Erotik i prästgårdsbiblioteket

Det var inte utan att jag höjde en aning på ögonbrynen när när jag nyligen gick igenom böckerna i ett prästgårdsbibliotek som förvaltas av en av stiftets församlingar. Bland titlar som Commentar till nya testamentet, Om Kristi efterföljelse och Östra Smålands missionsblad, dök det nämligen upp en 20-talsvolym med den - som det skulle visa sig - något eufemiserande titeln Aphrodite: en roman om kärlek från antikens dagar. 

"En roman om kärlek" - jojo, det kan man ju också kalla det.

Min förvåning minskades inte när jag öppnade boken och fann den vara full av tämligen explicita ekivoka illustrationer.

"Jag vet inte riktigt vad det är ...."

"...men jag tror inte att det är pastoralteologi"

Författaren, Pierre Louÿs (1870-1925), är tydligen en av den erotiska litteraturens klassiker, och Aphrodite — mœurs antiques, som var hans debutroman, blev med "sin atmosfär av förfinad naturkänsla, levnadsglädje och sinnlighet" en framgång "hos såväl kritiker som publik" när den gavs ut 1896 (Wikipedia). Den översattes redan 1899, men då med den korrekta, men på svenska ännu mer eufemiserande undertiteln "antik sederoman".

Som historisk företeelse är erotik och pornografi intressant  ur flera aspekter. Vare sig vi i likhet med Norbert Elias tror på att människan har genomgått en civilisationsprocess under historiens gång, eller om vi som Hans Peter Duerr tänker oss att prydheten är ett inneboende drag hos människor av alla kulturer, så är erotiken något som ständigt bryter igenom lagren av tabun, ordning och civilisation som vi omger oss med. Det gör att erotiken antingen måste förkläs till något annat än vad det är, och alltså omskrivas eller sättas i en kontext som döljer eller legitimerar dess närvaro, eller så får den en subversiv roll, just som en utmanare av god smak och auktoriteter av vad slag de vara må. 

Redan i de antiklerikala texter som dyker upp under medeltiden uppehåller sig författarna gärna vid prästerskapets kättja och oförmåga att hålla de bud de själva lägger på sina medmänniskor - Boccaccio och Decamerone är bara ett känt exempel av många. När Lasse Lucidor, mitt under ortodoxins tid skriver (eller möjligen översätter och bearbetar) visan Nyss, när Frigga satt i bade', så är han uppenbarligen ute efter efter att retas med kyskhetens och den goda smakens banerförare.

I studien Pornografi och revolution har bokhistorikern Robert Darnton utforskat erotikens subversiva roll i upplysningstidens franska litteratur, och han kommer där fram till att det bakom termen "filosofiska böcker" i bokkatalogerna kunde dölja sig det mesta som förläggare och bokhandlare ville låta gå under censurens radar, framför allt pornografi och politiska pamfletter, och den inte helt ovanliga kombinationen av dessa båda genrer. Ska vi tro Darntons analyser av spridning och försäljningssiffror - alltså av vad människor i 1700-talets Frankrike faktiskt läste - så är det troligt att titlar som Thérèse philosophe och Anecdotes sur Madame la comtesse du Barry spelade en större roll för att undergräva auktoriteten för l'ancien régime, än vad filosofer och fritänkare som Voltaire och Diderot någonsin gjorde.

Pierre Louÿs Aphrodite kan kanske inte sägas ha haft samma påverkan på det världshistoriska förloppet, men med erotikens historia i bakgrunden ter sig boken ännu mer apart i prästgårdsbiblioteket. Dessvärre har ingen kunnat upplysa mig om hur eller när den hamnat där, vem som köpt in den, eller hur biblioteket i sin helhet har byggts upp. Det går alltså inte att få några svar på frågorna som inställer sig, om vilka bevekelsegrunder bokens ägare kan ha haft när de införlivade den i sitt bibliotek, eller om de alls läste den. Möjligen är det typiskt för denna typ av litteratur att boken försetts med ett diskret klotband och helt saknar proveniens och exlibris.