Bokmarknad i periferin

Biblia sacro sancta, tryckt i Basel av Nicolaus Brylinger 1557. 

I pastoratsarkivet i Vadstena förvaras, väl inlåst, en latinsk bibel från mitten av 1500-talet. Bandet är slitet och missfärgat, och bakre pärmen ser ut att ha skadats vid en brand, men ännu går det att ana att detta en gång var en praktpjäs. Det är inte vem som helst som kan ha köpt den och bekostat inbindningen — allra minst en fattig präst på den svenska landsbygden.

Ändå är det just en fattig präst på den svenska landsbygden som är den förste kände ägaren, och det redan när boken var ny — så ny att det blindpressade skinnbandet knappt kan ha hunnit torka.

En bedagad skönhet: svedd i kanten, men med innehållet intakt

Det rör sig om en utgåva av den latinska vulgatabibeln, bearbetad utifrån grundtexterna och utgiven av boktryckaren Nicolaus Brylinger i Basel. Den gavs ut i minst tre upplagor mellan 1551 och 1562, och just detta exemplar kommer från den andra upplagan, tryckt 1557. Bandet är samtida och med stor sannolikhet bundet på plats i Basel eller möjligen någonstans i Tyskland, men kort efter tryckningen har volymen på okända vägar hamnat i Sverige. 

En delvis utplånad ägaranteckning avslöjar nämligen ett namn, en plats och ett datum: ”Abrahami Olai liber emptus ... 15 martis Geffliae anno a ... incarnatione Ch[ris]ti 1561” — alltså "Abraham Olofssons bok, köpt ... 15 mars i Gävle år 1561 efter Kristi människoblivande."

Abraham Olais ägaranteckning samsas med senare tiders hyllsignum.

Att ägaren var en medlem av prästeståndet med kunskaper i latin är tämligen uppenbart, och eftersom platsen är Gävle är det knappast troligt att personen i fråga skulle tillhöra något annat stift än ärkestiftet. Det bör med andra ord gå att identifiera honom.

Efter ett par slagningar i Uppsala stifts herdaminne står det klart att det bara finns en enda tänkbar kandidat som är känd i källorna: Abraham Olai, son till kyrkoherde Olaus Andrae i Skog i Hälsingland. Herr Abraham verkade under 1560-talet som hjälppräst åt sin far, för att vid faderns död 1569 ta över som kyrkoherde. Han förblev sedan på denna post i över femtio år fram till sin död 1622.

Misstanken att herr Abraham i Skog verkligen är identisk med bokens ägare stärks av att den senare har skrivit sitt namn ytterligare en gång på försättsbladet, men då med årtalet 1604 angivet. Han har alltså ägt boken under mycket lång tid och bör därmed, precis som herr Abraham i Skog, ha uppnått en aktningsvärd och för tiden ovanligt hög ålder.

Men detta innebär också att Abraham Olai bör ha varit mycket ung när han blev ägare till den dyrbara bibeln 1561. Ortsangivelsen Geffliae gör det troligt att han har haft den i sin ägo redan som djäkne vid den skola för prästutbildning som inrättades i Gävle 1557.

Hur har då en enkel prästson från det som prosten Nicolaus Laurentii i Bollnäs kallade "landets fattigaste prästgäll" haft råd med en sådan här dyrgrip?

Det enkla svaret är att det har han inte. Med till visshet gränsande sannolikhet har han fått medel att köpa den av någon mer resursstark person som av någon anledning velat gynna honom. Det är också möjligt att han har köpt boken i andra eller tredje hand till reducerat pris, eller på avbetalning. Det kan också tänkas att han köpt den med sin hemsockens understöd och goda minne. Men oavsett hur han kommit över boken, och vem som i slutändan har betalat för den, så sätter hans innehav av den latinska bibelutgåvan fingret på en central aspekt av 1500-talets bokmarknad.

Böcker var inte bara något som trycktes av boktryckarna och salufördes av bokbindare och bokförare. Det fanns också en livlig andrahandsmarknad. Avlidna personers boksamlingar kunde säljas av arvingarna; böcker stals och såldes vidare — som när den engelske polyhistorn, matematikern och mystikern John Dees omfattande bibliotek grundligt plundrades och skingrades för vinden under ägarens bortavaro i Böhmen på 1580-talet. Enskilda bokägare i penningnöd kunde ibland sälja av delar av sina bibliotek, men det hände också att boksamlare gallrade i sina bibliotek av andra orsaker. Så har exempelvis Otfried Czaika kunnat visa att Skarabiskopen Sveno Jacobi vid flera tillfällen tycks ha avyttrat böcker som inte varit förenliga med den evangeliska teologi han utvecklade under sin livstid. Eftersom flera av de gallrade volymerna har bevarats fram till våra dagar, med biskopens egenhändiga anteckningar, är det uppenbart att de inte har kasserats. Trots sitt menliga innehåll för den evangeliska saken, har de funnits kvar på bokmarknaden. 

För den som höll sig framme gick det med andra ord att komma över böcker för en betydligt lägre kostnad, än om de levererats direkt från bokbindaren. Men böcker bytte självklart också ägare genom gåvor och gengåvor. 

Böcker var i hög grad påkostade lyxföremål, men även deras funktion som bärare av kunskap och bildning var i sig betydelsefull. Att skänka bort böcker manifesterade därför på ett självklart sätt givarens såväl sociala som kulturella status. Men som alla typer av gåvor kunde böcker också användas för att bygga relationer och ömsesidighet, även över de formellt sett rigida ståndsgränserna. De kunde med andra ord spela en roll i det för den sociala rörligheten och maktutövningen så centrala klientsystemet.

Det brukliga i ett klientförhållande var att en resursstark person med status, auktoritet eller rikedomar av olika slag skänkte gåvor eller ekonomiska medel till mindre bemedlade personer, som de av någon anledning ville knyta till sig. 

Men när det gäller just böcker förekom intressant nog också att de skänktes från en underordnad position — som när prästen, naturfilosofen och astrologen Sigfridus Aronus Forsius skänkte en dyrbar astronomisk bok till sin patron Abraham Brahe. I ett brev, möjligen från omkring år 1610, skriver Forsius att han ödmjukast tackar för "mig tillställd gåva", och han försäkrar att han i allt ska anstränga sig för att göra sig "förtjänt av detta tillmötesgående".

Så långt följer brevet det gängse mönstret: klienten tackar sin patron och utlovar sina framtida tjänster. Men så tillägger Forsius: "Eftersom Ers höghet livligt önskar äga min Roja skall jag ge Ers höghet densamma." (Brevet tryckt i Pipping 1858 s. 89, övers. Kjell Lekeby).

Sigfridus Aronus Forsius (d. 1624): präst, astrolog, 

boksamlare och bokspridare. Författarporträtt från 

den stora prognostikan för 1617.

Boken Forsius syftar på är Juan de Rojas, Commentariorum in astrolabium, tryckt i Paris 1551 av Michel de Vascosan. Exemplaret, som alltså ingått i Abraham Brahes boksamling, finns ännu bevarat i biblioteket på Skokloster med en liten anteckning på titelbladet: "Sigfridi Aroni Forsii, anno 1600 Revaliæ". Forsius tycks med andra ord kommit över boken i Reval — om han köpt den eller fått den framgår inte — något decennium innan han skänkte den vidare till Abraham Brahe. På så sätt kunde han manifestera sin egen status som lärd mathematicus, samtidigt som han fördjupade relationen till sin patron.

När det gäller Abraham Olais bibel är historien mer dunkel, och hur det faktiskt gick till när han köpte den förblir okänt. Möjligen har någon sett den unge djäknen som en gosse med potential och skänkt honom pengar med förhoppningar om framtida lojalitet, vänskap och gentjänster — medel som denne senare använt sig av för att införskaffa den latinska bibeln. Eftersom han troligen var knuten till skolan i Gävle när han kom över boken, så finns anledning att misstänka att stadens ordinarius Nicolaus Olai Helsingius och skolmästaren Laurentius Olai Gestrius kan ha haft ett finger med i spelet. Båda dessa herrar värnade om skolan och utbildningen av rätt tänkande prästmän, och de spelade en stor roll för framväxten av det som kommit att betecknas som den lutherska Norrlandsortodoxin under andra hälften av 1500-talet — en teologisk inriktning som i hög grad byggde på personliga relationer och mentors- och klientskap mellan lärare, studenter och präster, och där Nicolaus Olai och Laurentius Olai spelade nyckelroller. När den blivande ärkebiskopen Abraham Angermannus skrev brev till dem båda under sina studier i Rostock på 1560-talet, kallar han dem uttryckligen för sina mecenater; troligen hade de understött hans studier i Rostock med ekonomiska medel, och en viktig poäng med breven var att försäkra sig om fortsatt stöd. Det är inte omöjligt att liknande förhållanden kan ha gällt Angermannus namne från Skog.

Det framgår dessvärre inte av några anteckningar hur Abraham Olais bibel har kunnat hamna i Vadstena. Jag har dock en liten gissning. Ericus Petri (d. 1606), kyrkoherde i grannsocknarna Segersta och Hanebo hade flera dokumenterade mellanhavanden med herr Abraham. Bland annat tvistade de om sockengränserna vid lagmanstinget 1573, men det är högst troligt att de också odlade mer vänskapliga relationer.

Denne herr Erik hade en son, Andreas Erici Helsingius, som blev lärare i Vadstena skola 1599, hovpredikant hos hertig Johan året därpå, för att 1604 tillträda tjänsten som kyrkoherde i Hagebyhöga, ett par kilometer från Vadstena. Hypotetiskt kan det alltså tänkas att herr Andreas har fått boken av faderns gamle kollega någon gång efter 1614, eller att den hamnat i hans ägo efter något arvskifte, och att han i sin tur kan ha skänkt den till den skola och den församling där han en gång undervisat.

Möjligen kan en del av svaret på gåtan finnas i församlingens äldre inventarieförteckningar, men oavsett hur bibeln hamnat i arkivet i Vadstena, så är den ett vittnesbörd om böckers rörlighet i reformationstidens Europa. Trots att böcker var dyra, så var de med största sannolikhet mer tillgängliga för människor än vad vi vanligen föreställer oss. Böcker var inget som nödvändigtvis kedjades fast i otillgängliga bibliotek: de bytte ägare, såldes, skänktes, stals, lånades och kunde ibland färdas på långa, osäkra vägar och passera genom många händer, innan de nådde sin nuvarande bestämmelseort. Och på dessa långa vägar kom de att brukas på mer än ett sätt: de var inte enbart källor till lärdom, uppbyggelse och förkovran. De användes också för att manifestera status och makt, och för att bygga relationer mellan människor av olika samhällsställning.

Litteratur:

Brunius, Jan, Uppsala stifts herdaminne: 1527-1593, Stiftshistoriska kommittén i Uppsala, Uppsala, 2017

Czaika, Otfried, Sveno Jacobi: boksamlaren, biskopen, teologen : en bok- och kyrkohistorisk studie, Kungliga biblioteket, Stockholm, 2013 

Hall, B. Rudolf, Till Gefle läroverks historia 1557-1850: urkunder, Fören. för svensk undervisningshistoria, Stockholm, 1944

Kjellgren, Martin, Taming the Prophets: Astrology, Orthodoxy and the Word of God in Early Modern Sweden, Sekel, Lund, 2011 

Losman, Arne: "En tämmelig myckenhet sköna böcker", Biblis 1967

Ohlsson, Ragnar, Abraham Angermannus: en biografisk studie, Svenska kyrkans diakonistyrelses förl., Stockholm, 1946

Pipping, Fredrik Wilhelm, Historiska bidrag till Finlands calendariografi., Helsingfors, 1858 

Westerlund, Johan Alfred &  Setterdahl, Johan Axel, Linköpings stifts herdaminne. D. 2, Linköping, 1917

Uppdatering 2019-10-11: Sedan den första versionen av denna bloggpost skrevs har Håkan Hallberg, under lång tid verksam vid handskriftsavdelningen på Carolina Rediviva, påpekat att det svårlästa ordet efter "Abrahami Olai liber" i ägaranteckningen sannolikt ska utläsas "emptus", det vill säga "köpt". Därmed föll delar av det tidigare resonemanget, som byggde på att Abraham Olai förmodligen fått bibeln till skänks, och jag har gjort ett par smärre omformuleringar för att jämka ihop texten med detta faktum. Huvudpoängen är dock densamma: vi kan inte stirra oss blinda på böckers faktiska, ekonomiska värde när vi studerar 1500-talets bokmarknad. Vi måste också se till andrahandsmarknaderna, gåvorna, klientskapet och de sociala nätverkens roll för böckers spridning och läsning.

Om nyttan av att lägga märke till detaljer

Biblia, Thet är, All then Helgha Scrifft, på Swensko. Tryckt j Vpsala. 1541. Fast i detta fall utgiven 1938

Vid det här laget är är det knappt jag noterar när Isak Collijns faksimilutgåva av Gustav Vasas bibel från 1938 dyker upp vid inventeringarna. De är visserligen inte fullt så vanliga som 1917 års kyrkbibel, 1927 års bibel med illustrationer av Olle Hjortzberg, eller ens Karl XII:s bibel, men de är tillräckligt vanliga för att en viss trötthet ska infinna sig när jag hittar dem. Jag brukar sätta ett kryss i kanten för dem som "kulturhistoriskt intressanta" i protokollen och går sedan vidare.

Ibland brukar kyrkans personal bli förvånad när jag påpekar att dessa biblar inte är äldre än de är, men för den som en gång sett och känt på ett äkta 1500-talsband är det uppenbart att det rör sig om en imitation. Djupet och strukturen i de blindpressade dekoren saknas, och av hantverket i ett äkta band finns inte många spår. 

Själv brukar jag irritera mig på metallspännena, som visserligen är dekorativa, men som helt saknar funktion. Eftersom volymen inte är handbunden, och pärmarna därmed inte måste hållas på plats när det hårt pressade bokbandet börjar röra på sig, så lossnar spännena så fort du lägger ner boken, varvid de slår i underlaget med en lätt, metallisk klang - det vill säga om de inte är trasiga eller saknas helt, vilket är regel snarare än undantag. Även skillnaden i papperskvalitet är milsvid. Äldre tiders lumppapper har en helt annan struktur än 1930-talets industriellt framställda cellulosapapper.

Det är alltså lätt att avfärda Collijns Gustav Vasa-biblar som ointressanta, men ibland kan även dessa bjuda på överraskningar, och som ofta annars har det med volymernas proveniens att göra.

Faksimilen av Gustav Vasas bibel i Vimmerby, skänkt av S.A. Ericsson.

I samband med att de gavs ut var det vanligt att privatpersoner donerade ett exemplar till sina hemförsamlingar. Ofta dyker det upp exemplar med en förtryckt och daterad dedikationssida. Särskilt runt 400-årsjubileet tycks det ha varit populärt att skänka bort en Gustav Vasa-bibel, och 1941 var också året då Vimmerby kyrka fick sitt exemplar, donerat av kyrkvärden S. A. Ericsson.

S.A. Ericsson (Bilden lånad från MyHeritage)

En sådan liten notering är lätt att missa, men om man betänker att förnamnet ska utläsas Samuel August blir det hela lite intressantare. Lantbrukaren Samuel August Ericsson (1875-1969) var gift med Hanna Jonsson från Pelarnehult, och är kanske mest känd som far till Gunnar och Astrid Ericsson - den förre politiker och satiriker, den senare mer känd som Astrid Lindgren. Som antyds av donationen var Samuel August också kyrkvärd och en from karl - två personlighetsdrag som han lånade ut till Anton Svensson i Katthult, en karaktär som i övrigt inte var särskilt lik honom.

Någon stor upptäckt är det inte, och det gör knappast volymen direkt värdefull, men det gör den till ett intressantare objekt, och motiverar kanske att den kan få en bättre placering - förslagsvis i en monter i kyrkan, med en liten informationsskylt.

Om sockenbibliotekens skiftande ansikten

Sockenbiblioteket i Säby - till stora delar sammanställt på 1870-talet.

I ett tidigare inlägg har jag skrivit om sockenbiblioteken som har bevarats på flera platser runt om i stiftet. Jag nämnde bland annat hur bibliotekens sammansättning speglar deras roll och betydelse i 1800-talets svenska bondesamhälle, och hur denna roll förändrades över tid. En samling böcker som i sig inte har något större ekonomiskt värde, kan alltså utgöra en kvarleva från en tid då biblioteken - tillsammans med andra sociala och kulturella funktioner som tidigare legat hos socknen, och därmed i grunden hos den gudstjänstfirande lokalförsamlingen - successivt togs över av det framväxande civilsamhället, och i än högre grad av de världsliga kommunerna efter 1860-talets reformer av lokalförvaltningen.

Även i andra sammanhang har jag diskuterat sockenbibliotekens innehåll och sammansättning, och jag har då poängterat att de oftast inte ser ut som vi förväntar oss. Det finns en svårutrotad bild av 1800-talets Sverige som ett inskränkt, bakåtsträvande samhälle, där utbildning och förkovran inom bonde- och arbetarklassen skulle hållas på ett absolut minimum. Där över- och medelklassen skulle ges klassisk bildning och vetenskaplig skolning, fick bönder och arbetare hålla till godo med rudimentära kunskaper i läsning och räkning, fäderneslandets historia och katekesen. Så ser den övergripande bilden ut, också om vi ser till de kurser i utbildningshistoria (och därtill hörde kurslitteratur) som de flesta blivande lärare i Sverige får ta del av.

Ett typexempel på titel ur Ekeby sockenbibliotek: litteratur till kristen uppbyggelse.

I vissa fall kan sockenbiblioteken bekräfta bilden, åtminstone vid en första anblick. Om vi tar Ekeby kyrka som exempel så kan vi se att det rätt omfattande sockenbiblioteket visar upp en hög frekvens av uppbyggelselitteratur, biblisk historia och kateketik från 1800-talets mitt. Återkommande titlar, som dessutom finns i flera exemplar i flera upplagor, är Johann Arndts Paradis lustgård och Om en sann kristendom, samt Johan Philip Fresenius Skriftemåls- och kommunionsbok. Av skönlitteratur, naturvetenskap och folkupplysning finns i stort sett ingenting.

Sammansättningen gör det lätt att tänka att detta är vad prästerna och sockenstämman i Ekeby ville låta sockenborna ta del av i fråga om läsning. Samlingen tycks säga att vetenskap och populära romaner icke gjorde sig besvär bland bönderna i Ekeby. Men det är alls inte säkert att de bevarade böckerna ger hela bilden. Det är snarare högst troligt att böckerna i kyrkan var de som blev över när sockenbiblioteket ombildades till folkbibliotek, och att de mer intressanta volymerna kan ha hamnat i biblioteket i Boxholm när det blev municipalsamhälle i början av 1900-talet.

I vilket fall som helst är sockenbiblioteket i Ekeby otypiskt i sin enahanda sammansättning. Det typiska är att titlarna skiftar, även om det finns vissa inslag som ofta återkommer. Fryxell och Geijer dominerar historieämnet när det gäller svensk historia (när det gäller världshistoria och andra länder är bilden betydligt mer sammansatt). Läroböcker och katekeser är vanliga, vilket visar att socknens boksamling ofta tjänade som skolbibliotek, liksom kvartalstidskriften Läsning för folket som visar på ambitionen att låta biblioteken tjäna som centra för folkupplysning.

Men i övrigt skiftar innehållet, ofta beroende på när, hur och på vems initiativ biblioteken inrättats. Ofta var den lokala församlingsprästen en drivande kraft, men det fanns också privatpersoner som donerade böcker, och ibland hela boksamlingar till sockenbiblioteken. I posten om hur Den siste mohikanen hamnat i sockenbiblioteket i Gladhammar nämnde jag Emil Keys donation, men bland dedikationerna finns också andra namn, som visar att just detta bibliotek har haft fler välgörare.  

Ett exempel på hur en donator kan sätta sin prägel på en hel boksamling återfinns i Vifolka församling, där ett bevarat sockenbibliotek innehåller påfallande många geografiska verk och reseskildringar från tidigt 1800-tal - en del av dem rätt sällsynta. Bland böckerna märks titlar som Egypten i historiskt, geographiskt, physicaliskt, vetenskapligt, artistiskt, naturhistoriskt, mercantiliskt, religiöst, moraliskt och politiskt hänseende av Johan Adam Bergk, utgiven vid sekelskiftet 1800, London och engelska nationen av I. L. Ferri de S:t Constant från 1808, och Bref om de Förenta staterna, författade under en resa till Amerika, av Axel Klinkowström från 1824. 

J. Haafner, Landresa längs med Orixas och Koromandels Kuster (1810), med Fredrik Funcks namnteckning.

Förekomsten av geografiska böcker är i vilket fall så hög att det knappast kan vara en slump; rimligen speglar volymerna ett intresse hos en boksamlare.  I detta fall finns också en tydlig proveniens, då en namnteckning på försättsbladen vittnar om att de flesta av böckerna en gång har ägts av juristen, godsägaren, bibliofilen och filantropen Fredrik Jakob Funck (1778-1864).

Bok ur Funcks samling, i sockenbiblio-

tekets ägo sedan 1862 ...

Att donera böcker låg helt i linje med Funcks övriga verksamhet, i det att han gjort sig känd som "grundläggaren och upphofvet till en mängd institutioner, då för tiden nya, såsom sockenskolor, sockenbibliotek, hushållsföreningar, sparbanker, m. m." (Svenskt biografiskt handlexikon). Att böckerna hamnat i Vifolka under Funcks livstid är troligt: i ett fall finns en datering som visar att boken införlivats i sockenbiblioteket 1862.

... och försedd med C. M. N. Palmquists 

namnteckning 

Men i fallet i Vifolka är det osäkert om donationen gått direkt genom Funck, som framför allt var verksam i östra Östergötland, runt Norrköping och Vikbolandet. I samma volym, som innehåller en handbok i hushållsekonomi från mitten av 1700-talet, finns också en annan ägaranteckning: "Palmquist", vilket troligen syftar på friherre Carl Magnus Napoleon Palmqvist (1804-82), som var innehavare av fyra gårdar i Vifolka härad. Den kombinerade proveniensen gör det troligt att det var genom Palmquist som Funcks böcker donerades till sockenbiblioteket. Men likafullt har Funcks bibliofila intressen - och tydligen också hans intresse för geografi och reselitteratur - satt sin prägel på de böcker som fanns tillgängliga för läsning i en liten socken på den östgötska landsbygden.

Sedan är det en annan fråga i hur hög grad just de här böckerna faktiskt lästes: de flesta av dem är ovanligt välhållna för att ha ingått i ett sockenbibliotek. Läroböckerna och årgångarna av Läsning för folket brukar i allmänhet vara betydligt mer tummade och slitna.  

Den kärva omsorgen

1671 års gudstjänsthandbok från Ödeshögs kyrka

I föregående post nämnde jag att handskrivna texter i kyrkornas boksamlingar kan ge vittnesbörd om hur pastoral och liturgisk praxis har utvecklats lokalt, oberoende av de officiella handböckerna. Ett exempel på detta, som också visar på att den pastorala praktiken till sitt innehåll ibland kunde skilja ut sig från de officiellt påbjudna ritualerna, dök upp vid inventeringen av Folkungabygdens pastorat tidigare i vår. I ett exemplar av 1671 års handbok, som en gång hört till Ödeshögs kyrka,  återfanns nämligen en handskriven "böön när oächta Qvinna ledes i Kiyrkia effter barn" - alltså en ordning för hur ogifta mödrar skulle genomgå kyrktagning. 

Troligen är det en text som utformats vid något prästmöte i stiftet eller i prosteriet under andra hälften av 1600-talet. Förebilden är kyrktagningsceremonin, så som den formuleras i Olaus Petris handböcker från 1500-talet, men just denna variant tycks inte finnas i någon samtida tryckt handbok. Att den var spridd i avskrifter visas dock av att en i stort sett identisk text återfanns i ett exemplar av 1614 års handbok som tillhört Kumla kyrka, knappt två mil från Ödeshög. Ett rimligt antagande är att texten kommit till innan 1693 års handbok stramade upp de kyrkliga ceremonierna - i synnerhet sedan formuleringen hittills endast har återfunnits i äldre handböcker - men att döma av handstilen kan texten också ha formulerats några år in på 1700-talet.

Kyrktagningsseden har gamla rötter. I det allmänna medvetandet förknippas den ofta med religiösa renhetslagar, och det är riktigt att det i tidigkristna och medeltida ritual förekommer reningsmotiv utifrån bestämmelserna i tredje Mosebokens tolfte kapitel, men huvudsakligen har det rört sig om en tacksägelsehandling, och ett välkomnande av den barnafödande kvinnan vid hennes återinträde i den gudstjänstfirande församlingen. Detta var också något som poängterades i den efterreformatoriska svenska kyrkans ceremoniel. 

Kyrktagningen var också en hedersbevisning, där den ärbara, gifta kvinnan stod i centrum för församlingens uppmärksamhet, och där hon iklädd sina vackraste högtidskläder leddes in i kyrkan av prästen. Samtidigt manifesterade ritualen den gifta kvinnans stånd och status, och äktenskapets av Gud givna bestämmelse, varför den med tiden också blev en obligatorisk del av kyrkotukten, kodifierad i 1686 års kyrkoordning.

Men det innebar att den ogifta modern per automatik var utestängd från denna hedersbevisning. För henne gällde uppenbar skrift i kyrkan, utan kyrktagning, och i de fall en kvinna fött barn som trolovad kunde hon visserligen ledas i kyrkan, men det skulle ske "längre tillbaka" i kyrkorummet "på det att tukten må hava sin heder och otukten någon nesa." *)

Det är alltså ingen tvekan om att det fanns starka stigmatiserande inslag i den särbehandling som ogifta mödrar bestods genom kyrkotukten, och det finns vittnesbörd om att "löskekvinnor" försökt undgå detta genom att föda sina barn utomsocknes, och sedan hävda att de genomgått uppenbar skrift i en annan kyrka än i sin egen hemsocken. Det är lätt att anta att det kan ha uppstått uteslutningsmekanismer, där den ogifta modern för alltid var märkt i lokalsamhället - i någon mån beroende på hennes tidigare status, vem hon var dotter till, och vilka sociala nätverk hon tillhörde.

Pastorala hänsyn i handskriven form.

Men den handskrivna texten i handboken från Ödeshög visar också på något annat. Det framgår tydligt att det inte bara handlar om uppenbar skrift, där den ogifta modern får stå och bekänna sin skam inför hela församlingen. I och med att det talas om att hon ska "ledas i kyrka" kan det antas att man har låtit ceremonin övergå i något som åtminstone påminde om kyrktagning. Det tycks alltså som om man från prästerligt håll har försökt motverka stigmatiseringen från församlingens sida.  

Även om språket är kärvt, och även om överträdelsens allvar betonas, så är det också tydligt att det finns en pastoral omsorg om den ogifta modern. I texten framgår att prästen och församlingen i sin förbön tar på sig rollen som den ogifta moderns talesman inför den gud hon sägs ha förtörnat genom sin ”olovliga beblandelse”, och det är tydligt hur texten pekar på Kristus som den försonande länken mellan människorna och den gammaltestamentligt oförsonliga och straffande gud som dominerar tidens kyrkliga språkbruk. I någon mån kan vi alltså se hur den gängse bilden av 1600-talets stränga ortodoxi – inte minst vad gäller sexualetiken – nyanseras något genom den pastorala praktiken.

Delvis hade denna omsorg en praktisk sida: det fanns en strävan att återinlemma syndaren i de rättfärdigas gemenskap, och det fanns också en social poäng att ogifta mödrar kunde återupprätta sin ära och bli ärbart gifta - hellre än att de förblev utstötta "löskekvinnor" som riskerade att sätta ännu fler oäkta ungar till världen.

Men i första hand visar texten på den pastorala omsorgens andliga sida, den som i en avkristnad tid kan vara svår att uppfatta: från början till slut handlar det om hur en människa ska kunna omvända sig från det som i samtiden uppfattades som synd, och nå försoning med sin gud och sin församling.


Transkription

1                    En böön när oächta Qvinna ledes i
2                    Kiyrkia effter barn.
3                    Alzmechtige Ewige Gudh, ändoch tu hafwer
4                    gifwit then wällsignelse öfwer Menniskian,
5                    när tu henne skapat hadhe, at hon skulle wäxa
6                    till och föröka sigh, dochlijkwähl emedan thenne
7                    Persohn, genom oloflig beblandelse, förr ähn
8                    hon til then Hel. Ächthen skapz stadgan kommen
9                    war, titt budh öfwerträdt, och tig swårligen
10                  förtörnat hafwer, hwilket hon nu in för tig
11                  bekiänner och aff hiertat ångrar, och beder tig
12                  att tu thet för tin Sons Jesu Christi skull wär-
13                  digas förlåta wille, och såsom hon tå blifwer
14                  försonat med tigh, tu wille och låta henne
15                  Fruchtsamma bliffwa i then Andeliga wälsignel-
16                  sen, att hon må altijdh wäxa til i tin Kund-
17                  skap, och här effter lefwa effter tin Hel. budh-
18                  ordh ostraflig, igenom tin Son Jesum Christum
19                                                             Amen!
20                                        Herren beware tin ingång och
21                                        uthgång, nu och til Ewig tijdh, Amen!



*) Johannes Gezelius, Perbreves commonitiones, Åbo 1673, citerad i Gustavsson  (1972) s. 45

Uppdatering 2023-08-09: Sedan denna text skrevs har ett i stort sett identiskt ritual påträffats i en kyrka i Växjö stift, varför antagandet om en lokal praxis sannolikt behöver justeras. En ny post om detta fynd finns här: Den kärva omsorgen II.


Litteratur:

Gustavsson, Anders, Kyrktagningsseden i Sverige, Folklivsarkivet, Lund 1972
Lennartsson, Malin, I säng och säte: relationer mellan kvinnor och män i 1600-talets Småland, Lund Univ. Press, Lund 1999
Lindstedt Cronberg, Marie, Synd och skam: ogifta mödrar på svensk landsbygd 1680-1880, Lund 1997
Selander, Sven-Åke, "Reformationen och lekfolket", i Lennart Tegborg & Åke Andrén (red.), Sveriges kyrkohistoria 3 Reformationstid, Verbum, Stockholm 1999
Stadin, Kekke, Stånd och genus i stormaktstidens Sverige, Nordic Academic Press, Lund, 2004

Spår av praxis

En liten volym från Ydre.

Den lilla volymen från Asby kyrka i Ydre är hårt renoverad, men originalbandet från andra hälften av 1500-talet är till stora delar bevarat. Det gör att det fortfarande går att ana det påkostade hantverket: i den blindpressade dekoren framträder bibliska bilder, som korresponderar med varandra på ett genomtänkt sätt. Korsfästelsescenen uppe i vänstra hörnet förebådas alldeles tydligt av den upphängda kopparormen i bilden under.

Korsfästelsen förklarad av sitt sammanhang

Det vi har att göra med är en kyrklig handbok. Volymen innehåller den femte upplagan av Messan på swensko från 1548, kyrkohandboken som utgavs samma år, och Een liten song-book från 1553 - alla tre tryckta i Stockholm av Amund Laurentsson. Det rör sig alltså om en sammanbunden volym med liturgiska böcker, tänkta att användas tillsammans i gudstjänsterna.

Titelbladet till mässan på svenska, tryckt 1548.

Dessvärre finns inte många av dessa sammanbundna handböcker kvar, trots att de en gång i tiden bör ha funnits i var och varannan kyrka. Uppenbarligen har de nötts ner av flitigt bruk. I en annan kyrka i pastoratet finns en volym med i stort sett samma innehåll, men den är endast fragmentariskt bevarad, och det lilla material som finns kvar är skört. Titelbladen är borta, övriga blad är lösa och oordnade, och det kommer att kräva många timmar av pusslande och konservering innan det går att studera innehållet närmare.

Någon skulle kanske invända att det inte är värt att vidta sådana resurskrävande åtgärder för att försöka rädda böcker som lika gärna kan studeras på något forskningsbibliotek. Men som framgått av min inventering och som tål att upprepas, är att det i första hand inte är de tryckta arbetena i sig som är det intressanta. Det är hur de har brukats och använts som gör dem till levande material, och då blir plötsligt varje bevarat exemplar av intresse - både för de anteckningar som kan finnas, men också för andra ledtrådar som finns kvar, som bindning, materialets disposition, slitage och sammansättning i volymerna.

Titelbladets versosida i Messan på Swensko,
med handskrivna böner. Träsnittet med kors-
fästelsescenen användes också  i  Een liten 
song-book 1553.

I den mer välbevaradevolymen i Ydre går det att se tydliga spår av bruk. På titelbladets versosida i Messan på Swensko finns handskrivna böner på latin, och både här och i  Een liten song-book finns unika nothandskrifter. Att trycka noter var komplicerat och dyrt med tidens teknik, så partierna med musik har bara markerats med notlinjer, och den lokale kantorn har fått fylla i noterna för hand.

Det innebär att varje enskilt exemplar av dessa böcker är unikt, och att de kan ger ledtrådar till hur det faktiskt kan ha låtit i 1500-talets gudstjänster, komplett med olika lokala variationer.

Handskrivna noter i Messan på Swensko.

I det exemplar av Een liten song-book som hört till Eksjö kyrka framgår exempelvis att de mer katolskt färgade sångerna, som Mariahymnen Glädh tigh tu helga Christenhet, allhelgonahymnen Jesu tu äst wår Frelsare samt den latinska hymnen Discubuit Jesus et discipuli saknar notering, vilket kan betyda att de inte har sjungits i någon högre utsträckning - eller möjligen tvärtom, att dessa hymner tillhör de mest memorerade.

På det bakre försättsbladet i mässboken från Asby finns också en handskriven ordning för syndaförlåtelse och avlösning efter bikt. Jag inte hittat denna text någon annanstans, vare sig i tryckt eller handskriven form, och docent Christer Pahlmblad vid centrum för teologi och religionsvetenskap i Lund har bekräftat att den inte finns i någon samtida handbok eller ordning. Sannolikt rör det sig alltså om dokumenterad praxis: någon gång under senare delen av 1500-talet har prästen i Asby – troligen Nicolaus Caroli (fl. 1525-55), Benedictus Matthaei Stuut (fl. 1565-71) eller Magnus Johannis (fl. 1571-1616) – helt enkelt skrivit ner hur han brukar göra vid avlösning av konfidenter.

Handskriven ordning för avlösning efter enskild

bikt, från Messan på swensko 1548.

Strukturen och innehållet i ordningen anknyter både till medeltida och reformatoriska texter, och kan enligt Pahlmblad antas spegla traditioner som utvecklats vid prästutbildningen i Linköpings stift. Texten, och volymen i sin helhet, är med andra ord ett unikt dokument av stort värde för att förstå reformationstidens liturgiska och pastorala praxis.

Transkription*

Handskriven instruktion om avlösning efter bikt (1500-tal), bakre försättsbladet

1                   Ett sett ther man må christeliga til att seia nogrom

2                   Syndernes förlåtilse eller afflösningh.

3                   När man haffuer bekendt sig för en syndare, och be-

4                   gärar nu warda tröstadh, aff thz Heliga Euangelio, ge-

5                   nom afflösningennes hugneliga lyffte, må tå prästen

6                   först seia offuer hono[m] thenna orden.

7                   Herren Gud ware tig nådelig, och förlåte tigh alla

8                   thina synder genom sin son vår frelsare Iesu[m] Chr[istu]m.

9                   Ther effter spör han honom m[ed] få ord om hans troo

10                 Troor tu sannerliga att vår Herre Jesus Christus

11                 Gudz son giorde ena fulkomliga syndabott, och be-

12                 talning vpå Korszens galga med sin död och blodz

13                 vtgiutilse, så vel för tig som för alla andro men-

14                 niskiors synder, the sig til honom holla Kunde.

15                  R, Ja. Åter spör prästen honom.

16                 Troor thu och att iag (såsom en tiänare i Gudz

17                 försambling befalning, genom th[et] heligo Euangeliu[m]

18                 haffuer fulla macht, att tilseia tig samma

19                 syndaboot, och, vpå gudz vegna, afflösa tigh

20                 aff alla tina synder. Rudit.** Ja.

21                 Sedan legger prästen handen vpå hans

22                  hu[v]ud och seger, Så skee tig som tu

23                 troor, och iag effter vårs Herres Jesu Christi

24                 befalning, som migh betrood ärr, tilseger iag

25                 tigh Gudz wenskap, och afflöser tig aff alla

26                  tina synder i nampn faders, och sons och

27                 then helga andas. Haff fridh.

*   Christer Pahlmblad (CTR, Lund) har bistått med kommentarer och korrigeringar.

** Troligen en felskrivning: ordet har förkortningstecken och ska rimligen vara ”respondet”, dvs ”denne svarar”

Vi har en kandidat

Johann Schneidewein, träsnitt 

utfört kort efter hans död 1568. 

Från Wikipedia.

Eller kanske två. Jag utesluter inte att det skulle kunna vara Johannes Saxonius (1507-61) som lät binda in de praktexemplar av Luthers samlade verk som återfunnits i två separata församlingsarkiv i Småland.

Johannes Saxonius var en tysk humanist som studerat i Wittenberg, där han även erhöll doktorsgraden i juridik. En tid var han dekan för filosofiska fakulteten och han tjänade som universitetets rektor 1544, innan han fick en professur i juridik i Erfurt. 1555 blev han furstlig kansler i hertigdömet Holstein-Gottorp, och mot slutet av sitt liv verkade han även som domprost i Hamburg och som ledamot av domkapitlet i Bremen. Att Saxonius kan ha köpt och låtit binda in de båda Wittenbergvolymerna året före sin död är alltså fullt möjligt.

Jag lutar dock snarare åt att det är Johann Schneidewein (1519-68) som döljer sig bakom initialerna IVDS på volymernas pärmexlibris. Denne hade studerat i Wittenberg från elva års ålder och kom under sin karriär att främst ägna sig åt juridiken. Redan som ung student upptogs han i Martin Luthers hushåll, och han hamnade därmed i universitets innersta krets tillsammans med namn som Philipp Melanchton, Justus Jonas och Johannes Bugenhagen. 

Schneidewein blev professor i juridik 1549, för att 1551 vinna doktorsgraden i både andlig och världslig rätt. Som framgår av titlarna på hans egna verk, så var Iuris Vtriusque Doctor en titel som kopplades till hans namn, och det är troligt att han själv använde den i sin livstid. Även om han anlitades av den sachsiske kurfursten i rättsliga frågor och uppbar diverse juridiska ämbeten, så förblev han på sin lärostol fram till sin död, och fungerade tidvis som universitetets prorektor.

Schneidewein var alltså knuten till Wittenbergs universitetet, samtidigt som han hade en högt uppsatt ställning i den allmänna världen – något som troligen också gav honom de nödvändiga ekonomiska resurserna för att tillfredsställa ett potentiellt intresse för vackra böcker. Han kan med andra ord mycket väl ha köpt volymerna och bekostat deras inbindning hos universitetets bokbindare Paul Thiele.

Någon annan samtida kandidat med doktorsgrad i andlig och världslig rätt, knuten till Wittenberg, och med ett familjenamn på S går knappast att uppbringa. Detta pekar på att volymernas pärmexlibris IVDS ska utläsas Iuris Vtriusque Doctor Schneidevvinius, och att det alltså är Schneideweins böcker som dykt upp under inventeringen. Det som talar emot idén är att det inte verkar finnas några uppgifter om hans boksamling i övrigt – samt det besvärande faktum att det inte finns någon bevarad dokumentation som kan förklara hur i all världen två praktverk ur hans bibliotek hamnat i Småland.

Uppdatering: I hastigheten råkade jag tidigare skriva att Johannes Saxonius var från Sachsen, men insåg snart att hans födelseort Hattstedt ju faktiskt ligger i Nordfriesland i Schleswig-Holstein. Sachse eller Saxonius är alltså ett familjenamn, vilket stärker möjligheten att han mycket väl kan vara den person som döljer sig bakom initialerna IVDS. Hans ställning i Wittenberg skilde sig heller inte mycket från Schneideweins vad gäller kontaktnäten och närheten till universitetets inre kretsar. Också Saxonius hade nära band med Melanchton och Bugenhagen, och han nämns vid flera tillfällen i Luthers bordssamtal.

Litteratur:

Kisch, Guido, Gestalten und Probleme aus Humanismus und Jurisprudenz: Neue Studien und Texte, de Gruyter, Berlin, 1969