Om böckers värde II

Nyligen medverkade jag i en podcast om kyrkans kulturarv som drivs av Anneli Tollerå vid Svenska kyrkan i Norrköping. Tanken var att jag skulle berätta om projektet Kyrkornas böcker och något om mina fynd, men under diskussionen kom också frågan om böckernas ekonomiska värde upp.

Detta är något jag berört i ett tidigare inlägg, men det är en fråga som är principiellt viktig, och som får konsekvenser för hur materialet ska hanteras ute i församlingarna - inte minst när det gäller att förebygga stölder.

Så, än en gång: de flesta böcker som finns i kyrkorna är ekonomiskt helt värdelösa. Det finns ingen andrahandsmarknad att tala om för handböcker, psalmböcker eller offentligt tryck från 1800-talet.

Inte ens de böcker som är värdefulla på pappret, som bokband från 1500-talet, Karl XII-biblar eller  näringsekonomiska planschverk från 1700-talet, är i realiteten särskilt lätta att omsätta, av flera skäl.

Låt oss för ett ögonblick bortse från kulturmiljölagens bestämmelser och den betydelse som kulturarvet har för den kyrkliga verksamheten och samhället i stort. Teoretiskt sett skulle då svenskkyrkliga församlingar som börjar få ont om kontanter kunna avyttra sina boksamlingar. Därmed skulle de bli av med ett kostsamt antikvariskt ansvar och samtidigt få loss pengar att använda till annan verksamhet.

Men om församlingarna skulle börja sälja av sina böcker i större skala skulle det ganska snart få en oönskad effekt - en effekt jämförbar med det Kalle Anka får erfara, när Farbror Joakim lurat på honom 10 000 rara mynt på kredit:

Den oefterliknelige Carl Barks förklarar principen om tillgång och efterfrågan på marknaden för rara varor i Kalle Ankas bästisar nummer 4. Något liknande skulle hända om församlingarna fick för sig att sälja sina bestånd av äldre böcker.

Marknaden för gamla kyrkbiblar skulle med andra ord vara mättad innan någon hann säga "handkolorerade anfanger".

Inte ens som enskilda objekt är böckerna nödvändigtvis värdefulla i praktiken, även om de råkar vara det på pappret. En avgörande fråga för böckers värde är skicket, och det är rätt sällan böcker ur kyrkans boksamlingar är i god kondition. Det omvända är snarare regel än undantag, och för att överhuvudtaget bli säljbara måste många av objekten genomgå kostsam konservering. Till det kommer att objekten i stort sett bara är intressanta för en svensk marknad - en marknad som inte är särskilt stor.

Sammantaget innebär detta att det är en dålig affär att stjäla böcker i de svenska kyrkorna. Det lilla fåtal köpare och återförsäljare som vet att ge skäligt betalt, vet också att ha koll på provenienserna och skulle snart  ställa obekväma frågor varifrån objekten kommer.

De värdefulla böckerna är därmed bara värdefulla så länge de finns kvar där de hör hemma, och att stjäla dem skulle inte bara vara ett kulturmord - det skulle vara kapitalförstöring av stora mått. Dessvärre är väl detta en kunskap som knappast når ut till buset, varför det även i fortsättningen kommer vara nödvändigt med säkerhetsmontrar och fungerande larmanordningar, också kring boksamlingarna.

Lite errata från podden:Att prata i en podcast innebär ibland att munnen går fortare än hjärnan. När jag påstår att Axel Eberstein emigrerade till USA på 1890-talet och sedan dog 1802 faller det på sin egen orimlighet. Och Maria Ludvigsson på SvD:s ledarredaktion heter givetvis så och ingenting annat.

Om astrologi och apokalyps bland kyrkans böcker

När församlingar slås ihop och fastigheter säljs av är det sällan hänsyn tas till de böcker som förvaras i kyrkans lokaler. Ofta saknas kunskapen helt om vilka böckerna är, och vilket ansvar församlingarna har för att bevara dem.

Ibland kan detta få oanade konsekvenser. Vid ett tillfälle inventerade jag samlingarna i en församling där kyrkoherden - i ett försök att rädda de äldre böckerna från förgängelsen i kyrktornet - hade flyttat dem till prästgården i väntan på att förvaringsfrågan skulle få en permanent lösning. Men innan någon lösning kommit till slogs församlingen samman med flera andra, och prästgården såldes - till kyrkoherden, som nu gått i pension. Kyrkans böcker finns alltså i den numera privatägda prästgården, och någon lösning på förvaringsproblemet har i skrivande stund ännu inte presenterats.

Detta hade kanske inte varit så allvarligt, om samlingarna varit som de flesta kyrkliga bibliotek: Gezeliernas bibelverk och Scrivers själaskatt från 1700-talet, några äldre handböcker och resten uppbyggelselitteratur och psalmböcker från 1800-talet. Men, instoppad i en pärm som egentligen hör till 1686 års kyrkolag fann jag till min egen förvåning ett exemplar av Georgius Olais Calendarium duplex från 1588. Ingen i församlingen som jag varit i kontakt med visste att den fanns där, eller vad det överhuvudtaget var för en bok.

Calendarium duplex är det största, mest genomarbetade och påkostade kalendariska och astronomisk-astrologiska arbetet på svenska språket under hela 1500-talet. I sitt verk har den i övrigt i stort sett okände Georgius Olai (d. 1592) sammanfört kalendariska data utifrån både judisk och kristen tideräkning, och med dessa som grund har han, stödd av diverse profetiska utsagor och astrologiska beräkningar av de stora konjunktionerna mellan Jupiter och Saturnus, sammanställt "Någre Prophetier eller Gissningar om Världenes störste förvandlingar och yttersta ände."

Det rör sig alltså om en apokalyptisk skrift, utgiven det ödesdigra året 1588 - ett år som av många astrologer, teologer och lärda män hade förklarats vara avgörande i världsdramat och kampen mellan Guds församling och Antikrist. Eller, som Georgius själv diktar, efter förebilder från auktoriteter som Cyprianus Leovitius:

Över tusen år ifrå den tid
På vilken föddes vår Frälsare blid,
Fem hundrad och Åttitio där till.
Det åttonde man säga vill,
Ett farligt År det bliva skall,
Och sig tilldraga många fall,
Om världen då ej ände får,
Likväl hon i stor fara står. 

Det är lätt att tro att Georgius var en enskild knäppgök eller domedagsprofet. Men han var otvivelaktigt en lärd man, och hans idéer var allmänt spridda. Året innan hade en annan svensk lärd, Nicolaus Ringius, gett ut en liknande skrift i Wittenberg under den talande titeln Prognosticon theologicvm och nyttigh vnderwijsning om domadags närwarelse.

Såväl Olais som Ringius arbeten vittnar om att reformationen i sig var en rörelse som föddes i och fick näring av en apokalyptisk världsförståelse, och mycket av den kronologiska, astronomiska och astrologiska verksamhet som bedrevs av präster och naturfilosofer under det oroliga 1500-talet sprang ur en strävan att nå kunskap om den yttersta tidens skeenden; detta gällde inte minst Tycho Brahes strävan att utveckla nya metoder och instrument för att kunna göra så exakta observationer av himlakropparnas rörelser som möjligt. Snarare än en modern vetenskapsman var Tycho en naturfilosof med profetiska ambitioner: genom att tolka tecknen i världsalltet kunde han nå insikt om Guds visdom och avsikter.

Georgius Olai var inte fullt så ambitiös som Tycho, och han arbetade inte med egna observationer, men han hade stöd på högsta ort: boken var dedicerad till Gunilla Bielke, och förordet antyder att han fått medel för sina studier direkt av Johan III. Boken trycktes av den kunglige boktryckaren Andreas Gutterwitz, och dess omfång och påkostade utförande - bland annat med en stor plansch eller "taffla" - visar också att det funnits intressenter som bekostat dess utgivning.

Nu är exemplaret som jag fann defekt: endast mittpartiet med 104 sidor av 260 har bevarats; även planschen saknas, med tabellen "vilken tjänar till att uppfinna, vad på besynnerlige dagar över desse två åren 88 och 89, efter Månens Aspekter till de sex Planeter, begynna och göra lyckosamt år." Troligen har boken befunnit sig i detta skick under lång tid: på den första bevarade sidan har någon, troligen i slutet av 1600-talet, noterat att kalendariet gäller år 1588, "vilket ses i kapitlet om kometer".

Men även om boken kan tyckas oansenlig i detta skick, och trots att den är i stort sett värdelös ur ett ekonomiskt perspektiv, så kvarstår faktum att den återfanns i en liten landsortskyrkas samlingar. Genom sin blotta existens visar alltså boken att denna typ av litteratur hade spridning långt utanför hovkretsarna och den lärda eliten. Den visar också på de stora behov som projektet om kyrkornas böcker fyller för att hjälpa församlingarna att upptäcka och ta vara på sina artefakter, och på det fortsatta behovet av att skapa ordning i samlingarna.


Referenser:

Håkan Håkansson, "Profeten Tycho Brahe. Astrologi och apokalyps i 1500-talets naturvetenskap", Historisk tidskrift 2005:4

Martin Kjellgren, Taming the Prophets: Astrology and Orthodoxy in Early Modern Sweden, Sekel, Lund 2011

Henrik Sandblad, De eskatologiska föreställningarna i Sverige under reformation och motreformation, Uppsala, 1942

Hela Calendarium duplex är digitaliserad och går att hitta via kulturarvsplattformen Alvin 

Om staten och det kyrkliga kulturavet

I en ledarartikel i Svenska Dagbladet argumenterar Maria Ludvigsson för att alla statliga bidrag till religiösa samfund ska dras in. Bakgrunden är en utredning som föreslår åtgärder för att statens resurser inte ska gå till odemokratiska verksamheter och göda extremistiska miljöer, men Ludvigsson driver alltså argumentationen längre och vill se en radikal förändring.

I Svenska kyrkans fall skulle det innebära att även medel avsedda att vårda det kyrkliga kulturarvet skulle försvinna: "Frikoppla även Svenska kyrkan helt från statskassan", skriver Ludvigsson, "och låt de krafter som gillar och värnar henne ta ansvar för både innehåll och byggnader."

Jag kan tycka att argumentationen är sympatisk. Det finns en poäng med att föreningslivet och det civila samhället lever och verkar utan en statlig överrock i form av ekonomiska bidrag (i kyrkans fall kunde det också finnas också en poäng att helt frikoppla henne från det partipolitiska inflytandet, men det är en fråga som inte ska diskuteras i denna blogg).

Men när det gäller kulturarvet blir det lite mer komplicerat. Hade kyrkan kunnat handskas hur som helst med sina byggnader, inventarier och inte minst boksamlingar, så hade det varit en sak. Men nu finns det ett i lag reglerat uppdrag att bevara de föremål och byggnader som kyrkan förvaltar - materiella ting som kan berätta om den absolut centrala roll kyrkan spelat i det som vi idag kallar Sverige i drygt ett millennium. Till detta kommer uppdraget att tillgängliggöra materialet för såväl forskning som allmänhet.

Visst går det att som Ludvigsson hävda att "svenska kyrkan är rik, det är inte pengarna som saknas i hennes fall". Men det ekonomiska utrymmet krymper med sjunkande medlemstal, samtidigt som de antikvariska behoven växer - behov som aldrig kommer att höra till den kyrkliga kärnverksamheten. Risken med att ta bort den statliga kompensationen är att det antikvariska uppdraget skulle prioriteras bort. I förlängningen skulle det innebära att ovärderliga spår av det förflutna skattar åt förgängelsen, och att både kyrkan och samhället i stort gjorde sig kulturellt urarva.

Bevarat under ytan

Hebreisk text framträder under den trasiga ryggen på en samlingsvolym med Johannes Brenz homilier.

Även om äldre böcker nästan alltid är svårt märkta av långvarigt bruk så kan det tyckas förvånande att de ändå har bevarats intakta i så stor utsträckning som de faktiskt gjort.

Men papper gjort på lump tål betydligt större påfrestningar än vad många tror, och det hantverk som äldre tiders bokbindare bemästrade var ämnat att skydda och bevara texter under lång tid. Intressant nog skyddar och bevarar de ibland material på ett sätt som tryckarna och bokbindarna inte hade  tänkt sig.

Att medeltida pegamentmanuskript slaktades i samband med den svenska reformationen och användes som omslag till räkenskaper är väl känt; för tjugofem år sedan var dessa återupptäckta spillror av de medeltida biblioteken föremål för en uppmärksammad utställning på Medeltidsmuseet i Stockholm. Men att makulatur från äldre böcker också användes när nytryckta böcker skulle bindas är mindre känt. I motsats till pergamentomslagen är det materialet heller inte synligt under läderband och försättsblad.

Däremot kan det blottläggas om banden är skadade - som i fallet ovan som jag hittade vid inventeringen av ett kyrkoarkiv i södra Östergötland. På ett praktfullt, men illa åtgånget exemplar med predikningar av den inflytelserike tyske teologen Johannes Brenz har ryggen lossnat och blottlagt små fragment av handskriven hebreisk text, omsorgsfullt fästa mellan binden.

Eftersom boken saknar titelblad är det svårt att identifiera upplagan, men den är troligen tryckt och bunden någonstans i Tyskland under andra hälften av 1500-talet - bandet är ett typiskt renässansband med blindtrycksdekor. Av någon anledning har bokbindaren haft tillgång till ett hebreiskt manuskript som inte ansetts värt att ta till vara, och som har fått tjäna som makulatur för att ge ryggen stadga.

Vad där står? Inte den blekaste, eftersom mina kunskaper i hebreiska är mer eller mindre obefintliga. Men, den som kan läsa hebreiska borde kunna avkoda något och kanske identifiera vad det rör sig om för text.

Om böckers värde

Karta över Pauli resor i Heinrich Büntings Itinerarium sacrae scripturae, Magdeburg 1585

I veckans avsnitt av Antikrundan (ca 31,50 minuter in i programmet) värderades ett litet fuktfläckigt häfte med Olof Toréns brev till Carl von Linné i fransk översättning, tryckt 1771. I inslaget berättar Torgny Schunnesson om häftets historia och sätter ett värde på mellan 20 och 25 000 kronor.

Sekvensen gör det lätt att tro att det ligger pengar i äldre böcker. Och det kan det absolut göra - om det är rätt böcker vill säga. Vetenskap och naturfilosofi är eftertraktat bland boksamlarna, liksom kända atlaser. Den som till äventyrs sitter på ett handkolorerat exemplar av Maria Sibylla Merians entomologiska mästerverk Metamorphosis från 1705 skulle kunna göra sig ekonomiskt oberoende för resten av livet. Bara ett utskuret kopparstick ur rätt verk kan vara värt en mindre förmögenhet, något som har utnyttjats av förslagna boktjuvar och mindre nogräknade auktionsfirmor.

Men för att göra pengar på böcker måste man veta vad man letar efter. För varje dyrgrip finns tusen och åter tusen volymer som inte har något värde alls i ekonomiska termer; för den typ av kyrkliga böcker som jag arbetar med är marknaden minst sagt begränsad, för att inte säga stendöd. I Antikmagasinets avsnitt om böcker omtalas visserligen en Karl XII-bibel som såldes på auktion för omkring 35 000 kronor - men det var ett välbevarat exemplar med dokumenterad proveniens knuten till släkten Ramel. De gamla kyrkbiblarna skulle knappast kunna säljas för mer än några tusenlappar styck. Med tanke på hur mycket de väger är det inget bra kilopris.

En hel Gustav Vasabibel i originalband skulle möjligen kunna nå högre i budgivningen, men det är sällan de är kompletta när de dyker upp, och ofta har de renoverats och bundits om ganska hårdhänt.

Det är också endast i teorin kyrkornas böcker har något ekonomiskt värde alls. Det är bra att få ett värde för att få ordning på försäkringarna, men om församlingarna skulle försöka sig på att avyttra sina böcker skulle de snart upptäcka att den ekonomiska vinsten är försumbar.

Brynolf Mikaelssons valspråk på titelbladet till Itinerarium sacrae scripturae.

Den teoretiskt sett dyraste bok jag hittills sett är en tysk utgåva från 1585 av Heinrich Büntings Itinerarium sacrae scripturae - en resebok till det heliga landet och en bestseller i sin tid. Den har en gång ägts av en Brynolf Mikaelsson från Söderköping, som på titelbladet skrivit ett fromt valspråk: Brabeion meum manet sempiternum - "min segerkrans varar evinnerligen". Men, bokens skick är sådant att värdet knappast täcker kostnaden för att konservera den, vilket bör göras om den alls ska bevaras över nästa sekelskifte.

Värdet i de böcker jag arbetar med är med andra ord inte det ekonomiska, utan det kulturhistoriska. Här talar vi om betydligt högre valörer, eftersom materialet i många fall är oersättligt genom hur det hanterats, använts och samlats under århundraden.

Och även här kan man överraskas. Det är inte säkert att en komplett uppsättning av Gezeliernas bibelverk från tidigt 1700-tal ska tillmätas något högre värde, även om de är stora, maffiga, grafiska mästerverk och vackert inbundna. De finns nämligen överallt och ingick i församlingarnas standardbibliotek. En liten oansenlig läkarbok från tidigt 1800-tal kan värderas betydligt högre, eftersom den säger oss något om att kyrkornas och prästerskapets pastorala roll sträckte sig bortom omsorgen om sockenborna andliga väl. När den dessutom, som i ett fall jag sett, innehåller handskrivna recept på kurer mot pest och lungsot, så ger den oss en nyckel till en tankevärld i brytpunkten mellan äldre praktiker och den moderna medicinens framväxt under 1800-talet.

Arkeologi bland bokhyllorna

Vad betyder böcker som finns där de inte borde finnas?

Redan när jag slår upp bokskåpet i kyrkan på Vikbolandet inser jag att något inte är som det brukar. Kyrkan har visat sig vara i stort sett renons på böcker som brukar finnas i kyrkorum. Där finns en kyrkbibel i 1917 års översättning, några yngre koralböcker och diverse musiktryck - det är allt.

Men i det i övrigt tomma bokskåpet på tornvinden står en liten samling amerikanska böcker som ter sig udda i sammanhanget.

Det är knappast några värdefulla böcker, även om de är rätt sällsynta på svensk botten. Det rör sig om Johnson's New Universal Cyclopaedia utgiven 1875-88 och en amerikansk utåva av Robert Hunters The Encyclopaedic Dictionary från ungefär samma tid. Bland uppslagsverken står också ett exemplar av Robert Youngs bibelkonkordantier, inköpt 1896 i Derby, Connecticut.

Böckernas placering pockar på en förklaring. Någon har uppenbarligen sett till att böckerna förts från USA till Vikbolandet; någon har ställt dem i bokskåpet, där de sannolikt delat plats med författningssamlingar och cirkulärskrivelser. När det övriga innehållet i skåpet rensats ut har någon bestämt att uppslagsverken ska få stå kvar - utom åttonde bandet av Johnsons Cyclopaedia som dessvärre saknas. Kanske har den av misstag följt med i någon gallring.

Att böckerna hör ihop är högst sannolikt, och i flera av dem står en namnteckning: Axel Eberstein. Efter några slagningar på nätet framgår att denne förmodligen är identisk med en svensk som emigrerade till USA i slutet av 1800-talet, blev amerikansk medborgare 1895, men dog i New York redan 1902, trettiofem år gammal. Hur hans böcker har letat sig tillbaka till fäderneslandet och hur de hamnat i just denna kyrka är däremot oklart, även om det är högst troligt att det har funnits släktingar i trakten. Familjen Eberstein är stor, och har många försänkningar i Östergötland.

Som upptäckt betraktat är detta knappast något storartat, och det ekonomiska eller kulturhistoriska värdet i just de här böckerna kan kanske diskuteras. Men böckerna, och den udda placeringen, utgör ett bra exempel på att kartläggningen av kyrkornas böcker inte bara handlar om att fastställa vilka böckerna är - hur gamla de är, vilken kyrko- eller idéhistorisk betydelse de haft eller hur ovanliga de är i sitt slag.

I viss mån handlar det om att tänka som en arkeolog: även det fysiska sammanhanget böckerna ingår i spelar roll och måste tolkas, hur de placerats och varför de har bevarats. Och när något finns där det inte borde finnas, kan det vara tid att börja gräva

Om anteckningars betydelse

Anteckningar i 1820 års skolordning: en källa till svensk undervisningshistoria

Ett exempel på att författningssamlingar, förordningar och kungörelser inte bör slängas rakt av, är ett exemplar av 1820 års skolordning, som återfinns bland böckerna i Dagsbergs kyrka. På titelsidan har någon ansvarig skrivit "Dagsberg och Krokek, för den Schole inrättning som där möjligen framgent kan blifva ..."

I all sin lakonism visar kommentaren att det i början av 1800-talet fanns planer på att inrätta skolor på den svenska landsbygden. Detta i sin tur visar på tydliga länkar mellan de lokala församlingarnas ambitioner för utbildningsväsendet, och den centralt genomdrivna folkskolereformen 1842, något som ofta glöms bort när den svenska skolans historia skrivs. Här är det uppenbarligen en skola, gemensam för socknarna söder och norr om Bråviken i Lösings härad, som har planlagts. Om planerna realiserats innan folkskolereformen drevs igenom är däremot inte klarlagt ännu. 

Planerna på en gemensam skola för Dagsberg på Vikbolandet och Krokek i södra Kolmården, visar också på att det fanns ett nära samarbete mellan socknarna i häradet, och de vittnar om de uppenbarligen täta kontakterna mellan bygderna söder och norr om Bråviken.

"Låt barnen komma till mig"



Prinsessa eller kronbrud vid bondbröllop?

Under inventeringen av en kyrka i norra Östergötland gick jag igenom fem volymer innehållande Christian Scrivers Själeskatt. Det är ett mastodontverk i sex delar med en separat registerdel, tryckt i Norrköping 1723-30, och det framstår som ett pastoralteologiskt standardverk i och med att det är så vanligt - i stort sett varje kyrka jag varit i har en egen uppsättning. När jag kom till registerdelen förväntade jag mig därför inte att hitta något anmärkningvärt.

Men när jag slog upp volymen hittade jag ett par utsökta barnteckningar på främre och bakre försättsbladen: en prinsessa, eller möjligen en kronbrud, i blommig klänning, och en gentleman i vad som skulle kunna tolkas som en officersuniform från cirka 1760-80.


En officer och en gentleman - kanske brudgummen?

Det är lätt att tänka att kyrkornas böcker var något som förvarades i låsta bokskåp och bara togs fram när de användes i gudstjänsten eller som stöd för prästernas undervisning och predikoskrivande. I vilket fall borde de dyrbara volymerna hållits utom räckhåll för barn. Men de här teckningarna säger något annat. Någon gång under senare hälften av 1700-talet har ett barn ritat med bläck på de tomma ytorna i kyrkans böcker.

Vem som gjort det eller varför får vi aldrig veta. Möjligen kan man tänka sig att en mindre nogräknad präst låtit sin dotter (mina fördomar säger mig att motivvalet är en flickas) använda en gammal bok som kanske förlorat i aktualitet för att öva sig i teckning. Det är kanske inte en slump att det är i registerdelen teckningarna återfinns - den användes troligen inte lika flitigt som själva arbetet i sig.

I vilket fall som helst vittnar bilderna om att kyrkans böcker var bruksföremål vars betydelse och användning nådde långt bortom det som boksidornas texter förmedlade. De kan därmed berätta saker om människor som en gång levt - ibland överraskande saker som visar att de inte var så annorlunda jämfört med oss som vi kanske kan tro.

Vem älskar författningssamlingarna?

Säg ordet författningssamling, och kyrkoherdar och kyrkvaktmästare  brukar få något desperat i blicken.

Utförande och bindning kan skifta ...

Svensk författningssamling, och dess föregångare i det så kallade årstrycket, är samlade utgåvor av lagar och förodningar som utfärdats och getts ut i tryckt form. Som myndighet underordnad Kungl. Maj:t var socknarna och församlingarna skyldiga att hålla sockenborna informerade om gällande lagstiftning, och årstryck och författningssamlingar finns därför i stort sett i varje svensk kyrka, samlade från åtminstone mitten av 1700-talet och framåt.

I bästa fall tar de upp hyllmeter efter hyllmeter med plats som kanske kunnat utnyttjas till något bättre. Att säga att de sällan konsulteras är en stark underdrift - de används överhuvudtaget inte och fyller inte längre någon funktion.

I värsta fall har böckerna samlats högvis och blivit liggande sedan årtionden i svårstädade vindsutrymmen, där de kan dra till sig skadedjur och även utgöra en direkt brandfara.

... liksom förvaringen ...

Så, vad ska man göra med dem?

Det enkla svaret är att kasta dem. Även om det bär emot att kasta gamla böcker så kvarstår faktum: det finns inte något som helst ekonomiskt värde i dem, och för den som vill studera materialet så finns det tillgängligt på alla större forskningsbibliotek. Det är alltså på inget sätt unikt eller nödvändigt att bevara.

Men, det kan ändå finnas skäl att behålla dem, och när jag ger råd om hur de ska hanteras är det ett par punkter som återkommer.

1860-talet utgör en gräns. Historiskt förändrades socknens och församlingarnas administrativa roll efter 1863 års kommunreform, och kopplingen mellan staten och kyrkans verksamhet fick en annan karaktär än tidigare.

... och ordningen ...

Trycktekniskt sker också stora förändringar vid denna tid. Boktrycket förenklas och börjar industrialiseras, vilket gör att böcker tryckta efter 1870 generellt inte är av samma bokhistoriska intresse som äldre böcker, i vilket fall inte när de betraktas som enskilda föremål.

En annan gräns är 1830, då bruket med författningssamlingarna formaliserades. Innan dess levererades förordningar i första hand som enskilda häften eller ettbladstryck, och samlandet och bindningen sköttes av församlingarna själva. Det kan alltså finnas skillnader i hur olika församlingar har prioriterat och samlat materialet, något som skulle kunna bli föremål för analys.

... men de finns överallt.

Slutligen är skicket, bindningen, provenienserna och förekomst av anteckningar a och o för hur materialet ska bedömas. Är böckerna vackert bundna - kanske av en lokal bokbindare - höjs det kulturhistoriska värdet avsevärt. Finns det dessutom lösa lappar med noteringar, eller skrivna kommentarer till innehållet som visar på hur förordningarna togs emot och uppfattades, så blir materialet plötsligt levande.

Alltså, när det gäller hanteringen av författningssamlingarna och årstrycket finns det ett par principer att gå efter: 

- Finns det plats och möjlighet att behålla dem, gör det.

- Sträva efter att behålla det äldre materialet, med 1870 eller 1830 som riktpunkter.

- Material som behålls bör ordnas, företrädelsevis kronologiskt.

- Är materialet skadat av fukt, mögel och ohyra, släng det.

Men, innan det slängs bör materialet grovförtecknas, för att dokumentera vad som en gång har förvarats i kyrkorna. Volymerna behöver också kontrolleras för att se om anteckningar eller lösa blad gömmer sig i volymerna. Det är inte alldeles lyckat att låta unik, handskrivet material gå upp i rök, bara för att författningssamlingarna ger församlingarna huvudbry.

Böcker ur glömskan

Cirkulärskrivelser, buntade och möjligen olästa sedan 200 år

Kyrkorna ruvar på hemligheter: på kyrkvindar och i tornrum förvaras hyllmeter efter hyllmeter med böcker som samlats sedan århundraden: biblar och missalen, psalm- och koralböcker, katekeser och uppbyggelseskrifter - men också förordningar och kungörelser som lästes upp från predikstolarna, medicinska handböcker (eftersom en god herrens tjänare också hade ansvar för sin församlings lekamliga väl), ekonomisk litteratur och skrifter om hushållning och naturfilosofi. Ofta återfinns rester av de gamla sockenbiblioteken i kyrkorna, de institutioner som under 1900-talet skulle utvecklas till dagens kommun- och folkbibliotek. På kyrkvindarna döljer sig alltså material som visar på kyrkans absolut centrala roll i äldre tiders kultur- och samhällsliv, och som är viktiga källor till den svenska kyrko-, idé- och undervisningshistorien.

Att det finns material är alltså klart, men exakt vad som gömmer sig i kyrkorna är däremot till stora delar okänt. Det råder också stor osäkerhet om hur samlingarna ska hanteras. Ofta ligger böckerna i travar till ingens nytta och glädje, för att sakta brytas ner av fukt, mögelangrepp och skadedjur.

Nu har projektet Kyrkornas böcker inletts i Linköpings stift, ett projekt som syftar till att inventera kyrkorna och ge riktlinjer till församlingarna om hur boksamlingarna ska tas tillvara och tillgängliggöras på bästa sätt. Liknande projekt har tidigare genomförts i Skara och Strängnäs stift av bokkonservator Fanny Stenback. Nu är det alltså Linköpings tur, där jag ansvarar för förarbetet och själva inventeringen. Till viss del kommer jag att bygga vidare på de principer som Stenback utarbetat i samarbete med referensgrupperna för de tidigare projekten. Skillnaden är att jag i första hand kommer jag att anlägga bok- och idéhistoriska perspektiv i mitt arbete; fokus kommer att ligga på provenienser och kartläggning av samlingarnas karaktär och uppbyggnad. Ambitionen är att jag därigenom ska kunna åskådliggöra böckernas betydelse som kulturhistoriska artefakter.

Tanken är att jag i denna blogg kontinuerligt ska presentera fynd från inventeringarna och dra fram böckerna ur glömskan och dammet, för att därigenom påminna oss om de människor som en gång har levat, och om vad som format deras verklighet och föreställningsvärldar.