Om böckers värde II

Nyligen medverkade jag i en podcast om kyrkans kulturarv som drivs av Anneli Tollerå vid Svenska kyrkan i Norrköping. Tanken var att jag skulle berätta om projektet Kyrkornas böcker och något om mina fynd, men under diskussionen kom också frågan om böckernas ekonomiska värde upp.

Detta är något jag berört i ett tidigare inlägg, men det är en fråga som är principiellt viktig, och som får konsekvenser för hur materialet ska hanteras ute i församlingarna - inte minst när det gäller att förebygga stölder.

Så, än en gång: de flesta böcker som finns i kyrkorna är ekonomiskt helt värdelösa. Det finns ingen andrahandsmarknad att tala om för handböcker, psalmböcker eller offentligt tryck från 1800-talet.

Inte ens de böcker som är värdefulla på pappret, som bokband från 1500-talet, Karl XII-biblar eller  näringsekonomiska planschverk från 1700-talet, är i realiteten särskilt lätta att omsätta, av flera skäl.

Låt oss för ett ögonblick bortse från kulturmiljölagens bestämmelser och den betydelse som kulturarvet har för den kyrkliga verksamheten och samhället i stort. Teoretiskt sett skulle då svenskkyrkliga församlingar som börjar få ont om kontanter kunna avyttra sina boksamlingar. Därmed skulle de bli av med ett kostsamt antikvariskt ansvar och samtidigt få loss pengar att använda till annan verksamhet.

Men om församlingarna skulle börja sälja av sina böcker i större skala skulle det ganska snart få en oönskad effekt - en effekt jämförbar med det Kalle Anka får erfara, när Farbror Joakim lurat på honom 10 000 rara mynt på kredit:

Den oefterliknelige Carl Barks förklarar principen om tillgång och efterfrågan på marknaden för rara varor i Kalle Ankas bästisar nummer 4. Något liknande skulle hända om församlingarna fick för sig att sälja sina bestånd av äldre böcker.

Marknaden för gamla kyrkbiblar skulle med andra ord vara mättad innan någon hann säga "handkolorerade anfanger".

Inte ens som enskilda objekt är böckerna nödvändigtvis värdefulla i praktiken, även om de råkar vara det på pappret. En avgörande fråga för böckers värde är skicket, och det är rätt sällan böcker ur kyrkans boksamlingar är i god kondition. Det omvända är snarare regel än undantag, och för att överhuvudtaget bli säljbara måste många av objekten genomgå kostsam konservering. Till det kommer att objekten i stort sett bara är intressanta för en svensk marknad - en marknad som inte är särskilt stor.

Sammantaget innebär detta att det är en dålig affär att stjäla böcker i de svenska kyrkorna. Det lilla fåtal köpare och återförsäljare som vet att ge skäligt betalt, vet också att ha koll på provenienserna och skulle snart  ställa obekväma frågor varifrån objekten kommer.

De värdefulla böckerna är därmed bara värdefulla så länge de finns kvar där de hör hemma, och att stjäla dem skulle inte bara vara ett kulturmord - det skulle vara kapitalförstöring av stora mått. Dessvärre är väl detta en kunskap som knappast når ut till buset, varför det även i fortsättningen kommer vara nödvändigt med säkerhetsmontrar och fungerande larmanordningar, också kring boksamlingarna.

Lite errata från podden:Att prata i en podcast innebär ibland att munnen går fortare än hjärnan. När jag påstår att Axel Eberstein emigrerade till USA på 1890-talet och sedan dog 1802 faller det på sin egen orimlighet. Och Maria Ludvigsson på SvD:s ledarredaktion heter givetvis så och ingenting annat.