måndag 30 december 2019

224 kyrkor ...

... och ett antal genomsökta pastoratsarkiv senare är projektet Kyrkornas böcker formellt avslutat. Nu återstår bara att få klart de sista protokollen och göra en sammanställning över inventeringen av dryga 2,7 hyllkilometer böcker i sin helhet. Men under det kommande året kommer jag att fortsätta att arbeta med att följa upp resultatet i församlingarna och i stiftet, och eftersom förmedling av det bokliga kulturarvet kommer att vara en del i min tjänst, blir det sannolikt fler inlägg här även under det kommande året.


fredag 27 december 2019

"Som ett rytande lejon"

Erland Dryselius kyrkohistoria, med bevarat författarporträtt
Ibland dyker märkliga historier upp på de mest oväntade ställen.

Den centralisering av det svenska kyrkolivet som drevs igenom under det karolinska enväldets tid i slutet av 1600-talet, har också gett avtryck bland kyrkornas boksamlingar. Från 1687, då den nya kyrkolagen trycktes och distribuerades bland församlingarna, uppvisar de kyrkliga böckerna en slående enhetlighet. Under de följande åren utkom ett antal titlar som ännu idag finns bevarade nästan överallt. 1693 kom den reviderade kyrkohandboken, och samma år – lagom till hundraårsjubileet – kom en nyutgåva av Confessio fidei, den tryckta versionen av Uppsala mötes beslut. 1697 trycktes den stora koralpsalmboken, och efter många turer och år av utredningsarbete trycktes Karl XII:s bibel 1703, för att på kungligt påbud köpas in successivt av församlingarna under de följande åren. I Gistads exemplar har Olof Wigius utifrån gamla räkenskaper dokumenterat den långdragna processen med avbetalningar för själva bibeln och för bindningen, fram till den slutliga leveransen, som i vissa fall inte skedde förrän 1706 eller ännu senare.

Som en pendang till den stora kyrkobibeln lyckades antikvarien Johan Peringskiöld sälja in sitt monumentala arbete En book af menniskiones slächt, och Jesu Christi börd eller Bibliskt Slächt-Register till höga överheten – så till den grad att församlingarna genom en kunglig förordning ålades att köpa in den. Gezeliernas bibelverk var en kommenterad bibelutgåva, utarbetad på uppdrag av Karl XI av tre generationer biskopar i Åbo och Borgå – far, son och sonson Gezelius, som praktiskt nog hette Johannes alla tre. Arbetet gavs ut i sex delar 1711-1728, och det återfinns i stort sett i varje församling, fördelat på tre band i folioformat.

Till detta karolinska standardbibliotek, sällar sig också två kyrkohistoriska arbeten som gavs ut parallellt under 1700-talets första årtionde: Haquin Spegels Then Swenska Kyrkio Historian (1707-1708) och Erland Dryselius Kort och Enfaldig Kyrckio-Historia (1704-1708). Någon tydlig uppgift om hur dessa böcker distribuerades till församlingarna har jag ännu inte stött på. I Gistads exemplar av Spegels kyrkohistoria anges att boken köpts in efter ”Högwördige Herr Biskopens tillåtelse”, men vad det i praktiken innebar framgår inte. Förekomsten av just dessa titlar i de kyrkliga boksamlingarna är i vilket fall så frekvent att det inte kan röra sig om en slump: inköpen måste ha, om inte anbefallts, så åtminstone sanktionerats från högre ort.

Några större avtryck har dessa två kyrkohistoriska verk inte lämnat. Sten Lindroth omnämner Spegels arbete i sin svenska lärdomshistoria, men betecknar det som ”en ganska torftig kyrkohistoria” som till största delen var utformad som en enkel biskopskrönika. Dryselius nämns knappast alls av Lindroth, annat än när han i förbigående beskrivs som ”fint bildad” och som en av de ”vänliga präster” som bistod Christoffer Polhem under hans utbildning.

Dessa två kyrkohistoriska verk tycks alltså inte vara av något större intresse, annat än som vittnesbörd över vad enväldets prästerskap förväntades läsa och använda till sin och sina församlingars förkovran. Vanligen brukar jag bara notera när de dyker upp under inventeringarna, kategorisera dem som kulturhistoriskt intressanta objekt, men inte ägna dem någon större uppmärksamhet.

Under den gångna senhösten dök det dock upp ett exemplar i Grebo kyrka som hade en betydligt intressantare historia att berätta.

Det första som slog mig var att Dryselius och Spegels arbeten hade bundits samman i en volym, vilket jag aldrig sett tidigare. Bandet var samtida, vilket tyder på att de ansvariga i församlingen från första början betraktat böckerna som kompletterande titlar, och som delar av ett större helt. Men det som visade sig vara verkligt unikt med volymen var en längre anteckning som återfanns på de blanka sidorna i slutet. Texten är svårtydd, och sista sidan saknas, men rubriken har en air av nutida sensationspress: ”Sannfärdig berättelse huru Satan sökte att få fatt en slaktarskrivare i Stockholm Anno 1710. d. 11 Nov. benämnd Digrel”.

Redogörelse för slaktarskrivaren Digrels möte med
djävulen på Stockholms gator en höstnatt 1710
I sin detaljrikedom är det uppenbart att texten är en avskrift. Förlagan är med största sannolikhet ett flygblad eller ettbladstryck från början av 1710-talet. Med andra ord hör den till en genre som växt fram och blivit en storsäljare under reformationstiden.

Flygbladen – på tyska Flugschriften – utgjordes av kortfattade redogörelser om mer eller mindre sensationella händelser som trycktes i stora upplagor och såldes för en billig penning. Ofta fanns en moralisk eller konfessionell tendens, och flygbladen bidrog i hög grad till att röra upp de apokalyptiska stämningar som präglade hela epoken. Berättelser om besynnerliga järtecken, jordbävningar, häxsabbater och häxprocesser, gärna illustrerade av suggestiva bilder, spädde på föreställningar om att världen stod inför sin sista stora omvälvning, och att djävulen gick omkring bland människorna ”som ett rytande lejon” för att finna själar att sluka. Som det stod skrivet i Uppenbarelseboken, ”hans raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort.”

Exempel på flygblad: Lejonet från Norden kommer till den kristna kyrkans undsättning, 
rustad till strid mot Uppenbarelsebokens sjuhövdade drake: Gustav II Adolfs intervention 
i Trettioåriga kriget, framställd i symbolisk form med apokalyptiska övertoner på tyskt 
flygblad från 1630. 
Berättelsen om den lindrigt nyktre slaktarskrivaren Digrel, som så när hamnat i den ondes klor kan tyckas sen i sammanhanget. Spridningen av flygblad av denna typ hade nått sin kulmen under trettioåriga kriget, och deras storhetstid låg därmed flera decennier bakåt i tiden. Vi tänker oss gärna hur 1700-talet bryter in med ordning, förnuft och rationalitet, och att flygbladen snabbt ersatts med betydligt nyktrare och torrare nyhetsblad, tidningar och politiska pamfletter. Men då bör vi ha klart för oss att de stora trolldomsprocesserna ebbat ut bara ett trettiotal år tidigare, och att det ända fram till 1730-talet förekom fällande domar för trolldomsbrott. Det rationella 1700-talet är i hög grad en efterhandskonstruktion, och en betydligt mer mångfacetterad historia än vad eftervärlden inbillat sig.

I spåren av det Stora nordiska kriget och pesten som slog till en sista gång i Sverige just 1710, ser vi också hur de apokalyptiska stämningarna åter grep omkring sig. Det är troligen i det sammanhanget vi ska se på berättelsen om Digrels nattliga odyssé genom det pestdrabbade Stockholm, med djävulen och änglarna som slåss om hans själ.

Författaren till flygbladet – som jag dessvärre inte kunnat återfinna i någon bibliografi – har alldeles uppenbart lokalkännedom. Krogen Södra kvarnhuskällaren låg mycket riktigt vid Drottning Kristinas sluss; apoteket Enhörningen låg vid Götgatsbacken, och backarna kring Mariakyrkan och Besvärsgatan (del av nuvarande Brännkyrkagatan) finns med som geografiska riktmärken i berättelsen. Även pestkyrkogården vid nuvarande Grindshagen nämns.

Kvarnhuset vid Drottning Kristinas sluss: kopparstick från 
omkring 1650 av Wolfgang Hartmann, från Wikipedia.
Vi får även en kort inblick i det sociala livet i Digrels umgängeskretsar, där han satt och drack med slaktaren och fiskmånglaren på vinkällaren; han var god vän med den avlidne klockaren i Mariakyrkan, och han hade sillpackare till grannar. Vi får veta att hans hustru och barn var döda – kanske hade de dött i pesten tidigare under året – och att de låg begravda på Katarina kyrkogård. Det avslöjas också att det drevs krog i Sockenstugan vid Mariakyrkan.

Vad som däremot inte framgår är varför någon i Grebo – möjligen någon av kyrkoherdarna Gudmund Chryselius eller Samuel Johannis Follin – fann historien tillräckligt intressant för att skriva av den, och varför det gjordes just i volymen med Dryselius och Spegels kyrkohistoriska arbeten. Kopplingen till böckernas ämne får nog sägas vara minimal. Möjligen är förklaringen så enkel att nedtecknaren bara tog det tomma papper som för tillfället fanns till hands, och som kunde undvaras.


Transkription:
San färdig berättelse huru Sathan sökte at få fat en slachtarskrifware i Stockholm Anno 1710. d. 11 Nov. benämnd Digrel

Dhen 11 Nov. 1710 om aftonen då Digrel suttet på Södra Qwarnhus källaren i sälskap med slachtaren Lars Larsson och fisk kiöparen Erik Josephs son, hwilken han til fölie intet hint åtwänta, gångandes därifrån kl. 10. ämnandes sig hem därest han är boende uti S:ta Catharina församling, litet [led]sagad aff källare Gossen öfwer Broerne in til Södermalms torg, emedan han war något druckin. På torget komm en man med honom i fölie, lik til skenet och åthäfwor som des gambla wän och broder Klockaren i S:ta Maria Nicla.. Bruse, gifwer sig i tahl med honom, och biuder honom til sockenstugan på en sup brännewijn (Sockenstugan är et stort huus, på sudwästre hörnet aff S. Marie kyrkiogård wed bastuen därest hålles skänkeri) hwar til han i begynnelsen intet stort nekade. Men när han begynte efftertä[n]kia at Klockaren för 8. Dagar sedan war belffuen död och begraffwen, såg han noga på denna Mannen, bliffwande warse han[s] oskaplige fötter, huilka war lika som långe tuppespårar på hälarne. då tänkte han åkalla Gud, men kunde intet få något måhl fram. detta är passerat emellan torget och Apoteket Enhörningen, då den Onde Brusen fört honom öfwer sielffa backen som är wed S. Maria, och så öfwer beswärs gatan, sedermera på S. Catharina Kyrkiogård, och sat honom på en lijk sten hwarest Digrels Hustru och barn liggia begrafne, därest begynte den onde påminna honom, huru ofta han sin siäl til honom genom eder upofrat, upräknandes alla hans begågne synder ifrån barndomen, dem Digrel wedkändes, fast de största delen bortglömbde woro, berättandes och något annat därhoos som Digrel ännu icke uppenbara welat, säjade ytterligare, du är nu mig til hörig: din siäl och så ofta mig i wåld geffwen, ty måste du hedan effter wara mig lydig. den andre kunde icke framföra något ord, utan suckade til Gud. Sedan har han fört honom hem til hans port, fråga[n]des om han icke wille wara sig lydig, den andre kunde ej eller då något tahla, utan suckade til Gud. Hwarpå den onde slaget honom emot planket så at silpackarna som bodde gent emot har hört bulret och donet där öffwer, samt mehra wäsende som den onde med honom haffwer. Sedermehra har han fört honom til Fatburssiön på en smal gångespång, som är på ändan aff samma siö, därest många orena andar stannat omkring och stat hään, att han waret lutade til falle i dyen; Men nu lika hwit, som hade tet ware en Guds ängel her gåt jämte spången på watnet, hållet honom i handen och sagt, fruckte tig intet därpå är han förder uti, och öffwer åtskillige där wed belägne til gårdar, därest han ej eller, som wed spången, han elliest aldrig til förne waret, men wiste än wäl beskriffwa desse platzer, plank, portar huus och lusthus med mehra. Hwad f… han sedan fört honom i Pestgraffen på Garshagen därest de fattige döde begraffwas, hwarest han med … [slut på manuskriptet]

Litteratur
Sten Lindroth, Svensk lärdomshistoria 2 Stormaktstiden, Norstedt, Stockholm, 1975
Per-Gunnar Ottosson, "Ett faderligt ris och barnaaga: om synen på pest och pestbekämpning i andlig litteratur under reformations- och stormaktstid", Lychnos 1992
Bodil E. B. Persson, Pestens gåta: farsoter i det tidiga 1700-talets Skåne, Nordic Academic Press, Lund, 2001
Magnus Västerbro, Pestens år: döden i Stockholm 1710, Historiska media, Lund, 2017 - en välskriven och medryckande skildring av Stockholm under Sveriges sista stora pestepidemi, skriven helt utan vetenskapliga ambitioner, men väl förankrad i tillgängliga källor och i tidigare forskning