fredag 21 december 2018

En hälsning från renässansens Italien

Ett  par oansenliga papperslappar, som legat inkilade mellan sidorna i ett exemplar av 1614 års kyrkohandbok, har visat sig inrymma ett mindre mysterium. Boken registrerades vid inventeringen av en småländsk församling strax före jul, och de små lapparna gjorde mig konfunderad - främst för att jag inte alls kunde läsa dem. Vanligen brukar jag kunna orientera mig rätt bra i äldre texter, men här gick jag alldeles bet, eftersom jag inte kände igen annat än enstaka ordbilder. Ett ögonblick tänkte jag att det kunde röra sig om chiffer, men när jag tittade närmare på en del av orden började jag misstänka att det kunde röra sig om italienska. Jag ställde mig också frågande till dokumentens ålder: de två lapparna var daterade 1498 och 1504, vilket slog mig som väl gammalt. 


En vän och kollega från universitetsbiblioteket i Lund kunde dock bekräfta att de båda lapparna verkligen var så gamla, och att de mycket riktigt var skrivna på italienska. Vad det står har vi  däremot inte lyckats tyda än.


Ett ännu större mysterium är hur dokumenten - eller breven som det troligen rör sig om - har kunnat hamna i en småländsk handbok från tidigt 1600-tal. Möjligen kan de tidigare ha tjänat som makulatur i bandet. Bokbindaren kan med andra ord ha använt dem för att fylla utrymmet mellan pärmarna och försättsbladet, och därigenom ge volymen mer spänst. När bandet sedan renoverades på 1930-talet, kan de ha kommit i dagen och lämnats kvar i volymen. Men även om detta antagande skulle visa sig vara korrekt, så förklarar det inte hur två brev från renässansens Italien letat sig upp till det kalla Norden, för att sluta som utfyllnadsmaterial i en svensk bokbindarverkstad.

1 kommentar: