Om kyrkbiblar och bibelläsning

Under arbetet med inventeringarna är det inte utan att en viss avtrubbning infinner sig vid mötet med ännu en Karl XII-bibel. För trots volymernas imponerande storlek och tyngd så går det inte att komma ifrån att de är extremt vanliga i kyrkorna. I stort sett varje dag jag är ute och gör mina fältstudier dyker det upp ett eller flera exemplar, vårdade, renoverade och utställda, medan andra, enligt min bedömning intressantare böcker försummats.

Åh nej, inte en Karl XII-bibel till...

Men även om biblarna inte alltid är så intressanta som enskilda objekt, så vittnar de om ett på alla sätt makalöst projekt: med början 1703 skulle alla svenska församlingar förses med en praktbibel, och även om de som alla samtida böcker är bundna för hand, och varje exemplar därför är unikt, så uppvisar de en slående enhetlighet i utförandet. De är bundna i svartbrunt läder, ofta med förgyllda dekor runt binden, och på pärmen finns nästan undantagslöst kungens monogram. Även spännena är enhetligt utförda, prydda av en kunglig krona.

Vittnesbörd om bibelbruk

Samtidigt är det lätt att bli lurad av de stora kyrkbiblarnas nuvarande funktion, när Karl XII-biblarnas kulturhistoriska värde ska bedömas. Idag när vi möter stora biblar i kyrkorummen så har de ofta en dekorativ eller symbolisk funktion. De blir inte lästa så ofta - vilket inte är så konstigt, eftersom de flesta kyrkbiblar är i 1917 års översättning. Men även om Karl XII-biblarna självklart också var gjorda för att synas, och därmed för att synliggöra Ordet i gudstjänsterna, så var de även bruksföremål på ett sätt som vi kan ha svårt att föreställa oss.

I ett exemplar av 1703 års bibel har jag hittat följande anteckning:

"In nomine Dni ac Salvatori nostri Jesu Christi, Amen!/A:o 1722 d 4 septr. war en Tijsdag, begyntes den Heliga Bibel å nyo att i böönestunderna upläsas och förklaras, då han i sex åhr och 4 måhnader ifrån begynnelsen till änden upläsen är. Gud för frälsarens Jesu Christi skuld förläne oss sin Heliga andes nåd./Johannes Hedenius P & P."

De korta meningarna vittnar om att bibeln lästes i kyrkan, inte bara i samband med söndagarnas huvudgudstjänster, utan i vardagsgudstjänster eller "bönestunder". I detta fall visar det också på en praxis med systematisk läsning av hela bibeln, från början till slut, med utläggningar om textens innebörd - alltså inte regelrätta predikningar, utan kanske snarare något som svagt påminner om senare tiders bibelstudier.

Självklart går det inte att dra några slutsatser om folkligt fromhetsliv med ledning av denna korta notering, men den visar på en pastoral ambition att tillgängliggöra och förklara bibelordet för församlingen, och på en aspekt av kyrkligt liv på 1700-talet som kanske inte är så känd.