En översättares korrektur

Reinerus Broocman, präst och bok-
tryckare. Porträtt i Hedvigs kyrka.

Christian Scrivers Själaskatt är ett verk som vanligen inte får en bok- eller kyrkohistoriker att lyfta på ögonbrynen. Det är heller inget som en antikvariatshandlare skulle jubla över att få in i sin katalog. Det är nämligen ett extremt vanligt förekommande verk, som finns i praktiskt taget alla kyrkor jag inventerat, och om inte den svenska originalutgåvan från 1720-talet går att hitta, så finns flera utgåvor från såväl 18- som 1900-talen att uppbåda.

Christian Scriver (1629-93) var luthersk teolog, kyrkoherde i Sankt Jacobi i Magdeburg och slutade sina dagar som hovkaplan i Quedlinburg. Han tillhörde en generation lutheraner som växte upp efter 15- och 1600-talens apokalyptiskt präglade motsättningar och våldsamma urladdningar i reformationens spår, och som därför kunde koncentrera sin undervisning på dogmatikens och den sanna kristendomens betydelse för den enskildes frälsning. Själaskatten, som utgörs av predikningar från Magdeburgtiden, är fördelade på sex separata delar och skildrar själens vandring från syndafall och förtappelse till återlösning och evig salighet. Verket fick stor spridning under de följande seklen och har bidragit till att Scriver ibland betraktas som en vägröjare för 1700-talets pietism.

I Sverige gavs själaskatten ut på 1720-talet på initiativ av Reinerus Broocman, kyrkoherde i Hedvigs tyska församling i Norrköping. Första delen trycktes 1723 i Stockholm av Johan Henrich Werner, men Broocman blev irriterad över att arbetet drog ut på tiden och startade därför eget tryckeri, där de återstående delarna kom ut rask takt, för att 1730 kompletteras av en registerdel. 

Det bör ha varit en god affär: verket distribuerades av domkapitlen och tycks ha köpts in av i stort sett varje församling i riket, och kan till viss del sägas ha lagt grundplåten till Broocmans publicistiska dynasti i hemstaden.

I kyrkorna känns volymerna lätt igen; de sju delarna fördelas oftast på fem tjocka band i mörkt skinn, med blind- eller guldpressade dekor och titlar på ryggarna. Ofta står de tillsammans med den första svenska utgåvan av Konkordieboken, också den tryckt på Broocmans tryckeri i Norrköping, och vanligen bunden i ett likadant band som själaskatten.

Bokhistoriskt är själaskatten alltså intressant som fenomen, och som ett vittnesbörd om vilken litteratur som spreds ut till församlingarna för prästernas förkovran, och därmed vad som kan betraktas som normerande för deras undervisning från predikstolarna. Distributionsvägarna är också intressanta, liksom det faktum att gamla exemplar ofta tycks ha införlivats i sockenbiblioteken under 1800-talet. Som enskilda volymer är de däremot sällan särskilt upphetsande. Det ena exemplaret är så att säga det andra likt.

Men i Borgs klockargårds bibliotek i Norrköping stod, tills för ett par veckor sedan, då jag bad vaktmästaren flytta på dem till en säkrare plats, en uppsättning av själaskatten som gick utöver det vanliga. På titelbladet till den första delen syntes nämligen tydliga korrekturanteckningar, och längst ner på sidan framträdde också en namnteckning: ”Ant. Münchenberg”.

Titelblad med korrektur och namnteckning av 

Antonius Münchenberg. Översättarens namn är

också angivet strax ovanför det svarta strecket.

Antonius Münchenberg (1680–1743) var även han från Hedvigs församling i Norrköping. Hans far var bagarmästare, men själv studerade han i både Uppsala och Lund, blev lärare och präst och var i fjorton år kyrkoherde i Borg och Löt innan han 1735 fick kyrkoherdetjänsten i Vreta kloster. Men han var också den som översatte Scrivers själaskatt till svenska. Det som syns på titelbladet är alltså översättarens personliga korrektur – som om han inte var riktigt nöjd med hur frukten av hans möda fått sin slutliga utformning, och hur orden skrivits ut i den tryckta versionen av texten.

Ägaranteckning av Münchenberg i fjärde delen av
Scrivers Själaskatt, Borgs klockargård, Norrköping.

Anteckningarna är, återigen, ett exempel på hur det kulturhistoriska värdet i en bok inte enbart bygger på själva boken och dess innehåll, utan på hur den brukats och lästs, av vem och i vilka sammanhang. Det är först när vi kan urskilja spåren av bruk som boken förvandlas från dött föremål till en levande artefakt.

Det småländska tvillingmysteriet

Lika som bär: två volymer av Luthers skrifter,

bundna 1560 på uppdrag av "I V D S" ...

... men funna i två helt olika småländska 

församlingar.

"Hata slumpen" brukar Leif GW Persson säga när han vill förklara hur bra polisarbete går till. Det vill säga: det finns alltid en orsak till att saker ser ut som de gör, och om två saker verkar ha samband med varandra, så existerar troligen också detta samband. Problemet är att fylla kunskapsluckorna när kopplingen inte kan dokumenteras.

Detta problem har jag själv råkat ut för när jag i två helt olika småländska församlingar hittade tyska 1500-talsvolymer, bundna samma år i identiska band, på uppdrag av en och samma person.

Det rör sig om fjärde och tionde delen av en Wittenbergutgåva av Luthers samlade verk, tryckt 1553 respektive 1558. De har troligen bundits i Tyskland, i ljusa, blindpressade skinnband, med bilder av Luther och Melanchton i pärmens medaljonger. På båda volymerna står årtalet 1560 och ett pärmexlibris med initialerna IVDS.

Den första uppgiften blir att försöka ta reda på proveniensen - vem eller vilka döljer sig bakom initialerna?

Redan här har jag gått bet: inget av de referensverk som jag lyckats gräva fram har gett mig någon ledning, och slagningar på nätet har varit resultatlösa. Att det rör sig om en någorlunda inflytelserik person kan vi nästan ta för givet. Vem som helst hade inte råd eller möjlighet att beställa ett, än mindre två sådana här praktband. Rimligen kan det också ha funnits minst åtta andra volymer i samma utgåva, bundna i likadana band, så det rör sig troligen om en person med resurser.

Luther på främre pärmen ...

En lös tanke var att det skulle kunna röra sig om Johann Wilhelm av Sachsen-Weimar (utläst Ioannes Vvilhelmus Dux Saxoniae), men det finns få uppgifter om dennes bibliotek i den biografiska litteraturen, och inga uppgifter alls om att delar av detta bibliotek skulle ha hamnat i Sverige som krigsbyte eller liknande. Otto Walde, som borde vetat om så skett, nämner inget om det i sin avhandling om stormaktstidens litterära krigsbyten. Tills vidare får personen eller personerna bakom banden alltså förbli anonyma.

... och Melanchton på den bakre.

Den andra uppgiften är att förklara hur volymerna, som uppenbarligen har samma ursprung, har separerats från varandra och hamnat i två helt olika församlingsarkiv. Och återigen saknas dokumentationen och kunskapen, vilket i stort sett omöjliggör alla försök att reda ut hur det har gått till. I ena fallet finns en gåvoanteckning: volymen har skänkts till församlingen av tre syskon i början av 1960-talet, i tron att det rört sig om en bibel. Men vilka dessa syskon var är det ingen bland dem jag talat med som vet. I det andra fallet finns ingen tillgänglig dokumentation alls. Den kunskap som funnits har försvunnit i takt med pensionsavgångar och dödsfall bland personal, kyrkvärdar och engagerade församlingsmedlemmar. 

Sensmoralen i berättelsen om mitt än så länge misslyckade försök att lösa det småländska tvillingmysteriet är alltså denna, riktad till församlingarna: se till att i möjligaste mån dokumentera de kyrkoantikvariska samlingarna, och se till att dokumentationen går att leta fram vid behov. Arkivera digitalt och i pappersform, och se gärna till att kopior av dokumentationen finns tillgänglig tillsammans med det aktuella föremålet. I annat fall kommer samlingarna fortsätta att te sig som mer eller mindre slumpmässiga, och en väsentlig del av deras kulturhistoriska värde kommer därmed att försvinna.

Om böckers värde III

I det jubileumsavsnitt som inledde den trettionde säsongen av Antikrundan (ca 49,50 minuter in i programmet), dök det upp en gammal bekant. I en återblick från besöket i Jönköping 2014 värderade Torgny Schunnesson en liten oansenlig volym som köpts för sjuttiofem kronor, och som jag stött på flera gånger under mina inventeringar.

Det som skymtade förbi i rutan var Svenska lafvarnas färghistoria, eller Sättet att använda dem till färgning och annan hushållsnytta, utgiven av Johan Peter Westring 1805, och den är ett bra exempel på vad som kan göra en bok till en dyrgrip, trots att den inte ser mycket ut för världen.

Inför den förvånade ägaren värderade Schunnesson boken till 30 000 kronor, och han betonade att det som gör den värdefull är att den är extremt sällsynt. Men där finns också andra faktorer som inte nämndes, eller som kanske snarare klippts bort i inslaget, och som gör just denna volym eftertraktad bland boksamlare.

För det första är det en bok i ett ämne som tangerar gränsen till naturvetenskapen. Westring var läkare och naturforskare som bland annat hade studerat under Carl von Linné i Uppsala - visserligen under dennes sista tid, och det var knappast frågan om något aktivt mentorskap, men det är ändå tillräckligt för att Westring ska kunna sättas i samband med den svenska naturvetenskapens blomstringstid under 1700-talets senare hälft.

Det står också klart att även om boken i första hand handlar om den ekonomiska nytta som färgutvinning ur lavar kan ha, så bygger den på vetenskapligt genomförda studier.

För det andra är det en illustrerad volym med planscher. Små, visserligen, och de ryms på de ordinarie trycksidorna, men boksamlare tenderar likt barn att uppskatta om böcker är illustrerade.

Handkolorerade färgexempel.

För det tredje: dessa illustrationer, som alltså ingår i en bok om färgframställning, och som är tänkta att ge exempel på färgnyanser, är handkolorerade. Det ligger med andra ord ett minutiöst arbete bakom varje enskilt exemplar av denna bok, och den bör gissningsvis ha varit förhållandevis exklusiv redan när den kom ut.

I sammanhanget är det intressant att jämföra Westrings bok med ett annat verk, som på ytan kan tyckas kvala in i samma kategori, men som går att komma över för ett par hundralappar på antikvariat, nämligen Israel Adolf Ströms Handbok för skogshushållare från 1830.

Denna bok handlar också om hur naturresurser kan användas till största möjliga ekonomiska nytta, och den bygger liksom Westrings bok på vetenskapliga landvinningar i samtiden. Även här finns planscher - främst av verktyg att använda i skogsbruket, men också en vackert kolorerad mall, som visar hur lantmäterikartor över skogsegendomar ska upprättas efter konstens alla regler och estetiska normer.

Men Israel Ström hade inte samma vetenskapliga skolning som Westring. Det han skrev var en praktisk handbok i skogsbruk, varken mer eller mindre, och de empiriska ambitioner som Westring hade med sitt arbete om färglavarna saknas i hög grad hos Ström.

Under de tjugofem år som skiljer de båda böckerna åt förändrades också bokbranschen. Vi ser en begynnande industrialisering, en större marknad med större upplagor, och nya tekniker - bland annat nya metoder för färgtryck. Kartmallen, som hade gjort volymen till en dyrgrip om den varit handkolorerad, är tryckt, och färgsättningen är gissningsvis gjord med någon form av kromoxylografi.

Israel Ströms kartmall - kulturhistoriskt intressant, men inte värdefull.

Den slutliga, och kanske avgörande skillnaden mellan böckerna är dock att Ströms handbok för skogshushållare är vanlig - ser vi till kyrkornas samlingar finns den i stort sett överallt, vilket beror på att det fanns direktiv från överheten att den skulle köpas in. Westrings bok om färglavarna är däremot sällsynt, precis som Schunnesson påpekade i Antikrundan.

Samtidigt är detta en sanning med modifikation. Den är sällsynt - på bokmarknaden. Däremot är den välkänd och finns på i stort sett varje forskningsbibliotek med självaktning. Efter att ha betat av dryga hälften av Linköpings stifts församlingar kan jag också konstatera att den är förhållandevis vanlig i de kyrkliga boksamlingarna. Om några av dessa exemplar plötsligt skulle dyka upp på bokmarknaden, så skulle förmodligen prisbilden förändras ganska snabbt.

Detta har för övrigt redan skett: sedan Antikrundan var i Jönköping har ett par exemplar varit ute för försäljning, och den värdering som gjordes 2014 står sig inte idag. På auktioner har jag sett den gå för runt 9-20 000 kronor, vilket är en rätt drastisk prisnedgång på fem års tid. Samtidigt får nog även det anses vara en bra slant för ett loppisfynd.

Fragment av 1500-talets bokmarknad

Vid första ögonkastet utgör bandet som den lilla volymen är bundet i ingen vacker syn. Halva ryggen saknas, och bakre pärmen är helt borta. Men att det är en riktigt gammal bok syns tydligt: bandet är i renässansstil, blindpressat med figurfyllda bårder som omger en rektangulär mittmedaljong.

Kolofonen på volymens baksida avslöjar tryckaren och tryckåret: Amund Laurentson 1571. Redan här går det att gissa vilken bok som döljer sig bakom pärmen: det rör sig om den reformerade svenska kyrkans äldsta kyrkoordning, som kom till på ärkebiskop Laurentius Petris initiativ, och som kom att vara normerande för kyrkolivet, kyrkotukten och skolväsendet i drygt hundra år – ända fram till fastställandet av 1686 års kyrkolag.

I början och slutet av volymen  – återfunnen vid inventeringen av en kyrka i Norra Tjust – har fogats fem blanka blad, fyllda av anteckningar från början av 1600-talet. Även titelbladet är fullklottrat, och det rör sig huvudsakligen om en avskrift av prästerskapets yttrande vid riksdagen i Örebro 1617, men det sista blanka bladet och titelbladet innehåller också punkter som rör bötesbelopp för förseelser mot kyrkotukten samt erläggande av kyrkotionde. Inne i boken förekommer också marginalanteckningar med hänvisningar till olika officiella beslut som senare reviderat innehållet i kyrkoordningen

Bara anteckningarna gör volymen till en guldgruva för den som vill fördjupa sig i 1600-talets kyrko- och socialhistoria, eftersom de konkret visar hur en representant för läroståndet har använt sig av kyrkoordningen och senare revideringar som riktmärken för sin egen gärning som församlingens herde och tuktomästare.

Men det som i första hand fångar mitt intresse är något som inte alls var tänkt att synas när boken en gång bands in. På pärmens insida har limningen som hållit försättsbladet på plats gått upp och blottlagt ett stycke makulatur, som en gång var tänkt att fungera som pärmens stoppning. Det som framträder är de ovikta och oskurna sidorna från Almanack och Practica på thet MDXCII året, sammanställd av Laurentius Paulinus Gothus (1565-1646). Tryckt i Greifswald 1591 är den en av de äldsta bevarade almanackorna på svenska, och den finns endast i ett enda exemplar i Kungliga bibliotekets samlingar. Fyndet i Norra Tjust är därför något av ett unikum.

Almanackor, tryckta tillsammans med astrologiska prognostikor eller praktikor för det kommande året, hade dykt upp i stort sett samtidigt som tryckpressen under andra hälften av 1400-talet. Oftast gavs de ut av stadsläkare, och förutom allmänna förutsägelser om stort och smått – väderlek, politik och den annalkande domedagen – så fanns en viss tyngdpunkt på medicinska råd om lämpliga tidpunkter för åderlåtning och bad utifrån planeternas aspekter. Under 1500-talets lopp blev almanackorna en av de mest spridda artiklarna på den europeiska bokmarknaden; i Tyskland hade troligen fler människor tillgång till almanackor än till en bibel eller en katekes, och deras popularitet ökade stadigt.

På svensk botten finns däremot få spår av läsning av almanackor och prognostikor. I den mån de alls brukades, var de nästan undantagslöst importerade från Tyskland, och kalendarierna och de astronomiska data som presenterades var inte anpassade för svenska förhållanden. Marknaden för almanackor var alltså högst begränsad, och när de första svenska almanackorna gavs ut på 1580-talet, var de troligtvis inte tänkta för någon stor läsekrets. De skrevs typiskt nog inte av läkare, utan av studenter som studerat utomlands, och ett vanligt antagande i litteraturen är att de i första hand användes som lärdomsprov – alltså något att sticka i handen på presumtiva patroner när man kom hem från sina studieresor, något som var mer lättillgängligt än latinska dissertationer.

Laurentius Paulinus almanacka för år 1592 var inget undantag.  På 1580-talet hade Paulinus studerat och undervisat vid Johan III:s högskola i Stockholm, innan han, troligen med kungligt stipendium, reste till Rostock och Helmstedt för vidare studier i matematik och astronomi. Almanackan gavs ut medan han fortfarande var kvar i Tyskland, och den försågs med en dedikation till prinsessan Anna, med många och underdåniga tack för de ”stoore och margfaldighe wälgerninghar” som Paulinus bevisats genom hennes och hennes far, Johan III:s försorg. I dedikationen poängterar författaren också hur han ”ibland andre studier” även ägnat sig åt astronomi och astrologi, och sig ”i thesse konster någerlundhe beflijthet”, och hur han i sin almanacka och sin praktika har velat förmedla sina kunskaper, ”mitt käre Fädhernes Rijke till godho”. Med andra ord, utan att förhäva sig alltför mycket använde han sig av sitt alster för att skapa sig ett namn som mathematicus – alltså astronom eller astrolog – i rikets högsta kretsar.

Efter återkomsten till Sverige blev också Paulinus professor i matematik och astronomi vid det återupprättade universitetet i Uppsala, där han bland annat förläste över Copernicus och Tycho Brahes teorier om världsalltets uppbyggnad. Efter en tid i onåd hos Karl IX, då han avsattes från sin professorsstol, blev han 1609 utsedd till biskop över Strängnäs stift, för att 1637 kröna sin karriär som ärkebiskop i Uppsala.

Laurentius Paulinus Gothus (1565-1646) i rollen som biskop - "en folkskol-

lärartyp av monumentalformat" (Sten Lindroth, Svensk Lärdomshistoria)

En intressant detalj i Paulinus prognostika för år 1592, är den reserverade hållning som författaren tycks inta till den astrologiska konsten. Han skiljde noga mellan vad han betraktade som förutsägelser på naturlig grund, byggda på sambanden mellan planeternas ställningar, väderleken och kroppsvätskorna, och en vidskeplig tro på att himlakropparna styrde människors öden och egenskaper:

Är icke Människan efter Guds eget beläte skapad, och haver av Gudi, uti sådane timelige ting, en fri villja bekommit? Är hon icke till en herre satt över allt som av Gudi till förgänglighet skapat är? Visserligen. Huru kan hon då Stjärnorna undergiven varda?

I en annan almanacka och prognostika för 1598, utgiven under Paulinus tid som professor, tonades dessa reservationer ner. Här presenterades i stället en odelat positiv inställning till i stort sett alla former av stjärntydning:

Äro fördenskuld Astronomia och Astrologia, vilka om Himmelens lopp och dess verkan handla, så högnödige konster, både uti Andeligt och Världsligt Regemente, att man dem intet hellre än väder och vatten (som man säga pläger) miste och umbäre kan: Ändock några finnes som synnerlig Astrologiam, somt av ondsko och vrångviso, somt av oförstånd och dåraktighet förkasta och bakdanta, till vilka kloke besked och gensägelser att svara, och dem grundeligen förelägga, man sig alltid vill redobogen finna låta.

Ännu intressantare blir detta med tanke på vad Paulinus skrev om astrologin när han som biskop i Strängnäs gav ut första delen av sin Ethica Christiana 1617. I detta mastodontverk, tänkt som en fullständig moral- och samhällslära helt byggd på biblisk grund, fördöms i stort sett alla former av stjärntydning som okristlig vidskepelse. Astrologin, som han alltså utövat under sin studietid, och som han försvarat under namn av sin professorsauktoritet, likställdes här med trolldom och avgudadyrkan. 

Omsvängningen behöver inte nödvändigtvis ses som en personlig omvändelse, utan bör ses som en konsekvens av att Paulinus skrev utifrån olika positioner och i olika kontexter. Som professor måste han i första hand försvara sin disciplin och sin lärostol, medan han som biskop hade ett större ansvar för den rena lärans bevarande, och för stävjandet av allsköns okristliga vidskepelser i folkdjupet. Till detta kommer att den svenska bokmarknaden expanderade kraftigt efter sekelskiftet 1600. Almanackor och astrologiska prognostikor trycktes nu i betydligt större upplagor och spreds bland fler läsare än tidigare, vilket gjorde kyrkliga och världsliga myndigheter mer vaksamma mot deras innehåll och profetiska anspråk rörande politiska och religiösa förhållanden.

I vilket fall som helst är 1592 års almanacka ett unikt dokument och en ingång till att förstå reformationstidens tankevärldar. Men att den dyker upp som makulatur i ett exemplar av Laurentius Petris kyrkoordning ger också nya infallsvinklar till det sena 1500-talets bokhistoria. För det första gör fragmentet det möjligt att datera det aktuella bandet. Genom blindstämplarna på bandet kan vi också identifiera bokbindaren som Nils Oloffson, bördig från Luleå, men under sitt långa liv huvudsakligen verksam i Stockholm. Med andra ord har bandet troligen bundits i dennes verkstad vid Storkyrkobrinken, någon gång under 1590-talets första hälft.

Men fragmentet berättar också något om bokmarknaden och de täta kontakterna över Östersjön. I Sverige och Stockholm var det bokbindarna som också hade privilegium att sälja böcker, såväl inhemska som importerade. De boktryckare som var verksamma i Sverige kunde alltså inte sälja direkt från pressen, utan måste anlita bokbindarna som mellanhänder – vanligen fick de betalt av den som ville ha en text utgiven.

När vi återfinner makulatur av svenskt tryck i bokbanden, har alltså bokbindaren använt sig av ark avsedda för bindning, men som blivit feltryckta eller av en eller annan anledning blivit över. Men i just detta fall blir det intressantare, eftersom Paulinus almanacka, även om den var avsedd för en svensk publik, inte var tryckt i Sverige, utan i Greifswald. Makulaturen, som är ovikt, avslöjar att almanacksupplagan inte har häftats på plats där den tryckts, utan att den fraktats över Östersjön som lösa ovikta ark. Det pekar i sin tur på en specifik distributionskanal och ett kontaktnät som Nils Oloffson varit del av, och som Paulinus utnyttjat för att sprida sin almanacka.

Ser vi till den expanderande marknaden för almanackor under tidigt 1600-tal är det tydligt att det finns ekonomiska intressen, såväl hos tryckarna och bokbindarna som hos almanacksförfattarna, som driver på utvecklingen av almanackorna till en kommersiellt gångbar produkt. Det är ingen slump att Sveriges första litterära copyright gäller ensamrätt till almanacksutgivningen, som genom ett privilegiebrev 1613 tillerkänns prästen, naturfilosofen och astrologen Sigfridus Aronus Forsius.  Det är därför inte långsökt att anta att Nils Oloffson, när han importerade Paulinus almanacka har drivits av en ambition att få den spridd och såld till en större läsekrets. Att den dyker upp som makulatur i hans bokband visar att den ambitionen kanske inte slagit så väl ut.

Litteratur:

Robin Bruce Barnes “Hope and Despair in Sixteenth-Century German Almanacs”, Archiv für Reformationsgeschichte, 1993 

Arvid Hedberg, Stockholms bokbindare 1460-1700, Nordiska museet, Stockholm 1949 

Martin Kjellgren, Taming the Prophets: Astrology, Orthodoxy and the Word of God in Early Modern Sweden, Lund 2011

En hälsning från renässansens Italien

Ett  par oansenliga papperslappar, som legat inkilade mellan sidorna i ett exemplar av 1614 års kyrkohandbok, har visat sig inrymma ett mindre mysterium. Boken registrerades vid inventeringen av en småländsk församling strax före jul, och de små lapparna gjorde mig konfunderad - främst för att jag inte alls kunde läsa dem. Vanligen brukar jag kunna orientera mig rätt bra i äldre texter, men här gick jag alldeles bet, eftersom jag inte kände igen annat än enstaka ordbilder. Ett ögonblick tänkte jag att det kunde röra sig om chiffer, men när jag tittade närmare på en del av orden började jag misstänka att det kunde röra sig om italienska. Jag ställde mig också frågande till dokumentens ålder: de två lapparna var daterade 1498 och 1504, vilket slog mig som väl gammalt. 

En vän och kollega från universitetsbiblioteket i Lund kunde dock bekräfta att de båda lapparna verkligen var så gamla, och att de mycket riktigt var skrivna på italienska. Vad det står har vi  däremot inte lyckats tyda än.

Ett ännu större mysterium är hur dokumenten - eller breven som det troligen rör sig om - har kunnat hamna i en småländsk handbok från tidigt 1600-tal. Möjligen kan de tidigare ha tjänat som makulatur i bandet. Bokbindaren kan med andra ord ha använt dem för att fylla utrymmet mellan pärmarna och försättsbladet, och därigenom ge volymen mer spänst. När bandet sedan renoverades på 1930-talet, kan de ha kommit i dagen och lämnats kvar i volymen. Men även om detta antagande skulle visa sig vara korrekt, så förklarar det inte hur två brev från renässansens Italien letat sig upp till det kalla Norden, för att sluta som utfyllnadsmaterial i en svensk bokbindarverkstad.

Arkeologi bland bokbanden II

I en tidigare post har jag skrivit om  Lucas Osianders Then christelige kyrkiones historia från 1635 och de märkligt ålderdomliga bokband som just denna titel bundits i. Jag framkastade där hypotesen att det skulle kunna röra sig om äldre band som återanvänts, förslagsvis från gamla Gustav Vasa-biblar.

Med hjälp av lite detektivarbete och ett antikvariatsfynd - Arvid Hedbergs Stockholms bokbindare (1949) - har jag nu lyckats identifiera den verkstad i Stockholm där de bundits, och jag måste dessvärre avliva min hypotes.

Det rör sig om Herman Sulckes och hans efterträdares verkstad, där böcker bands och såldes från mitten av 1590-talet och framåt. När Sulcke dog 1611 tog hans änka Barbro Hansdotter Böök över verksamheten, och även om hon snart gifte om sig med mästersvennen Henrik Diener, så tycks hon ha bibehållit sin drivande roll i företaget. I vilket fall övergick Diener till krögaryrket tämligen omedelbart efter hustruns död; 1624 överlät han bokbinderiet och bokhandeln till Georg Hornbein, och det var Hornbein och hans arvingar som fortsatte att driva verksamheten fram till 1707.

Det tycks också vara Hornbein som har bundit de flesta av de exemplar av Osianders Historia som jag stött på under inventeringen. Stämplarna med det markanta Lucretiamotivet, som jag hittat både på Historia och på en liturgisk bok från 1586, ser visserligen ut att stilmässigt vara från mitten av 1500-talet, men Hedberg har bara funnit dem på böcker bundna av Hornbein. Det kan givetvis handla om gamla stämplar som Hornbein tagit över, men han kan lika gärna ha graverat dem själv efter äldre förebilder. I vilket fall tycks inte just dessa stämplar finnas på andra svenska böcker än de som Hornbein bundit.

Återstår då frågan varför Hornbein valde att arbeta i denna arkaiserande stil. Är det något hans kunder efterfrågat, eller föredrog han själv 1500-talets bokestetik? Kan det ha något med böckernas innehåll att göra?

Klart är att han även arbetade i helt andra stilar, som fallet är med detta band, bundet för drottning Kristinas räkning på 1640-talet. Det tycks alltså inte röra sig om en hantverkare som var konservativ sådär i allmänhet, utan det verkar finnas någon form av systematik i tillvägagångssättet. Banden är fortfarande kryptiska och kreativt anakronistiska, men kanske inte på ett fullt så drastiskt sätt som jag först misstänkte.

Uppdatering 2021-04-06: i arbetet med slutrapporten över projektet kyrkornas böcker, har jag gått tillbaka till bildmaterialet och undersökt det närmare. Det har då visat sig att det föreligger smärre avvikelser mellan plattstämplarna med Lucretiamotivet som återfinns på Osianders Historia och handboken från 1586 å ena sidan, och den stämpel som Hedberg funnit på band av Hornbein. Därmed är det inte alls säkert att det är Hornbein som bundit dessa böcker. Men det är likafullt klart att stämplarna, trots att de ser äldre ut, uppenbart har använts på 1630-talet, och att de går tillbaka på samma förlaga.    

En psalm i allhelgonatid

I ett exemplar av 1614 års kyrkohandbok, som återfanns  vid inventeringen i en kyrka i norra Tjust, har någon skrivit in följande versrader:

I himmelen i himmelen, ther är glädie stoor, ther frögda sig Gudz änglar uti then ängla Chor, siunga Helig, Helig, hoos Herren Zebaoth

I himmelen i himmelen, ther är glädie stoor, ther få wij Gud at skoda ther han sielfwer boor Ansichte mot Ansichte ://: hoos Herren Zebaoth. 

I himmelen/ i himmelen ther är klarhet fijn, så at then klara Solen aldrig så klara skijn som then klarhet i himmeln är ://: hoos Herren Zebaoth. 

Then stora glädie som i himmelen är, ingen utsäya kan, ey heller någon scribent, thet rätt beskrifva kan, hvad för en glädie i himlen är // hoos Herren Zebaoth. 

[Texten i stort sett utplånad]... Amen Amen, Amen Amen hoos Herren Zebaoth.

För den som någon gång deltagit i en ordinär svenskkyrklig gudstjänst i allhelgonatid klingar orden bekant: psalmen I himmelen är lika starkt förknippad med helgen som Stilla natt är med julen. Men utöver de återkommande fraserna om himlen och herren Sebaoth är det bara i stort sett den övergripande tematiken som texten i boken i norra Tjust har gemensamt med den psalm som sjungs idag.

I 1986 års psalmbok anges två författare till psalmen: Laurentius Laurinus (1573-1655), rektor i Söderköping och kyrkoherde i Häradshammar på Vikbolandet, och Johan Åström (1767-1844), teolog och kyrkoherde i Altuna, men uppgiften är missvisande. Den version som sjungs idag är i stort sett helt och hållet Åströms, skriven för det psalmboksförslag som han arbetade med tillsammans med Johan Olof Wallin, och som slutligen kom att bli 1819 års psalmbok.

Den version som Laurinus skrev i samband med hustrun Margareta Larsdotters död, och som publicerades 1622 tillsammans med den likpredikan som kollegan Isaac Erici, kyrkoherde i Östra Stenby, höll över henne, är istället den som återfanns i handboken i Tjust.*

Laurentius Laurinus - präst och poet,
men som inte författade den text han är mest känd för.

Laurinus psalm slog tydligen an. Den bearbetades och utvidgades av flera författare under 1600-talets lopp, och en version med sjutton verser togs med i 1695 års psalmbok, men då återstod bara den tredje versen av Laurinus originaltext.

Men, anteckningen i handboken i norra Tjust visar också att Laurinus psalm hade spridits och säkerligen sjungits i gudstjänster långt innan den hamnade i någon psalmbok. Kyrkohandboken var ett bruksföremål som prästen ständigt hade till hands vid förrättningarna, och det är knappast en slump att psalmverserna har fått denna strategiska placering.

Anteckningen säger oss alltså något om utvecklingen av psalmdiktningen och psalmsången under 1600-talet, innan psalmboken blev det standardiserande dokument och det självklara nav för församlingssången som den kom att bli under de följande århundradena.

Den ger också ett vittnesbörd om hur tryckt och handskriven text korsbefruktade varandra under 1600-talet, och hur en psalm, tryckt i en likpredikan i inte alltför många exemplar, kunde ges vidare spridning och nå nya själar genom avskrifter.

*Jag har i skrivande stund inte hunnit leta upp En Christeligh Liikpredikan, men att det är den versionen som återfunnits i boken i norra Tjust har fastställts av Mattias Lundberg, professor vid musikvetenskapen i Uppsala.

Dona eis requiem

Jag har varit inne på det flera gånger: det är inte bara böckerna i sig och de texter som de förmedlar som gör dem till intressanta studieobjekt. Snarare är det hur de brukats, och hur bruket sätter spår i dem, som gör dem till levande källmaterial. Detta blev jag nyligen påmind om vid inventeringen av Norrköpings kyrkor.

Svenska kyrkor är – vilket jag också varit inne på flera gånger – fulla av böcker som rör lagar och bestämmelser: förordningar, kungörelser, plakat, författningssamlingar etcetera. Som inventerare är det lätt att kapitulera inför mängden av material och de tillsynes identiska trycksaker som ständigt återkommer i bokskåp och tornkammare, och ibland är det frestande att bara slänga det på en hög märkt ”kastas”.

Sammandrag af de kongl. förordningar, placater, bref och resolutioner, samt andre kungörelser, som å predikstolarne böra i kyrkorne, dels öfwer hela riket, och dels uppå särskilde orter upläsas, tryckt i Stockholm 1814 är ett typexempel på en sådan skrift. Bara titeln signalerar ämbetsmannamässig träaktighet av monumentala mått, och den finns precis överallt. Den gavs ut i två upplagor: den första kom 1774 och försågs med ett supplement 1799.

Det är alltså en bok som inte tycks ha något egenvärde alls. Vill man ta del av innehållet så går den att hitta på vilket forskningsbibliotek som helst.

Men uppenbarligen har den använts i kyrkorna. I Östra Enebys exemplar ligger en liten oansenlig lapp instoppad mellan sidorna, där man kan läsa följande text:

"Drängen Gustaf Perssons Son Carl Johan från Fyrby Krongård [i en] ålder af 2 år, 2 månader och 26 dagar, Kal Lundqvists Dotter [Johanna] från Kyrkoslätten 1 år och Anders Anderssons Son Anders från Högbygget 3 år."

En första tanke var att lappen hamnat i boken av misstag eller använts som bokmärke, men kontexten antyder något annat: avsnittet där den ligger utgörs av en förordning om bekämpning av epidemier och vaccinationer. Med andra ord handlar det troligen om namnen på barn som har dött i kopporna eller i någon annan smittsam sjukdom.

Anteckningen vittnar alltså om bokens funktion som ett bruksföremål i det pastorala arbetet. Den vittnar också om en annan tid, med helt andra levnadsvillkor än våra, och om de människor som en gång levt under dessa villkor. I all sin kortfattade torftighet kanske den också förmedlar något av den sorg som dessa människor burit över sina döda barn.

Erotik i prästgårdsbiblioteket

Det var inte utan att jag höjde en aning på ögonbrynen när när jag nyligen gick igenom böckerna i ett prästgårdsbibliotek som förvaltas av en av stiftets församlingar. Bland titlar som Commentar till nya testamentet, Om Kristi efterföljelse och Östra Smålands missionsblad, dök det nämligen upp en 20-talsvolym med den - som det skulle visa sig - något eufemiserande titeln Aphrodite: en roman om kärlek från antikens dagar. 

"En roman om kärlek" - jojo, det kan man ju också kalla det.

Min förvåning minskades inte när jag öppnade boken och fann den vara full av tämligen explicita ekivoka illustrationer.

"Jag vet inte riktigt vad det är ...."

"...men jag tror inte att det är pastoralteologi"

Författaren, Pierre Louÿs (1870-1925), är tydligen en av den erotiska litteraturens klassiker, och Aphrodite — mœurs antiques, som var hans debutroman, blev med "sin atmosfär av förfinad naturkänsla, levnadsglädje och sinnlighet" en framgång "hos såväl kritiker som publik" när den gavs ut 1896 (Wikipedia). Den översattes redan 1899, men då med den korrekta, men på svenska ännu mer eufemiserande undertiteln "antik sederoman".

Som historisk företeelse är erotik och pornografi intressant  ur flera aspekter. Vare sig vi i likhet med Norbert Elias tror på att människan har genomgått en civilisationsprocess under historiens gång, eller om vi som Hans Peter Duerr tänker oss att prydheten är ett inneboende drag hos människor av alla kulturer, så är erotiken något som ständigt bryter igenom lagren av tabun, ordning och civilisation som vi omger oss med. Det gör att erotiken antingen måste förkläs till något annat än vad det är, och alltså omskrivas eller sättas i en kontext som döljer eller legitimerar dess närvaro, eller så får den en subversiv roll, just som en utmanare av god smak och auktoriteter av vad slag de vara må. 

Redan i de antiklerikala texter som dyker upp under medeltiden uppehåller sig författarna gärna vid prästerskapets kättja och oförmåga att hålla de bud de själva lägger på sina medmänniskor - Boccaccio och Decamerone är bara ett känt exempel av många. När Lasse Lucidor, mitt under ortodoxins tid skriver (eller möjligen översätter och bearbetar) visan Nyss, när Frigga satt i bade', så är han uppenbarligen ute efter efter att retas med kyskhetens och den goda smakens banerförare.

I studien Pornografi och revolution har bokhistorikern Robert Darnton utforskat erotikens subversiva roll i upplysningstidens franska litteratur, och han kommer där fram till att det bakom termen "filosofiska böcker" i bokkatalogerna kunde dölja sig det mesta som förläggare och bokhandlare ville låta gå under censurens radar, framför allt pornografi och politiska pamfletter, och den inte helt ovanliga kombinationen av dessa båda genrer. Ska vi tro Darntons analyser av spridning och försäljningssiffror - alltså av vad människor i 1700-talets Frankrike faktiskt läste - så är det troligt att titlar som Thérèse philosophe och Anecdotes sur Madame la comtesse du Barry spelade en större roll för att undergräva auktoriteten för l'ancien régime, än vad filosofer och fritänkare som Voltaire och Diderot någonsin gjorde.

Pierre Louÿs Aphrodite kan kanske inte sägas ha haft samma påverkan på det världshistoriska förloppet, men med erotikens historia i bakgrunden ter sig boken ännu mer apart i prästgårdsbiblioteket. Dessvärre har ingen kunnat upplysa mig om hur eller när den hamnat där, vem som köpt in den, eller hur biblioteket i sin helhet har byggts upp. Det går alltså inte att få några svar på frågorna som inställer sig, om vilka bevekelsegrunder bokens ägare kan ha haft när de införlivade den i sitt bibliotek, eller om de alls läste den. Möjligen är det typiskt för denna typ av litteratur att boken försetts med ett diskret klotband och helt saknar proveniens och exlibris.

Elegi över en avliden son

"Till Skeda kyrkia, ähr dänna boock för ett Monument och åminnelse, effter fordoms Wälacktadt och Wälbetrodd Haquinum Modolinum, wälbestält kögemästare widh Kongl. Maijtz Hoff i Stockholm, skänckt och förährat, af des gamble Fader, Ehrligh och Beskedeligh man, Måns i Moo, Pastore Petro Simonio L. Ao 1676. 28. Decembris."

Denna text står att läsa, prydligt präntad, i Skeda kyrkas exemplar av Osianders Then christelige kyrkiones historia, 1635.

Den Haquinus Modolinus som nämns är bondsonen Håkan Månsson Modolin som föddes i Skeda, studerade i Uppsala på 1660-talet och blev köksskrivare hos köksmästaren Per Larsson Lindeberg i Stockholm, där han avled i unga år 1675.

Boken är alltså en minnesgåva av Modolins far, Måns i Mo, till kyrkan i Skeda. Utöver den personliga tragedin, med en gammal fars sorg och de brustna förhoppningar som når oss över seklen, säger även texten något om social rörlighet under 1600-talet. Den säger något om böckernas plats och funktion, också inom bondeståndet, och den skvallrar om karriärvägar från den östgötska landsbygden, via patroner och utbildning, ända till en befattning vid det kungliga hovet i Stockholm - låt vara att den var tämligen blygsam.

Någonstans finns en diskrepans: minnestexten talar om Modolin som köksmästare, när andra källor omtalar honom som skrivare. Möjligen kan det bero på en felskrivning, eller kanske en misstolkning av kyrkoherde Petrus Simoni Löfgren (1627-91), som hållit i pennan.