Från katolsk tid

I den ännu inte publicerade slutrapporten över bokinventeringen i Linköpings stift, slår jag fast att det finns ytterligt få spår av förreformatoriskt tryck i de genomgångna boksamlingarna. Bortsett från ett exemplar av heliga Birgittas uppenbarelser, beställt av Vadstena kloster och tryckt i Lübeck 1492, finns inget bevarat medeltida svenskt tryck i Linköpings stifts kyrkor. Typiskt nog har just denna Birgittavolym inte någon som helst samtida koppling till den kyrka där den idag förvaras. De äldsta svenska trycken som registrerats är alltså utpräglat evangeliska och utgörs av Gustav Vasas bibel från 1541 samt enstaka exemplar av 1548 års mässbok och kyrkohandbok.

Tills nyligen hade heller inga förreformatoriska tryck dykt upp i Växjö stift, men vid inventeringen i Stenberga kyrka återfanns ett fragment av ett medeltida missale, inlagt mellan boksidorna på en 1800-talsvolym med cirkulärskrivelser från Växjö domkapitel. 

Med lite efterforskningar och benäget bistånd av docent Peter Sjökvist vid Carolina Rediviva, visade sig fragmentet komma från andraupplagan av Missale Upsalense. Detta missale, avsett att användas i kyrkorna i ärkestiftet, trycktes 1513 av boktryckaren Jacob Wolff von Pforzheim i Basel på direkt uppdrag av Uppsala domkapitel.

 

Fragment från canon missae i Missale Upsalense (1513), communiodelen: högst upp bönen som följer efter att celebranten kommunicerat i de båda gestalterna bröd och vin: "Corpus tuum domine quod sumpsi: & sanguis quem potavi adhereat visceribus meis: et presta: ut ibi non remaneat peccati macula ubi tua sancta intraverunt sacramenta: Christe deus noster. Amen."

Fragmentet kommer från canon missae, alltså den eukaristiska bönen. Denna sekvens hörde till de flitigast använda och saknas i flera av de bevarade exemplaren av Missale Upsalense. Sannolikt beror detta på att sidorna slitits av flerårigt dagligt bruk, men i vissa fall kan det möjligen ha att göra med att man efter reformationen, när missalet inte längre användes, har slaktat volymerna på jakt efter pergament. Missalet finns nämligen tryckt på både pergament och papper, men även i pappersexemplaren har canon missae-sekvensen vanligen tryckts på pergamentark.

Det återfunna fragmentet är dock av papper, vilket antingen kan bero på att det funnits okända exemplar av missalet som tryckts helt på papper, eller att det rör sig om ett provtryck som har bevarats som makulatur i en annan volym.

Flera faktorer talar för det senare: för det första har ett missale avsett för ärkestiftet knappast använts i en landsortskyrka i Växjö stift. Fragmentet har alltså sannolikt kommit till Stenberga på annat sätt.

För det andra bär fragmentet spår av att ha suttit fastklistrat, och det går att urskilja spår av annan tryckt text - som om pappret häftats mot andra makulerade boksidor.

För det tredje framträder på fragmentets baksida, som ursprungligen varit blank, något som tycks vara ett handskrivet exlibris, tillhörigt Benjamin Månsson Croneborg (1618-1677), herre till Hasselås i Stenberga socken.

Texten är daterad 8 maj 1672, då Croneborg var 54 år gammal ("Aetat: LIIII"). Min gissning är alltså att bladet suttit som spegel/försättsblad i en numera försvunnen volym som ägaren sannolikt har skänkt till sin sockenkyrka. Detta ligger i linje med att Croneborg även skänkt en silverkalk med sitt släktvapen till just Stenberga. 

När denna volym sedermera kasserats, har man tillvaratagit fragmentet, lagt in det i en annan volym för att det inte skulle förstöras - och sedan glömt bort det.

Litteratur:

Collijn, Isak Sveriges bibliografi intill år 1600 1 1478-1530, Svenska litteratursällsk., Uppsala 1934–1938 s. 226-237

Elgenstierna, Gustaf (red.), Den introducerade svenska adelns ättartavlor 2: af Chapman-Fägerstråle, Norstedt, Stockholm 1926

 

Ekon från det pommerska kriget

Det hör inte till vanligheten att hitta handskrivna predikningar från 1700-talet i kyrkorna. Oftast ser de inte mycket ut för världen för ett otränat öga, varför det är lätt hänt att denna typ av material städas bort och försvinner när kyrkvindar ska röjas från författningssamlingar, kungörelser och statistik.

En titel som "Predikan öfwer Den 14 Söndagen efter Trinitatis ... År 1761" får knappast heller några nackhår att resa sig, annat än på teologer och kyrkohistoriker som har frihetstidens predikokonst som specialområde. I just detta fall fanns dock en liten notering som gav åtminstone mig en lätt rysning:

1761 uti Greifswald för och eftermiddagen uti the therwarande Siukhusen af åtskilliga Regementen. NB warest en ändring i thet at jag predikade först uthi Sanct Jacobi Kyrkia, emedan tacksägelse göras skulle efter lieut. Swedenstierna, som af et swårt hussariskt hugg och ... tilslagen siukdom blef här död, och efter middagen predikade jag kl. 2 i et siukhus.

Vem predikanten var är ännu okänt, men uppenbarligen tjänade han som fältpräst under Pommerska kriget. Johan Olof Svedenstierna (1737-1761) var löjtnant vid södra skånska kavalleriregementet, och dog efter att ha sårats i strid. "A forgotten hero of a forgotten war" för att travestera Eric Bogle.

 

Om de små detaljerna

Hittills har ingen krävt av mig att jag ska ha läst alla de böcker som registrerats under inventeringarna. Det är också för mycket begärt att känna till varje utgåva i detalj när protokoll ska upprättas och bibliografiska uppgifter sättas på pränt. Ofta brukar det räcka att ha koll på titelbladen för att enskilda utgåvor ska kunna identifieras med någorlunda säkerhet.  

Men ibland saknas titelbladen, och ibland är en volym så skadad att identifieringen blir vansklig. Det är därför nödvändigt att ha någorlunda koll på innehållet i åtminstone de vanligast förekommande titlarna för att snabbt kunna identifiera dem. I grunden är detta inte så komplicerat; typografin och den grafiska stilen ändras över tid, och det krävs inte mycket övning innan man kan se om en sida ur en kyrkohandbok kommer från 1693 eller 1772 års upplaga.

I praktiken innebär det att jag bläddrat igenom ett försvarligt antal biblar samt hand- och psalmböcker, och vid det här laget tror jag mig veta hur 1614 års kyrkohandbok ser ut, även om titelblad och företal saknas. 

För en tid sedan stötte jag dock på ett exemplar vid en inventering som gav mig huvudbry. Boken var defekt och stora delar saknades, men att det rörde sig om 1614 års handbok stod klart. Ändå var det något som inte stämde. Den lätt igenkännliga erratalistan som finns i slutet av volymen hade en extra rad som jag aldrig lagt märke till tidigare. 

Lika som bär ...

... och ändå inte: en extra rad har fogats in.

Isak Collijns svenska 1600-talsbibliografi gav ingen ledning, men efter att ha konsulterat ett par kompletta exemplar av handboken kunde jag konstatera att den extra raden inte är direkt ovanlig. Möjligen har det noterats att det finns varianter av just detta tryck någon annanstans i den bibliografiska litteraturen, men själv har jag inte sett några kommentarer, utan har bara kunnat konstatera faktum utifrån mina fynd.  

I sig är det inget konstigt, då boktryck före 1800-talets mitt var ett utpräglat hantverk. Sättning och tryckning skedde för hand, och om ett nytt misstag upptäcktes sedan erratalistan satts samman var det tämligen enkelt att göra en komplettering under pågående tryckning - i synnerhet som misstaget i det här fallet kom efter de övriga i handboken, och den inbördes ordningen i listan alltså inte behövde brytas.

I just det här fallet var det inga större problem att identifiera själva boken, men den lilla variationen visar ändå på komplexiteten i äldre tiders bokhantverk, och att det inte är givet att två exemplar av samma bok är fullt ut identiska. Det är med andra ord av vikt att hålla koll även på de små detaljerna.

För den som är lagd åt det hållet innebär det också att det skulle kunna gå att dela upp i stort sett alla bevarade exemplar av 1614 års handbok i en tidigare och en senare tryckning, med den senare tillagda raden som riktmärke - men riktigt så långt sträcker sig inte ens mitt bibliografiska intresse. Än vill säga.

Om Jonas Magnis bokanteckningar

I två tidigare inlägg har jag skrivit om det unika exemplar av Martin Luthers samlade verk, tryckt i Jena 1570, som dök upp vid inventeringen i Hults kyrka. Boken hade skänkts 1658 "till Testament" och evig åminnelse av Jonas Magni (1582-1659), som var en enkel bondpojke från Hult, men som kommit upp sig i världen och blivit kyrkoherde på Visingsö, och som av Per Brahe d.y. utsetts till prost över Visingsborgs grevskap. Förutom ett gåvobrev finns i boken omfattande självbiografiska anteckningar som ger en unik inblick i hur en svensk 1600-talspräst såg på sig själv och sin gärning, och hur han genom sin gåva manifesterade sin persona för eftervärlden.      

Nu har jag, i decembernumret 2021 av Historisk tidskrift, publicerat en kortare uppsats om fyndet, där jag undersöker volymens bakgrund, och där Jonas Magnis bokanteckningar finns transkriberade i sin helhet och därmed tillgängliggörs för forskning. Om någon händelsevis inte är prenumerant finns den sannolikt att få tag på via ett välförsett bibliotek.