Kyrkornas böcker i Biblis 91

Lagom till jul kom vinternumret av tidskriften Biblis, där jag begått en artikel om de kyrkoantikvariska bokinventeringarna.

Så ge dina barn en försenad julklapp: köp Biblis nummer 91 hos en välsorterad tidskriftsförsäljare och se tindret i ätteläggens ögon när de bland mycket annat får läsa om rysk avantgardistisk typografi från tidigt 1900-tal, Svenskt bokmuseum, Clas Totts böcker - och kyrkliga boksamlingar.

Eller, ännu hellre, bli medlem och få en prenumeration på köpet!

En världskarta från 1550

Världskarta i, men inte från Magdeburgutgåvan av Itinerarium sacrae scripturae.

I ett äldre inlägg om böckers ekonomiska värde lyfte jag fram ett exemplar av Heinrich Büntings Itinerarium sacrae scripturae som exempel på en bok som hade varit värdefull om skicket hade varit bättre. Som illustration lade jag upp ett uppslag med en världskarta som jag dokumenterade när jag registrerade volymen vid inventeringen. 

Exemplaret var ovanligt nog inte från någon av de två svenska utgåvorna - 1588 och 1595 - utan från en tysk upplaga, tryckt i Magdeburg 1585. Jag reflekterade därför inte så mycket över att kartan var försedd med longituder och latituder och inte alls liknade dem jag hittat i de svenska exemplar som dykt upp under inventeringen. Träsnitten i de svenska utgåvorna går visserligen tillbaka på tyska förlagor, men är sannolikt skurna i Sverige. Jag fann det därför inte förvånande att det kunde förekomma avvikelser, och att kartmaterial i tyska upplagor inte nödvändigtvis måste finnas med i de svenska utgåvorna.

Nu har jag fått anledning att återvända till den aktuella volymen, eftersom den är tänkt att konserveras under nästa år, och har då funnit att just det här kartbladet ligger löst i volymen, och dessutom har en titelsida:

Kartan har den inte alldeles smidiga titeln Die erst general oder gemein tafel inhaltend den gantzen vmkreiss vnd kugel der Welt, zerlegt auff die ebne, vnd vnderscheiden mit meridian oder mittags circklen, mit parallelen vnd jiren zalen, dardurch leichtlich gefunden wirt, eins jeden Lands lenge vnd breite.

När jag undersökte saken lite närmare insåg jag att kartan inte alls är Büntings, utan att den kommer från Sebastian Münsters världsgeografi Cosmographia, publicerad första gången 1544. Just denna karta, utförd av konstnären och grafikern David Kandel, fanns dock inte med i originalupplagan, utan publicerades först i 1550 års utgåva.

Detalj från kartan med "vindhuvuden" och sjöodjur. Nere i vänstra hörnet skymtar David Kandels signatur.

Bladet kommer dock inte från 1550 års utgåva, som har en liten dekorativ figur i kartans överskrift:

Från 1550 års utgåva av Cosmographia.

Inte heller är typerna likadana, vilket går att se på titelbladet, där framför allt minuskeln "d" skiljer ut sig. Däremot är typerna på det återfunna kartbladet identiska med 1561 års Baselutgåva - det går till och med att se att en enskild typ, den andra minuskeln "r" i ordet "Erklerung" har varit defekt och inte har släppt ifrån sig all färg vid tryckningen:

Från 1550 års utgåva.

Från det återfunna kartbladet i Itinerarium (1585).

 

Från 1561 års utgåva, exemplar i Bayerische Staatsbibliotheks samlingar. Observera att färgen inte helt täckt bokstaven "r" i ordet "Erklerung" vid tryckningen, vilket också kan ses på det återfunna kartbladet. 

Alltså rör det sig om ett kartblad som tagits ut ur (eller möjligen aldrig bundits in i) 1561 års upplaga av Cosmographia. Hur, när och varför det hamnat i Büntings bibliska resehandledning i en östgötsk landsortskyrka är däremot en annan fråga som förmodligen aldrig kommer att få sin lösning.

Referenser

• Isak Collijn, Sveriges bibliografi intill år 1600 3 1583-1599, Uppsala, 1932-1933 s. 67-70, 205-209

Envar sin egen bokantikvarie

... som Fakiren hade kunnat uttrycka det.

Fortsättningsprojektet efter de kyrkoantikvariska bokinventeringarna i Linköpings stift har nu resulterat i en liten handledning i konsten att ordna och hantera kyrkliga boksamlingar.

Böckernas ordning är en bok som ger råd om hur böckers kulturhistoriska värde ska bedömas och hur samlingarna bör ordnas, samt något om hur böcker bör förvaras för att inte brytas ner i förtid av fukt, mögel och skadedjur. Här finns också råd om hur samlingarna kan tillgängliggöras och hur man kan tänka kring gallring när det behovet uppstår. Handledningen rymmer även kortfattade noteringar om vilka böcker som man kan förvänta sig att stöta på i kyrkorna, varför de har hamnat där och vad de en gång använts till.

Böckernas ordning vänder sig i första hand till anställda, frivilliga och förtroendevalda inom Svenska kyrkans församlingar, men kan också komma till nytta för hembygdsföreningar, mindre folkbibliotek och andra institutioner som hanterar äldre boksamlingar i sin verksamhet.

Boken kan förhandstecknas för 120 kr + frakt och moms, genom att maila till linkoping.stiftsantikvarien@svenskakyrkan.se senast 30 oktober 2020.

Om kyrkliga böcker och bokauktioner

När man som jag har bokligt kulturarv som yrke kan det vara klokt att inte vara alltför intresserad av boksamlande för egen del. Frestelserna är många, tillfällena likaså, och nutidshistorien har med önskvärd tydlighet visat att ingen person är höjd över misstanke.

Själv är jag rätt modest i mitt samlande: de senaste åren har jag framför allt köpt på mig böcker som jag har haft nytta av i mitt jobb och i min forskning, och när jag besökt bokauktioner på nätet har det framför allt varit för att få ett grepp om priserna och utbudet.

En vanlig, men kulturhistoriskt intressant bok.

Men, ibland faller även jag till föga. På en nätauktion arrangerad av en välrenommerad firma fick jag häromveckan syn på en bok som jag registrerat otaliga gånger under min inventering: Anvisning till valet af läkemedel för allmänna sjukvården, till inrättande af socken-apothek av Magnus af Pontin, tryckt 1816. Titeln ingår bland de böcker som återfinns i stort sett överallt, och som framgår av anteckningar i en del exemplar har de antingen skänkts "af Hans Kongl. Majt." eller inköpts "på hög befallning". Det handlar alltså om en bok som överheten förordade att kyrkorna skulle ha i sin ägo, för att "ett tillräckligt men inskränkt antal kraftiga läkemedel" skulle kunna tillhandahållas "i hvarje Församling på landsbygden" (Pontins förord).

När nu ett exemplar dök upp på auktion och budgivningen inte gick särskilt högt slog jag alltså till, och införlivade det med min sparsmakade samling av äldre tryck i blandade ämnen.

Löpnumret visar att volymen ingått i en större samling, och sannolikt finns förtecknad i en samtida katalog.

Men när jag väl fått boken i min hand blev jag konfunderad. Löpnumret på ryggen visade att exemplaret ingått i en större samling, och på försättsbladet fanns en ägaranteckning: "Strengnäs Domkyrka tillhörig".

Av ägaranteckningen framgår vilken boksamling volymen har tillhört.

Nu var det som sagt en välrenommerad firma som stod för försäljningen, och det finns i nuläget ingen anledning att tro att jag har köpt stöldgods. Sannolikt har volymen gallrats ut ur domkyrkoförsamlingens boksamling någon gång när Pontins bok kommit ur bruk, men ännu inte betraktades som kulturhistoriskt intressant. Men det är ändå märkligt att de inblandade inte har haft bättre koll.

Så länge en bok som gallras ut ur en offentlig boksamling inte kasseras, utan skänks vidare eller går till försäljning, så ska detta noteras, både i katalogen och i själva volymen. Detta har exempelvis gjorts i mitt eget exemplar av Georges de Chambrays skildring av Franska arméens expedition till Ryssland (1825-1826), där en stämpel markerar att volymen gallrats ut från Umeå universitetsbiblioteks samlingar. Åtgärden är enkel och gör det lätt att undvika framtida missförstånd.

Lager av ägarhistoria i de Chambrays militärhistoriska skildring: en äldre ägaranteckning har pietetslöst klistrats över av en bibliotekarie på Karlberg, därefter har en arkivarie satt på krigsarkivets exlibris, medan en stämpel - för säkerhets skull applicerad på båda etiketterna - markerar att volymen gallrats ut ur Umeå universitetsbiblioteks samlingar.   

Så har inte gjorts i fallet med boken från Strängnäs domkyrka, något som dessvärre inte är helt ovanligt - i synnerhet inte när man har med kyrkliga boksamlingar att göra. Betydligt märkligare är att auktionsfirman inte noterar proveniensen i objektbeskrivningen, utan bara konstaterar att det finns "äldre noteringar" på försättsbladet.

Nu är Pontins medicinska handbok knappast en raritet med något större ekonomiskt värde, men med tanke på de trovärdighetsproblem branschen av och till brottas med, finns det all anledning att redovisa objektens ägarhistoria mer öppet.

I vilket fall är domkyrkoförsamlingen underrättad, och med tiden lär vi får se vad bevarade förteckningar kan säga om tidigare gallringar - eller om det faktiskt har förekommit svinn.

Uppdatering 2020-05-20: saken är nu kontrollerad, och det kan konstateras att boken har gallrats ut för inte alltför länge sedan. Så länge domkyrkoförsamlingen inte vill ha tillbaka sitt förlorade får, så kommer Pontin alltså fortsätta att pryda min bokhylla.

Kyrkornas bortglömda böcker i etern

För ett par veckor sedan intervjuades jag av Urban Björstadius för Vetenskapsradion historia om inventeringsprojektet och vad jag hittat. Resultatet kan man lyssna på här. Bland annat pratade vi om fyndet jag gjorde i Hult som jag skrev om i förra posten, och vad som gjorde den volymen så speciell.

Bibliotekarien i kurirtjänst

Fädernas försyndelser hamnar i knäna på dagens generation av församlingstjänare.

Denna dag, 11 februari 2020, gjorde jag en kurirutryckning till Hults kyrka.

Under inventeringen i mars 2018 sattes nämligen ljus på de brister i hanteringen av äldre boksamlingar som är ett generellt problem i kyrkoorganisationen. Ett tre dörrar brett överskåp i kyrkan visade sig vara fullproppat med gamla böcker, som i stort sett bara östs in – av allt att döma för flera decennier sedan. Dagens församlingstjänare har alltså inget ansvar för den uppkomna situationen, utan har bara att hantera den, samtidigt som redskapen i form av bokhistorisk kompetens saknas.

Inte bara böcker – i skåpet återfanns också lyktor, 

tygtrasor – och en flaska ricinolja med slumpen 

kvar sedan anno dazumal. Alltid bra att ha.

Att bringa ordning i detta kaos var en omöjlig uppgift inom ramen för mitt uppdrag, och dessutom potentiellt livsfarligt. Skåpet är ett överskåp som endast kan nås med stege, och flera av bokhögarna svajade betänkligt.

Men jag försökte ändå få lite överblick för att bedöma samlingens innehåll – och fick till min förvåning syn på en stor volym, bunden i ett 1500-talsband, som stack fram under en hög med kungörelser och författningssamlingar av betydligt senare datum.

Detta är alltså inte 1904 års årgång av Svensk författningssamling.

Nu är jag förvisso rätt van att handskas med äldre böcker, och jag har full förståelse för att det kan vara svårt för en lekman att upptäcka vad som faktiskt är värdefullt i de floder av gammalt tryck som församlingarna har att hantera. Men det övergår ändå mitt förstånd hur någon kunnat missa att denna volym, med sitt rikt dekorerade, blindpressade skinnband, sticker ut en aning från övriga böcker i skåpet. Den enda rimliga förklaring jag kan tänka mig är att böckerna flyttats i omgångar, och att floden av offentligt 18- och 1900-talstryck kommit dit först sedan de gamla böckerna i skåpets botten glömts bort.

Volymen visade sig dessutom vara ännu mer intressant när den öppnades, och i väntan på att en ordentlig säkerhetsmonter ska installeras i kyrkan, har länsstyrelsen gett tillstånd till att flytta den till en lämpligare plats, vilket jag alltså ombesörjt vid ett litet återbesök.

 

Tillfällig förvaring i kyrkans säkerhetsskåp -
säkert, men inte så ändamålsenligt. I skåpets
spegel skymtar en halv kurir.

Vad som gör volymen så speciell? Det kanske kan visa sig så småningom...

224 kyrkor ...

... och ett antal genomsökta pastoratsarkiv senare är projektet Kyrkornas böcker formellt avslutat. Nu återstår bara att få klart de sista protokollen och göra en sammanställning över inventeringen av dryga 2,7 hyllkilometer böcker i sin helhet. Men under det kommande året kommer jag att fortsätta att arbeta med att följa upp resultatet i församlingarna och i stiftet, och eftersom förmedling av det bokliga kulturarvet kommer att vara en del i min tjänst, blir det sannolikt fler inlägg här även under det kommande året.

"Som ett rytande lejon"

Erland Dryselius kyrkohistoria, med bevarat författarporträtt

Ibland dyker märkliga historier upp på de mest oväntade ställen.

Den centralisering av det svenska kyrkolivet som drevs igenom under det karolinska enväldets tid i slutet av 1600-talet, har också gett avtryck bland kyrkornas boksamlingar. Från 1687, då den nya kyrkolagen trycktes och distribuerades bland församlingarna, uppvisar de kyrkliga böckerna en slående enhetlighet. Under de följande åren utkom ett antal titlar som ännu idag finns bevarade nästan överallt. 1693 kom den reviderade kyrkohandboken, och samma år – lagom till hundraårsjubileet – kom en nyutgåva av Confessio fidei, den tryckta versionen av Uppsala mötes beslut. 1697 trycktes den stora koralpsalmboken, och efter många turer och år av utredningsarbete trycktes Karl XII:s bibel 1703, för att på kungligt påbud köpas in successivt av församlingarna under de följande åren. I Gistads exemplar har Olof Wigius utifrån gamla räkenskaper dokumenterat den långdragna processen med avbetalningar för själva bibeln och för bindningen, fram till den slutliga leveransen, som i vissa fall inte skedde förrän 1706 eller ännu senare.

Som en pendang till den stora kyrkobibeln lyckades antikvarien Johan Peringskiöld sälja in sitt monumentala arbete En book af menniskiones slächt, och Jesu Christi börd eller Bibliskt Slächt-Register till höga överheten – så till den grad att församlingarna genom en kunglig förordning ålades att köpa in den. Gezeliernas bibelverk var en kommenterad bibelutgåva, utarbetad på uppdrag av Karl XI av tre generationer biskopar i Åbo och Borgå – far, son och sonson Gezelius, som praktiskt nog hette Johannes alla tre. Arbetet gavs ut i sex delar 1711-1728, och det återfinns i stort sett i varje församling, fördelat på tre band i folioformat.

Till detta karolinska standardbibliotek, sällar sig också två kyrkohistoriska arbeten som gavs ut parallellt under 1700-talets första årtionde: Haquin Spegels Then Swenska Kyrkio Historian (1707-1708) och Erland Dryselius Kort och Enfaldig Kyrckio-Historia (1704-1708). Någon tydlig uppgift om hur dessa böcker distribuerades till församlingarna har jag ännu inte stött på. I Gistads exemplar av Spegels kyrkohistoria anges att boken köpts in efter ”Högwördige Herr Biskopens tillåtelse”, men vad det i praktiken innebar framgår inte. Förekomsten av just dessa titlar i de kyrkliga boksamlingarna är i vilket fall så frekvent att det inte kan röra sig om en slump: inköpen måste ha, om inte anbefallts, så åtminstone sanktionerats från högre ort.

Några större avtryck har dessa två kyrkohistoriska verk inte lämnat. Sten Lindroth omnämner Spegels arbete i sin svenska lärdomshistoria, men betecknar det som ”en ganska torftig kyrkohistoria” som till största delen var utformad som en enkel biskopskrönika. Dryselius nämns knappast alls av Lindroth, annat än när han i förbigående beskrivs som ”fint bildad” och som en av de ”vänliga präster” som bistod Christoffer Polhem under hans utbildning.

Dessa två kyrkohistoriska verk tycks alltså inte vara av något större intresse, annat än som vittnesbörd över vad enväldets prästerskap förväntades läsa och använda till sin och sina församlingars förkovran. Vanligen brukar jag bara notera när de dyker upp under inventeringarna, kategorisera dem som kulturhistoriskt intressanta objekt, men inte ägna dem någon större uppmärksamhet.

Under den gångna senhösten dök det dock upp ett exemplar i Grebo kyrka som hade en betydligt intressantare historia att berätta.

Det första som slog mig var att Dryselius och Spegels arbeten hade bundits samman i en volym, vilket jag aldrig sett tidigare. Bandet var samtida, vilket tyder på att de ansvariga i församlingen från första början betraktat böckerna som kompletterande titlar, och som delar av ett större helt. Men det som visade sig vara verkligt unikt med volymen var en längre anteckning som återfanns på de blanka sidorna i slutet. Texten är svårtydd, och sista sidan saknas, men rubriken har en air av nutida sensationspress: ”Sannfärdig berättelse huru Satan sökte att få fatt en slaktarskrivare i Stockholm Anno 1710. d. 11 Nov. benämnd Digrel”.

Redogörelse för slaktarskrivaren Digrels möte med
djävulen på Stockholms gator en höstnatt 1710

I sin detaljrikedom är det uppenbart att texten är en avskrift. Förlagan är med största sannolikhet ett flygblad eller ettbladstryck från början av 1710-talet. Med andra ord hör den till en genre som växt fram och blivit en storsäljare under reformationstiden.

Flygbladen – på tyska Flugschriften – utgjordes av kortfattade redogörelser om mer eller mindre sensationella händelser som trycktes i stora upplagor och såldes för en billig penning. Ofta fanns en moralisk eller konfessionell tendens, och flygbladen bidrog i hög grad till att röra upp de apokalyptiska stämningar som präglade hela epoken. Berättelser om besynnerliga järtecken, jordbävningar, häxsabbater och häxprocesser, gärna illustrerade av suggestiva bilder, spädde på föreställningar om att världen stod inför sin sista stora omvälvning, och att djävulen gick omkring bland människorna ”som ett rytande lejon” för att finna själar att sluka. Som det stod skrivet i Uppenbarelseboken, ”hans raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort.”

Exempel på flygblad: Lejonet från Norden kommer till den kristna kyrkans undsättning, 

rustad till strid mot Uppenbarelsebokens sjuhövdade drake: Gustav II Adolfs intervention 

i Trettioåriga kriget, framställd i symbolisk form med apokalyptiska övertoner på tyskt 

flygblad från 1630. 

Berättelsen om den lindrigt nyktre slaktarskrivaren Digrel, som så när hamnat i den ondes klor kan tyckas sen i sammanhanget. Spridningen av flygblad av denna typ hade nått sin kulmen under trettioåriga kriget, och deras storhetstid låg därmed flera decennier bakåt i tiden. Vi tänker oss gärna hur 1700-talet bryter in med ordning, förnuft och rationalitet, och att flygbladen snabbt ersatts med betydligt nyktrare och torrare nyhetsblad, tidningar och politiska pamfletter. Men då bör vi ha klart för oss att de stora trolldomsprocesserna ebbat ut bara ett trettiotal år tidigare, och att det ända fram till 1730-talet förekom fällande domar för trolldomsbrott. Det rationella 1700-talet är i hög grad en efterhandskonstruktion, och en betydligt mer mångfacetterad historia än vad eftervärlden inbillat sig.

I spåren av det Stora nordiska kriget och pesten som slog till en sista gång i Sverige just 1710, ser vi också hur de apokalyptiska stämningarna åter grep omkring sig. Det är troligen i det sammanhanget vi ska se på berättelsen om Digrels nattliga odyssé genom det pestdrabbade Stockholm, med djävulen och änglarna som slåss om hans själ.

Författaren till flygbladet – som jag dessvärre inte kunnat återfinna i någon bibliografi – har alldeles uppenbart lokalkännedom. Krogen Södra kvarnhuskällaren låg mycket riktigt vid Drottning Kristinas sluss; apoteket Enhörningen låg vid Götgatsbacken, och backarna kring Mariakyrkan och Besvärsgatan (del av nuvarande Brännkyrkagatan) finns med som geografiska riktmärken i berättelsen. Även pestkyrkogården vid nuvarande Grindshagen nämns.

Kvarnhuset vid Drottning Kristinas sluss: kopparstick från 

omkring 1650 av Wolfgang Hartmann, från Wikipedia.

Vi får även en kort inblick i det sociala livet i Digrels umgängeskretsar, där han satt och drack med slaktaren och fiskmånglaren på vinkällaren; han var god vän med den avlidne klockaren i Mariakyrkan, och han hade sillpackare till grannar. Vi får veta att hans hustru och barn var döda – kanske hade de dött i pesten tidigare under året – och att de låg begravda på Katarina kyrkogård. Det avslöjas också att det drevs krog i Sockenstugan vid Mariakyrkan.

Vad som däremot inte framgår är varför någon i Grebo – möjligen någon av kyrkoherdarna Gudmund Chryselius eller Samuel Johannis Follin – fann historien tillräckligt intressant för att skriva av den, och varför det gjordes just i volymen med Dryselius och Spegels kyrkohistoriska arbeten. Kopplingen till böckernas ämne får nog sägas vara minimal. Möjligen är förklaringen så enkel att nedtecknaren bara tog det tomma papper som för tillfället fanns till hands, och som kunde undvaras.


Transkription:

San färdig berättelse huru Sathan sökte at få fat en slachtarskrifware i Stockholm Anno 1710. d. 11 Nov. benämnd Digrel

Dhen 11 Nov. 1710 om aftonen då Digrel suttet på Södra Qwarnhus källaren i sälskap med slachtaren Lars Larsson och fisk kiöparen Erik Josephs son, hwilken han til fölie intet hint åtwänta, gångandes därifrån kl. 10. ämnandes sig hem därest han är boende uti S:ta Catharina församling, litet [led]sagad aff källare Gossen öfwer Broerne in til Södermalms torg, emedan han war något druckin. På torget komm en man med honom i fölie, lik til skenet och åthäfwor som des gambla wän och broder Klockaren i S:ta Maria Nicla.. Bruse, gifwer sig i tahl med honom, och biuder honom til sockenstugan på en sup brännewijn (Sockenstugan är et stort huus, på sudwästre hörnet aff S. Marie kyrkiogård wed bastuen därest hålles skänkeri) hwar til han i begynnelsen intet stort nekade. Men när han begynte efftertä[n]kia at Klockaren för 8. Dagar sedan war belffuen död och begraffwen, såg han noga på denna Mannen, bliffwande warse han[s] oskaplige fötter, huilka war lika som långe tuppespårar på hälarne. då tänkte han åkalla Gud, men kunde intet få något måhl fram. detta är passerat emellan torget och Apoteket Enhörningen, då den Onde Brusen fört honom öfwer sielffa backen som är wed S. Maria, och så öfwer beswärs gatan, sedermera på S. Catharina Kyrkiogård, och sat honom på en lijk sten hwarest Digrels Hustru och barn liggia begrafne, därest begynte den onde påminna honom, huru ofta han sin siäl til honom genom eder upofrat, upräknandes alla hans begågne synder ifrån barndomen, dem Digrel wedkändes, fast de största delen bortglömbde woro, berättandes och något annat därhoos som Digrel ännu icke uppenbara welat, säjade ytterligare, du är nu mig til hörig: din siäl och så ofta mig i wåld geffwen, ty måste du hedan effter wara mig lydig. den andre kunde icke framföra något ord, utan suckade til Gud. Sedan har han fört honom hem til hans port, fråga[n]des om han icke wille wara sig lydig, den andre kunde ej eller då något tahla, utan suckade til Gud. Hwarpå den onde slaget honom emot planket så at silpackarna som bodde gent emot har hört bulret och donet där öffwer, samt mehra wäsende som den onde med honom haffwer. Sedermehra har han fört honom til Fatburssiön på en smal gångespång, som är på ändan aff samma siö, därest många orena andar stannat omkring och stat hään, att han waret lutade til falle i dyen; Men nu lika hwit, som hade tet ware en Guds ängel her gåt jämte spången på watnet, hållet honom i handen och sagt, fruckte tig intet därpå är han förder uti, och öffwer åtskillige där wed belägne til gårdar, därest han ej eller, som wed spången, han elliest aldrig til förne waret, men wiste än wäl beskriffwa desse platzer, plank, portar huus och lusthus med mehra. Hwad f… han sedan fört honom i Pestgraffen på Garshagen därest de fattige döde begraffwas, hwarest han med … [slut på manuskriptet]

Litteratur

Sten Lindroth, Svensk lärdomshistoria 2 Stormaktstiden, Norstedt, Stockholm, 1975

Per-Gunnar Ottosson, "Ett faderligt ris och barnaaga: om synen på pest och pestbekämpning i andlig litteratur under reformations- och stormaktstid", Lychnos 1992

Bodil E. B. Persson, Pestens gåta: farsoter i det tidiga 1700-talets Skåne, Nordic Academic Press, Lund, 2001

Magnus Västerbro, Pestens år: döden i Stockholm 1710, Historiska media, Lund, 2017 - en välskriven och medryckande skildring av Stockholm under Sveriges sista stora pestepidemi, skriven helt utan vetenskapliga ambitioner, men väl förankrad i tillgängliga källor och i tidigare forskning

Om en bokälskares anteckningar

För ett par veckor sedan höll jag ett föredrag för en släktforskarförening, där jag presenterade inventeringsprojektet och en del av de fynd jag gjort under arbetet. Gensvaret jag fick, och de många frågorna som ställdes efteråt gav mig intrycket att det fanns ett genuint intresse för det jag hade att berätta. Men så konstaterade någon i publiken att ”man nog måste vara lite speciell” för att hålla på med det jag gör. Kommentaren tog mig ögonblickligen ner på jorden, och jag gick från professionell bokhistoriker till obotlig nörd på två sekunder.

Nu kan jag dock konstatera att jag mött min överman.

Olof Wigius (1705-83), med bok och penna. Porträtt målat av Stefan Ekeroth 1762.

När Olof Wigius (1705-83) tillträdde kyrkoherdetjänsten i Gistad 1759, började han så gott som omedelbart vårda sig om kyrkans boksamling. Med minutiös noggrannhet, och med ständiga hänvisningar till äldre handlingar och sockenstämmobeslut, dokumenterade han när volymerna köpts eller bundits, till vilken kostnad det skett, och vilka kassor som belastats.

Marmorerat band från Gistad, bundet av bokbindaren

Sven Moberg i Linköping 1760. 

Flera volymer som farit illa av ålder, skickades prompt till mäster Sven Moberg i Linköping för ombindning. För formens skull hänvisade Wigius även här till olika sockenstämmobeslut, som för att visa att vården om böckerna var hela församlingens angelägenhet, men blotta mängden böcker som bands om i samband med hans tillträde gör det alldeles tydligt vem det var som drev på. I ett fall hänvisade han till att biskop Erik Benzelius vid sin visitation i församlingen 1735, funnit en värdefull gammal bok ”så aldeles förlorad” att han ”förordnat om dess ombindning”, men det var först när Wigius var på plats tjugofem år senare som det verkligen blev gjort.

Bokband från 1611 med initialerna L[aurentius] N[icolai].

Ett exempel på Wigius ingående dokumentation återfinns i en utgåva av Simon Musaeus postillor från tidigt 1600-tal. Här beskriver han – tämligen omständigt – volymernas proveniens:

Denna Postilla, som innehåller en Uthläggning öfwer alla, både Bön- och Högtidsdagars Evangelier och Epistlar, jämwäl öfwer Apostel- eller Helgedagars Evangelier och Epistlar, samt Christi Pinos Historia, med mera, hela året igenom, och består af 4 Tomer, eller särskigdta Delar och Band, hafwer framledne Kyrkoherden, Dominus Laurentius Nicolai uti Winnerstadt[1] ägt åhr 1611 och 1614, hwilket bewisas med Literis initialibus L. N. utanpå pärmarna intryckte

Vad Wigius syftar på är volymernas pärmexlibris, som i och för sig inte säger mer än att den som låtit binda in volymerna hade initialerna LN, och att det gjordes mellan 1611 och 1614. Men Wigius gräver djupare än så:

Hafwandes sonen, den Heders Mannen och Senioren framl. Probstern och Kyrkoherden här uti Gistad, Herr Nicolaus Laurentii Winnerstadius,[2] antingen fått till skjänk, eller säkert ärfwt denne samma efter bemälte sin sal. Fader; Warandes sedermera, efter Hr Probstens död, utaf arfwingarna, i ställe för 4 Riksdahler i Testamente, gifwen till Gistads Kyrka, år 1674; hwarom tydeligen berättelse gifwas uti Document-Boken, pag. 52, punct. 4; och i Äldsta Memorial-Boken, Folio 68, facie 2:da.

Wigius förde också andra anteckningar och kommenterade böckernas innehåll, både på svenska och latin, vilket visar hur han läste, förstod och använde böckerna i sin prästgärning. I samma utgåva av Musaeus postilla konstaterar han att

Boken, ehuru den, för gamla methodens skuld, är kommen utur bruk, i anseende nu warande efterwerlds nyare smak och skrifo-sätt, docklikwäl, för dess ålders skuld, och såsom et moniment hos efterwerlden förwaras aktsamligen, förbemälte Heder- och minneswärda Prästman [Nicolaus Laurentii] til skyldig och tacksam ihugkommelse, aldenstund han i många måtto, genom sina trogna tienster Församblingen och Prästegården til Ländande nytto, nu och tilkommande tider, hafwer [i] högsta grad gordt sig der til förtjänt utaf sin[e] Successorer i Ämbetet; Hwilket härmedelst [undertecknad] skyldigast, och, för sin del, bewisa welat, wördsammast med denna införda anmärkning och bewijs. / Skrifwet d. 23 Novemb. År 1760. Undertecknad p[astor] l[oci] Ol. Wigius.

Det är alltså inte för det teologiska eller homiletiska innehållet boken är värdefull. Som det barn av upplysningen han var, betraktade Wigius sin tids tänkande och uttryckssätt som annorlunda, och sannolikt mer utvecklat än reformationstidens. I stället blir volymen en artefakt som minner och berättar om företrädarnas gärning, och ur Wigius perspektiv det är framför allt därför den ska vårdas och bevaras.

Wigius dokumentation i Musaeus postilla.

Herdaminnena är tämligen fåordiga vad gäller Wigius. Isaac Håhl nämner på 1840-talet i stort sett bara hans formella meriter och steg i karriären, medan Westerlund och Setterdahl under tidigt 1900-tal konstaterar att han var en god latinist, och att han författat en Series pastorum, full av matnyttiga upplysningar och omdömen om sina företrädare. Båda herdaminnena nämner som hastigast hans hustru Eleonora Sophia Planting-Gyllenbåga (1692-1770), men berättar inget om hennes person, eller vad hon ansåg om makens bokintresse. På porträttet av henne i Gistad kyrka, är hon liksom maken avbildad med en bok i händerna, men i hennes fall rör det sig med största sannolikhet om en psalmbok som ska vittna om fromhet snarare än beläsenhet.

Adelsdamen och prästhustrun Eleonora Sophia Planting-Gyllenbåga, 

med näsduk och bok. Porträtt målat av Stefan Ekeroth 1762.

Om vi får tro Oscar Ahlén, som skrev en levnadsteckning över kyrkoherde Jonas Fredrik Carlström – nämnd i ett tidigare blogginlägg – så hade Gistad pastorat vanskötts grovt under Wigius tid. Ahlén citerar en minnesteckning, hållen vid prästmötet 1831, där det talas om hur Carlström vid sitt tillträde mötts av "ett hundraårigt stigande förfall i andligt och världsligt afseende, ett vanvårdat Herrens tempel, en i högsta grad förfallen prästgård, oordentliga räkenskaper och toma kassor".

Omdömet får kanske tas med en nypa salt: minnestecknaren ville av givna skäl lyfta Carlströms betydelse som kyrkoherde, och han överdrev sannolikt kontrasten mot företrädaren. Men som en av vaktmästarna konstaterade inför min inventering i Gistad: möjligen brydde sig Wigius mer om böckerna än om sin församling.

Wigius sirligt präntade noteringar i Johan Peringskiölds En book 

af menniskiones slächt, och Jesu Christi börd (1713)

Litteratur:

Oscar Ahlén, ”Anförande av kyrkoherden emeritus Oscar Ahlén vid firandet av 250-årsminnet av Jonas Fredrik Carlström i Gistads Prästgård 1995”, manuskript i Linköpings stiftshistoriska sällskaps arkiv, Linköpings stifts- och landsbibliotek 

Johan Isaac Håhl, Linköpings stifts herdaminne, Norrköping, 1846-1847 

Johan Alfred Westerlund & Johan Axel Setterdahl, Linköpings stifts herdaminne. D. 3, Linköping, 1919

---

[1] Laurentius Nicolai (1565-1617), kyrkoherde i Vinnerstad.

[2] Nicolaus Laurentii Winnerstadiensis (1600-73), kyrkoherde i Gistad

Porträtt av Hanna

"Hanna 5 år"

Genom tiderna har kyrkan fungerat som lokalsamhällets fasta punkt; där firades gudstjänst och dagliga andakter; där fick man undervisning i läsning och kristendom; där fick man nyheter, och där dryftades gemensamma angelägenheter i sockenstämman.

I senare tid har kyrkan också kommit att bli en uppsamlingsplats för sockenbornas minnen. Gamla slitna psalmböcker och biblar med ägaranteckningar som man inte längre har plats för och inte vet var man ska göra av hamnar i kyrkan, där kopplingen till de nu levande snart försvinner in i glömskan.

Men även andra personliga tillhörigheter hamnar i kyrkorna och glöms bort. Inte minst dyker gamla fotografier upp med viss regelbundenhet vid inventeringarna - som den lilla bilden ovan, hittad i kyrkkistan i Törnevalla kyrka.

Fotokuvertet är från hovfotograf Swen Swenssons ateljé, som åren 1905-07 hade adress Storgatan 34 i Linköping. 

Det finns inga ledtrådar till vem den lilla flickan på bilden är. Det enda som är säkert är att hon hette Hanna, och att hon var fem år gammal när hennes föräldrar, någon gång mellan 1905 och 1907, lät ta hennes porträtt hos hovfotografen Swen Swensson i Linköping. Att hon kom från trakten runt Törnevalla är troligt, men inga anteckningar eller noteringar förklarar varför bilden hamnat i kyrkkistan.