fredag 28 december 2018

Fragment av 1500-talets bokmarknad


Vid första ögonkastet utgör bandet som den lilla volymen är bundet i ingen vacker syn. Halva ryggen saknas, och bakre pärmen är helt borta. Men att det är en riktigt gammal bok syns tydligt: bandet är i renässansstil, blindpressat med figurfyllda bårder som omger en rektangulär mittmedaljong.



Kolofonen på volymens baksida avslöjar tryckaren och tryckåret: Amund Laurentson 1571. Redan här går det att gissa vilken bok som döljer sig bakom pärmen: det rör sig om den reformerade svenska kyrkans äldsta kyrkoordning, som kom till på ärkebiskop Laurentius Petris initiativ, och som kom att vara normerande för kyrkolivet, kyrkotukten och skolväsendet i drygt hundra år – ända fram till fastställandet av 1686 års kyrkolag.


I början och slutet av volymen  – återfunnen vid inventeringen av en kyrka i Norra Tjust – har fogats fem blanka blad, fyllda av anteckningar från början av 1600-talet. Även titelbladet är fullklottrat, och det rör sig huvudsakligen om en avskrift av prästerskapets yttrande vid riksdagen i Örebro 1617, men det sista blanka bladet och titelbladet innehåller också punkter som rör bötesbelopp för förseelser mot kyrkotukten samt erläggande av kyrkotionde. Inne i boken förekommer också marginalanteckningar med hänvisningar till olika officiella beslut som senare reviderat innehållet i kyrkoordningen

Bara anteckningarna gör volymen till en guldgruva för den som vill fördjupa sig i 1600-talets kyrko- och socialhistoria, eftersom de konkret visar hur en representant för läroståndet har använt sig av kyrkoordningen och senare revideringar som riktmärken för sin egen gärning som församlingens herde och tuktomästare.

Men det som i första hand fångar mitt intresse är något som inte alls var tänkt att synas när boken en gång bands in. På pärmens insida har limningen som hållit försättsbladet på plats gått upp och blottlagt ett stycke makulatur, som en gång var tänkt att fungera som pärmens stoppning. Det som framträder är de ovikta och oskurna sidorna från Almanack och Practica på thet MDXCII året, sammanställd av Laurentius Paulinus Gothus (1565-1646). Tryckt i Greifswald 1591 är den en av de äldsta bevarade almanackorna på svenska, och den finns endast i ett enda exemplar i Kungliga bibliotekets samlingar. Fyndet i Norra Tjust är därför något av ett unikum.


Almanackor, tryckta tillsammans med astrologiska prognostikor eller praktikor för det kommande året, hade dykt upp i stort sett samtidigt som tryckpressen under andra hälften av 1400-talet. Oftast gavs de ut av stadsläkare, och förutom allmänna förutsägelser om stort och smått – väderlek, politik och den annalkande domedagen – så fanns en viss tyngdpunkt på medicinska råd om lämpliga tidpunkter för åderlåtning och bad utifrån planeternas aspekter. Under 1500-talets lopp blev almanackorna en av de mest spridda artiklarna på den europeiska bokmarknaden; i Tyskland hade troligen fler människor tillgång till almanackor än till en bibel eller en katekes, och deras popularitet ökade stadigt.

På svensk botten finns däremot få spår av läsning av almanackor och prognostikor. I den mån de alls brukades, var de nästan undantagslöst importerade från Tyskland, och kalendarierna och de astronomiska data som presenterades var inte anpassade för svenska förhållanden. Marknaden för almanackor var alltså högst begränsad, och när de första svenska almanackorna gavs ut på 1580-talet, var de troligtvis inte tänkta för någon stor läsekrets. De skrevs typiskt nog inte av läkare, utan av studenter som studerat utomlands, och ett vanligt antagande i litteraturen är att de i första hand användes som lärdomsprov – alltså något att sticka i handen på presumtiva patroner när man kom hem från sina studieresor, något som var mer lättillgängligt än latinska dissertationer.

Laurentius Paulinus almanacka för år 1592 var inget undantag.  På 1580-talet hade Paulinus studerat och undervisat vid Johan III:s högskola i Stockholm, innan han, troligen med kungligt stipendium, reste till Rostock och Helmstedt för vidare studier i matematik och astronomi. Almanackan gavs ut medan han fortfarande var kvar i Tyskland, och den försågs med en dedikation till prinsessan Anna, med många och underdåniga tack för de ”stoore och margfaldighe wälgerninghar” som Paulinus bevisats genom hennes och hennes far, Johan III:s försorg. I dedikationen poängterar författaren också hur han ”ibland andre studier” även ägnat sig åt astronomi och astrologi, och sig ”i thesse konster någerlundhe beflijthet”, och hur han i sin almanacka och sin praktika har velat förmedla sina kunskaper, ”mitt käre Fädhernes Rijke till godho”. Med andra ord, utan att förhäva sig alltför mycket använde han sig av sitt alster för att skapa sig ett namn som mathematicus – alltså astronom eller astrolog – i rikets högsta kretsar.

Efter återkomsten till Sverige blev också Paulinus professor i matematik och astronomi vid det återupprättade universitetet i Uppsala, där han bland annat förläste över Copernicus och Tycho Brahes teorier om världsalltets uppbyggnad. Efter en tid i onåd hos Karl IX, då han avsattes från sin professorsstol, blev han 1609 utsedd till biskop över Strängnäs stift, för att 1637 kröna sin karriär som ärkebiskop i Uppsala.
Laurentius Paulinus Gothus (1565-1646) i rollen som biskop - "en folkskol-
lärartyp av monumentalformat" (Sten Lindroth, Svensk Lärdomshistoria)

En intressant detalj i Paulinus prognostika för år 1592, är den reserverade hållning som författaren tycks inta till den astrologiska konsten. Han skiljde noga mellan vad han betraktade som förutsägelser på naturlig grund, byggda på sambanden mellan planeternas ställningar, väderleken och kroppsvätskorna, och en vidskeplig tro på att himlakropparna styrde människors öden och egenskaper:
Är icke Människan efter Guds eget beläte skapad, och haver av Gudi, uti sådane timelige ting, en fri villja bekommit? Är hon icke till en herre satt över allt som av Gudi till förgänglighet skapat är? Visserligen. Huru kan hon då Stjärnorna undergiven varda?
I en annan almanacka och prognostika för 1598, utgiven under Paulinus tid som professor, tonades dessa reservationer ner. Här presenterades i stället en odelat positiv inställning till i stort sett alla former av stjärntydning:
Äro fördenskuld Astronomia och Astrologia, vilka om Himmelens lopp och dess verkan handla, så högnödige konster, både uti Andeligt och Världsligt Regemente, att man dem intet hellre än väder och vatten (som man säga pläger) miste och umbäre kan: Ändock några finnes som synnerlig Astrologiam, somt av ondsko och vrångviso, somt av oförstånd och dåraktighet förkasta och bakdanta, till vilka kloke besked och gensägelser att svara, och dem grundeligen förelägga, man sig alltid vill redobogen finna låta.
Ännu intressantare blir detta med tanke på vad Paulinus skrev om astrologin när han som biskop i Strängnäs gav ut första delen av sin Ethica Christiana 1617. I detta mastodontverk, tänkt som en fullständig moral- och samhällslära helt byggd på biblisk grund, fördöms i stort sett alla former av stjärntydning som okristlig vidskepelse. Astrologin, som han alltså utövat under sin studietid, och som han försvarat under namn av sin professorsauktoritet, likställdes här med trolldom och avgudadyrkan. 

Omsvängningen behöver inte nödvändigtvis ses som en personlig omvändelse, utan bör ses som en konsekvens av att Paulinus skrev utifrån olika positioner och i olika kontexter. Som professor måste han i första hand försvara sin disciplin och sin lärostol, medan han som biskop hade ett större ansvar för den rena lärans bevarande, och för stävjandet av allsköns okristliga vidskepelser i folkdjupet. Till detta kommer att den svenska bokmarknaden expanderade kraftigt efter sekelskiftet 1600. Almanackor och astrologiska prognostikor trycktes nu i betydligt större upplagor och spreds bland fler läsare än tidigare, vilket gjorde kyrkliga och världsliga myndigheter mer vaksamma mot deras innehåll och profetiska anspråk rörande politiska och religiösa förhållanden.

I vilket fall som helst är 1592 års almanacka ett unikt dokument och en ingång till att förstå reformationstidens tankevärldar. Men att den dyker upp som makulatur i ett exemplar av Laurentius Petris kyrkoordning ger också nya infallsvinklar till det sena 1500-talets bokhistoria. För det första gör fragmentet det möjligt att datera det aktuella bandet. Genom blindstämplarna på bandet kan vi också identifiera bokbindaren som Nils Oloffson, bördig från Luleå, men under sitt långa liv huvudsakligen verksam i Stockholm. Med andra ord har bandet troligen bundits i dennes verkstad vid Storkyrkobrinken, någon gång under 1590-talets första hälft.

Men fragmentet berättar också något om bokmarknaden och de täta kontakterna över Östersjön. I Sverige och Stockholm var det bokbindarna som också hade privilegium att sälja böcker, såväl inhemska som importerade. De boktryckare som var verksamma i Sverige kunde alltså inte sälja direkt från pressen, utan måste anlita bokbindarna som mellanhänder – vanligen fick de betalt av den som ville ha en text utgiven.

När vi återfinner makulatur av svenskt tryck i bokbanden, har alltså bokbindaren använt sig av ark avsedda för bindning, men som blivit feltryckta eller av en eller annan anledning blivit över. Men i just detta fall blir det intressantare, eftersom Paulinus almanacka, även om den var avsedd för en svensk publik, inte var tryckt i Sverige, utan i Greifswald. Makulaturen, som är ovikt, avslöjar att almanacksupplagan inte har häftats på plats där den tryckts, utan att den fraktats över Östersjön som lösa ovikta ark. Det pekar i sin tur på en specifik distributionskanal och ett kontaktnät som Nils Oloffson varit del av, och som Paulinus utnyttjat för att sprida sin almanacka.

Ser vi till den expanderande marknaden för almanackor under tidigt 1600-tal är det tydligt att det finns ekonomiska intressen, såväl hos tryckarna och bokbindarna som hos almanacksförfattarna, som driver på utvecklingen av almanackorna till en kommersiellt gångbar produkt. Det är ingen slump att Sveriges första litterära copyright gäller ensamrätt till almanacksutgivningen, som genom ett privilegiebrev 1613 tillerkänns prästen, naturfilosofen och astrologen Sigfridus Aronus Forsius.  Det är därför inte långsökt att anta att Nils Oloffson, när han importerade Paulinus almanacka har drivits av en ambition att få den spridd och såld till en större läsekrets. Att den dyker upp som makulatur i hans bokband visar att den ambitionen kanske inte slagit så väl ut.


Litteratur:
Robin Bruce Barnes “Hope and Despair in Sixteenth-Century German Almanacs”, Archiv für Reformationsgeschichte, 1993 
Arvid Hedberg, Stockholms bokbindare 1460-1700, Nordiska museet, Stockholm 1949 
Martin Kjellgren, Taming the Prophets: Astrology, Orthodoxy and the Word of God in Early Modern Sweden, Lund 2011

fredag 21 december 2018

En hälsning från renässansens Italien

Ett  par oansenliga papperslappar, som legat inkilade mellan sidorna i ett exemplar av 1614 års kyrkohandbok, har visat sig inrymma ett mindre mysterium. Boken registrerades vid inventeringen av en småländsk församling strax före jul, och de små lapparna gjorde mig konfunderad - främst för att jag inte alls kunde läsa dem. Vanligen brukar jag kunna orientera mig rätt bra i äldre texter, men här gick jag alldeles bet, eftersom jag inte kände igen annat än enstaka ordbilder. Ett ögonblick tänkte jag att det kunde röra sig om chiffer, men när jag tittade närmare på en del av orden började jag misstänka att det kunde röra sig om italienska. Jag ställde mig också frågande till dokumentens ålder: de två lapparna var daterade 1498 och 1504, vilket slog mig som väl gammalt. 


En vän och kollega från universitetsbiblioteket i Lund kunde dock bekräfta att de båda lapparna verkligen var så gamla, och att de mycket riktigt var skrivna på italienska. Vad det står har vi  däremot inte lyckats tyda än.


Ett ännu större mysterium är hur dokumenten - eller breven som det troligen rör sig om - har kunnat hamna i en småländsk handbok från tidigt 1600-tal. Möjligen kan de tidigare ha tjänat som makulatur i bandet. Bokbindaren kan med andra ord ha använt dem för att fylla utrymmet mellan pärmarna och försättsbladet, och därigenom ge volymen mer spänst. När bandet sedan renoverades på 1930-talet, kan de ha kommit i dagen och lämnats kvar i volymen. Men även om detta antagande skulle visa sig vara korrekt, så förklarar det inte hur två brev från renässansens Italien letat sig upp till det kalla Norden, för att sluta som utfyllnadsmaterial i en svensk bokbindarverkstad.

måndag 26 november 2018

Arkeologi bland bokbanden II

I en tidigare post har jag skrivit om  Lucas Osianders Then christelige kyrkiones historia från 1635 och de märkligt ålderdomliga bokband som just denna titel bundits i. Jag framkastade där hypotesen att det skulle kunna röra sig om äldre band som återanvänts, förslagsvis från gamla Gustav Vasa-biblar.

Med hjälp av lite detektivarbete och ett antikvariatsfynd - Arvid Hedbergs Stockholms bokbindare (1949) - har jag nu lyckats identifiera den verkstad i Stockholm där de bundits, och jag måste dessvärre avliva min hypotes.

Det rör sig om Herman Sulckes och hans efterträdares verkstad, där böcker bands och såldes från mitten av 1590-talet och framåt. När Sulcke dog 1611 tog hans änka Barbro Hansdotter Böök över verksamheten, och även om hon snart gifte om sig med mästersvennen Henrik Diener, så tycks hon ha bibehållit sin drivande roll i företaget. I vilket fall övergick Diener till krögaryrket tämligen omedelbart efter hustruns död; 1624 överlät han bokbinderiet och bokhandeln till Georg Hornbein, och det var Hornbein och hans arvingar som fortsatte att driva verksamheten fram till 1707.

Det tycks också vara Hornbein som har bundit de flesta av de exemplar av Osianders Historia som jag stött på under inventeringen. Stämplarna med det markanta Lucretiamotivet, som jag hittat både på Historia och på en liturgisk bok från 1586, ser visserligen ut att stilmässigt vara från mitten av 1500-talet, men Hedberg har bara funnit dem på böcker bundna av Hornbein. Det kan givetvis handla om gamla stämplar som Hornbein tagit över, men han kan lika gärna ha graverat dem själv efter äldre förebilder. I vilket fall tycks inte just dessa stämplar finnas på andra svenska böcker än de som Hornbein bundit.

Återstår då frågan varför Hornbein valde att arbeta i denna arkaiserande stil. Är det något hans kunder efterfrågat, eller föredrog han själv 1500-talets bokestetik? Kan det ha något med böckernas innehåll att göra?

Klart är att han även arbetade i helt andra stilar, som fallet är med detta band, bundet för drottning Kristinas räkning på 1640-talet. Det tycks alltså inte röra sig om en hantverkare som var konservativ sådär i allmänhet, utan det verkar finnas någon form av systematik i tillvägagångssättet. Banden är fortfarande kryptiska och kreativt anakronistiska, men kanske inte på ett fullt så drastiskt sätt som jag först misstänkte.
Uppdatering 2021-04-06: i arbetet med slutrapporten över projektet kyrkornas böcker, har jag gått tillbaka till bildmaterialet och undersökt det närmare. Det har då visat sig att det föreligger smärre avvikelser mellan plattstämplarna med Lucretiamotivet som återfinns på Osianders Historia och handboken från 1586 å ena sidan, och den stämpel som Hedberg funnit på band av Hornbein. Därmed är det inte alls säkert att det är Hornbein som bundit dessa böcker. Men det är likafullt klart att stämplarna, trots att de ser äldre ut, uppenbart har använts på 1630-talet, och att de går tillbaka på samma förlaga.    

torsdag 8 november 2018

En psalm i allhelgonatid

I ett exemplar av 1614 års kyrkohandbok, som återfanns  vid inventeringen i en kyrka i norra Tjust, har någon skrivit in följande versrader:
I himmelen i himmelen, ther är glädie stoor, ther frögda sig Gudz änglar uti then ängla Chor, siunga Helig, Helig, hoos Herren Zebaoth
I himmelen i himmelen, ther är glädie stoor, ther få wij Gud at skoda ther han sielfwer boor Ansichte mot Ansichte ://: hoos Herren Zebaoth. 
I himmelen/ i himmelen ther är klarhet fijn, så at then klara Solen aldrig så klara skijn som then klarhet i himmeln är ://: hoos Herren Zebaoth. 
Then stora glädie som i himmelen är, ingen utsäya kan, ey heller någon scribent, thet rätt beskrifva kan, hvad för en glädie i himlen är // hoos Herren Zebaoth. 
[Texten i stort sett utplånad]... Amen Amen, Amen Amen hoos Herren Zebaoth.
För den som någon gång deltagit i en ordinär svenskkyrklig gudstjänst i allhelgonatid klingar orden bekant: psalmen I himmelen är lika starkt förknippad med helgen som Stilla natt är med julen. Men utöver de återkommande fraserna om himlen och herren Sebaoth är det bara i stort sett den övergripande tematiken som texten i boken i norra Tjust har gemensamt med den psalm som sjungs idag.

I 1986 års psalmbok anges två författare till psalmen: Laurentius Laurinus (1573-1655), rektor i Söderköping och kyrkoherde i Häradshammar på Vikbolandet, och Johan Åström (1767-1844), teolog och kyrkoherde i Altuna, men uppgiften är missvisande. Den version som sjungs idag är i stort sett helt och hållet Åströms, skriven för det psalmboksförslag som han arbetade med tillsammans med Johan Olof Wallin, och som slutligen kom att bli 1819 års psalmbok.

Den version som Laurinus skrev i samband med hustrun Margareta Larsdotters död, och som publicerades 1622 tillsammans med den likpredikan som kollegan Isaac Erici, kyrkoherde i Östra Stenby, höll över henne, är istället den som återfanns i handboken i Tjust.*
Laurentius Laurinus - präst och poet,
men som inte författade den text han är mest känd för.
Laurinus psalm slog tydligen an. Den bearbetades och utvidgades av flera författare under 1600-talets lopp, och en version med sjutton verser togs med i 1695 års psalmbok, men då återstod bara den tredje versen av Laurinus originaltext.

Men, anteckningen i handboken i norra Tjust visar också att Laurinus psalm hade spridits och säkerligen sjungits i gudstjänster långt innan den hamnade i någon psalmbok. Kyrkohandboken var ett bruksföremål som prästen ständigt hade till hands vid förrättningarna, och det är knappast en slump att psalmverserna har fått denna strategiska placering.

Anteckningen säger oss alltså något om utvecklingen av psalmdiktningen och psalmsången under 1600-talet, innan psalmboken blev det standardiserande dokument och det självklara nav för församlingssången som den kom att bli under de följande århundradena.

Den ger också ett vittnesbörd om hur tryckt och handskriven text korsbefruktade varandra under 1600-talet, och hur en psalm, tryckt i en likpredikan i inte alltför många exemplar, kunde ges vidare spridning och nå nya själar genom avskrifter.
*Jag har i skrivande stund inte hunnit leta upp En Christeligh Liikpredikan, men att det är den versionen som återfunnits i boken i norra Tjust har fastställts av Mattias Lundberg, professor vid musikvetenskapen i Uppsala.

lördag 27 oktober 2018

Dona eis requiem


Jag har varit inne på det flera gånger: det är inte bara böckerna i sig och de texter som de förmedlar som gör dem till intressanta studieobjekt. Snarare är det hur de brukats, och hur bruket sätter spår i dem, som gör dem till levande källmaterial. Detta blev jag nyligen påmind om vid inventeringen av Norrköpings kyrkor.

Svenska kyrkor är – vilket jag också varit inne på flera gånger – fulla av böcker som rör lagar och bestämmelser: förordningar, kungörelser, plakat, författningssamlingar etcetera. Som inventerare är det lätt att kapitulera inför mängden av material och de tillsynes identiska trycksaker som ständigt återkommer i bokskåp och tornkammare, och ibland är det frestande att bara slänga det på en hög märkt ”kastas”.

Sammandrag af de kongl. förordningar, placater, bref och resolutioner, samt andre kungörelser, som å predikstolarne böra i kyrkorne, dels öfwer hela riket, och dels uppå särskilde orter upläsas, tryckt i Stockholm 1814 är ett typexempel på en sådan skrift. Bara titeln signalerar ämbetsmannamässig träaktighet av monumentala mått, och den finns precis överallt. Den gavs ut i två upplagor: den första kom 1774 och försågs med ett supplement 1799.

Det är alltså en bok som inte tycks ha något egenvärde alls. Vill man ta del av innehållet så går den att hitta på vilket forskningsbibliotek som helst.


Men uppenbarligen har den använts i kyrkorna. I Östra Enebys exemplar ligger en liten oansenlig lapp instoppad mellan sidorna, där man kan läsa följande text:
"Drängen Gustaf Perssons Son Carl Johan från Fyrby Krongård [i en] ålder af 2 år, 2 månader och 26 dagar, Kal Lundqvists Dotter [Johanna] från Kyrkoslätten 1 år och Anders Anderssons Son Anders från Högbygget 3 år."
En första tanke var att lappen hamnat i boken av misstag eller använts som bokmärke, men kontexten antyder något annat: avsnittet där den ligger utgörs av en förordning om bekämpning av epidemier och vaccinationer. Med andra ord handlar det troligen om namnen på barn som har dött i kopporna eller i någon annan smittsam sjukdom.

Anteckningen vittnar alltså om bokens funktion som ett bruksföremål i det pastorala arbetet. Den vittnar också om en annan tid, med helt andra levnadsvillkor än våra, och om de människor som en gång levt under dessa villkor. I all sin kortfattade torftighet kanske den också förmedlar något av den sorg som dessa människor burit över sina döda barn.

lördag 29 september 2018

Erotik i prästgårdsbiblioteket

Det var inte utan att jag höjde en aning på ögonbrynen när när jag nyligen gick igenom böckerna i ett prästgårdsbibliotek som förvaltas av en av stiftets församlingar. Bland titlar som Commentar till nya testamentet, Om Kristi efterföljelse och Östra Smålands missionsblad, dök det nämligen upp en 20-talsvolym med den - som det skulle visa sig - något eufemiserande titeln Aphrodite: en roman om kärlek från antikens dagar. 

"En roman om kärlek" - jojo, det kan man ju också kalla det.
Min förvåning minskades inte när jag öppnade boken och fann den vara full av tämligen explicita ekivoka illustrationer.

"Jag vet inte riktigt vad det är ...."
"...men jag tror inte att det är pastoralteologi"
Författaren, Pierre Louÿs (1870-1925), är tydligen en av den erotiska litteraturens klassiker, och Aphrodite — mœurs antiquessom var hans debutroman, blev med "sin atmosfär av förfinad naturkänsla, levnadsglädje och sinnlighet" en framgång "hos såväl kritiker som publik" när den gavs ut 1896 (Wikipedia). Den översattes redan 1899, men då med den korrekta, men på svenska ännu mer eufemiserande undertiteln "antik sederoman".

Som historisk företeelse är erotik och pornografi intressant  ur flera aspekter. Vare sig vi i likhet med Norbert Elias tror på att människan har genomgått en civilisationsprocess under historiens gång, eller om vi som Hans Peter Duerr tänker oss att prydheten är ett inneboende drag hos människor av alla kulturer, så är erotiken något som ständigt bryter igenom lagren av tabun, ordning och civilisation som vi omger oss med. Det gör att erotiken antingen måste förkläs till något annat än vad det är, och alltså omskrivas eller sättas i en kontext som döljer eller legitimerar dess närvaro, eller så får den en subversiv roll, just som en utmanare av god smak och auktoriteter av vad slag de vara må. 

Redan i de antiklerikala texter som dyker upp under medeltiden uppehåller sig författarna gärna vid prästerskapets kättja och oförmåga att hålla de bud de själva lägger på sina medmänniskor - Boccaccio och Decamerone är bara ett känt exempel av många. När Lasse Lucidor, mitt under ortodoxins tid skriver (eller möjligen översätter och bearbetar) visan Nyss, när Frigga satt i bade', så är han uppenbarligen ute efter efter att retas med kyskhetens och den goda smakens banerförare.

I studien Pornografi och revolution har bokhistorikern Robert Darnton utforskat erotikens subversiva roll i upplysningstidens franska litteratur, och han kommer där fram till att det bakom termen "filosofiska böcker" i bokkatalogerna kunde dölja sig det mesta som förläggare och bokhandlare ville låta gå under censurens radar, framför allt pornografi och politiska pamfletter, och den inte helt ovanliga kombinationen av dessa båda genrer. Ska vi tro Darntons analyser av spridning och försäljningssiffror - alltså av vad människor i 1700-talets Frankrike faktiskt läste - så är det troligt att titlar som Thérèse philosophe och Anecdotes sur Madame la comtesse du Barry spelade en större roll för att undergräva auktoriteten för l'ancien régime, än vad filosofer och fritänkare som Voltaire och Diderot någonsin gjorde.

Pierre Louÿs Aphrodite kan kanske inte sägas ha haft samma påverkan på det världshistoriska förloppet, men med erotikens historia i bakgrunden ter sig boken ännu mer apart i prästgårdsbiblioteket. Dessvärre har ingen kunnat upplysa mig om hur eller när den hamnat där, vem som köpt in den, eller hur biblioteket i sin helhet har byggts upp. Det går alltså inte att få några svar på frågorna som inställer sig, om vilka bevekelsegrunder bokens ägare kan ha haft när de införlivade den i sitt bibliotek, eller om de alls läste den. Möjligen är det typiskt för denna typ av litteratur att boken försetts med ett diskret klotband och helt saknar proveniens och exlibris.

onsdag 29 augusti 2018

Elegi över en avliden son

"Till Skeda kyrkia, ähr dänna boock för ett Monument och åminnelse, effter fordoms Wälacktadt och Wälbetrodd Haquinum Modolinum, wälbestält kögemästare widh Kongl. Maijtz Hoff i Stockholm, skänckt och förährat, af des gamble Fader, Ehrligh och Beskedeligh man, Måns i Moo, Pastore Petro Simonio L. Ao 1676. 28. Decembris."
Denna text står att läsa, prydligt präntad, i Skeda kyrkas exemplar av Osianders Then christelige kyrkiones historia, 1635.

Den Haquinus Modolinus som nämns är bondsonen Håkan Månsson Modolin som föddes i Skeda, studerade i Uppsala på 1660-talet och blev köksskrivare hos köksmästaren Per Larsson Lindeberg i Stockholm, där han avled i unga år 1675.
Boken är alltså en minnesgåva av Modolins far, Måns i Mo, till kyrkan i Skeda. Utöver den personliga tragedin, med en gammal fars sorg och de brustna förhoppningar som når oss över seklen, säger även texten något om social rörlighet under 1600-talet. Den säger något om böckernas plats och funktion, också inom bondeståndet, och den skvallrar om karriärvägar från den östgötska landsbygden, via patroner och utbildning, ända till en befattning vid det kungliga hovet i Stockholm - låt vara att den var tämligen blygsam.

Någonstans finns en diskrepans: minnestexten talar om Modolin som köksmästare, när andra källor omtalar honom som skrivare. Möjligen kan det bero på en felskrivning, eller kanske en misstolkning av kyrkoherde Petrus Simoni Löfgren (1627-91), som hållit i pennan.

måndag 9 juli 2018

Förbannelser och epigram



Hjorteds kyrka förvaras ett hårt slitet och brandskadat exemplar av Lucas Osianders Then christelige kyrkiones historia från 1635. I likhet med andra exemplar av detta verk som har dykt upp vid inventeringen av stiftets kyrkor, så är detta bundet i ett band som ser ut att kunna vara äldre än själva boken. I övrigt tycks inte volymen visa några särskilda karaktärsdrag.  Det rör sig visserligen om ett stort och en gång säkert praktfullt band från 1600-talet, men idag är boken en ruin, och det kan diskuteras om det är lönt att alls försöka rädda den. Den faller i stort sett sönder så fort den vidrörs.

Titelsidan av Osianders kyrkohistoria. Nedre högra hörnet av volymen är svårt skadat av brand och sidorna kan knappast vidröras utan att falla sönder
Men när jag undersökte volymen vid inventeringen hittade jag en liten anteckning på latin på pärmens insida. Delar av texten är borta - däribland ägarens förnamn - men väl synligt framträder två sentenser. Av stilen att döma är texten i stort sett samtida med boken.

Latinsk text på försättsbladet
Den första sentensen lyder:
Restituunt furtum fures, vi rapta, latrones/Omnia mors aufert, restituitque nihil.
Vilket på svenska blir ungefär: 
Tjuvar ska lämna åter sitt tjuvgods, rövare vad de med våld rövat/Men Döden tar allt och återlämnar intet.
Den andra sentensen lyder:
Qui vitam turpem et sceleratam vivere gaudet/Nec unquam tenuit foeda patrare mala/Vulnere lethifero tam saucius est miser ille/Ut nunquam plane convaluisse queat.
Vilket kan översättas:
Den som gläder sig över att leva ett skamligt och brottsligt liv/Och som aldrig avstått från att begå skändliga missgärningar/Denne usling blir sårad av ett sår så dödligt/Att han aldrig kommer att återhämta sig.
Orden är inte, som man kanske skulle kunna tro, aforismer av någon antik auktoritet eller poet som Horatius eller Vergilius, utan är författade av den walesiske läraren och poeten John Owen (1564-1622). De kommer från den första och sista av tolv böcker med latinska epigram som gavs ut första gången mellan 1606 och 1613, och som sedan kom ut i otaliga upplagor och med tiden översattes till engelska, tyska, franska och spanska. På svensk botten är det däremot tunt med såväl översättningar som referenser. Mig veterligt är detta första gången John Owen citeras i en svensk kontext. Vid första ögonkastet kan det tyckas som om epigrammen hamnat i boken av en slump, som om bokens ägare bara ville att den som öppnade pärmarna skulle mötas av en liten livsvisdom med en moralisk touch. Men i sammanhanget, och placerat på denna strategiska plats, får epigrammen en delvis annan, mer direkt innebörd. De blir inlemmade i en mycket specifik litterär genre: förbannelser över boktjuvar.

Talet om döden som inte återlämnar något, och om de dödliga sår som drabbar syndaren till både kropp och själ, ska alltså fattas bokstavligt: den som tar boken utan lov och inte återbördar den, kommer förr eller senare att få sitt rättmätiga straff.

Som bland annat den svenske bokhistorikern Otto Walde visade i en uppsats från 1918, så förekom denna typ av förbannelser i äldre böcker ända fram till 1800-talet, och för en modern läsare är det lätt att tänka att de inte är så allvarligt menade. När den trettionioåriga änkan  Anna Clemetsdotter Hogenskild i sitt exemplar av Olaus Petris svenska krönika kallar sig "From och karsk som en dejelig mö" och sedan på vers kastar ur sig att "Vilken som denna Bok bortstjäl, fare han illa till Liv och Själ", så låter det i dag lite småroligt, och det är inte alldeles lätt att ta hotet på allvar. Men den samtida läsaren såg knappast det komiska i formuleringen: i den semiotiska eller emblematiska föreställningsvärld som präglade människorna i det förmoderna Europa hade orden reell makt. Inte ens förbannelser framkastade i vredesmod var något som människor tog lätt på, och när de som här satts på pränt, blev dess innebörd än mer allvarstyngd.
Ägarnotering i Anna Clemetsdotter Hogenskilds exemplar av Olaus Petris svenska krömika (Cod. Holm. D 409)  
Att det är i just böcker som den här typen av förbannelser återkommer har flera orsaker. En är givetvis materiell: böcker var dyra och begärliga som stöldgods, samtidigt som deras karaktär av meningsbärande artefakter inbjöd till bruket av exlibris och andra former av ägarmarkeringar. Men såväl exlibris som tjuvförbannelser indikerar också något annat, nämligen böckernas rumsliga rörlighet. Böcker var inte med nödvändighet inlåsta i välbevakade bibliotek, utan spreds genom utlån, köp och gåvor. Det är troligen i detta sammanhang vi ska se lånet av John Owens epigram: för att skydda boksamlingen, och för att se till att den inte förskingrades av slarviga eller oärliga människor, så var det ibland nödvändigt att ta till de maktmedel som stod till buds, genom ordens inneboende kraft.

lördag 30 juni 2018

Vilda västern i sockenbiblioteket

En oväntad raritet dök upp vid inventeringen som gjordes i Gladhammars kyrka i början av sommaren. Ett slitet, oansenligt pappband visade sig dölja den första svenska utgåvan av James Fenimore Coopers Den siste mohikanen från 1828, översatt av Ludvig Westerberg.

Den siste mohikanen kom i svensk översättning
bara två år efter den engelska originalupplagan 
Det är inte fråga om någon dyrgrip: skicket är inte det bästa, och det är bara första delen av tre som finns kvar i kyrkans gömmor, men den är intressant eftersom den verkar så malplacerad. Vad gör vilda västerngenrens pionjärförfattare bland gamla missalen och sönderbrukade psalmböcker?

Ett vackert exlibris täcker en äldre ägaranteckning
Svaret finner vi i bokens exlibris: den har ingått i Gladhammars sockenbibliotek och tycks alltså ha betraktats som gagnelig för sockenbornas förkovran och för "underhållande av de i skolan förvärvade kunskaper och synnerligen för befrämjandet av en sann kristelig bildning", som det uttrycktes i 1842 års folkskolestadga.


"Skänkt af K Sekr. hr. E. Key"
Ännu intressantare blev volymen när det visade sig att den, liksom andra delar av sockenbiblioteket, hade skänkts av Ellen Keys far, godsägaren och politikern Emil Key. Eftersom denne var född 1822 och endast var sex år gammal när boken kom ut, så har volymen rimligen ingått i någon annan boksamling innan han fick den i sin ägo. Dedikationen är inte daterad, men Key kallar sig "kunglig sekreterare", vilket gör att donationen rimligen bör ha skett någon gång under de år på 1840-talet då han var kanslist i finansdepartementet.

Eftersom Key var liberal i sina utbildningspolitiska strävanden och eftersom ett "antiklerikalt drag kan skönjas i hans kyrkopolitiska ställningstaganden" (Sten Carlsson, SBL:21), så kanske vi kan misstänka att det inte var för att stärka den kristliga bildningen som han donerade böcker till sockenbiblioteket. Detta var också en tid av sekularisering i ordets egentliga betydelse: den kyrkligt grundade socknen höll på att brytas upp och ersättas av kyrkliga församlingar och världsliga kommuner - låt vara att de sammanföll geografiskt, och att kyrkans män även framgent hade inflytande över skolväsendet och handhade folkbokföringen. Men församlingens och kommunens uppgifter höll på att separeras, och sockenbiblioteken skulle med tiden övergå till de kommunala folkbiblioteken. Möjligen är donationen av Den siste mohikanen ett tecken i tiden.
Lista på datum och orter noterade mellan 1829 och 1830.
Sista noteringen är "Biblioteket - 26 Dec 1830". 
Trots detta tycks det som om boken ingått i någon form av utlåningsverksamhet redan innan den kom i Emil Keys ägo: på ett av försättsbladen finns en lista med orter i södra Tjust, noterade från 27 december 1829 till den 26 december året därpå, med angivelsen "Biblioteket" i den sistra noteringen. Uppställningen är något kryptisk och kan kanske handla om något annat. Men om det verkligen rör sig om utlåning av den aktuella volymen är det onekligen en indikation på västerngenrens popularitet, långt innan den slog igenom på allvar med billighetsromanerna och Karl May på 1870- och 80-talen.

måndag 18 juni 2018

Arkeologi bland bokbanden

Att böckers placering i kyrkorna har betydelse för hur vi kan förstå och tolka samlingarnas kulturhistoriska betydelse har jag varit inne på i ett tidigare inlägg. Jag har också varit inne på att böckernas bindning och utförande kan berätta om hur de brukats, lästs och förståtts, och att tryckta böcker från äldre tid därför måste betraktas som artefakter och unika historiska föremål i sin egen rätt. Men ibland kan tolkningen av banden bjuda på svårlösta gåtor.

När jag i mitt arbete gör en första bedömning av boksamlingarna tittar jag snabbt på utanpåverket för att få en ungefärlig uppfattning om vilka arbeten det kan röra sig om, och jag brukar ibland roa mig med att gissa vilka titlar som döljer sig bakom pärmarna. Oftast gissar jag rätt: banden och formatet ger en fingervisning om vilken tid boken är tryckt och vilken typ av bok det rör sig om, och har man sett en ordinär kyrklig boksamling vet man ungefär vilka titlar som brukar ingå. Gezeliernas bibelverk är lätt igenkännliga, liksom Johan Peringskölds En book af menniskiones slächt, och Jesu Christi börd från 1713. Men de sällsynta gånger jag stött på Lucas Osianders Then christelige kyrkiones historia har jag gått bet varje gång.
Ett mastodontverk i svensk översättning
Ursprungligen utgiven i flera delar på 1590-talet var Epitomes historiae ecclesiasticae ett försök att skriva en fullständig kyrkohistoria från apostlarna och kyrkofäderna till författarens egen tid. Det är ett arbete där kyrkans utveckling förstås ur ett tydligt lutherskt perspektiv, och där den eskatologiska kampen mellan den påviske Antikrist och den stridande evangeliska kyrkan är ett ständigt genomgående tema. I takt med att de olika delarna i verket gavs ut översattes de successivt till tyska.(1) I övrigt trycktes det inte på något annat folkspråk förrän Erik Schroderus översatte verket till svenska och bekostade dess utgivning på 1630-talet.

Then christelige kyrkiones historia, som alltså gavs ut några år efter att Sverige intervenerat i trettioåriga kriget, är ett i alla avseenden stort och påkostat verk som inte kan ha varit billigt att införskaffa när det väl begav sig. Ändå tycks det ha fått en viss spridning. Tjugofem exemplar finns registrerade i Libris, vilket inte är alldeles vanligt för den här typen av svenskt tryck från tidigt 1600-tal.

Men här och där dyker de även upp bland kyrkorna i Linköpings stift, och varje gång jag stött på ett exemplar har jag först tänkt att det måste röra sig om en Gustav Vasabibel. Formatet är i stort sett detsamma, och i samtliga fall har banden varit närmast typiska 1500-talsband, rikt dekorerade med blindtryck som fyller pärmen och ramar in en fyrkantig medaljong i dess mitt.
Then Christelige kyrkiones historia: ett 1600-talsverk i arkaiserande band
Att böcker binds om är inget konstigt. Vanligen är dateringen av böcker ett pussel där man först slår fast tryckåret, och sedan försöker ta reda på när boken kan ha bundits. Att gamla band används för att binda in nya böcker är däremot rätt ovanligt.

En tanke som slagit mig är att bokbindarna kan ha bundit in verket i arkaiserande band, och att avsikten varit att böckerna ska se äldre ut än vad de är. Detta är något som blir vanligt på 1800-talet, när större biblar ofta bands in för att likna äldre 16- eller 1700-talsband. Om vi tittar på ett av de exemplar  av Then christelige kyrkiones historia som finns i Linköpings stiftsbiblioteks samlingar tycks denna misstanke först bli bekräftad.
En barock tulipanaros?
Verket är bundet i ett band som nästan ser ut som en hybrid mellan renässans och barock: bårderna som ramar in medaljongen ser ut som om de hade gjorts någon gång på 1500-talet, men medaljongen med fru Justitia i mitten bedömer jag stilmässigt som 1600-tal.
En barock fru Justitia?
Men tittar vi närmare på medaljongen ser det ut som om den kan ha lagts på i efterhand. Om det stämmer är det alltså inte fråga om en arkaiserande stil, utan tvärtom att någon vid något tillfälle har velat modernisera det gamla bandet - kanske när det användes för att binda in ett nytryckt exemplar av Then christelige kyrkiones historia?

Att det i de flesta fall faktiskt rör sig om gamla band som återanvänts bekräftas av ett annat exemplar jag hittat, vars mittmedaljong med en avbildning av Lucretia är identisk med en jag hittat på en kyrkohandbok, tryckt 1586.
Lika som bär - Lucretia med dolken,
här från en handbok från 1586
... och här från Then Christelige 
kyrkiones historia 1635
Det återstår med andra ord bara att försöka förstå varför just Then christelige kyrkiones historia tycks ha behandlats på detta sätt och bundits in i gamla band - det kan knappast bara vara en slump. En möjlig förklaring skulle kunna vara att den kom ut vid en tid då Gustav II Adolfs bibelutgåva från 1617 kommit att ersätta de gamla Gustav Vasabiblarna i församlingarna, och att att de gamla banden kan ha tagits tillvara när själva biblarna kasserats. Att använda dem för att binda in ett praktverk som Osianders kyrkohistoria kan ha varit ett sätt att spara in på kostnaderna, utan att för den skull behöva tumma på kvaliteten.
(1) Euan Cameron, "Primitivism, Patristics, and Polemic in Protestant Visions of Early Christianity", i Van Liere, Katherine, Ditchfield, Simon & Louthan, Howard P. (red.), Sacred History: Uses of the Christian Past in the Renaissance World, Oxford University Press, Oxford, 2012 s 49-51

[Uppdatering: sedan posten skrevs har jag med rätt stor sannolikhet lyckats identifiera bokbindaren till samtliga band som visas ovan. Det har då visat sig att alla banden, trots att de ser uppenbart äldre ut, troligen har bundits mellan 1624 och 1649. Hela idén att Osianders Historia bundits om i äldre band faller därmed. Det rör sig fortfarande om en markant stilmässig anakronism, men inte på det sätt jag först antog.]

måndag 21 maj 2018

Minne från fädernejorden

"Denna Ps. Bok har Kyrkan genom utbyte mot en annan ... bekommit af förra kyrkovärden Carl Johan Petersson i Vara-Torp, sist före sin bortflytdning till n. amerika boende i Heda. Denna man war kyrkovärd ifrån år 1857 till år 1861. - wärderad af enhvar, som vet att värdera redlighet och sanning ... 1868. 19/8."

Anteckning i psalmbok, tryckt i Västerås 1845.

onsdag 9 maj 2018

Om kyrkbiblar och bibelläsning

Under arbetet med inventeringarna är det inte utan att en viss avtrubbning infinner sig vid mötet med ännu en Karl XII-bibel. För trots volymernas imponerande storlek och tyngd så går det inte att komma ifrån att de är extremt vanliga i kyrkorna. I stort sett varje dag jag är ute och gör mina fältstudier dyker det upp ett eller flera exemplar, vårdade, renoverade och utställda, medan andra, enligt min bedömning intressantare böcker försummats.

Åh nej, inte en Karl XII-bibel till...
Men även om biblarna inte alltid är så intressanta som enskilda objekt, så vittnar de om ett på alla sätt makalöst projekt: med början 1703 skulle alla svenska församlingar förses med en praktbibel, och även om de som alla samtida böcker är bundna för hand, och varje exemplar därför är unikt, så uppvisar de en slående enhetlighet i utförandet. De är bundna i svartbrunt läder, ofta med förgyllda dekor runt binden, och på pärmen finns nästan undantagslöst kungens monogram. Även spännena är enhetligt utförda, prydda av en kunglig krona.

Vittnesbörd om bibelbruk
Samtidigt är det lätt att bli lurad av de stora kyrkbiblarnas nuvarande funktion, när Karl XII-biblarnas kulturhistoriska värde ska bedömas. Idag när vi möter stora biblar i kyrkorummen så har de ofta en dekorativ eller symbolisk funktion. De blir inte lästa så ofta - vilket inte är så konstigt, eftersom de flesta kyrkbiblar är i 1917 års översättning. Men även om Karl XII-biblarna självklart också var gjorda för att synas, och därmed för att synliggöra Ordet i gudstjänsterna, så var de även bruksföremål på ett sätt som vi kan ha svårt att föreställa oss.

I ett exemplar av 1703 års bibel har jag hittat följande anteckning:
"In nomine Dni ac Salvatori nostri Jesu Christi, Amen!/A:o 1722 d 4 septr. war en Tijsdag, begyntes den Heliga Bibel å nyo att i böönestunderna upläsas och förklaras, då han i sex åhr och 4 måhnader ifrån begynnelsen till änden upläsen är. Gud för frälsarens Jesu Christi skuld förläne oss sin Heliga andes nåd./Johannes Hedenius P & P."
De korta meningarna vittnar om att bibeln lästes i kyrkan, inte bara i samband med söndagarnas huvudgudstjänster, utan i vardagsgudstjänster eller "bönestunder". I detta fall visar det också på en praxis med systematisk läsning av hela bibeln, från början till slut, med utläggningar om textens innebörd - alltså inte regelrätta predikningar, utan kanske snarare något som svagt påminner om senare tiders bibelstudier.

Självklart går det inte att dra några slutsatser om folkligt fromhetsliv med ledning av denna korta notering, men den visar på en pastoral ambition att tillgängliggöra och förklara bibelordet för församlingen, och på en aspekt av kyrkligt liv på 1700-talet som kanske inte är så känd.

måndag 30 april 2018

Habent sua fata libelli

Halvfranskt band från tidigt 1800-tal - till synes oansenligt
"Böcker har sina öden" slog en gång  Terentianus Maurus fast, och menade väl att läsaren formade och förstod texten efter sin förmåga. Boken delar alltså öde med, och är bunden vid sin läsare. Men i mitt arbete är det inte utan att jag börjar fundera över en mer bokstavlig förståelse av sentensen. 

Under en bokinventering i en småländsk församling hittade jag ett halvfranskt band från tidigt 1800-tal, som innehöll en skrift med det kuriösa namnet "Swar på den frågan: kunna symboliska böckerna utöfwa sin förbindande kraft, utan at förnärma samwetsfriheten, eller hindra uplysningen?" 

Författare var Jöns Peter Schrewelius (1762-1829) som vid tiden var  amiralitetspredikant i Karlskrona, och själva boken - som inte är alltför vanlig - tycks vara ett försök att viga samman luthersk ortodoxi med upplysningens ideal. Schrewelius var ämbetsman i frimurarlogen i Karlskrona, och det är väl högst troligt att han i sin text lade ner frimureriska tankar om förnuftet och samvetets betydelse för den kristnes livsväg och utveckling.

"Amiralen, Commendeuren m.m. Puke" omskrivs i en dedikation eller ägaranteckning
Men det som gör boken verkligt speciell är att den tycks ha tillhört Johan Puke, som i historieskrivningen mest är känd som hjälten från "Det viborgska gatloppet" 1790. Om han själv läst den ska kanske lämnas osagt - det är troligen inte han själv som skrivit sitt namn i den, eftersom det står i tredje person, och det kan tänkas att boken bara dedicerats till honom, av författaren eller någon annan.

Från Pukes boksamling har boken sedan letat sig fram till ett bibliotek i en småländsk församling, och på de okända vägar den vandrat har den kanske inte alltid behandlats så vördnadsfullt som det anstår det allvarliga ämnet och proveniensen. På ett av försättsbladen har nämligen någon, troligen ett barn, klistrat in ett par dekalbilder:
Föregångare till min barndoms gnuggbilder?
Figuren överst skulle kunna vara Kalle Ankas moster.
Varifrån figurerna är hämtade kan jag omöjligt svara på, men av klädstilen att döma ser de ut att härröra från mitten av 1800-talet. Någon expert på leksaker och barnkultur kan kanske identifiera vad det är för typ  av dekaler och hur de applicerats - och hur vanligt förekommande de är. Själv har jag aldrig sett något liknande.