Om staten och det kyrkliga kulturavet

I en ledarartikel i Svenska Dagbladet argumenterar Maria Ludvigsson för att alla statliga bidrag till religiösa samfund ska dras in. Bakgrunden är en utredning som föreslår åtgärder för att statens resurser inte ska gå till odemokratiska verksamheter och göda extremistiska miljöer, men Ludvigsson driver alltså argumentationen längre och vill se en radikal förändring.

I Svenska kyrkans fall skulle det innebära att även medel avsedda att vårda det kyrkliga kulturarvet skulle försvinna: "Frikoppla även Svenska kyrkan helt från statskassan", skriver Ludvigsson, "och låt de krafter som gillar och värnar henne ta ansvar för både innehåll och byggnader."

Jag kan tycka att argumentationen är sympatisk. Det finns en poäng med att föreningslivet och det civila samhället lever och verkar utan en statlig överrock i form av ekonomiska bidrag (i kyrkans fall kunde det också finnas också en poäng att helt frikoppla henne från det partipolitiska inflytandet, men det är en fråga som inte ska diskuteras i denna blogg).

Men när det gäller kulturarvet blir det lite mer komplicerat. Hade kyrkan kunnat handskas hur som helst med sina byggnader, inventarier och inte minst boksamlingar, så hade det varit en sak. Men nu finns det ett i lag reglerat uppdrag att bevara de föremål och byggnader som kyrkan förvaltar - materiella ting som kan berätta om den absolut centrala roll kyrkan spelat i det som vi idag kallar Sverige i drygt ett millennium. Till detta kommer uppdraget att tillgängliggöra materialet för såväl forskning som allmänhet.

Visst går det att som Ludvigsson hävda att "svenska kyrkan är rik, det är inte pengarna som saknas i hennes fall". Men det ekonomiska utrymmet krymper med sjunkande medlemstal, samtidigt som de antikvariska behoven växer - behov som aldrig kommer att höra till den kyrkliga kärnverksamheten. Risken med att ta bort den statliga kompensationen är att det antikvariska uppdraget skulle prioriteras bort. I förlängningen skulle det innebära att ovärderliga spår av det förflutna skattar åt förgängelsen, och att både kyrkan och samhället i stort gjorde sig kulturellt urarva.

Bevarat under ytan

Hebreisk text framträder under den trasiga ryggen på en samlingsvolym med Johannes Brenz homilier.

Även om äldre böcker nästan alltid är svårt märkta av långvarigt bruk så kan det tyckas förvånande att de ändå har bevarats intakta i så stor utsträckning som de faktiskt gjort.

Men papper gjort på lump tål betydligt större påfrestningar än vad många tror, och det hantverk som äldre tiders bokbindare bemästrade var ämnat att skydda och bevara texter under lång tid. Intressant nog skyddar och bevarar de ibland material på ett sätt som tryckarna och bokbindarna inte hade  tänkt sig.

Att medeltida pegamentmanuskript slaktades i samband med den svenska reformationen och användes som omslag till räkenskaper är väl känt; för tjugofem år sedan var dessa återupptäckta spillror av de medeltida biblioteken föremål för en uppmärksammad utställning på Medeltidsmuseet i Stockholm. Men att makulatur från äldre böcker också användes när nytryckta böcker skulle bindas är mindre känt. I motsats till pergamentomslagen är det materialet heller inte synligt under läderband och försättsblad.

Däremot kan det blottläggas om banden är skadade - som i fallet ovan som jag hittade vid inventeringen av ett kyrkoarkiv i södra Östergötland. På ett praktfullt, men illa åtgånget exemplar med predikningar av den inflytelserike tyske teologen Johannes Brenz har ryggen lossnat och blottlagt små fragment av handskriven hebreisk text, omsorgsfullt fästa mellan binden.

Eftersom boken saknar titelblad är det svårt att identifiera upplagan, men den är troligen tryckt och bunden någonstans i Tyskland under andra hälften av 1500-talet - bandet är ett typiskt renässansband med blindtrycksdekor. Av någon anledning har bokbindaren haft tillgång till ett hebreiskt manuskript som inte ansetts värt att ta till vara, och som har fått tjäna som makulatur för att ge ryggen stadga.

Vad där står? Inte den blekaste, eftersom mina kunskaper i hebreiska är mer eller mindre obefintliga. Men, den som kan läsa hebreiska borde kunna avkoda något och kanske identifiera vad det rör sig om för text.

Om böckers värde

Karta över Pauli resor i Heinrich Büntings Itinerarium sacrae scripturae, Magdeburg 1585

I veckans avsnitt av Antikrundan (ca 31,50 minuter in i programmet) värderades ett litet fuktfläckigt häfte med Olof Toréns brev till Carl von Linné i fransk översättning, tryckt 1771. I inslaget berättar Torgny Schunnesson om häftets historia och sätter ett värde på mellan 20 och 25 000 kronor.

Sekvensen gör det lätt att tro att det ligger pengar i äldre böcker. Och det kan det absolut göra - om det är rätt böcker vill säga. Vetenskap och naturfilosofi är eftertraktat bland boksamlarna, liksom kända atlaser. Den som till äventyrs sitter på ett handkolorerat exemplar av Maria Sibylla Merians entomologiska mästerverk Metamorphosis från 1705 skulle kunna göra sig ekonomiskt oberoende för resten av livet. Bara ett utskuret kopparstick ur rätt verk kan vara värt en mindre förmögenhet, något som har utnyttjats av förslagna boktjuvar och mindre nogräknade auktionsfirmor.

Men för att göra pengar på böcker måste man veta vad man letar efter. För varje dyrgrip finns tusen och åter tusen volymer som inte har något värde alls i ekonomiska termer; för den typ av kyrkliga böcker som jag arbetar med är marknaden minst sagt begränsad, för att inte säga stendöd. I Antikmagasinets avsnitt om böcker omtalas visserligen en Karl XII-bibel som såldes på auktion för omkring 35 000 kronor - men det var ett välbevarat exemplar med dokumenterad proveniens knuten till släkten Ramel. De gamla kyrkbiblarna skulle knappast kunna säljas för mer än några tusenlappar styck. Med tanke på hur mycket de väger är det inget bra kilopris.

En hel Gustav Vasabibel i originalband skulle möjligen kunna nå högre i budgivningen, men det är sällan de är kompletta när de dyker upp, och ofta har de renoverats och bundits om ganska hårdhänt.

Det är också endast i teorin kyrkornas böcker har något ekonomiskt värde alls. Det är bra att få ett värde för att få ordning på försäkringarna, men om församlingarna skulle försöka sig på att avyttra sina böcker skulle de snart upptäcka att den ekonomiska vinsten är försumbar.

Brynolf Mikaelssons valspråk på titelbladet till Itinerarium sacrae scripturae.

Den teoretiskt sett dyraste bok jag hittills sett är en tysk utgåva från 1585 av Heinrich Büntings Itinerarium sacrae scripturae - en resebok till det heliga landet och en bestseller i sin tid. Den har en gång ägts av en Brynolf Mikaelsson från Söderköping, som på titelbladet skrivit ett fromt valspråk: Brabeion meum manet sempiternum - "min segerkrans varar evinnerligen". Men, bokens skick är sådant att värdet knappast täcker kostnaden för att konservera den, vilket bör göras om den alls ska bevaras över nästa sekelskifte.

Värdet i de böcker jag arbetar med är med andra ord inte det ekonomiska, utan det kulturhistoriska. Här talar vi om betydligt högre valörer, eftersom materialet i många fall är oersättligt genom hur det hanterats, använts och samlats under århundraden.

Och även här kan man överraskas. Det är inte säkert att en komplett uppsättning av Gezeliernas bibelverk från tidigt 1700-tal ska tillmätas något högre värde, även om de är stora, maffiga, grafiska mästerverk och vackert inbundna. De finns nämligen överallt och ingick i församlingarnas standardbibliotek. En liten oansenlig läkarbok från tidigt 1800-tal kan värderas betydligt högre, eftersom den säger oss något om att kyrkornas och prästerskapets pastorala roll sträckte sig bortom omsorgen om sockenborna andliga väl. När den dessutom, som i ett fall jag sett, innehåller handskrivna recept på kurer mot pest och lungsot, så ger den oss en nyckel till en tankevärld i brytpunkten mellan äldre praktiker och den moderna medicinens framväxt under 1800-talet.