Föredrag om kyrkornas böcker

Torsdag 18 november föreläser jag på LiUB om mina fynd och iakttagelser vid bokinventeringarna i Linköpings stift. Deltagande kan även ske digitalt via Zoom (se länk).

Tid: 15:00-16:00
Plats: Lövverket i studenthuset på Campus Valla

Om herr Joens bibliska anteckningar

Joen Petri Klints avbildning av vädersolarna över Stockholm 1535, ur 

Om the tekn och widunder, som föregingo thet lithurgiska owäsendet,

Linköpings stiftsbibliotek (Cod. Linc. N 28).

Kyrkoherde Joen Petri Klint i Östra Stenby (d. 1608), har för eftervärlden framför allt blivit känd för ett manuskript där han beskriver diverse järtecken som observerats, och som han kopplar till skeenden i sin samtid. Han har även författat en krönika över Gustav Vasas regering, där han bland annat lyckats åstadkomma en ofta reproducerad bild av Nils Dackes avhuggna huvud, utställt till allmän beskådan i Kalmar.

Klints avbildning av Nils Dackes huvud, ur

Den Swenska Krönika om k. Göstaffs Rigemente,

Kungliga biblioteket (Cod. Holm. D 31).

Mindre känt är att Klint också förde omfattande anteckningar i Östra Stenbys kyrkbibel. Bibeln har bevarats till idag, om än i något stympat skick, men som de flesta kyrkliga böcker som förvaras ute i församlingarna har den inte funnits med i några större bibliografier. Därmed har den varit mer eller mindre otillgänglig för forskning. Fram tills nu, vill säga.

Det var först genom Sofia Gustafssons forskningsarbete om Klint som bibeln kom att uppmärksammas, och nu har den, som en del av efterarbetet från bokinventeringarna i stiftet, digitaliserats i sin helhet vid Lunds universitetsbibliotek och gjorts tillgänglig via kulturarvsplattformen Alvin. Resultatet kan ses här.

Referenser:

Sofia Gustafsson, Järtecken: Joen Petri Klint och 1500-talets vidunderliga lutherdom, Nordic Academic Press, Lund 2018 

Håkan Håkansson, Vid tidens ände: om stormaktstidens vidunderliga drömvärld och en profet vid dess yttersta rand, Makadam, Göteborg 2014 

Martin Kjellgren, Taming the Prophets: Astrology, Orthodoxy and the Word of God in Early Modern Sweden, Sekel, Lund 2011 

Henrik Sandblad, De eskatologiska föreställningarna i Sverige under reformation och motreformation, Uppsala 1942

En hälsning från renässansens Italien II

Ett enkelt 1600-talsband som gömt hemligheter.

I ett tidigare inlägg har jag skrivit om två brev, skrivna på italienska vid sekelskiftet 1500, som återfanns i Lommaryds exemplar av 1614 års kyrkohandbok. Nu har jag låtit en italiensk språk- och litteraturvetare titta på mina bilder från inventeringen, och hon kan konstatera att det rör sig om två brev ställda till samma adressat, en präst eller befattningshavare vid ett italienskt kloster vid namn Baldo eller Ubaldo. Det ena brevet är skrivet av en "Gabriele ... fattore dell'Abbazia", det vill säga en bonde som brukar klosterjord, medan det andra brevet undertecknats av en "Jeronimus". Båda breven rör sannolikt ekonomiska eller andra praktiska förhållanden vid det aktuella klostret.

Men hur dessa brev hamnat i en 1600-talshandbok i en svensk landsbygdsförsamling är det fortfarande ingen som vet.

Den enda rimliga förklaring jag kan tänka mig är att breven - som är svårt fläckade av lim - kan ha använts som makulatur i en bok bunden i Italien någon gång under 1500-talet. Denna italienska bok har sedan på något sätt hamnat i Sverige, där den med tiden kan ha kasserats eller bundits om, varpå makulaturen tagits tillvara för att återanvändas av den svenske bokbindare som - sannolikt under andra hälften av 1600-talet - fick i uppdrag att binda in Lommaryds handbok. 

Dokumentation från restaureringen 1926.

När handboken sedan restaurerades på 1920-talet (se bild ovan) har sannolikt breven kommit i dagen och fått ligga kvar i bandet, till glädje för åtminstone mig själv. Om min gissning stämmer kan fyndet också betraktas som ytterligare en liten pusselbit till 1500- och 1600-talets bokhistoria och vår kunskap om det tidigmoderna bokhantverkets materiella villkor.

Sidbyte i halvtid

Från och med augusti kommer de kyrkoantikvariska bokinventeringarna fortsätta i ett nytt sammanhang, i och med att jag börjar arbeta i Växjö stift. Min förhoppning är att det finns mycket att upptäcka och presentera på bloggen - inte minst då flera av de intressantaste fynden under inventeringsarbetet har gjorts i Smålandsdelen av Linköpings stift.

Av denna anledning uppdateras också bloggens underrubrik.

Om bokfyndet i Osby

Ett fynd av kyrkliga böcker i Osby har tydligen väckt viss uppmärksamhet, inte bara i Norra Skåne och i Sydsvenskan, utan även i riksmedia.

Jag är kanske luttrad, men alldeles imponerad av pressdramaturgin blir jag inte. Fynden som gjorts i Osby är intressanta, men de är snarare typiska än unika. Att hitta 1500-talsvolymer på kyrkvindarna är inte direkt vanligt, men heller inte särskilt uppseendeväckande, och att hitta handskrivet arkivmaterial är i det närmaste vardagsmat. Sannolikt finns liknande fynd att göra i var och varannan församling i hela Lunds stift.

Historien om hur böckerna stuvats undan och glömts bort är dessvärre också rätt typisk för hanteringen av det bokliga kulturarvet i Svenska kyrkans församlingar.

All heder dock åt kyrkvärden som gjorde fyndet och förstod dess värde, och åt församlingen som nu har börjat låta dokumentera böckerna och vidta åtgärder för deras fortsatta bevarande. Förhoppningsvis kan andra församlingar låta sig inspireras.  

Det verkligt intressanta med den 1500-talsvolym som nämns i artiklarna - Vor Herris Jesu Christi Pinis, Döds oc aerefulde opstandelsis historie (1575) - är för övrigt att det rör sig om en typ av brukslitteratur som vanligen slitits hårt under åren och som sällan bevaras till modern tid. Här tycks det dessutom röra sig om ett ovanligt välbevarat exemplar i originalband, med ett läsbart pärmexlibris. Det finns med andra ord goda chanser att den första ägaren kan identifieras.

Uppdatering 2021-06-06: Fyndet uppmärksammas idag även i SVT Skåne. 

Databas över kyrkornas boksamlingar

Delar av resultatet från bokinventeringen i Linköpings stift har nu gjorts tillgängligt i en databas som byggts upp vid Linköpings universitetsbibliotek, och som går att hitta här:

Databasen är ännu under uppbyggnad, och det går än så länge inte att söka på exempelvis boktitlar. Inte heller har bildmaterialet lagts upp. Men, är man intresserad av att veta vilka kulturhistoriskt intressanta volymer som finns i den lokala församlingens ägo, så är det numera görligt.

Av säkerhetsskäl är alla uppgifter om placering borttagna ur databasen. Att en volym står registrerad på Knäckebröhults kyrka säger alltså inget om var eller ens i vilken byggnad boken finns. Ute i församlingarna hålls potentiellt värdefulla volymer inlåsta, och de exponeras inte annat än i godkända säkerhetsmontrar.

Cherchez la femme

"Sök kvinnan!" Med en kliché, upprepad i otaliga pulpmagasin och kioskdeckare sedan Alexandre Dumas d.ä:s dagar, uppmanar Carina Burman oss att söka efter kvinnan i det förflutna. Ofta är det dock lättare sagt än gjort:

[D]en som studerar äldre tider får ligga i för att ens skymta henne. Män är lättare att hitta. Präster kan vi studera i herdaminnena, adelsmannen genom ättartavlor. Ofta finns matriklar från skola, universitet och nation, militärrullor, tillfällesdikter som den eftersökte skrivit eller mottagit och inte sällan en karriär efter snitslad bana. 

Kvinnan, däremot, får man söka med ljus och lykta.

Om det är någonstans kvinnorna borde vara frånvarande bland kvarlevor från äldre tid, så är det väl bland kyrkornas böcker. Liturgiska handböcker, kyrkbiblar och postillor har varit prästernas domän; koralböcker har varit kantorns eller organistens. Klockaren har ansvarat för vaccinationshandböckerna och sockennämnden för sockenbiblioteket.

Men om man vet var man ska leta så har forna tiders kvinnor lämnat spår också bland kyrkvindarnas bokhögar.

Indirekt finns alltid prästhustrun närvarande. Även om hennes egen röst sällan hörs, så var prästfrun i äldre tider en betydande person med inflytande och ansvar för församlingens väl och ve. Som prästens stöttande hälft bar hon även ett visst ansvar för själavården och undervisningen i socknen.

I tidigare poster har vi bland annat mött Margareta Larsdotter, vid vars död maken Laurentius Laurinus diktade psalmen I himmelen, i himmelen, och den högättade Eleonora Sophia Planting-Gyllenbåga, som var gift med den obotlige bokälskaren Olof Wigius i Gistad. Men under inventeringarna har jag också stött på fall där prästhustrun har skänkt bort makens böcker efter dennes död - som när Karin Jöransdotter, änka efter domprosten, latinpoeten och biskopen electus Petrus Michaelis Ostrogothus (d. 1580), donerade makens exemplar av Ecclesiasticae historiae autores, tryckt i Basel 1557, till katedralskolan i Linköping. Själv har hon inte lämnat någon notis efter sig, men gåvan kvitterades 1604 av dåvarande rektorn, Sylvester Johannis Phrygius (1572-1628).

Sylvester Phrygius kvittens på Karin Jöransdotters bokdonation

En annan bokdonator är "den Hederliga och gudfruktiga matrona Hustru Maria Arvidsdotter" (d. 1668), som "till ett testamente efter sin s. man värdige och vällärde Herr Hans Nilsson Kruuk" (d. 1654), förärade kyrkan dennes exemplar av Luthers stora postilla, tryckt i Basel 1546.

Några motiveringar till varför böckerna donerades ges inte, men i båda dessa fall rörde det sig om stora, påkostade volymer. De representerade därmed också ett ekonomiskt värde som donatorerna knappast kan ha varit okunniga om, och som bör ha tagits med i beräkningen vid gåvans överlämnande.

Det är väl högst osäkert om Karin Jöransdotter och Maria Arvidsdotter själva nyttjat de böcker de donerade. Säkerligen förekom att kvinnor inom prästeståndet fick viss skolning i latin, men detta rörde sig om titlar som i första hand tjänade som stöd för predikan, undervisning och andra exklusivt prästerliga uppgifter. Att böcker brukades av kvinnor finns det dock många belägg för bland kyrkornas bevarade böcker. 

I ett tidigare blogginlägg har jag kunnat lyfta fram Brita Catharina Münchenbergs exemplar av Johan Arndts Sanna kristendom för att visa på den vikt som - åtminstone vid 1700-talets mitt - lades vid prästhustrurs och prästdöttrars läsning och andliga förkovran.

Även bland de privata biblar och psalmböcker som tenderat att hamna i kyrkorna sedan de tjänat ut finns många ägaranteckningar av kvinnor. Dessvärre är dessa anteckningar vanligen kortfattade och ger inte mycket ledning till vilka ägarna en gång var.

En kategori kvinnor som haft stor betydelse för den bokliga kulturen i äldre tid, men som alltför sällan uppmärksammas är de som verkat som bokbindare och tryckare - oftast inte i eget namn, utan i kraft av änkor som tagit över verksamheten efter sina män. I stiftets kyrkor finns sannolikt flera böcker från tidigt 1600-tal som bundits under överinseende av Barbro Hansdotter Böök i Stockholm.

1811 års handbok, tryckt av firma "Ad. Fr. Raams änka".

Men en av de hantverkaränkor som lämnat störst avtryck bland de kyrkliga boksamlingarna är Sara Johanna Raam (1768-1839) i Norrköping. På den officiella utgåvan av 1811 års kyrkohandbok - som återfunnits i 138 exemplar i stiftets kyrkor - står visserligen en anonym "Ad. Fr. Raams änka" angiven som tryckare, men Sara Johanna var i högsta grad entreprenör, tidningsutgivare och affärsman i sin egen rätt. Med tanke på att handboken skulle distribueras till alla kyrkor var uppdraget ett stort åtagande, men sannolikt också en god affär - och en fjäder i hatten med tanke på konkurrensen från tryckerierna i framför allt Stockholm och Uppsala. 

När Sara Johanna tog över firman efter sin man 1802, hade verksamheten länge präglats av bekymmer. Tryckeriet hade varit utarrenderat, och 1798 hade Raam förelagts att vidta åtgärder för att inte mista sitt tryckerimonopol. Hans änka lyckades dock vidmakthålla firmans ställning, även sedan tryckeriet förstörts i en brand samma år som handboken trycktes.

"Utaf undervisning och vana" hade Sara Johanna Raam också skött redaktörskapet för Norrköpings tidningar under sin "aflidne man, boktryckaren Raams sjukliga belägenhet". Därvid hade hon "öfversett allt hvad uti denna tidning införes" och endast nyttjat en "kunnog mans biträde" när texter skulle översättas från tyska, som hon uppenbarligen inte behärskade. Redaktörskapet höll hon sedan fast vid fram till sin död vid 71 års ålder. Hon fortsatte även att ge ut Journal för svensk litteratur fram till 1812, då hon började utgivningen av Journal för fruntimmer.

I sin ovan citerade understreckare om Anna Charlotta von Stapelmohr nämner Carina Burman tillfällesdikterna som en manlig arena. Det är väl inte alldeles rättvist: även kvinnor blev uppvaktade av förhoppningsfulla klienter, men oftast skedde detta i samband med bröllop, då kvinnan inte ensam stod i centrum. Ett exempel på just en sådan bröllopsdikt återfanns i Ingatorps kyrka - ett poem på latin som trycktes inför bröllopet mellan Claes Bengtson Kulehielm och Catharina Grijs 1654.

Men det skrevs också tillfällesdikt vid begravningar. Ett intressant exempel, från Mogata kyrka, är ett inramat ettbladstryck med en uttömmande titel:

Ytterste Äretienst när den Ehreborne Gudfruchtige och Dygdesamma/ nu hoos Gudh ewinnerligh Salige Matrona, Hust. Karin Mårtens Dotter Tzander ... Effter ährebart och Gudeligit Lefwerne i Herranom saligen affsomnade den ... Martii Åhr 1690 och dess Salige Lekamen til sitt Hwilorum uti Mogatha Kyrckiogårdh den ... Maij samma Åhr i förnäm och ansenlig Församlingz närwaro med öflige Ceremonier hederligen beledsagades

Det som gör trycket intressant är att det i all sin enkelhet visar på en samhällsförändring i tiden. Att traktens höga herrar ståtat med förfädernas begravningsvapen i kyrkorummet hade länge varit brukligt, men här har av någon anledning en kvinna ur en ny samhällsklass - stormaktstidens tjänstemannaadel - beretts plats: på bladet omnämns hon som "Den fordom Ehreborne och Wälachtat Herrens Herr Erich Anders Sonz Kongl. May:tz Troo-Tienare och Regementz Skrifware under Östgiöthe infanterie, Efterlåtne Enckia," Sannolikt är bladet det enda bevarade exemplaret av detta tryck, som knappast kan ha getts ut i någon större upplaga.

Begravningsdikt till minne av Karin Mårtensdotter Tzander (d. 1690) i Mogata kyrka.

När 1400-talspoeten François Villon efterlyste forna dagars kvinnor - Flora, Thaïs, Heloïse och Jeanne D'Arc - liknade han dem vid fjolårets snö. Allt förflyktas i Villons värld, även forna kvinnors skönhet, klokskap och helighet. Men likafullt mindes han dem.

Samma sak gäller de forna dagars kvinnor som satt spår i kyrkornas samlingar av böcker och tryck: än finns möjlighet att minnas dem, om dessa spår vårdas och kunskapen om dem odlas. Ty, som en vis professor uttryckt saken: "Historia handlar inte om döda människor, utan om människor som en gång levt". Det är därför vår förbannade skyldighet att så långt möjligt är, söka och tolka spåren också efter svårfunna medmänniskor - även när de döljer sig bland kyrkvindarnas damm.

Uppdatering 2021-06-09: i en tidigare version uppgav jag att Sara Johanna Raam lämnat "ojämförligt" störst avtryck bland hantverkaränkorna, men glömde då (skam till sägandes) helt bort Catharina Johansdotter Höök, som var den som förestod så väl tryckning som bindning av tusentals exemplar av Karl XII:s bibel - alltså ett manufakturarbete i närmast industriell skala. 

Citatet av Sara Johanna Raam återges i G.E. Klemming & J.G. Nordin, Svensk boktryckerihistoria 1483-1883, Norstedt, Stockholm 1883 s. 496-497. Uppgifterna om makens tryckeriverksamhet före 1802 återfinns på s. 263-264.

 

Föredrag om fyndet i Hult

I ett tidigare inlägg har jag berättat om en bok som oväntat dök upp vid inventeringen i Hults kyrka. Fyndet uppmärksammades också i en längre intervju i Vetenskapsradion historia förra våren.

Titelbladet med Jonas Magnis anteckningar

Det som gör boken så speciell - förutom att det är en praktvolym, tryckt 1570 och ett mästerstycke i bokhantverk - är att dess ägare, prosten och kyrkoherden Jonas Magni (1582-1659) har fyllt försättsbladen och titelsidan med omfattande självbiografiska anteckningar. 

I sina noteringar berättar herr Jonas om sin bakgrund, sin skolgång och om sin familj, och om hur han som skolyngling bevittnade slaget vid Stångebro och Linköpings blodbad. 

Ur anteckningarna framträder alltså brottstycken av ett levnadsöde från 1500- och 1600-talets Sverige - ett levnadsöde som inte bara kan berätta om den sena reformationstidens och den tidiga stormaktstidens politiska konflikter och religiösa motsättningar, utan också om social dynamik och nätverksbyggande i norra Småland under de stora krigens tid.

Torsdag 22 april kommer jag att hålla ett digitalt föredrag om fyndet vid Linköpings slotts- och domkyrkomuseum, ett föredrag som man kan anmäla sig till här. 

Nils Månson Mandelgrens avbildning av den numera förstörda gravstenen över Jonas Magni och hustrun Karin Joensdotter Höök (d. 1652) i Gränna kyrka, Mandelgrenska samlingen, Folklivsarkivet.

Föreläsning om kyrkornas böcker

I arbetet med att följa upp bokinventeringarna i Linköpings stift, har jag fått i uppdrag att ta fram en föreläsning om projektets resultat och om hur det kunskapsunderlag om kyrkornas boksamlingar som tagits fram under inventeringen bör tillämpas ute i församlingarna. Resultatet finns nu ute på YouTube:   

Föreläsningen är främst riktad till anställda, ideella och förtroendevalda inom kyrkoorganisationen och fokuserar på den lokala hanteringen av boksamlingarna, men den kan även ses med behållning för alla med kultur- eller lokalhistoriska intressen, eller intresse för kulturarvsfrågor överhuvudtaget.    

Om duodecimons olidliga komplexitet

Korrekturläsning är ett elände, och korrekturläsning av egna texter nästintill en omöjlighet. Vanligen är det först när jag får se en egen text i tryckt form som jag ser misstagen. Handledningen Böckernas ordning är inget undantag.

I handledningens appendix har jag lagt in en liten bokordlista  med begrepp som man kan stöta på i hanteringen av äldre böcker. Eftersom ingen kan vara expert på allt, har jag här lutat mig mot andra källor och auktoriteter - som sig bör. Detta gäller inte minst frågan om bokformat och de arksignaturer som utgjorde en hjälp för bokbindarna under handpressens tidevarv - och som i riktigt gamla böcker kan vara det närmaste en paginering vi kommer.

Formatbeteckningar och arksigna är en hel vetenskap, och det är alls ingen skam (ens för en bokhistoriker vill jag påstå), att inte ha full koll på alla detaljer. Men att göra ett logiskt felslut är, om inte oförlåtligt, så i alla fall bra dumt.

Under uppslagsordet Format (s. 42) har jag i vilket fall skrivit att "äldre formatbeteckningar utgår från hur många gånger arken i en bok har vikts. Folio (2:o) innebär att arket vikts en gång, kvarto (4:o) två gånger, oktavo (8:o) tre gånger, duodecimo (12:o) fyra gånger."

Till att börja med är det fel i sak: formatbeteckningarna har inte nödvändigtvis med antalet vikningar att göra, utan med hur många blad du får ut av ett ark. En foliovolym har två blad per ark, en kvarto fyra blad etc. Formatbeteckningen ger alltså förhållandet mellan hela arket och det enskilda bladet.  

Men värre är att om du viker ett ark omväxlande på två ledder fyra gånger får du inte ett häfte med tolv blad. Du får ett häfte med sexton blad, och formatbeteckningen skulle - tekniskt sett - vara en sedecimo (16:o).

En liten tröst i sammanhanget är att Svenska antikvariatsföreningen gör samma miss i sitt ABC för boksamlare som jag också refererar till i handledningen - jag misstänker att det var deras formuleringar som låg kvar i bakhuvudet när jag satte samman min egen bokordlista. Men, fortfarande när jag upptäckt felslutet kunde jag inte för mitt liv räkna ut hur man viker arket i en duodecimo.

Det vill säga, inte förrän en kollega - av en helt annan anledning - skickat mig länken till ovanstående, underbart knastertorra och nördiga film om bokens anatomi. Där visar det sig (21:45 in i filmen) att man kan få en duodecimo genom att vika arket två gånger om lott på höjden "like a business letter", och sedan två gånger på mitten/bredden. Inalles blir ju detta faktiskt fyra gånger, så både jag och antikvariatsföreningen kan kanske komma undan med att hävda att vi inte skrivit fel på just den punkten, men att våra utsagor hade behövt förtydligas.

Men, som ciceronen Terry Belanger torrt konstaterar i videon ovan, kan äldre böcker i mindre format vara vikta och skurna i "so many variations you´d think you were in an origami concentration camp before you work them all out." Visserligen syftar han på obskyra format som 18:o, 24:o och 32:o. Men för egen del gick jag vilse redan bland de olika variationerna av duodecimoformatet och kan snabbt konstatera att det inte räcker med ett förtydligande: det skulle behövas minst ett par föreläsningar för att få rätsida på detaljerna.  

Handledning i digitalt format

Böckernas ordning, den handledning i hantering av kyrkliga boksamlingar som jag tagit fram på uppdrag av stiftet, och som jag tidigare flaggat för i posten "Envar sin egen bokantikvarie", finns nu i en digital version som kan laddas ner kostnadsfritt från stiftets webbsida.   

Men för den som hellre vill hålla i en riktig bok (vem vill inte det?) finns även enstaka exemplar kvar för beställning via linkoping.stiftsantikvarien@svenskakyrkan.se.

Om den bibliske Luther

Under det fältarbete som genomförts i stiftets kyrkor vid bokinventeringarna har tiden varit knapp. I genomsnitt har jag haft cirka två timmar per kyrka att röra mig med, och de data jag kunnat samla in på den tiden - främst i form av bildmaterial - har inte alltid räckt till för att jag ska kunna identifiera alla kulturhistoriskt intressanta objekt jag stött på. Om en volym saknar sitt titelblad kan det vara en nästintill omöjlig uppgift att ta reda på vilken bok eller utgåva det är jag har framför mig. Det är inte alltid kapitelrubriker eller illustrationer ger någon större ledning.

En svåridentifierad bok ...

Men nu, när inventeringarna följts upp och ett hundratal kulturhistoriskt intressanta objekt har valts ut för konservering, är det inte bara gamla 1500-talskartor som har dragits fram ur gömmorna. Även ett exemplar av Luthers kyrkopostilla kunde identifieras när jag väl fick chansen att titta närmare på den. Titelbladet var och förblev borta, men eftersom verket gavs ut i en vinter- och en sommardel, och volymen i fråga visade sig innehålla båda delarna, gick det ganska snabbt att identifiera både tryckaren och tryckåret. Sommardelens titelblad var nämligen intakt och visade att det rörde sig om en utgåva från 1557-1558, tryckt av Hans Lufft i Wittenberg. 

... men när ett titelblad dök upp mitt i volymen blev det lite enklare,

När jag väl jämfört "min" volym med digitaliserade exemplar som tillgängliggjorts av Bayerische Staatsbibliothek blev identifieringen hundraprocentigt säker.  

Fallet med Lutherpostillan gav mig hopp också om en åldrig tysk bibel som återfanns i ett förfärligt skick under inventeringarna, och som länge gett mig huvudbry. Själva bandet gav ingen ledning till hur gammal boken var, eftersom boken bundits om, sannolikt runt sekelskiftet 1800. 

Skapelsen: ett gammalt träsnitt i en ny bibel.

Inte heller de rikligt förekommande träsnitten var till någon större hjälp, då tryckaren uppenbarligen använt sig av både äldre och nyare stockar från andra bibelutgåvor. Bilden av skapelsen i inledningen av Genesis går tillbaka på senmedeltida förlagor, och ett helt identiskt träsnitt återfinns i en plattysk bibelutgåva, tryckt i Wittenberg 1558. Den milt ekivoka skildringen av hur Potifars hustru försöker förföra den unge Josef, närmar sig däremot den tidiga barockens uttrycksätt.

Biblisk erotik på protobarockt vis: Potifars hustru försöker bokstavligen dra Josef ner i sängen. 

Resultatet har blivit en bibel, som trots att den måste ha tryckts någon gång runt sekelskiftet 1600, bitvis ger ett betydligt mer ålderdomligt intryck än exempelvis Gustav II Adolfs bibel från 1618, som stilmässigt står stadigt i gränslandet mellan senrenässansen och den tidiga barocken. 

Men mycket närmare en datering än så kom jag inte, trots att jag konsulterade bokhistorisk expertis i min bekantskapskrets och plöjde igenom de bibliografiska databaserna VD 16 och VD 17.

Men äldre biblar är ofta tryckta i flera delar med titelblad som separerar de olika delarna från varandra. Profeterna brukar ha ett eget titelblad, liksom Nya testamentet. När jag nu fick möjlighet att titta närmare på den aktuella volymen fanns det alltså gott hopp om att även denna bibelutgåva skulle gå att identifiera. Det visade sig dock snart att det var tunnsållat med information: Nya testamentet hade inte något eget titelblad alls, och titelbladet till profeterna var utrivet. Det fanns heller ingen bevarad kolofon som kunde ge tryckarens namn.

Besvikelsen blev därför stor - men inte så långvarig. När jag ändå hade volymen framför mig passade jag på tillfället att gå igenom den lite mer noggrant, varpå ett bevarat fragment av titelbladet plötsligt dök upp, löst liggande på annan plats i bandet. Bibeln visade sig då vara från en något yngre utgåva än jag först trott, tryckt av August Boreck i Wittenberg "anno M. DC. XXII.", alltså 1622:

Titelsidans träsnitt, som föreställer Martin Luther och kurfurst Johan den ståndaktige av Sachsen i bön vid den korsfäste frälsarens fötter, förstärker det ålderdomliga intrycket. Bilden går tillbaka på en förlaga av Lucas Cranach dy. använd till Wittenbergutgåvan av Nya testamentet 1546, och den är nästintill identisk med den som användes på titelbladet till Lutherpostillan från 1557.

En intressant detalj i bibeln från 1622 visar på den centrala betydelse som Luthergestalten fått inom den evangeliska rörelsen. Illustrationen på titelsidan och de lutherkommentarer som inkorporerades i den tyska bibelöversättningen har nämligen fått sällskap av andra referenser till den store reformatorn. På minst två ställen i Gamla testamentet medverkar Luther själv som aktör i den bibliska berättelsen, genom att hans gestalt lyfts in i illustrationerna.

I en illustration till första konungaboken framställs Luther som en man i kretsen kring kung Asa av Juda, den regent som "fördrev kulttjänarna ur landet och avlägsnade alla gudabilder som hans fäder hade låtit göra", och som högg sönder ett beläte av Ashera som hans mor Maaka låtit resa (1 Kon 15:9-14). 

Luther bistår kung Asa av Juda i förstörelsen av avgudabilderna och i renandet av religionen.

I den andra illustrationen träder Luther in i en namngiven roll. Som hovsekreteraren Shafan föreläser han den nyligen återfunna lagen för kung Josia av Juda (2 Kon. 22:8-13). Därmed inleddes det sista försöket att reformera och återställa den rena gudskulten, innan Judariket slutgiltigt föll för Nebukadnessar II:s härar år 587 f Kr - i berättelsens narrativ som ett straff för att gudsfolket avfallit och dess kungar gjort "det som var ont i Herrens ögon".

Martin Luther i rollen som kung Josias hovsekreterare Shafan.

Parallellerna till samtiden och 1500-talets evangeliska reformation är uppenbara. I de båda illustrationerna framställs Luther som en andlig rådgivare och frambringare av Gudsordet, en man som i samarbete med rättrådiga furstar verkar för att utrota avguderiet och återställa den sanna religionen. Det är knappast en slump att kung Josias tronsal liknar ett tyskt furstehov, och att kungen själv bär omisskännliga drag av Johan den ståndaktige - Luthers patron och den som politiskt genomdrev reformationen i Sachsen. Med i stort sett inga justeringar hade bilden också kunnat användas för att illustrera överlämnandet av den första fullständiga tyska bibelutgåvan till Johan Fredrik av Sachsen 1534.

De bibliska gestalterna avspeglar alltså Luthers egen roll som gudsman och reformator, vilket också för in 1500-talets reformation i ett bibliskt skeende. Parallellerna handlar inte bara om ytliga likheter mellan det bibliska förflutna och samtiden, utan visar hur de olika skeendena korresponderar med varandra - ungefär på samma sätt som skapelsens makrokosmos antogs korrespondera med människokroppens mikrokosmos.  

De båda träsnitten med Luther som biblisk gestalt kan inte dateras exakt, men de är sannolikt utförda av samma mästare, och dräktmodet som skymtar i bilden av kung Asas ikonoklasm visar att bilderna sannolikt härrör från 1500-talets sista decennier eller möjligen något senare. Det var en tid då de apokalyptiska förväntningarna inom den evangeliska rörelsen intensifierades. Liksom Judariket stod inför sitt fall i kung Josias tid, tycktes nu världen i sin helhet skälva i sina grundvalar. Parallellerna till den bibliska historien bekräftade därmed den evangeliska reformationens uppdrag att föra den kristna församlingens sista stora kamp mot Antikrists anhang, förebådad i Uppenbarelseboken. 

Bilden av Luther i en gammaltestamentlig kontext skapar därmed i dubbel mening en gestalt av bibliska proportioner. Bilden av den bibliske Luther stärker honom också i hans roll som gudsman och förkunnare av evangeliet, och bekräftar honom som den yttersta tidens profet.

Litteratur:

Robin Bruce Barnes, Prophecy and Gnosis: Apocalypticism in the Wake of the Lutheran Reformation, Stanford University Press, Stanford, Calif., 1988 

Andrew Cunningham & Ole Peter Grell, The Four Horsemen of the Apocalypse: Religion, War, Famine and Death in Reformation Europe, Cambridge Univ. Press, Cambridge,         2000 

Håkan Håkansson, Vid tidens ände: om stormaktstidens vidunderliga drömvärld och en profet vid dess yttersta rand, Makadam, Göteborg, 2014 

Martin Kjellgren, Taming the Prophets: Astrology, Orthodoxy and the Word of God in Early Modern Sweden, Sekel, Diss. Lund : Lunds universitet, 2011, Lund, 2011 

Andrew Pettegree, Brand Luther: 1517, Printing, and the Making of the Reformation, Penguin Press, New York, 2015 

Henrik Sandblad, De eskatologiska föreställningarna i Sverige under reformation och motreformation, Uppsala, 1942