söndag 18 februari 2018

Arkeologi bland bokhyllorna

Vad betyder böcker som finns där de inte borde finnas?

Redan när jag slår upp bokskåpet i kyrkan på Vikbolandet inser jag att något inte är som det brukar. Kyrkan har visat sig vara i stort sett renons på böcker som brukar finnas i kyrkorum. Där finns en kyrkbibel i 1917 års översättning, några yngre koralböcker och diverse musiktryck - det är allt.

Men i det i övrigt tomma bokskåpet på tornvinden står en liten samling amerikanska böcker som ter sig udda i sammanhanget.

Det är knappast några värdefulla böcker, även om de är rätt sällsynta på svensk botten. Det rör sig om Johnson's New Universal Cyclopaedia utgiven 1875-88 och en amerikansk utåva av Robert Hunters The Encyclopaedic Dictionary från ungefär samma tid. Bland uppslagsverken står också ett exemplar av Robert Youngs bibelkonkordantier, inköpt 1896 i Derby, Connecticut.

Böckernas placering pockar på en förklaring. Någon har uppenbarligen sett till att böckerna förts från USA till Vikbolandet; någon har ställt dem i bokskåpet, där de sannolikt delat plats med författningssamlingar och cirkulärskrivelser. När det övriga innehållet i skåpet rensats ut har någon bestämt att uppslagsverken ska få stå kvar - utom åttonde bandet av Johnsons Cyclopaedia som dessvärre saknas. Kanske har den av misstag följt med i någon gallring.


Att böckerna hör ihop är högst sannolikt, och i flera av dem står en namnteckning: Axel Eberstein. Efter några slagningar på nätet framgår att denne förmodligen är identisk med en svensk som emigrerade till USA i slutet av 1800-talet, blev amerikansk medborgare 1895, men dog i New York redan 1902, trettiofem år gammal. Hur hans böcker har letat sig tillbaka till fäderneslandet och hur de hamnat i just denna kyrka är däremot oklart, även om det är högst troligt att det har funnits släktingar i trakten. Familjen Eberstein är stor, och har många försänkningar i Östergötland.

Som upptäckt betraktat är detta knappast något storartat, och det ekonomiska eller kulturhistoriska värdet i just de här böckerna kan kanske diskuteras. Men böckerna, och den udda placeringen, utgör ett bra exempel på att kartläggningen av kyrkornas böcker inte bara handlar om att fastställa vilka böckerna är - hur gamla de är, vilken kyrko- eller idéhistorisk betydelse de haft eller hur ovanliga de är i sitt slag.

I viss mån handlar det om att tänka som en arkeolog: även det fysiska sammanhanget böckerna ingår i spelar roll och måste tolkas, hur de placerats och varför de har bevarats. Och när något finns där det inte borde finnas, kan det vara tid att börja gräva

måndag 12 februari 2018

Om anteckningars betydelse

Anteckningar i 1820 års skolordning: en källa till svensk undervisningshistoria
Ett exempel på att författningssamlingar, förordningar och kungörelser inte bör slängas rakt av, är ett exemplar av 1820 års skolordning, som återfinns bland böckerna i Dagsbergs kyrka. På titelsidan har någon ansvarig skrivit "Dagsberg och Krokek, för den Schole inrättning som där möjligen framgent kan blifva ..."

I all sin lakonism visar kommentaren att det i början av 1800-talet fanns planer på att inrätta skolor på den svenska landsbygden. Detta i sin tur visar på tydliga länkar mellan de lokala församlingarnas ambitioner för utbildningsväsendet, och den centralt genomdrivna folkskolereformen 1842, något som ofta glöms bort när den svenska skolans historia skrivs. Här är det uppenbarligen en skola, gemensam för socknarna söder och norr om Bråviken i Lösings härad, som har planlagts. Om planerna realiserats innan folkskolereformen drevs igenom är däremot inte klarlagt ännu. 

Planerna på en gemensam skola för Dagsberg på Vikbolandet och Krokek i södra Kolmården, visar också på att det fanns ett nära samarbete mellan socknarna i häradet, och de vittnar om de uppenbarligen täta kontakterna mellan bygderna söder och norr om Bråviken.

söndag 11 februari 2018

"Låt barnen komma till mig"


Prinsessa eller kronbrud vid bondbröllop?
Under inventeringen av en kyrka i norra Östergötland gick jag igenom fem volymer innehållande Christian Scrivers Själeskatt. Det är ett mastodontverk i sex delar med en separat registerdel, tryckt i Norrköping 1723-30, och det framstår som ett pastoralteologiskt standardverk i och med att det är så vanligt - i stort sett varje kyrka jag varit i har en egen uppsättning. När jag kom till registerdelen förväntade jag mig därför inte att hitta något anmärkningvärt.

Men när jag slog upp volymen hittade jag ett par utsökta barnteckningar på främre och bakre försättsbladen: en prinsessa, eller möjligen en kronbrud, i blommig klänning, och en gentleman i vad som skulle kunna tolkas som en officersuniform från cirka 1760-80.

En officer och en gentleman - kanske brudgummen?

Det är lätt att tänka att kyrkornas böcker var något som förvarades i låsta bokskåp och bara togs fram när de användes i gudstjänsten eller som stöd för prästernas undervisning och predikoskrivande. I vilket fall borde de dyrbara volymerna hållits utom räckhåll för barn. Men de här teckningarna säger något annat. Någon gång under senare hälften av 1700-talet har ett barn ritat med bläck på de tomma ytorna i kyrkans böcker.

Vem som gjort det eller varför får vi aldrig veta. Möjligen kan man tänka sig att en mindre nogräknad präst låtit sin dotter (mina fördomar säger mig att motivvalet är en flickas) använda en gammal bok som kanske förlorat i aktualitet för att öva sig i teckning. Det är kanske inte en slump att det är i registerdelen teckningarna återfinns - den användes troligen inte lika flitigt som själva arbetet i sig.

I vilket fall som helst vittnar bilderna om att kyrkans böcker var bruksföremål vars betydelse och användning nådde långt bortom det som boksidornas texter förmedlade. De kan därmed berätta saker om människor som en gång levt - ibland överraskande saker som visar att de inte var så annorlunda jämfört med oss som vi kanske kan tro.

fredag 9 februari 2018

Vem älskar författningssamlingarna?

Säg ordet författningssamling, och kyrkoherdar och kyrkvaktmästare  brukar få något desperat i blicken.

Utförande och bindning kan skifta ...
Svensk författningssamling, och dess föregångare i det så kallade årstrycket, är samlade utgåvor av lagar och förodningar som utfärdats och getts ut i tryckt form. Som myndighet underordnad Kungl. Maj:t var socknarna och församlingarna skyldiga att hålla sockenborna informerade om gällande lagstiftning, och årstryck och författningssamlingar finns därför i stort sett i varje svensk kyrka, samlade från åtminstone mitten av 1700-talet och framåt.

I bästa fall tar de upp hyllmeter efter hyllmeter med plats som kanske kunnat utnyttjas till något bättre. Att säga att de sällan konsulteras är en stark underdrift - de används överhuvudtaget inte och fyller inte längre någon funktion.

I värsta fall har böckerna samlats högvis och blivit liggande sedan årtionden i svårstädade vindsutrymmen, där de kan dra till sig skadedjur och även utgöra en direkt brandfara.

... liksom förvaringen ...
Så, vad ska man göra med dem?

Det enkla svaret är att kasta dem. Även om det bär emot att kasta gamla böcker så kvarstår faktum: det finns inte något som helst ekonomiskt värde i dem, och för den som vill studera materialet så finns det tillgängligt på alla större forskningsbibliotek. Det är alltså på inget sätt unikt eller nödvändigt att bevara.

Men, det kan ändå finnas skäl att behålla dem, och när jag ger råd om hur de ska hanteras är det ett par punkter som återkommer.

1860-talet utgör en gräns. Historiskt förändrades socknens och församlingarnas administrativa roll efter 1863 års kommunreform, och kopplingen mellan staten och kyrkans verksamhet fick en annan karaktär än tidigare.

... och ordningen ...
Trycktekniskt sker också stora förändringar vid denna tid. Boktrycket förenklas och börjar industrialiseras, vilket gör att böcker tryckta efter 1870 generellt inte är av samma bokhistoriska intresse som äldre böcker, i vilket fall inte när de betraktas som enskilda föremål.

En annan gräns är 1830, då bruket med författningssamlingarna formaliserades. Innan dess levererades förordningar i första hand som enskilda häften eller ettbladstryck, och samlandet och bindningen sköttes av församlingarna själva. Det kan alltså finnas skillnader i hur olika församlingar har prioriterat och samlat materialet, något som skulle kunna bli föremål för analys.

... men de finns överallt.
Slutligen är skicket, bindningen, provenienserna och förekomst av anteckningar a och o för hur materialet ska bedömas. Är böckerna vackert bundna - kanske av en lokal bokbindare - höjs det kulturhistoriska värdet avsevärt. Finns det dessutom lösa lappar med noteringar, eller skrivna kommentarer till innehållet som visar på hur förordningarna togs emot och uppfattades, så blir materialet plötsligt levande.

Alltså, när det gäller hanteringen av författningssamlingarna och årstrycket finns det ett par principer att gå efter: 

- Finns det plats och möjlighet att behålla dem, gör det.
- Sträva efter att behålla det äldre materialet, med 1870 eller 1830 som riktpunkter.
- Material som behålls bör ordnas, företrädelsevis kronologiskt.
- Är materialet skadat av fukt, mögel och ohyra, släng det.

Men, innan det slängs bör materialet grovförtecknas, för att dokumentera vad som en gång har förvarats i kyrkorna. Volymerna behöver också kontrolleras för att se om anteckningar eller lösa blad gömmer sig i volymerna. Det är inte alldeles lyckat att låta unik, handskrivet material gå upp i rök, bara för att författningssamlingarna ger församlingarna huvudbry.

tisdag 6 februari 2018

Böcker ur glömskan

Cirkulärskrivelser, buntade och möjligen olästa sedan 200 år

Kyrkorna ruvar på hemligheter: på kyrkvindar och i tornrum förvaras hyllmeter efter hyllmeter med böcker som samlats sedan århundraden: biblar och missalen, psalm- och koralböcker, katekeser och uppbyggelseskrifter - men också förordningar och kungörelser som lästes upp från predikstolarna, medicinska handböcker (eftersom en god herrens tjänare också hade ansvar för sin församlings lekamliga väl), ekonomisk litteratur och skrifter om hushållning och naturfilosofi. Ofta återfinns rester av de gamla sockenbiblioteken i kyrkorna, de institutioner som under 1900-talet skulle utvecklas till dagens kommun- och folkbibliotek. På kyrkvindarna döljer sig alltså material som visar på kyrkans absolut centrala roll i äldre tiders kultur- och samhällsliv, och som är viktiga källor till den svenska kyrko-, idé- och undervisningshistorien.

Att det finns material är alltså klart, men exakt vad som gömmer sig i kyrkorna är däremot till stora delar okänt. Det råder också stor osäkerhet om hur samlingarna ska hanteras. Ofta ligger böckerna i travar till ingens nytta och glädje, för att sakta brytas ner av fukt, mögelangrepp och skadedjur.

Nu har projektet Kyrkornas böcker inletts i Linköpings stift, ett projekt som syftar till att inventera kyrkorna och ge riktlinjer till församlingarna om hur boksamlingarna ska tas tillvara och tillgängliggöras på bästa sätt. Liknande projekt har tidigare genomförts i Skara och Strängnäs stift av bokkonservator Fanny Stenback. Nu är det alltså Linköpings tur, där jag ansvarar för förarbetet och själva inventeringen. Till viss del kommer jag att bygga vidare på de principer som Stenback utarbetat i samarbete med referensgrupperna för de tidigare projekten. Skillnaden är att jag i första hand kommer jag att anlägga bok- och idéhistoriska perspektiv i mitt arbete; fokus kommer att ligga på provenienser och kartläggning av samlingarnas karaktär och uppbyggnad. Ambitionen är att jag därigenom ska kunna åskådliggöra böckernas betydelse som kulturhistoriska artefakter.

Tanken är att jag i denna blogg kontinuerligt ska presentera fynd från inventeringarna och dra fram böckerna ur glömskan och dammet, för att därigenom påminna oss om de människor som en gång har levat, och om vad som format deras verklighet och föreställningsvärldar.