Om duodecimons olidliga komplexitet

Korrekturläsning är ett elände, och korrekturläsning av egna texter nästintill en omöjlighet. Vanligen är det först när jag får se en egen text i tryckt form som jag ser misstagen. Handledningen Böckernas ordning är inget undantag.

I handledningens appendix har jag lagt in en liten bokordlista  med begrepp som man kan stöta på i hanteringen av äldre böcker. Eftersom ingen kan vara expert på allt, har jag här lutat mig mot andra källor och auktoriteter - som sig bör. Detta gäller inte minst frågan om bokformat och de arksignaturer som utgjorde en hjälp för bokbindarna under handpressens tidevarv - och som i riktigt gamla böcker kan vara det närmaste en paginering vi kommer.

Formatbeteckningar och arksigna är en hel vetenskap, och det är alls ingen skam (ens för en bokhistoriker vill jag påstå), att inte ha full koll på alla detaljer. Men att göra ett logiskt felslut är, om inte oförlåtligt, så i alla fall bra dumt.

Under uppslagsordet Format (s. 42) har jag i vilket fall skrivit att "äldre formatbeteckningar utgår från hur många gånger arken i en bok har vikts. Folio (2:o) innebär att arket vikts en gång, kvarto (4:o) två gånger, oktavo (8:o) tre gånger, duodecimo (12:o) fyra gånger."

Till att börja med är det fel i sak: formatbeteckningarna har inte nödvändigtvis med antalet vikningar att göra, utan med hur många blad du får ut av ett ark. En foliovolym har två blad per ark, en kvarto fyra blad etc. Formatbeteckningen ger alltså förhållandet mellan hela arket och det enskilda bladet.  

Men värre är att om du viker ett ark omväxlande på två ledder fyra gånger får du inte ett häfte med tolv blad. Du får ett häfte med sexton blad, och formatbeteckningen skulle - tekniskt sett - vara en sedecimo (16:o).

En liten tröst i sammanhanget är att Svenska antikvariatsföreningen gör samma miss i sitt ABC för boksamlare som jag också refererar till i handledningen - jag misstänker att det var deras formuleringar som låg kvar i bakhuvudet när jag satte samman min egen bokordlista. Men, fortfarande när jag upptäckt felslutet kunde jag inte för mitt liv räkna ut hur man viker arket i en duodecimo.

Det vill säga, inte förrän en kollega - av en helt annan anledning - skickat mig länken till ovanstående, underbart knastertorra och nördiga film om bokens anatomi. Där visar det sig (21:45 in i filmen) att man kan få en duodecimo genom att vika arket två gånger om lott på höjden "like a business letter", och sedan två gånger på mitten/bredden. Inalles blir ju detta faktiskt fyra gånger, så både jag och antikvariatsföreningen kan kanske komma undan med att hävda att vi inte skrivit fel på just den punkten, men att våra utsagor hade behövt förtydligas.

Men, som ciceronen Terry Belanger torrt konstaterar i videon ovan, kan äldre böcker i mindre format vara vikta och skurna i "so many variations you´d think you were in an origami concentration camp before you work them all out." Visserligen syftar han på obskyra format som 18:o, 24:o och 32:o. Men för egen del gick jag vilse redan bland de olika variationerna av duodecimoformatet och kan snabbt konstatera att det inte räcker med ett förtydligande: det skulle behövas minst ett par föreläsningar för att få rätsida på detaljerna.