reformationens inledningsskede: även om den lutherska rörelsens brytning med Rom var definitiv vid denna tid, så var det åtskilligt som stod och vägde, och gränserna mellan evangeliskt och katolskt var inte givna. Incitament till översättningen kom onekligen från evangeliskt och kungligt håll, men det fanns även krafter inom det traditionalistiska lägret som erkände behovet av en svensk bibelutgåva, och som strävade efter att föra arbetet i en mer allmänkyrklig riktning - främst av dem den nyvalde ärkebiskopen i Uppsala, archielectus Johannes Magnus. Detta gör Thet Nyia Testamentit på Swensko till den första officiella bibelutgåvan på folkspråk med både kunglig och kyrklig sanktion.

De genom kungen och Johannes Magnus uttryckta intentionerna med utgåvan var dels att med det översatta bibelordet som grund kunna bilägga tvisterna inom den svenska kyrkoprovinsen, dels att förse det sorgligt underutbildade svenska prästerskapet med ett verktyg att studera och därefter klart och ohöljt kunna utlägga Guds ord inom ramen för församlingarnas gudstjänster. Ett tusental exemplar trycktes, med intentionen att de skulle förmedlas till rikets kyrkoherdar.

Lapp med notering av Gustaf Thomée, i Riddarholmskyrkans exemplar av NT 1526, nu i Kungliga bibliotekets ägo. Bild: KB.

Översättningens officiella historia blev dock kort. Femton år efter tryckningen blev den obsolet när hela bibeln gavs ut på svenska. I 1541 års bibel har Nya testamentets text bearbetats i evangelisk riktning, tydligt påverkad av Luthers tyska bibelöversättning. Därefter tycks 1526 års översättning ha trätt in i glömskan, och när Gustaf Thomée (1763–1823), expeditionssekreterare vid kanslikollegium i oktober 1816 räddade ett exemplar "vid en Auction på åtskilligt Riddarholms Kyrkan tillhörigt gamalt skräp från Stokholms Hökare och Kryddkrämare", tycks få utanför bibliografernas och bibliotekariernas krets ha förstått vad det rörde sig om för bok, och vilken betydelse den haft.

Idag finns 31 kända exemplar bevarade. Huvuddelen har marginalia och anteckningar av teologisk och exegetisk karaktär på latin och svenska från första hälften av 1500-talet, som visar att de tidigt har använts av representanter för prästerskapet. Såvitt känt finns endast ett fåtal volymer kvar i kyrklig ägo: tre i svenska församlingar och en i Finland.  

Exemplar av NT 1526 med en handskriven svensk mässa, exemplar i Kungliga biblioteket.

Ett specifikt exemplar, numera i KB:s ägo har uppenbarligen tjänat i en liturgisk funktion, då det återfinns en handskriven svensk mässa på blad som har fogats in i direkt anslutning till Apostlagärningarna. Texten är kopierad från Olaus Petris tryckta mässordningar från 1530-talet, och har sannolikt skrivits ner omkring 1540. Dessvärre finns inga identifierbara provenienser som gör att det går att fastställa i vilken kyrka volymen fungerat som kombinerat missale och evangeliebok. Mässpartierna är digitiserade i sin helhet och finns tillgängliga via Alvin.

Övriga exemplar har haft skiftande öden; de har skingrats, hamnat i privat ägo, bundits om, renoverats och skänkts bort som vängåvor. På 1700-talet började utgåvan uppmärksammas i lärda kretsar, men först i slutet av 1800-talet blir den föremål för vetenskaplig forskning, och då främst för att den bidrog till att förändra och standardisera det svenska skriftspråket. I höjd med 300-årsminnet av Uppsala möte kom också en påkostad textutgåva i redaktion av Aksel Andersson. Under 1900-talet debatterades översättningsarbetet, huruvida Olaus Petri eller Laurentius Andreae borde räknas som huvudredaktör, samt hur involverade det evangeliska respektive det traditionalistiska lägret varit i projektet. Något stort forskningsområde har dock NT 1526 aldrig varit.

Förrän nu: i samband med 500-årsminnet ges en antologi ut som analyserar NT 1526 ur såväl språkvetenskapliga, historiska, bokhistoriska som teologiska aspekter - även undertecknad medverkar å det blygsammaste. Bokrelease sker i Storkyrkosalen i Stockholm på årsdagen, och då släpps även en nyutgåva av 1526 års bibelöversättning. Senare på kvällen firas det svenska skriftspråket och introduktionen av bokstaven Å i NT 1526 på Kulturhusets tak - och jubileet uppmärksammas även på annat håll.

Se vidare Göteborgs universitetsbiblioteks blogg, med en upplysande text av Anders Strinnholm: 500 år med Nya testamentet – Marginalia

Litteratur:

Kjellgren, Martin, "Artefakterna. De bevarade exemplaren av Thet Nyia Testamentit på Swensko 1526", i Pettersson, Jonatan, Mårtensson, Lasse, Pleijel, Richard & Williams, Henrik (red.), Nya testamentet på svenska 1526. Boken, språket och teologin. Stockholm: Runica & Mediævalia 2026

Artikeln finns tillgänglig i fulltext 

"Den siste mohikanen" revisited

Utgåva från 1915, med omslag av David Ljungdahl. Wikimedia Commons

I år, 2026, har det gått tvåhundra år sedan James Fenimore Coopers Den siste mohikanen gavs ut, och detta uppmärksammas med en intervju med Gunnlög Fur i Vetenskapsradion historia. I intervjun poängteras vilket genomslag romanen fick i sin samtid, och att den för generationer framåt präglat bilden av det stora landet i väster.

Därigenom kan det vara värt att påminna om fyndet som gjordes i Gladhammars kyrka för snart åtta år sedan, av ett exemplar av den första svenska utgåvan från 1828. Fyndet rapporterades i posten "Vilda västern i sockenbiblioteket" och uppmärksammades av två orsaker: att noteringar i boken visade på dess tidiga popularitet, och att den sedermera skänkts till Gladhammars sockenbibliotek av Emil Key. 

En bedagad skönhet: Gladhammars exemplar av Den siste mohikanen.

Noterbart är att Coopers roman, som ett exempel på vikten av att tidigt introducera litteratur för barn i stället för barnböcker, även rekommenderades av Ellen Key i Barnets århundrade, "eftersom äfventyrslusten måste hafva näring och bör erhålla en sund sådan".

En bokägares ansikte

Den databas över kyrkornas böcker som är under uppbyggnad kommer till stor del bestå av namn; namn på författare, boktryckare, bokbindare, präster, klockare, bokläsare och bokägare. Bortsett från enstaka kända ägare eller avporträtterade kyrkoherdar förblir de, i de allra flesta fall, enbart namn utan ansikten.

Tysk bibel från 1729, med Carl Strömboms ägaranteckning från 1880.

Men det finns undantag. I en tysk bibelutgåva, tryckt i Tübingen, och återfunnen i en kyrka i norra Småland finns en ägaranteckning från sent 1800-tal som talar om att boken anskaffats i februari 1880 av "Carl Strömbom född år 1838 den 26 juni".

Anteckningen tycks inte ge mycket ledning. Strömbom är visserligen ett inte alldeles vanligt efternamn, men det har burits av flera olika släkter, och förnamnet Carl är desto vanligare, så initialt tycks möjligheten att identifiera ägaren inte vara så stora, trots det exakt angivna födelsedatumet. I en notering har en senare ägare, civilingenjören Frithiof Rang, lagt till att "Denna bibel har tillhört den bekannte (sic) husägaren Carl Strömbom". Noteringen är daterad i Stockholm i juli 1897 och säger inte mycket mer än att Strömbom vid denna tidpunkt var ett bekant namn i huvudstaden.

Vid en slagning på namnet Carl Strömbom dyker det dock upp ett fotografi i flödet - ett fotografi där det exakta födelsedatumet gör identifieringen vattentät.

På ett signalementsfotografi från Stockholmspolisen, taget 1897, sitter den före detta grosshandlaren och bibelägaren Carl Strömbom (1838-1900). Varför han sitter där framgår inte, men att han betecknas som just "före detta" grosshandlare, och att hans vackra bibel bytt ägare samma år väcker den obekräftade misstanken att han kan ha hamnat på obestånd.

Sannolikt går det att vaska fram mer uppgifter om Carl Strömbom, då han levde i en tid då den enskilda människans liv och verksamhet hade börjat registreras av myndigheterna betydligt mer ingående än tidigare. Men om vi går längre tillbaka i tiden så tjänar fotografiet från Stockholmspolisen även som en påminnelse om att det ofta är i rättsliga källor som den enskilda människan blir mer än ett namn. Vanligen är det först i domstolsinlagor och förhörsprotokoll som 1600-, 1700- och 1800-talets pigor, drängar, daglönare och hantverkare framträder och får konturer. Men det är först med fotografiets genombrott på 1800-talet som den enskilda människan också får ett ansikte.

Cherchez la femme II: bokbinderskan i Kalmar

Titelbladet till andra bandet av Gezeliernas bibelverk (1724).

Gezeliernas bibelverk (1711-1728) ingår i det kyrkliga standardbibliotek av referens- och lånelitteratur som byggdes upp under 1700-talet, och som alla församlingar var ålagda att köpa in. Verket är därmed extremt vanligt i kyrkliga boksamlingar, och den mån de är bevarade i sina originalband är de också till förväxling lika, bundna som de är i enkla skinnband, på sin höjd åtskilda genom variationer i den blindpressade ryggdekoren.

Standardbindning till ett standardverk.

Men till skillnad från exempelvis Confessio fidei (1693) och Karl XII:s bibel, som inte bara trycktes, utan också bands in i Stockholm innan de distribuerades till församlingarna, vittnar bevarade anteckningar om att Gezeliernas bibelverk, liksom andra delar av standardbiblioteket, i hög grad har bundits lokalt på uppdrag av domkapitlen. I det gamla Kalmarstiftet återfinns exempelvis flera kvittenser på betalda inbindningar, direkt inskrivna i volymerna av konsistorienotarie Lars Höök (1698-1759) åren runt 1730. 

Här och där förekommer även kvittenser skrivna direkt av bokbindarna. I ett exemplar av Dryselius kyrkohistoria (1704-1708) i en kyrka i Södermöre återfinns kvittenser underskrivna av Carl Bechstadius (1667-1732), och det är troligt att denne även bundit första volymen av Gezeliernas bibelverk som finns i samma kyrka.

När andra bandet i verket gavs ut i mitten av 1720-talet var det dock en annan person som ansvarade för bindningen, nämligen Carl Bechstadius hustru, vilket framgår  av en blekt och delvis utplånad kvittens: "... såm inlöst bandet til denna boken och betalt till mig 2 daler [silvermynt] ... såm quitteras Brita Beckstadia Calmar d 2 april 1728".

Brita Mauritzdotter Bechstadius egenhändiga kvittens.

Som framgått i en tidigare post är det i sig inte förvånande att återfinna kvinnor i ledande ställning i bokbranschen. Under katolsk tid hade Birgittasystrarnas scriptorium i Vadstena varit ett viktigt centrum för bokframställningen i riket, och en av de första kända bokbindarna i Sverige, verksam i Stockholm under 1500-talets första decennier, hette Karin Ingevaldsdotter. Liksom många av hennes efterföljare var hon änka som tagit  över driften av verkstaden efter sin makes död, men även detta var en roll som förutsatte att hon sedan tidigare varit direkt involverad i arbetet.

Det som gör att Brita Mauritzdotter Beckstadius (f. Friboren, d. 1735) sticker ut med sin kvittens är att hon så tydligt framhäver sitt eget namn, och att det är hon personligen som mottagit betalningen - detta utan att på något sätt hänvisa till sin man, som vid denna tid fortfarande var i livet.

Innan någon djupdykning i samtida källor görs, går det inte att med säkerhet säga vilken position hustru Brita hade som bokbindare i Kalmar. Även om hennes man var i livet var han något till åren kommen, och det är inte alltför långsökt att anta att han med ålderns rätt kan ha överlåtit ansvaret för verksamheten på sin hustru, men det förefaller heller inte alltför otroligt att makarna under sina trettio år som gifta utvecklat ett informellt, men inte desto mindre reellt kompanjonskap.

Referenser

Gunnar Håkansson, Kalmar och kalmarbor under 1600-talet, Kalmar läns fornminnesförening, Kalmar 1944 s. 112

Professor Helanders förfrågan

Ett stående intryck från mitt fältarbete, är att få tycks ha intresserat sig för de boksamlingar som belamrar kyrkvindar och pastorsexpeditioner. Ibland går det att se att någon historiskt intresserad kyrkoherde eller lokal eldsjäl har ordnat och systematiserat samlingarna efter de gamla löpnumren, men det är inte ofta detta händer. Att hitta belägg för att någon utanför den egna församlingsgränsen skulle ha intresserat sig för en kyrkas gamla böcker är långt ovanligare, och som arbetare på fältet har det därför varit lätt att se de kyrkliga boksamlingarna som helt obruten mark.

Vid inventeringen av Fagerhults kyrka återfanns dock ett dokument som visar att denna bild kan behöva korrigeras. I församlingens slitna exemplar av Confessio fidei (1693) låg ett brev till pastorsämbetet i Fagerhult, skrivet i november 1952 av Dick Helander, vid tiden professor i praktisk teologi i Uppsala:

Mycken tack för Edert vänliga brev och för boken. Det var ju intressant att få taga del av den, även om jag egentligen söker den upplaga som kom ut 1593. I denna finnes nämligen märkligt nog i pärmarna ett mycket sällsynt danskt tryck som endast är bevarat i fragment i Danmark.

Det korta brevet visar på ett par intressanta förhållanden. Helander har uppenbarligen känt till att det i Fagerhult funnits ett exemplar av Confessio fidei från originalupplagan, tryckt efter Uppsala möte, och att det i denna volym funnits fragment av ett sällsynt tryck som han velat se - gissningsvis inom ramen för sin forskning. Kunskap om innehållet i Fagerhults boksamling har alltså varit känt i forskarkretsar. 

Församlingen har sedan varit tjänstvillig nog att skicka ett exemplar av boken till Uppsala - förhoppningsvis rekommenderat - men fel upplaga, vilket Helander vänligt påpekar när han returnerar volymen.

Rätt titel, fel utgåva

Detta reser ett antal frågor, som sannolikt aldrig kommer få något tillfredsställande svar:

1.  Genom vilka kanaler hade Helander fått upplysningar om Fagerhults exemplar av originalutgåvan av Confessio fidei? Var det via muntlig förmedling genom kontakter i den kyrkliga världen, eller hade boken nämnts i något vetenskapligt arbete?

2. Vad är det för sällsynt danskt tryck det rör sig om?

3. Var finns Fagerhults exemplar av Confessio fidei 1593 nu? Var det förkommet redan på 50-talet, eller har det försvunnit sedan dess?

4. Är brevet skrivet på den famösa skrivmaskinen?

Uppdatering 2024-01-30: efter att ha konsulterat Fagerhults äldre inventarieförteckningar kan jag konstatera att Confessio fidei inte dyker upp förrän på 1700-talet, och då endast i 1693 års utgåva. Detta tyder på att Helander kan ha varit felinformerad - eller möjligen att det numer sannolikt förkomna exemplaret kan ha ägts av någon av församlingens präster.

En doft av svavel

Att stölder var något som äldre tiders bokägare fruktade, har tidigare uppmärksammats i en post om så kallade tjuvförbannelser. Dessa var vanligen korta texter, gärna på rim, som skulle förmå den långfingrade att tänka sig för både en och två gånger innan han lade vantarna på någon dyrbar bok. De förekommer i första hand i privatägda böcker, och de är vanligen skrivna som varianter på standardfrasen "Den som denna boken stjäl, han fare illa till kropp och själ"

I ett slitet exemplar av 1693 års kyrkohandbok, påträffat i en kyrka i östra Småland, finns dock en variant som är ovanlig, såtillvida att den förekommer i en bok som inte har några spår av att ha varit i privat ägo, utan som med ledning av en samtida ägaranteckning har tillhört en och samma kyrka i stort sett sedan den trycktes. Den bifogade förbannelsen, sannolikt skriven vid mitten av 1700-talet eller något senare, är därtill osedvanligt svavelosande:

"Den som denna boken stjäl, han skall fara en Fanders fäl*, Den som denna boken nappar, han skall fara ut för Helfvetes Trappa Med en Röd Kappa"**

En genomgång av herdaminnena och nyare forskning kring tidigmodern kyrklig kultur, ger visserligen vid handen att 1600- och 1700-talens prästerskap inte räddes att använda grovt språk. Min högst personliga gissning - som saknar varje form av belägg - är dock att detta exemplar av handboken inte har använts av församlingens präst, utan av kantorn, som på detta sätt ville freda ett av sina viktigare arbetsredskap. Misstanken bekräftas inte, men stärks något av att den aktuella kyrkan har ytterligare ett bevarat exemplar av samma handbok, som alltså sannolikt har varit prästens.

*"fäl" = färd; jfr "fälsup" = färdknäpp

** "med röd kappa" = med pryglad rygg, jfr uttrycket "skära ngn en röd kappa" = slå någon blodig

Om unika tryck IV: Mäster Sigfrids felande länk

Det fåtal gånger som almanackor från 1500- och 1600-talen påträffats under inventeringarna i Linköpings och Växjö stift, har det uteslutande rört sig om fragment som återfunnits som makulatur i pärmarna på äldre böcker. Som nämnts i en tidigare post visar detta att bokbindarna har förvärvat obundna, kasserade ark av tryckarna - ark som antingen varit feltryckta eller som av en eller annan anledning blivit förblivit osålda.

I Linköpings stift har ett exemplar av Laurentius Paulinus Gothus almanacka för 1592 påträffats på detta sätt, medan två exemplar av en almanacka för 1614, utgiven av prästen, naturfilosofen och astrologen Sigfridus Aronus Forsius har återfunnits i Växjö stift - båda gångerna som makulatur i den kyrkohandbok som kom ut samma år.

Sigfridus Aronus Forsius: författarporträtt från Then stora prognostica til thet åår Christi MDCXVII, exemplar i Uppsala universitetsbibliotek

När en liten, tunn 1800-talsvolym som påträffades vid inventeringen i en kyrka nära Växjö visade sig innehålla ovikta ark från en gammal almanacka, låg det därför nära till hands att anta att även dessa fragment  ursprungligen utgjort makulatur i pärmarna på en annan bok. Detta bekräftas av att det i samma kyrka finns ett exemplar av just 1614 års handbok, som bundits om i ett likadant band som almanacksfragmenten. När den gamla handboken renoverades någon gång i mitten av 1800-talet, har man alltså sannolikt betraktat de åldriga bladen som en märkvärdighet och tagit dem tillvara och bundit in dem i en egen volym. 

Även här rör det sig om en almanacka av Forsius, men vid en närmare blick på titelbladet visar den sig vara ställd till året M DC XI, alltså 1611, och någon sådan almanacka har tidigare inte varit känd.

Sigfridus Aronus Forsius (d. 1624) levde ett stormigt liv och verkade från 1590-talet fram till sin död som lärare och skolmästare i Estland, som fältpräst under hertig Karls fälttåg i Livland och som församlingspräst i Finland och Stockholm. 1601 deltog han i en geografisk expedition till Torne lappmark och norska ishavskusten, och han förestod under en kort period lärostolen i astronomi vid Uppsala universitet. Men hans liv kantades också av konflikter och skandaler, och hans dåliga ölsinne, grälsjuka och ständiga fylleri är omvittnat. Långa tider stod han utan tjänst, och dedikationerna i hans skrifter vittnar om hans återkommande strävan att blidka befintliga och potentiella patroner.

Den mest framträdande delen av Forsius författarskap är hans årliga almanackor och astrologiska prognostikor - de senare ofta publicerades som bilagor till de förra. Det äldsta bevarade exemplet är en prognostika, tryckt i Lübeck 1605, och i företalet till denna förklarar Forsius att han under lång tid sammanställt liknande arbeten, men att han inte lyckats få dem tryckta. De följande två åren kom heller inga nya utgåvor, eftersom Forsius satt fängslad en längre period, misstänkt för samröre med anhängare till den avsatte kung Sigismund. Senast 1607 inledes dock en kontinuerlig utgivning som kom att fortsätta fram till året före Forsius död, från 1613 förstärkt genom ett kungligt privilegium med ensamrätt att ge ut almanackor i det svenska riket.

Det finns dock luckor i Forsius utgivning. Ingen almanacka finns bevarad för 1612, 1616, 1620 eller för 1622, och fram till nu inte heller för 1611. Vad luckorna beror på kan aldrig slås fast med säkerhet, men gissningsvis har almanackors och årsprognostikors efemära natur spelat in. De var aktuella under ett specifikt år, och när det året gått fanns ingen större anledning att behålla dem. Bevarandegraden för 1500- och 1600-talens almanackor är därför generellt låg. Med största sannolikhet trycktes många kalendariska arbeten runt om i Europa som aldrig noterats i några bibliografier. 

Det är med andra ord fullt möjligt att luckorna i Forsius utgivning helt enkelt handlar om publicerade verk som försvunnit under tidens lopp. Det aktuella fyndet av en hittills okänd utgåva kan tyckas tyda på det.

Referenser

Ahnlund, Nils, "Daniel Hjort", Svensk sägen och hävd: kulturbilder, Geber, Stockholm 1928

Kiiskinen, Terhi, Sigfrid Aronus Forsius, Astronomer and Philosopher of Nature, 2007

Kjellgren, Martin, Taming the Prophets: Astrology, Orthodoxy and the Word of God in Early Modern Sweden, Sekel, Lund 2011

Lindroth, Sten, Paracelsismen i Sverige till 1600-talets mitt, Lychnosbiblioteket, Uppsala 1943

Lindroth, Sten, "Forsius, Sigfridus A", Svenskt biografiskt lexikon bd 16, Stockholm 1964-1966

Pipping, Fredrik Wilhelm, Historiska bidrag till Finlands calendariografi, Finska Litteratursällskapets tryckeri, Helsingfors 1858

Sandblad, Henrik, De eskatologiska föreställningarna i Sverige under reformation och motreformation, Lychnosbiblioteket, Uppsala 1942

Epitafium över en avslutad bokinventering

Den sista bilden från den sista kyrkan som besökts under bokinventeringen i Växjö stift blev närapå ett stilleben över tidens gång, alltings förgänglighet och - för att bli lite prosaisk - svårigheten att hantera den ständigt växande mängden av tryckt text som samlats i kyrkorna under seklens gång. 

På en gammal likbår uppställd på en kyrkvind har någon, sannolikt för mycket länge sedan, slängt upp inaktuellt offentligt tryck i form av statistiska tabeller och riksdagsprotokoll. Bredvid står spadarna redo att gräva ner de multnande blad som tidens tand, fukt och oreglerat klimat bryter ner till grus och klutar, för att parafrasera skalden.

Just dessa trycksaker är kanske inte alldeles nödvändiga att rädda, men under de hittills genomförda bokinventeringarna har sällsynt tryck och handskrifter gång på gång påträffats i liknande tillstånd. Och, tänker jag, i den bästa av världar har kanske arbetet som lagts ner ändå bidragit till att uppmärksamma detta bortglömda kulturarv och outnyttjade källmaterial, och till att åtminstone delar av det kan räddas undan förgängelsen ytterligare några sekel.

Om unika tryck III: Den fromme alkemisten

I en tid då böcker vanligen såldes obundna och begreppet antologi var okänt,  förekom inte sällan att  småskrifter med varierande innehåll bands in i samlingsvolymer. För den som arbetar med äldre boksamlingar utgör denna typ av volymer ett kärt besvär. Ofta är de värdefulla som kunskaps- och bokhistoriska dokument över hur enskilda bokägare kategoriserade och ordnade sina samlingar. Samtidigt tar det tid att gå igenom och katalogisera sådana volymer. När de dyker upp vid inventeringarna krävs därför avvägningar huruvida det är mödan värt att registrera varje titel, och det är lätt hänt att enskilda arbeten förbigås.  

I ett ovanligt rikt prästgårdbibliotek, som efter kyrkoherdens död hamnat i församlingens ägo, hittade jag en ytligt sett oansenlig volym med tyska uppbyggelseskrifter från 1600-talet. Just denna typ av litteratur är rätt vanlig, och av tidsbrist beslöt jag därför att inte dokumentera den i detalj, För att vara säker på att inte missa något väsentligt tog jag dock några snabba bilder av varje titelsida.

Gregor Strigenitz (1548-1603): Rubus ardens, eller "Den brinnande busken", uppbyggelseskrift tryckt i Leipzig 1614

    

När jag sammanställde protokollen från inventeringen bekräftades mitt första intryck. Volymens olika delar hade titlar som Nothwendige und Christliche Betrachtung och Davids und aller Recht-Gläubigen Güldenes Kleinod, för att inte tala om Sonderbare Sonn- und Festags- Wie auch andere Zeit- Leyd- und Freud- Tauff- und Gast- Straff- Buß- und Trost-Predigten. Författarna var också genomgående rättrogna lutherska teologer och prästmän som Christian Chemnitz (1615-1666), Daniel Fiedler (fl. 1665-1688) och Johann Brendel (1610-1693). Skrifterna var lätta att identifiera, och de som inte fanns i LIBRIS gick att hitta via den tyska nationalbibliografin VD 17.

Kort sagt, volymen såg ut att bestå av idel renlärig, luthersk uppbyggelselitteratur av dussintyp. Men i fråga om en titel gick jag bet.

Johann Daniel Mylius Paradeiß Garten, Frankfurt A.M. 1626

Vid en första anblick var det inget som skiljde verket från de övriga. Titeln Paradeiß Garten - Paradisträdgård - återkommer i otaliga uppbyggelseskrifter från 1600-talet, och försäkran att skriften innehåller "många vackra, anderika och nyttiga tröst- och botböner" kunde lika gärna ha ingått i ett verk av Johann Arndt eller någon annan av pietismens tidiga föregångare.

Johann Daniel Mylius (fl. 1585-1631), kopparstick från 1618. Wikimedia Commons.

Men författaren, Johann Daniel Mylius, var varken präst eller predikant. I grunden var han läkare och alkemist, och upphovsman till flera medicinska och alkemiska arbeten som Opus medico-chymicum i tre band (1618-1630), Antidotarium medico-chymicum reformatum (1620), Anatomia Auri och Pharmacopoea Spagyrica (båda publicerade 1628). Men han var även kyrkomusiker, verksam som lutenist i Barfüßerkirche i Frankfurt, och han publicerade 1622 en samling stycken för luta, Thesaurus gratiarum.

Illustration från Johann Daniel Mylius, Opus Medico-Chymicum (1618): schematisk och symbolisk framställning av planeternas och metallernas relation till zodiaktecknen. Wikimedia Commons.

Att en alkemist även kunde syssla med teologi är i sig inget märkligt. Målet för såväl teologen som alkemisten var att nå kunskap om tillvarons gudomliga mysterier, och det var framför allt metoden som skiljde dem åt - exegetiken kontra utforskandet av Guds skapelse via kemiska experiment. Men Mylius hade även studerat teologi och publicerade renodlade teologiska arbeten, som Christliche reformierte Theologia (1621), som syftade till en synkretistisk förening mellan lutheraner och kalvinster. Att han även kan ha författat uppbyggelselitteratur är därmed fullt logiskt.

Problemet är bara att Mylius Paradeiß Garten inte verkar existera i sinnevärlden. Med reservation för att jag inte haft möjlighet att på plats gå igenom några fysiska kataloger, så går titeln inte att hitta, vare sig i VD 17 eller någon tillgänglig digital katalog jag haft möjlighet att konsultera. Statsbiblioteken i Berlin och München har den inte, inte heller Hertzog August Bibliothek i Wolfenbüttel eller universitetsbiblioteket i Frankfurt, som specialiserat sig lokalt tryck - bara för att nämna några av de viktigaste institutionerna för samlingar av äldre tryck i det tyska språkområdet. Och då bör man betänka att jag använt alla tänkbara och otänkbara kombinationer av sökbegrepp och stavningsvariationer - "Paradeisz" kontra "Paradeiss", "vnd" kontra "und" etc.

Tills motsatsen bevisas av någon nitisk bibliotekarie eller bokhistorisk forskare, kan jag därmed inte anta annat än att det exemplar av Johann Daniel Mylius Paradeiß Garten som jag närmast av en slump registrerade i ett prästgårdsbibliotek i Småland, är det enda, numera kända exemplaret av detta arbete.

Referenser:

Mylius, Johann Daniel, Paradeiß Garten Darinnen Viel schöne Geistreiche vnd nutzliche Trost vnd Bußgebet, auß den Büchern deß Alten Testaments Ehrich, In Lob, Ehr, Preiß, vnd Rhum der Grossen Allmächtigen Maiestät vnd Herrligkeit Gottes: Darnach Allen frommen vnnd Trewhertzigen Kindern Gottes, zu eifferiger Lieb, beständiger Hoffnung, Ermahnung zur Buß, Rew vnd Bekehrung von dem sündlichen Leben, zu einem Gottsfürchtigen, seligen vnd heiligen Wandel, Bey diesen jetzo sehr betrübten vnd gefählichen zeiten verfertiget vnd zusamen getragen Durch Iohan. Danielem Mylivm. Zu Franckfurt, Bey Conrad Eifrid zu finden. Im Jahr 1626.

Neumann, Ulrich, "Mylius, Johannes Daniel", NDB 18 (1997)

Rapport från en kyrkvind

Slutrapporten från bokinventeringen i Linköpings stift är nu helt färdigredigerad och har publicerats digitalt av stiftets avdelning för fastigheter och kulturarv under rubriken Rapporter, inventeringar forskning. Direktlänk finns här eller i länklistan intill.

Om unika tryck II: Psalmboken som försvann

Fyndet av en sliten gammal psalmbok i januari 2022 är på sätt och vis typiskt för bokhanteringen inom Svenska kyrkans församlingar. En kyrka har städats, varvid böckerna har packats ner i lådor, flyttats till församlingshemmets vind och glömts bort - mer eller mindre.

Förvaringslösningen ovan är inte ideal om man vill hålla ordning på sitt bibliotek.

Vid inventeringen var det hart när omöjligt att få överblick och gå igenom beståndet i sin helhet på de få timmar jag hade till mitt förfogande, men jag tittade snabbt igenom huvuddelen av kartongerna och dokumenterade de volymer som jag kunde konstatera hade ett kulturhistoriskt värde. Bland dessa återfanns en hårt åtgången volym som snabbt kunde identifieras som en psalmbok från första hälften av 1600-talet.

Illa åtgånget exemplar av Enchiridion. Möss, silverfiskar eller klippdassar tycks ha varit framme.

Enchiridion, utgiven av Petrus Rudbeckius, fick aldrig någon officiell status som psalm- och gudstjänsthandbok. Ändå gavs den ut i minst femton upplagor mellan 1620 och 1643, vilket ger en fingervisning om hur spridd och vanligt förekommande den en gång varit. 

Överlevnadsgraden för denna typ av brukslitteratur är dock försvinnande låg: av den första upplagan från 1620 finns inga kända exemplar bevarade, och vad gäller övriga utgåvor är exemplaren vanligen defekta och skadade. Redan i slutet av 1800-talet kunde Kungliga bibliotekets legendariske överbibliotekarie G.E. Klemming konstatera att Enchiridion är ”så sällsynt i godt skick, att jag tror knappast något felfritt ex. finnes.” Det är därmed möjligt, för att inte säga högst troligt, att det har funnits ännu fler utgåvor som idag är okända.

En särskild utgåva som länge varit försvunnen var den som trycktes 1630-1631 av Kalmars förste boktryckare Christopher Günther. Denne kom sedermera att skapa en lukrativ verksamhet som boktryckare i Linköping, men inledningsvis kantades hans karriär av motgångar. Inte nog med att Günther förlorade sin viktigaste patron och beskyddare när initiativtagaren till inrättandet av tryckeriet, Kalmars superintendent Johannes Rhotovius, hastigt avled i februari 1626; han lyckades även tidigt komma på kant med självaste Axel Oxenstierna.

Günthers onåd var i hög grad självförvållad. 1625 hade han varit i Rostock med fullmakt från rikskanslern att lyfta det kapital som placerats i staden genom en donation till Växjö katedralskola av Anna Trolle (1534-1617), och vars avkastning var tänkt att bekosta medellösa Växjöalumners utlandsstudier. Avsikten var att de 11 000 riksdaler som donerats skulle omplaceras och överföras till Kopparkompaniet, men Günther använde istället fullmakten som givits honom till att plocka ut 200 riksdaler för att bekosta inköpet av sitt tryckeri.

Med få officiella uppdrag och svårt skuldsatt var Günther sannolikt beroende av att publicera verk som bar sig ekonomiskt, och hans kända produktion under tiden i Kalmar bestod till stor del av småtryck, andliga och världsliga visor och predikningar som var lätta att omsätta. I katalogen över hans Kalmarproduktion sticker Enchiridion ut som en av de mer omfattande volymerna, men uppenbarligen har efterfrågan varit tillräckligt stor för att Günther - vare sig det var hans eget förlag eller om uppdraget kom från högre ort - skulle våga sig på att ge ut den på sin egen officin.

Günthers utgåva finns omnämnd i rättegångshandlingar från 1630-talet, men listas inte i Collijns svenska bibliografi. På 1960-talet återfanns dock ett exemplar som en gång tillhört Peter Wieselgren. Boken beskrevs i en artikel av Gösta Engström, bibliotekarie vid Göteborgs universitetsbibliotek, som konstaterade att den ägdes av Wieselgrens ättlingar. Sedan dess har volymen inte kunnat lokaliseras och får tills vidare betraktas som förkommen.

Titelbladet till evangelieboken avslöjar Günther som tryckare, Kalmar som ort, och 1630 som tryckår.

Den volym som återfanns vid inventeringen saknade visserligen flera blad i början, däribland det första titelbladet, men till skillnad från en del andra utgåvor av Enchiridion försåg Günther titelbladen till bokens olika avdelningar med uppgifter om tryckare, tryckort och år, och efter att ha bläddrat fram till evangelieboken kunde jag konstatera att det rörde sig om Günthers utgåva. En skadad och defekt volym förvisso, men också det enda idag kända exemplaret.

Referenser

Anteckning av Klemming i Petrus Johannis Rudbeckius (red.), Enchiridion eller then swenska psalmboken, sampt andra wanligha handböcker: flitigt öffuersedt och corrigerat, Västerås 1627, exemplar i KB.

Collijn, Isak, Sveriges bibliografi 1600-talet, Almqvist & Wiksell, Stockholm 1942-1946

Engström, Gösta, "Petrus Rudbeckius' 'Enchiridion eller then swenska psalmboken' tryckt hos Christopher Günther i Kalmar 1630-1631.", Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen 48, 1961 s. 115-118

Larson, Per, Christopher Günther - boktryckare i Kalmar 1626-1635, Antikvariat Per Larson, Linköping, 2018

Om unika tryck I

Tryckeri: träsnitt av Jost Amman i Hans Sachs, Eygentliche Beschreibung aller Stände auff Erden (1568)

När boktryckarkonsten etablerades i Europa i mitten av 1400-talet, innebar det en revolution på flera plan. För att tala med Benedict Anderson blev tryckta böcker den produkt som inledde "den mekaniska reproduktionens tidsålder". Böcker, pamfletter och flygblad kunde i och med tryckpressen produceras fortare, till en lägre kostnad, vilket svarade mot en efterfrågan som ökat stadigt redan på de handskrivna böckernas tid. 

Den tryckta texten blev därmed, ända från handpressens första tid, en massproducerad handelsvara som snabbt fann nya marknader. Bortsett från smärre avvikelser, huvudsakligen beroende på att boktryck fram till 1800-talets mitt förblev ett utpräglat hantverk, blev också de exemplar av ett enskilt verk som producerades vid ett specifikt tillfälle i stort sett identiska. Exakt samma text, ner till sista bokstaven, kunde läsas av olika personer, vare sig de bodde i Lübeck, Rostock eller Wittenberg - eller i Stockholm för den delen.

Att tala om unika tryck kan därmed tyckas som en självmotsägelse. Visserligen kunde böcker tryckas med avsikt att kompletteras för hand; tidiga prakttryck saknade vanligen anfanger, som istället fick målas dit på samma sätt som i medeltida handskrifter, medan träsnitt ofta var avsedda att handkoloreras. Likafullt var det tryckta råmaterialet detsamma i alla exemplar. 

Vad som däremot kan göra ett specifikt tryck unikt är den låga överlevnadsgraden för äldre böcker och skrifter - alltså böckers olyckliga förmåga att förskingras, förstöras, glömmas bort och försvinna. 

Av allt tryck som producerats i historisk tid - säg från mitten av 1400-talet till början av 1800-talet - är det endast en liten del som bevarats till idag. En gång stora upplagor har genom tidens tand reducerats så att endast ett fåtal exemplar återstår i forskningsbibliotekens gömmor. Andra utgåvor har helt gått förlorade och finns endast omnämnda i andra källor, medan otaliga tryck har försvunnit helt utan att lämna några som helst spår efter sig. De sistnämnda utgör vad Falk Eisermann, chef för inkunabelavdelningen vid Statsbiblioteket i Berlin, med en vitsig blinkning till Marshall McLuhan har kallat för "Gutenberggalaxens mörka materia". 

Och så finns det förstås böcker och skrifter som endast har bevarats i ett enda känt, och därmed unikt exemplar. 

Att unika böcker med jämna mellanrum dyker upp i kyrkliga boksamlingar är läsare av denna blogg på det klara med, men utan undantag har det hittills handlat om att volymerna blir unika genom hur de hanterats och använts, och genom de anteckningar och noteringar som förts i dem. 

Unika tryck är däremot extremt sällsynta; vanligen visar de kyrkliga biblioteken upp en rätt enahanda repertoar av ständigt återkommande titlar. Vid inventeringen i Linköpings stift återfanns inte ett enda tryck som inte katalogiserats, och huvuddelen av de titlar som registrerats under arbetets gång har utan problem kunnat hittas i LIBRIS.

Under den pågående inventeringen i Växjö stift har jag dock vid ett par tillfällen stött på tryck som inte tycks ha bevarats i några andra kända exemplar, och som jag inte kunnat återfinna i de större bibliografierna. Det rör sig om en svensk psalmbok, en tysk uppbyggelseskrift skriven av en vid tiden känd läkare, alkemist och tonsättare, samt en almanacka författad av en av det svenska 1600-talets viktigaste naturfilosofiska författare. I följande poster kommer jag att beskriva vart och ett av dessa fynd och försöka visa på deras kulturhistoriska betydelse.   

Fortsättning följer.

Referenser

Anderson, Benedict, Den föreställda gemenskapen: reflexioner kring nationalismens ursprung och spridning, Daidalos, Göteborg 1993

Eisermann, Falk, "The Gutenberg Galaxy’s Dark Matter: Lost Incunabula, and Ways to Retrieve Them" i Flavia Bruni & Andrew Pettegree (red.), Lost Books: Reconstructing the Print World of Pre-Industrial Europe, Brill, Leiden 2016

Kjellgren, Martin, "Bokmarknadens materialitet. Medierevolution och boklig kultur i 1500-talets Sverige" i Stefan Nyzell & Susan Lindholm (red.), Människor, mening och motstånd: en vänbok till professor Mats Greiff, Malmö universitet, Malmö 2020

Pettegree, Andrew, "The Legion of the Lost. Recovering the Lost Books of Early Modern Europe" i Flavia Bruni & Andrew Pettegree (red.), Lost Books: Reconstructing the Print World of Pre-Industrial Europe, Brill, Leiden 2016

Om de små detaljerna

Hittills har ingen krävt av mig att jag ska ha läst alla de böcker som registrerats under inventeringarna. Det är också för mycket begärt att känna till varje utgåva i detalj när protokoll ska upprättas och bibliografiska uppgifter sättas på pränt. Ofta brukar det räcka att ha koll på titelbladen för att enskilda utgåvor ska kunna identifieras med någorlunda säkerhet.  

Men ibland saknas titelbladen, och ibland är en volym så skadad att identifieringen blir vansklig. Det är därför nödvändigt att ha någorlunda koll på innehållet i åtminstone de vanligast förekommande titlarna för att snabbt kunna identifiera dem. I grunden är detta inte så komplicerat; typografin och den grafiska stilen ändras över tid, och det krävs inte mycket övning innan man kan se om en sida ur en kyrkohandbok kommer från 1693 eller 1772 års upplaga.

I praktiken innebär det att jag bläddrat igenom ett försvarligt antal biblar samt hand- och psalmböcker, och vid det här laget tror jag mig veta hur 1614 års kyrkohandbok ser ut, även om titelblad och företal saknas. 

För en tid sedan stötte jag dock på ett exemplar vid en inventering som gav mig huvudbry. Boken var defekt och stora delar saknades, men att det rörde sig om 1614 års handbok stod klart. Ändå var det något som inte stämde. Den lätt igenkännliga erratalistan som finns i slutet av volymen hade en extra rad som jag aldrig lagt märke till tidigare. 

Lika som bär ...

... och ändå inte: en extra rad har fogats in.

Isak Collijns svenska 1600-talsbibliografi gav ingen ledning, men efter att ha konsulterat ett par kompletta exemplar av handboken kunde jag konstatera att den extra raden inte är direkt ovanlig. Möjligen har det noterats att det finns varianter av just detta tryck någon annanstans i den bibliografiska litteraturen, men själv har jag inte sett några kommentarer, utan har bara kunnat konstatera faktum utifrån mina fynd.  

I sig är det inget konstigt, då boktryck före 1800-talets mitt var ett utpräglat hantverk. Sättning och tryckning skedde för hand, och om ett nytt misstag upptäcktes sedan erratalistan satts samman var det tämligen enkelt att göra en komplettering under pågående tryckning - i synnerhet som misstaget i det här fallet kom efter de övriga i handboken, och den inbördes ordningen i listan alltså inte behövde brytas.

I just det här fallet var det inga större problem att identifiera själva boken, men den lilla variationen visar ändå på komplexiteten i äldre tiders bokhantverk, och att det inte är givet att två exemplar av samma bok är fullt ut identiska. Det är med andra ord av vikt att hålla koll även på de små detaljerna.

För den som är lagd åt det hållet innebär det också att det skulle kunna gå att dela upp i stort sett alla bevarade exemplar av 1614 års handbok i en tidigare och en senare tryckning, med den senare tillagda raden som riktmärke - men riktigt så långt sträcker sig inte ens mitt bibliografiska intresse. Än vill säga.

Om Jonas Magnis bokanteckningar

I två tidigare inlägg har jag skrivit om det unika exemplar av Martin Luthers samlade verk, tryckt i Jena 1570, som dök upp vid inventeringen i Hults kyrka. Boken hade skänkts 1658 "till Testament" och evig åminnelse av Jonas Magni (1582-1659), som var en enkel bondpojke från Hult, men som kommit upp sig i världen och blivit kyrkoherde på Visingsö, och som av Per Brahe d.y. utsetts till prost över Visingsborgs grevskap. Förutom ett gåvobrev finns i boken omfattande självbiografiska anteckningar som ger en unik inblick i hur en svensk 1600-talspräst såg på sig själv och sin gärning, och hur han genom sin gåva manifesterade sin persona för eftervärlden.      

Nu har jag, i decembernumret 2021 av Historisk tidskrift, publicerat en kortare uppsats om fyndet, där jag undersöker volymens bakgrund, och där Jonas Magnis bokanteckningar finns transkriberade i sin helhet och därmed tillgängliggörs för forskning. Om någon händelsevis inte är prenumerant finns den sannolikt att få tag på via ett välförsett bibliotek.

Databas över kyrkornas boksamlingar

Delar av resultatet från bokinventeringen i Linköpings stift har nu gjorts tillgängligt i en databas som byggts upp vid Linköpings universitetsbibliotek, och som går att hitta här:

Databasen är ännu under uppbyggnad, och det går än så länge inte att söka på exempelvis boktitlar. Inte heller har bildmaterialet lagts upp. Men, är man intresserad av att veta vilka kulturhistoriskt intressanta volymer som finns i den lokala församlingens ägo, så är det numera görligt.

Av säkerhetsskäl är alla uppgifter om placering borttagna ur databasen. Att en volym står registrerad på Knäckebröhults kyrka säger alltså inget om var eller ens i vilken byggnad boken finns. Ute i församlingarna hålls potentiellt värdefulla volymer inlåsta, och de exponeras inte annat än i godkända säkerhetsmontrar.

Cherchez la femme

"Sök kvinnan!" Med en kliché, upprepad i otaliga pulpmagasin och kioskdeckare sedan Alexandre Dumas d.ä:s dagar, uppmanar Carina Burman oss att söka efter kvinnan i det förflutna. Ofta är det dock lättare sagt än gjort:

[D]en som studerar äldre tider får ligga i för att ens skymta henne. Män är lättare att hitta. Präster kan vi studera i herdaminnena, adelsmannen genom ättartavlor. Ofta finns matriklar från skola, universitet och nation, militärrullor, tillfällesdikter som den eftersökte skrivit eller mottagit och inte sällan en karriär efter snitslad bana. 

Kvinnan, däremot, får man söka med ljus och lykta.

Om det är någonstans kvinnorna borde vara frånvarande bland kvarlevor från äldre tid, så är det väl bland kyrkornas böcker. Liturgiska handböcker, kyrkbiblar och postillor har varit prästernas domän; koralböcker har varit kantorns eller organistens. Klockaren har ansvarat för vaccinationshandböckerna och sockennämnden för sockenbiblioteket.

Men om man vet var man ska leta så har forna tiders kvinnor lämnat spår också bland kyrkvindarnas bokhögar.

Indirekt finns alltid prästhustrun närvarande. Även om hennes egen röst sällan hörs, så var prästfrun i äldre tider en betydande person med inflytande och ansvar för församlingens väl och ve. Som prästens stöttande hälft bar hon även ett visst ansvar för själavården och undervisningen i socknen.

I tidigare poster har vi bland annat mött Margareta Larsdotter, vid vars död maken Laurentius Laurinus diktade psalmen I himmelen, i himmelen, och den högättade Eleonora Sophia Planting-Gyllenbåga, som var gift med den obotlige bokälskaren Olof Wigius i Gistad. Men under inventeringarna har jag också stött på fall där prästhustrun har skänkt bort makens böcker efter dennes död - som när Karin Jöransdotter, änka efter domprosten, latinpoeten och biskopen electus Petrus Michaelis Ostrogothus (d. 1580), donerade makens exemplar av Ecclesiasticae historiae autores, tryckt i Basel 1557, till katedralskolan i Linköping. Själv har hon inte lämnat någon notis efter sig, men gåvan kvitterades 1604 av dåvarande rektorn, Sylvester Johannis Phrygius (1572-1628).

Sylvester Phrygius kvittens på Karin Jöransdotters bokdonation

En annan bokdonator är "den Hederliga och gudfruktiga matrona Hustru Maria Arvidsdotter" (d. 1668), som "till ett testamente efter sin s. man värdige och vällärde Herr Hans Nilsson Kruuk" (d. 1654), förärade kyrkan dennes exemplar av Luthers stora postilla, tryckt i Basel 1546.

Några motiveringar till varför böckerna donerades ges inte, men i båda dessa fall rörde det sig om stora, påkostade volymer. De representerade därmed också ett ekonomiskt värde som donatorerna knappast kan ha varit okunniga om, och som bör ha tagits med i beräkningen vid gåvans överlämnande.

Det är väl högst osäkert om Karin Jöransdotter och Maria Arvidsdotter själva nyttjat de böcker de donerade. Säkerligen förekom att kvinnor inom prästeståndet fick viss skolning i latin, men detta rörde sig om titlar som i första hand tjänade som stöd för predikan, undervisning och andra exklusivt prästerliga uppgifter. Att böcker brukades av kvinnor finns det dock många belägg för bland kyrkornas bevarade böcker. 

I ett tidigare blogginlägg har jag kunnat lyfta fram Brita Catharina Münchenbergs exemplar av Johan Arndts Sanna kristendom för att visa på den vikt som - åtminstone vid 1700-talets mitt - lades vid prästhustrurs och prästdöttrars läsning och andliga förkovran.

Även bland de privata biblar och psalmböcker som tenderat att hamna i kyrkorna sedan de tjänat ut finns många ägaranteckningar av kvinnor. Dessvärre är dessa anteckningar vanligen kortfattade och ger inte mycket ledning till vilka ägarna en gång var.

En kategori kvinnor som haft stor betydelse för den bokliga kulturen i äldre tid, men som alltför sällan uppmärksammas är de som verkat som bokbindare och tryckare - oftast inte i eget namn, utan i kraft av änkor som tagit över verksamheten efter sina män. I stiftets kyrkor finns sannolikt flera böcker från tidigt 1600-tal som bundits under överinseende av Barbro Hansdotter Böök i Stockholm.

1811 års handbok, tryckt av firma "Ad. Fr. Raams änka".

Men en av de hantverkaränkor som lämnat störst avtryck bland de kyrkliga boksamlingarna är Sara Johanna Raam (1768-1839) i Norrköping. På den officiella utgåvan av 1811 års kyrkohandbok - som återfunnits i 138 exemplar i stiftets kyrkor - står visserligen en anonym "Ad. Fr. Raams änka" angiven som tryckare, men Sara Johanna var i högsta grad entreprenör, tidningsutgivare och affärsman i sin egen rätt. Med tanke på att handboken skulle distribueras till alla kyrkor var uppdraget ett stort åtagande, men sannolikt också en god affär - och en fjäder i hatten med tanke på konkurrensen från tryckerierna i framför allt Stockholm och Uppsala. 

När Sara Johanna tog över firman efter sin man 1802, hade verksamheten länge präglats av bekymmer. Tryckeriet hade varit utarrenderat, och 1798 hade Raam förelagts att vidta åtgärder för att inte mista sitt tryckerimonopol. Hans änka lyckades dock vidmakthålla firmans ställning, även sedan tryckeriet förstörts i en brand samma år som handboken trycktes.

"Utaf undervisning och vana" hade Sara Johanna Raam också skött redaktörskapet för Norrköpings tidningar under sin "aflidne man, boktryckaren Raams sjukliga belägenhet". Därvid hade hon "öfversett allt hvad uti denna tidning införes" och endast nyttjat en "kunnog mans biträde" när texter skulle översättas från tyska, som hon uppenbarligen inte behärskade. Redaktörskapet höll hon sedan fast vid fram till sin död vid 71 års ålder. Hon fortsatte även att ge ut Journal för svensk litteratur fram till 1812, då hon började utgivningen av Journal för fruntimmer.

I sin ovan citerade understreckare om Anna Charlotta von Stapelmohr nämner Carina Burman tillfällesdikterna som en manlig arena. Det är väl inte alldeles rättvist: även kvinnor blev uppvaktade av förhoppningsfulla klienter, men oftast skedde detta i samband med bröllop, då kvinnan inte ensam stod i centrum. Ett exempel på just en sådan bröllopsdikt återfanns i Ingatorps kyrka - ett poem på latin som trycktes inför bröllopet mellan Claes Bengtson Kulehielm och Catharina Grijs 1654.

Men det skrevs också tillfällesdikt vid begravningar. Ett intressant exempel, från Mogata kyrka, är ett inramat ettbladstryck med en uttömmande titel:

Ytterste Äretienst när den Ehreborne Gudfruchtige och Dygdesamma/ nu hoos Gudh ewinnerligh Salige Matrona, Hust. Karin Mårtens Dotter Tzander ... Effter ährebart och Gudeligit Lefwerne i Herranom saligen affsomnade den ... Martii Åhr 1690 och dess Salige Lekamen til sitt Hwilorum uti Mogatha Kyrckiogårdh den ... Maij samma Åhr i förnäm och ansenlig Församlingz närwaro med öflige Ceremonier hederligen beledsagades

Det som gör trycket intressant är att det i all sin enkelhet visar på en samhällsförändring i tiden. Att traktens höga herrar ståtat med förfädernas begravningsvapen i kyrkorummet hade länge varit brukligt, men här har av någon anledning en kvinna ur en ny samhällsklass - stormaktstidens tjänstemannaadel - beretts plats: på bladet omnämns hon som "Den fordom Ehreborne och Wälachtat Herrens Herr Erich Anders Sonz Kongl. May:tz Troo-Tienare och Regementz Skrifware under Östgiöthe infanterie, Efterlåtne Enckia," Sannolikt är bladet det enda bevarade exemplaret av detta tryck, som knappast kan ha getts ut i någon större upplaga.

Begravningsdikt till minne av Karin Mårtensdotter Tzander (d. 1690) i Mogata kyrka.

När 1400-talspoeten François Villon efterlyste forna dagars kvinnor - Flora, Thaïs, Heloïse och Jeanne D'Arc - liknade han dem vid fjolårets snö. Allt förflyktas i Villons värld, även forna kvinnors skönhet, klokskap och helighet. Men likafullt mindes han dem.

Samma sak gäller de forna dagars kvinnor som satt spår i kyrkornas samlingar av böcker och tryck: än finns möjlighet att minnas dem, om dessa spår vårdas och kunskapen om dem odlas. Ty, som en vis professor uttryckt saken: "Historia handlar inte om döda människor, utan om människor som en gång levt". Det är därför vår förbannade skyldighet att så långt möjligt är, söka och tolka spåren också efter svårfunna medmänniskor - även när de döljer sig bland kyrkvindarnas damm.

Uppdatering 2021-06-09: i en tidigare version uppgav jag att Sara Johanna Raam lämnat "ojämförligt" störst avtryck bland hantverkaränkorna, men glömde då (skam till sägandes) helt bort Catharina Johansdotter Höök, som var den som förestod så väl tryckning som bindning av tusentals exemplar av Karl XII:s bibel - alltså ett manufakturarbete i närmast industriell skala. 

Citatet av Sara Johanna Raam återges i G.E. Klemming & J.G. Nordin, Svensk boktryckerihistoria 1483-1883, Norstedt, Stockholm 1883 s. 496-497. Uppgifterna om makens tryckeriverksamhet före 1802 återfinns på s. 263-264.