Cherchez la femme III: den olyckliga gravören

Akvarell av Anna Maria Thelott, med rätt eller orätt ofta presenterat som ett självporträtt.

När Mia Skott i våras inledde en serie om historiens okända kvinnor i Vetenskapsradion historia, nämnde hon att Anna Maria Thelotts levnadsöde varit en ögonöppnare. 

Som självförsörjande yrkeskvinna var Thelott inte direkt unik i stormaktstidens Sverige - det fanns rätt gott om kvinnliga hantverkare och affärsidkare - men som Skott noterar är detta ett faktum som tenderar att glömmas bort i historieskrivningen, och något som hon själv knappast kände till innan hon stötte på just namnet Anna Maria Thelott.

Som konstnär var Thelott knappast överdrivet originell eller virtuos, men de fåtal verk som bevarats från hennes produktion har en egen lyskraft, grundad i hennes yrkesskicklighet och självmedvetenhet.

Landskap med ruin, kyrka och bebyggelse, akvarell av Anna Maria Thelott. Lägg märke till den skissande eller målande kvinnan till höger i bilden, som också har tolkats som ett självporträtt. 

I första hand var dock Anna Maria Thelott - liksom sin far och sina tre bröder - en flitigt anlitad gravör, och det är i den rollen hon lämnat avtryck i kyrkornas boksamlingar.

En book af menniskiones slächt, och Jesu Christi börd (1713) är ett stort upplagt verk som med bibeln och antika historiker som främsta källa reder ut människornas genealogi och släktförhållanden från Adam till Jesu tid. Verket utarbetades av riksantikvarien Johan Peringskiöld (1654–1720) med stöd av kanslikollegiet och Kungl. Maj:t, och arbetet var tänkt som ett bihang till 1703 års stora kyrkobibel. 

Upplagan var stor - 2 600 exemplar - vilket motiverades av att Peringskiöld lyckats få till stånd en kunglig förordning som ålade alla församlingar i riket att lösa in ett exemplar plus kostnaden för inbindningen. Släktregistret var med andra ord ett arbete som skulle finnas i snart sagt varje kyrka.

Verket är också rikligt försett med gravyrer över mänsklighetens släktträd, över forntida tempel och byggnader, över antika mynt och medaljer, och över runstenar, då ju även nordborna enligt den götiska historieskrivningen kunde härleda sin sina släktled till Noa.

Arbetet med gravyrerna pågick under lång tid. Huvuddelen har ingen angiven upphovsman, men här och var dyker det upp signaturer som J. P. Delin, Truls Arwidsson (1660-1712), Olof Thelott (d 1728, halvbror till Anna Maria) och Johan Spiegelberg (fl 1687-1710). Och på en gravyr, över Augustus mausoleum i Rom, står skrivet "Anna Thelotten 1707".

Augustus mausoleum i Rom, gravyr från 1707 av Anna Maria Thelott.

Trots att ruiner är ett motiv som återkommer i flera av Anna Maria Thelotts bevarade verk, är bilden av Augustus mausoleum inte hennes egen från början. Förlagan finns i I vestigi dell'antichità di Roma, en samling gravyrer över Roms fornlämningar, utgiven av av Étienne Dupérac 1575. Men Thelotts gravyr är ändå ett habilt verk, utfört av en yrkeskunnig 24-åring som på ett självklart sätt finner sin plats bland sina kolleger.

Någon skulle kunna invända att Anna Maria Thelotts position som konstnär i stormaktstidens Sverige inte var särskilt uppseendeväckande, och att hennes möjlighet att verka var helt beroende av hennes sociala sammanhang. Liksom sina bröder fick hon sin utbildning i faderns verkstad, och sina första uppdrag fick hon genom faderns patron, Olof Rudbeck d.ä. Det är också korrekt att de materiella grundvillkoren, där patronage och kontakter var helt nödvändiga för att alls kunna utöva ett konstnärligt yrke, var något hon delade med alla sina samtida. Men att hon var kvinna innebar utan tvekan en särskild omständighet och ett potentiellt hinder för hennes karriär, eftersom hon därmed formellt sett var underordnad sin far och i förlängningen sina bröder.

Produktionen av En book af menniskiones slächt kom att dra ut på tiden, inte enbart på grund av arbetets omfattning. Krig och farsoter bidrog till att arbetet avstannade, och Anna Maria Thelott fick själv aldrig se det i tryck. 1710, när den sista stora pestepidemin drog fram över Sverige, insjuknade hon och dog, 27 år gammal.   

Referenser

Lindberg, Anna Lena, "Anna Maria Thelott", Svenskt kvinnobiografiskt lexikon, hämtad 2024-07-31

Lindroth, Sten, Svensk lärdomshistoria 2 Stormaktstiden, Norstedt, Stockholm 1975

Västerbro, Magnus, Pestens år: Döden i Stockholm 1710, Historiska media, Lund 2016

Huvuddelen av Anna Maria Thelotts bevarade produktion finns tillgänglig via kulturarvsplattformen Alvin, däribland hennes Skissbok.

En bokägares ansikte

Den databas över kyrkornas böcker som är under uppbyggnad kommer till stor del bestå av namn; namn på författare, boktryckare, bokbindare, präster, klockare, bokläsare och bokägare. Bortsett från enstaka kända ägare eller avporträtterade kyrkoherdar förblir de, i de allra flesta fall, enbart namn utan ansikten.

Tysk bibel från 1729, med Carl Strömboms ägaranteckning från 1880.

Men det finns undantag. I en tysk bibelutgåva, tryckt i Tübingen, och återfunnen i en kyrka i norra Småland finns en ägaranteckning från sent 1800-tal som talar om att boken anskaffats i februari 1880 av "Carl Strömbom född år 1838 den 26 juni".

Anteckningen tycks inte ge mycket ledning. Strömbom är visserligen ett inte alldeles vanligt efternamn, men det har burits av flera olika släkter, och förnamnet Carl är desto vanligare, så initialt tycks möjligheten att identifiera ägaren inte vara så stora, trots det exakt angivna födelsedatumet. I en notering har en senare ägare, civilingenjören Frithiof Rang, lagt till att "Denna bibel har tillhört den bekannte (sic) husägaren Carl Strömbom". Noteringen är daterad i Stockholm i juli 1897 och säger inte mycket mer än att Strömbom vid denna tidpunkt var ett bekant namn i huvudstaden.

Vid en slagning på namnet Carl Strömbom dyker det dock upp ett fotografi i flödet - ett fotografi där det exakta födelsedatumet gör identifieringen vattentät.

På ett signalementsfotografi från Stockholmspolisen, taget 1897, sitter den före detta grosshandlaren och bibelägaren Carl Strömbom (1838-1900). Varför han sitter där framgår inte, men att han betecknas som just "före detta" grosshandlare, och att hans vackra bibel bytt ägare samma år väcker den obekräftade misstanken att han kan ha hamnat på obestånd.

Sannolikt går det att vaska fram mer uppgifter om Carl Strömbom, då han levde i en tid då den enskilda människans liv och verksamhet hade börjat registreras av myndigheterna betydligt mer ingående än tidigare. Men om vi går längre tillbaka i tiden så tjänar fotografiet från Stockholmspolisen även som en påminnelse om att det ofta är i rättsliga källor som den enskilda människan blir mer än ett namn. Vanligen är det först i domstolsinlagor och förhörsprotokoll som 1600-, 1700- och 1800-talets pigor, drängar, daglönare och hantverkare framträder och får konturer. Men det är först med fotografiets genombrott på 1800-talet som den enskilda människan också får ett ansikte.

Cherchez la femme II: bokbinderskan i Kalmar

Titelbladet till andra bandet av Gezeliernas bibelverk (1724).

Gezeliernas bibelverk (1711-1728) ingår i det kyrkliga standardbibliotek av referens- och lånelitteratur som byggdes upp under 1700-talet, och som alla församlingar var ålagda att köpa in. Verket är därmed extremt vanligt i kyrkliga boksamlingar, och den mån de är bevarade i sina originalband är de också till förväxling lika, bundna som de är i enkla skinnband, på sin höjd åtskilda genom variationer i den blindpressade ryggdekoren.

Standardbindning till ett standardverk.

Men till skillnad från exempelvis Confessio fidei (1693) och Karl XII:s bibel, som inte bara trycktes, utan också bands in i Stockholm innan de distribuerades till församlingarna, vittnar bevarade anteckningar om att Gezeliernas bibelverk, liksom andra delar av standardbiblioteket, i hög grad har bundits lokalt på uppdrag av domkapitlen. I det gamla Kalmarstiftet återfinns exempelvis flera kvittenser på betalda inbindningar, direkt inskrivna i volymerna av konsistorienotarie Lars Höök (1698-1759) åren runt 1730. 

Här och där förekommer även kvittenser skrivna direkt av bokbindarna. I ett exemplar av Dryselius kyrkohistoria (1704-1708) i en kyrka i Södermöre återfinns kvittenser underskrivna av Carl Bechstadius (1667-1732), och det är troligt att denne även bundit första volymen av Gezeliernas bibelverk som finns i samma kyrka.

När andra bandet i verket gavs ut i mitten av 1720-talet var det dock en annan person som ansvarade för bindningen, nämligen Carl Bechstadius hustru, vilket framgår  av en blekt och delvis utplånad kvittens: "... såm inlöst bandet til denna boken och betalt till mig 2 daler [silvermynt] ... såm quitteras Brita Beckstadia Calmar d 2 april 1728".

Brita Mauritzdotter Bechstadius egenhändiga kvittens.

Som framgått i en tidigare post är det i sig inte förvånande att återfinna kvinnor i ledande ställning i bokbranschen. Under katolsk tid hade Birgittasystrarnas scriptorium i Vadstena varit ett viktigt centrum för bokframställningen i riket, och en av de första kända bokbindarna i Sverige, verksam i Stockholm under 1500-talets första decennier, hette Karin Ingevaldsdotter. Liksom många av hennes efterföljare var hon änka som tagit  över driften av verkstaden efter sin makes död, men även detta var en roll som förutsatte att hon sedan tidigare varit direkt involverad i arbetet.

Det som gör att Brita Mauritzdotter Beckstadius (f. Friboren, d. 1735) sticker ut med sin kvittens är att hon så tydligt framhäver sitt eget namn, och att det är hon personligen som mottagit betalningen - detta utan att på något sätt hänvisa till sin man, som vid denna tid fortfarande var i livet.

Innan någon djupdykning i samtida källor görs, går det inte att med säkerhet säga vilken position hustru Brita hade som bokbindare i Kalmar. Även om hennes man var i livet var han något till åren kommen, och det är inte alltför långsökt att anta att han med ålderns rätt kan ha överlåtit ansvaret för verksamheten på sin hustru, men det förefaller heller inte alltför otroligt att makarna under sina trettio år som gifta utvecklat ett informellt, men inte desto mindre reellt kompanjonskap.

Referenser

Gunnar Håkansson, Kalmar och kalmarbor under 1600-talet, Kalmar läns fornminnesförening, Kalmar 1944 s. 112

Om döden och hoppet

Den bok som nämndes i föregående post, och som Dick Helander fick sig tillskickad från Fagerhult strax innan han utsågs till biskop i Strängnäs, var Confessio fidei i 1693 års utgåva. Detta är en av de vanligast förekommande titlarna i kyrkliga boksamlingar, och den utgör en given post i det karolinska standardbibliotek som byggdes upp i församlingarna i enlighet med överhetens ambition att reglera den kyrkliga verksamheten i riket.

Confessio fidei som innehöll bekännelseskrifterna och Uppsala mötes beslut skulle alltså enligt Kungl. Maj:ts befallning finnas i alla församlingar, och i flera kyrkor i det gamla Kalmarstiftet har exemplar påträffats med en återkommande notering om hur boken "förärats" församlingen av Karl XI, och hur den blivit "nedsändh med Biskopen Doct: Henning Schütte, effter Rijkzdagen som höltz i Stockholm Anno 1693". Biskopen ska alltså haft med sig ett knappt hundratal volymer i bagaget när han reste från Stockholm till Kalmar i slutet av november 1693. Sannolikt har böckerna sedan distribuerats till församlingarna genom Kalmarkonsistoriet.

Confessio fidei 1693, en av 2 000 volymer som bundits i Dietrich Volkers verkstad. 

Men inte nog med att samma bok skulle finnas i alla kyrkor: med få undantag är de också bundna i identiska band. Av bevarade räkenskaper framgår att kanslikollegiebokbindaren Dietrich Volker fått i uppdrag att binda in de 2 000 exemplar av Confessio fidei eller "Consilij Ubsaliensis sluut" som skulle spridas i riket. Detta gör att är volymerna är rätt lätta att känna igen när de påträffas, och när ett avvikande exemplar dyker upp betyder det nästan alltid att det bundits om, eller så finns det anledning att misstänka att det ursprungligen inte tillhört församlingen.

Ett bokband med luguber framtoning - åtminstone skenbart.

Det senare är troligen fallet med ett märkligt band som hittades i en kyrka i Högsby pastorat. Utöver handskrivna textfragment i pärmens makulatur och en kryptisk notering i brödtexten, har boken inga bevarade ägarmarkörer, men pärmen pryds av en grinande dödskalle med korslagda benknotor. Motivet är vanligt i samtida konst, men även om jag under årens lopp har sett ett försvarligt antal böcker från 1600- och 1700-talen, har jag varken förr eller senare sett ett bokband med en likadan, vid första ögonkastet dyster och olycksbådande stämpel. Tanken flyger lätt till piratflaggor och giftflaskor.  

Det är knappast kontroversiellt att påstå att dödskallen symboliserar död. Den förknippas med begrepp som memento mori som vanligen översätts med "minns att du ska dö" eller "kom ihåg att du är dödlig", och vanitas, som inom  bildkonsten betecknar en symbolisk framställning av alltings förgänglighet.

Vanitas av Adriaen van Utrecht, 1642 (Wikimedia Commons)

Det typiska vanitasmotivet är ett stilleben med föremål som symboliserar världens härlighet och skönhet, men där dödskallen - ofta tillsammans med ett timglas - symboliserar tidens obevekliga gång, att allt skapat ska förgå, och att vi ingenting kan ta med oss när tiden väl är inne.

Livets och dödens symboler i förening.

Men stämpeln på bokpärmen är, trots sin dystra framtoning inte ett vanitasmotiv. Kraniet inramas av en lagerkrans, en triumfators krans som symboliserar den kristnes seger över döden genom tron - en symbol som går igen i bruket med kransar vid begravningar. Ur kraniets ögonhålor spirar också sädesax som visar att för den kristne går vägen till livet genom döden.

Symbolen med skallen och sädesaxen återkommer ofta i tryckta likpredikningar, och den finns med på ett kopparstick som i stort sett varje präst i det svenska riket mötte i sin dagliga gärning under 1700-talet, där det pryder titelbladet till den andra delen av Nya testamentet i Gezeliernas bibelverk. Där blir budskapet än tydligare genom ett bibelcitat från Uppenbarelseboken: "War trofast in til Döden så skal Jagh gifwa tig Lifsens Crono". 

Dödskallen ska alltså mana till eftertanke och allvarlig begrundan över den egna dödligheten, men den ska också skänka hopp till betraktaren om att graven och kroppens omvandling till mull inte är slutet.

 

Vem som låtit binda in Confessio fidei i det märkliga bandet, och vem bokbindaren var lär vi dock aldrig få veta. 

 

Referenser

Arvid Hedberg, Stockholms bokbindare 1460-1880: anteckningar. Bd 1 Tiden från 1460 till omkring 1700, Nordiska museet, Stockholm 1949 s 279-280.

Professor Helanders förfrågan

Ett stående intryck från mitt fältarbete, är att få tycks ha intresserat sig för de boksamlingar som belamrar kyrkvindar och pastorsexpeditioner. Ibland går det att se att någon historiskt intresserad kyrkoherde eller lokal eldsjäl har ordnat och systematiserat samlingarna efter de gamla löpnumren, men det är inte ofta detta händer. Att hitta belägg för att någon utanför den egna församlingsgränsen skulle ha intresserat sig för en kyrkas gamla böcker är långt ovanligare, och som arbetare på fältet har det därför varit lätt att se de kyrkliga boksamlingarna som helt obruten mark.

Vid inventeringen av Fagerhults kyrka återfanns dock ett dokument som visar att denna bild kan behöva korrigeras. I församlingens slitna exemplar av Confessio fidei (1693) låg ett brev till pastorsämbetet i Fagerhult, skrivet i november 1952 av Dick Helander, vid tiden professor i praktisk teologi i Uppsala:

Mycken tack för Edert vänliga brev och för boken. Det var ju intressant att få taga del av den, även om jag egentligen söker den upplaga som kom ut 1593. I denna finnes nämligen märkligt nog i pärmarna ett mycket sällsynt danskt tryck som endast är bevarat i fragment i Danmark.

Det korta brevet visar på ett par intressanta förhållanden. Helander har uppenbarligen känt till att det i Fagerhult funnits ett exemplar av Confessio fidei från originalupplagan, tryckt efter Uppsala möte, och att det i denna volym funnits fragment av ett sällsynt tryck som han velat se - gissningsvis inom ramen för sin forskning. Kunskap om innehållet i Fagerhults boksamling har alltså varit känt i forskarkretsar. 

Församlingen har sedan varit tjänstvillig nog att skicka ett exemplar av boken till Uppsala - förhoppningsvis rekommenderat - men fel upplaga, vilket Helander vänligt påpekar när han returnerar volymen.

Rätt titel, fel utgåva

Detta reser ett antal frågor, som sannolikt aldrig kommer få något tillfredsställande svar:

1.  Genom vilka kanaler hade Helander fått upplysningar om Fagerhults exemplar av originalutgåvan av Confessio fidei? Var det via muntlig förmedling genom kontakter i den kyrkliga världen, eller hade boken nämnts i något vetenskapligt arbete?

2. Vad är det för sällsynt danskt tryck det rör sig om?

3. Var finns Fagerhults exemplar av Confessio fidei 1593 nu? Var det förkommet redan på 50-talet, eller har det försvunnit sedan dess?

4. Är brevet skrivet på den famösa skrivmaskinen?

Uppdatering 2024-01-30: efter att ha konsulterat Fagerhults äldre inventarieförteckningar kan jag konstatera att Confessio fidei inte dyker upp förrän på 1700-talet, och då endast i 1693 års utgåva. Detta tyder på att Helander kan ha varit felinformerad - eller möjligen att det numer sannolikt förkomna exemplaret kan ha ägts av någon av församlingens präster.

En doft av svavel

Att stölder var något som äldre tiders bokägare fruktade, har tidigare uppmärksammats i en post om så kallade tjuvförbannelser. Dessa var vanligen korta texter, gärna på rim, som skulle förmå den långfingrade att tänka sig för både en och två gånger innan han lade vantarna på någon dyrbar bok. De förekommer i första hand i privatägda böcker, och de är vanligen skrivna som varianter på standardfrasen "Den som denna boken stjäl, han fare illa till kropp och själ"

I ett slitet exemplar av 1693 års kyrkohandbok, påträffat i en kyrka i östra Småland, finns dock en variant som är ovanlig, såtillvida att den förekommer i en bok som inte har några spår av att ha varit i privat ägo, utan som med ledning av en samtida ägaranteckning har tillhört en och samma kyrka i stort sett sedan den trycktes. Den bifogade förbannelsen, sannolikt skriven vid mitten av 1700-talet eller något senare, är därtill osedvanligt svavelosande:

"Den som denna boken stjäl, han skall fara en Fanders fäl*, Den som denna boken nappar, han skall fara ut för Helfvetes Trappa Med en Röd Kappa"**

En genomgång av herdaminnena och nyare forskning kring tidigmodern kyrklig kultur, ger visserligen vid handen att 1600- och 1700-talens prästerskap inte räddes att använda grovt språk. Min högst personliga gissning - som saknar varje form av belägg - är dock att detta exemplar av handboken inte har använts av församlingens präst, utan av kantorn, som på detta sätt ville freda ett av sina viktigare arbetsredskap. Misstanken bekräftas inte, men stärks något av att den aktuella kyrkan har ytterligare ett bevarat exemplar av samma handbok, som alltså sannolikt har varit prästens.

*"fäl" = färd; jfr "fälsup" = färdknäpp

** "med röd kappa" = med pryglad rygg, jfr uttrycket "skära ngn en röd kappa" = slå någon blodig

Om unika tryck V: den försvunna passionsbetraktelsen

I det pågående arbetet med att upprätta en standardiserad databas över kyrkornas böcker, har jag haft anledning att återigen gå igenom materialet från inventeringen i Linköpings stift. Jag har då stött på flera fall där ett tryck initialt inte har kunnat identifieras, och där den begränsade tiden för inventeringsarbetet inte tillåtit några fördjupande undersökningar. 

Kort sagt: när ett tryck inte har gått att identifiera genom slagningar i LIBRIS, WorldCat eller någon av de stora internationella forskningsbibliotekens digitala kataloger, har jag lämnat det därhän, och bara kortfattat beskrivit objektet med titel (om någon sådan alls finns), vad det rör sig om för typ av skrift och ungefärlig datering.

Ett sådant fall är ett märkligt, illustrerat ettbladstryck på latin, med en lovprisning av "vår herres och tjänares, Jesu Kristi ärofullaste lidande och uppståndelse", som återfanns inlagt i en Karl XII-bibel som tillhör en kyrka i stiftets södra delar.

Bladet är anonymt, och ingen tryckare uppges, men att det tagits fram i samarbete mellan författare och tryckare är uppenbart, då raderna satts så att de även bildar meningar som skall läsas uppifrån och ner. I korsen som avbildas citeras de båda rövarna: "Tänk på mig när du kommer i ditt rike" och "Om du är Kristus, rädda dig själv och oss", medan Jesus ropar ut orden från Psaltaren 22: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig". Texten flankeras av lovprisningar: "Jag brinner av din kärlek, Jesus, världens frälsare" och "Din död är mitt liv; jag brinner av din kärlek".

När bladet återfanns vid inventeringen gjorde jag fruktlösa försök att identifiera det. Då texten är på latin kan den ha författats och tryckts i stort sett varsomhelst i västra Europa, men baserat på utförandet, innehållet och den intrikata typografin som är typisk (no pun intended) för senrenässans och barock, bedömde jag att det sannolikt härrörde från 1600- eller tidigt 1700-tal. Närmare än så kom jag inte, och då jag började misstänkta att det kanske kunde röra sig om ett tryck som ingått i ett annat verk, och därmed aldrig beskrivits bibliografiskt, lät jag det bero. I protokollet angav jag bara att det var ett tryck av okänt ursprung.

Men när jag åter fick tillfälle att gå igenom mina gamla protokoll, insåg jag att jag i hastigheten hade gjort en miss när jag transkriberat bladets titel. Superlativ av "gloriosam" hade tappat två bokstäver; istället för det korrekta "gloriosissimam" hade det blivit "gloriossimam", och även om detta är en form som då och då förekommer inom medeltidslatinet, gav det naturligt nog inga träffar vid slagningar i de digitala katalogerna.

Vid en ny sökning visade det sig att trycket finns registrerat i LIBRIS, men att "uppgift om bibliotek saknas". Däremot finns en hänvisning till Isak Collijns bibliografi över svenskt 1600-talstryck, där det konstateras att bladet saknar ort och år, men att det sannolikt är tryckt omkring 1680. Det framgår inte på vilka grunder det bedöms vara ett svenskt tryck, men Collijn anger att bladet är bevarat i ett enda exemplar, som ska finnas på stiftsbiblioteket i Linköping. Där har det dock inte kunnat återfinnas. I bibliotekets annoterade referensexemplar av bibliografin finns inget angivet löpnummer eller hyllsignum, vilket är standard, utan bara ett undrande frågetecken - som om Collijns uppgift aldrig har kunnat bekräftas.

Eftersom Collijns 1600-talsbibliografi saknar tydliga källhänvisningar vet vi inte om han faktiskt sett trycket, eller om han utgått från inaktuella kataloguppgifter. Tills ett exemplar dyker upp i stiftsbibliotekets samlingar eller någon annanstans, måste därför min slutsats bli att det blad som återfanns vid bokinventeringen är det enda som bevarats till idag.

Om emancipatorisk frustration och framtidsförhoppningar

Anwisningar och råd till Lärare var ett bihang till 1820 års skolordning. I likhet med skolordningen hade den inte mycket med den framväxande folkundervisningen att göra, utan rörde framför allt lärdoms- och apologistskolornas verksamhet. Ändå ingick den i det pensum av offentligt tryck, förordningar och kungörelser som årligen skickades ut till församlingarna - alltså även till bygder där det var långt till städernas gymnasier, och där frågor rörande den högre utbildningen på sin höjd kunde intressera prästerskapet eller det fåtal sockenbor som hyste ambitioner att sätta sina söner i skola. 

Att skolordningen ändå användes som referens när folkundervisningen skulle organiseras har jag kunnat visa i annat sammanhang, men uppenbarligen har även läraranvisningarna från 1820 studerats långt fram under 1800-talet. I det exemplar som hör till Herråkra kyrka i Växjö stift finns ett par korta noteringar som av handstil och stavning att döma härrör från tiden runt sekelskiftet 1900, och där någon i tydlig frustration över sakernas tillstånd har kastat ner orden "allt för mannen! intet för qvinnan!"

Varför noteringen plitats ner just där går inte att veta säkert, men det ligger nära till hands att anta att den utgör en kommentar till innehållet i den aktuella texten. Denna rör undervisningen i lärdomshistoria - ett ämne som inte ingick som en självständig del i skolornas curriculum, men som anknöt till skolundervisningens klassiska rötter. Det var också ett ämne som var starkt manligt kodat i flera bemärkelser. 

I instruktionerna slås så gott som omedelbart fast att ämnets möjlighet att alls läras ut hänger på att "många odödliga mäns namn och tidehwarf åt minnet anförtros". Det är alltså de stora namnens och de stora männens historia som ska berättas, och det för ett exklusivt manligt auditorium. Vetenskapens utveckling ska förstås genom namn som Francis Bacon, Isaac Newton, Descartes, John Locke, Leibniz, Christian Wolff och Immanuel Kant, liksom genom läsning av de antika klassikerna:

Namnen jemte korta Biographier öfwer de mest bekanta Classiska Auctorer, samt öfwer de Män, som genom de wigtigaste upptäckter i wetenskaperna eller genom de största mästerstycken i de fria konsterna wunnit odödlighet kunna och böra genom Lärdomshistorien i ynglingars minnen fästas.

Möjligen är det denna ensidighet som föranlett läsaren - gissningsvis en frustrerad folkskollärarinna - att skriva sin kommentar. Men det sena 1800-talet är en tid då tingens ordning börjar utmanas, liksom synen på kvinnornas roll historiskt. Den högre undervisningen började sakta öppnas för kvinnor, i och med möjligheten att ta studentexamen som privatist. Som första kvinna i Norden disputerade Ellen Fries vid Uppsala universitet 1883 och promoverades samma år till doktor i historia. Ämnet för hennes avhandling var visserligen traditionellt, men 1890-1891 utkom hennes historiska verk om Märkvärdiga Qvinnor i två delar, ett arbete tydligt präglat av hennes engagemang i kvinnorörelsen.

Vi kan givetvis aldrig veta vad som gav läsaren inspiration till kommentaren, i synnerhet inte som den inte går att datera säkert. Men att personen i fråga har sett tecken i tiden förefaller uppenbart. På följande sida har nämligen samma hand plitat ner ytterligare en kommentar: "Om 50 år skall det wara något annorlunda". 

Det är en framtidsförutsägelse som åtminstone i vissa avseenden måste betraktas som sannspådd - åtminstone vad gäller svenska kvinnors formella rätt till utbildning och politiskt inflytande.

Den kärva omsorgen II

Den handskrivna texten är osedvanligt tydlig och lättläst, och tycks efterlikna handbokens tryckta text - sannolikt för att underlätta högläsningen i kyrkan.    

I ett tidigare inlägg har jag skrivit om ett handskrivet ritual för kyrkledning av ogifta mödrar som påträffats i två olika kyrkor i Linköpings stift, och som kan dateras till senare delen av 1600-talet. Eftersom ritual med denna ordalydelse och innebörd - som tydligt efterliknade kyrktagningen och som mildrade den kärva ton som präglade 1614 års handbok - inte kunnat påträffas i någon samtida handbok, antog jag att det kunde röra sig om en lokalt utvecklad praxis.

Vid bokinventeringen i Växjö stift har dock ett i stort sett identiskt ritual "Om fäste-quinnors Kyrckiogångh" dykt upp i ett exemplar av 1637 års handbok som tillhör en kyrka i Vetlanda pastorat. Den enda väsentliga skillnaden är att texten från Växjö stift alternativt kan läsas av kvinnan själv.

Det tycks därmed som om denna utvecklade praxis var mer spridd än vad de första fynden givit vid handen. Möjligen kan djupdykningar i synodalhandlingar eller prästeståndets protokoll ge fler svar.

Transkription

1          Om fäste-quinnors

2          Kyrckiogångh

3          Alzmechtige Ewige Gudh,

4          ändoch tw hafwer gifwit then wälsignelsen

5          öfwer Menniskiona när tu henne skapat hafwer

6          att hon skulle wäxa till och föröka sigh, doch lijk-

7 thenne person  wäl emedan (iagh) igenom oloflig Beblandelse

8 hon          förr än (iagh) til then Hel. Ächthen skapz stadgan kommen

9 tigh          war, titt budh öfwerträdt, och (titt H. Nampn) swårliga

10 hon          förtörnat hafwer, huilket (iagh) nu in för tigh be-

11          kiänner och aff hierta ångrar, (Så beder iagh

12 och beder tigh  aldraförst) att tw thet för (min Frälsares) Jesu

13 tin Sons  Christi skull wärdigas förlåta wille; och såsom

14 hon          (iagh) tå blifwer försonat med tigh, tw wille och 

15 henne  låta (migh) fruchtsam bliffwa i then andeliga wäl-

16 hon          signelsen, att (iagh) må altijdh wäxa til i tin kunskap

17          och effter thenna dagh leffwa effter tin H. Budhord 

18          ostraffligh, genom Jesum Christum wår Herra

19          amen!

Om unika tryck IV: Mäster Sigfrids felande länk

Det fåtal gånger som almanackor från 1500- och 1600-talen påträffats under inventeringarna i Linköpings och Växjö stift, har det uteslutande rört sig om fragment som återfunnits som makulatur i pärmarna på äldre böcker. Som nämnts i en tidigare post visar detta att bokbindarna har förvärvat obundna, kasserade ark av tryckarna - ark som antingen varit feltryckta eller som av en eller annan anledning blivit förblivit osålda.

I Linköpings stift har ett exemplar av Laurentius Paulinus Gothus almanacka för 1592 påträffats på detta sätt, medan två exemplar av en almanacka för 1614, utgiven av prästen, naturfilosofen och astrologen Sigfridus Aronus Forsius har återfunnits i Växjö stift - båda gångerna som makulatur i den kyrkohandbok som kom ut samma år.

Sigfridus Aronus Forsius: författarporträtt från Then stora prognostica til thet åår Christi MDCXVII, exemplar i Uppsala universitetsbibliotek

När en liten, tunn 1800-talsvolym som påträffades vid inventeringen i en kyrka nära Växjö visade sig innehålla ovikta ark från en gammal almanacka, låg det därför nära till hands att anta att även dessa fragment  ursprungligen utgjort makulatur i pärmarna på en annan bok. Detta bekräftas av att det i samma kyrka finns ett exemplar av just 1614 års handbok, som bundits om i ett likadant band som almanacksfragmenten. När den gamla handboken renoverades någon gång i mitten av 1800-talet, har man alltså sannolikt betraktat de åldriga bladen som en märkvärdighet och tagit dem tillvara och bundit in dem i en egen volym. 

Även här rör det sig om en almanacka av Forsius, men vid en närmare blick på titelbladet visar den sig vara ställd till året M DC XI, alltså 1611, och någon sådan almanacka har tidigare inte varit känd.

Sigfridus Aronus Forsius (d. 1624) levde ett stormigt liv och verkade från 1590-talet fram till sin död som lärare och skolmästare i Estland, som fältpräst under hertig Karls fälttåg i Livland och som församlingspräst i Finland och Stockholm. 1601 deltog han i en geografisk expedition till Torne lappmark och norska ishavskusten, och han förestod under en kort period lärostolen i astronomi vid Uppsala universitet. Men hans liv kantades också av konflikter och skandaler, och hans dåliga ölsinne, grälsjuka och ständiga fylleri är omvittnat. Långa tider stod han utan tjänst, och dedikationerna i hans skrifter vittnar om hans återkommande strävan att blidka befintliga och potentiella patroner.

Den mest framträdande delen av Forsius författarskap är hans årliga almanackor och astrologiska prognostikor - de senare ofta publicerades som bilagor till de förra. Det äldsta bevarade exemplet är en prognostika, tryckt i Lübeck 1605, och i företalet till denna förklarar Forsius att han under lång tid sammanställt liknande arbeten, men att han inte lyckats få dem tryckta. De följande två åren kom heller inga nya utgåvor, eftersom Forsius satt fängslad en längre period, misstänkt för samröre med anhängare till den avsatte kung Sigismund. Senast 1607 inledes dock en kontinuerlig utgivning som kom att fortsätta fram till året före Forsius död, från 1613 förstärkt genom ett kungligt privilegium med ensamrätt att ge ut almanackor i det svenska riket.

Det finns dock luckor i Forsius utgivning. Ingen almanacka finns bevarad för 1612, 1616, 1620 eller för 1622, och fram till nu inte heller för 1611. Vad luckorna beror på kan aldrig slås fast med säkerhet, men gissningsvis har almanackors och årsprognostikors efemära natur spelat in. De var aktuella under ett specifikt år, och när det året gått fanns ingen större anledning att behålla dem. Bevarandegraden för 1500- och 1600-talens almanackor är därför generellt låg. Med största sannolikhet trycktes många kalendariska arbeten runt om i Europa som aldrig noterats i några bibliografier. 

Det är med andra ord fullt möjligt att luckorna i Forsius utgivning helt enkelt handlar om publicerade verk som försvunnit under tidens lopp. Det aktuella fyndet av en hittills okänd utgåva kan tyckas tyda på det.

Referenser

Ahnlund, Nils, "Daniel Hjort", Svensk sägen och hävd: kulturbilder, Geber, Stockholm 1928

Kiiskinen, Terhi, Sigfrid Aronus Forsius, Astronomer and Philosopher of Nature, 2007

Kjellgren, Martin, Taming the Prophets: Astrology, Orthodoxy and the Word of God in Early Modern Sweden, Sekel, Lund 2011

Lindroth, Sten, Paracelsismen i Sverige till 1600-talets mitt, Lychnosbiblioteket, Uppsala 1943

Lindroth, Sten, "Forsius, Sigfridus A", Svenskt biografiskt lexikon bd 16, Stockholm 1964-1966

Pipping, Fredrik Wilhelm, Historiska bidrag till Finlands calendariografi, Finska Litteratursällskapets tryckeri, Helsingfors 1858

Sandblad, Henrik, De eskatologiska föreställningarna i Sverige under reformation och motreformation, Lychnosbiblioteket, Uppsala 1942