Professor Helanders förfrågan II

Det skadade titelbladet till Confessio fidei i Odensjö.

Uppdaterad 2026-11-04

I en tidigare post har jag rapporterat om Dick Helanders brev till Fagerhults pastorat 1952, med en förfrågan om ett specifikt exemplar av Confessio fidei i originalutgåvan från 1594, och som enligt uppgift skulle ha funnits i kyrkans arkiv. Hur det gick med Helanders sökande i just det fallet är fortfarande oklart, men av en slump har det visat sig att hans vetenskapliga intresse för Confessio fidei inte svalnade med tiden.

Ett par månader efter att bloggposten publicerats fick jag ett meddelande från Ljungby pastorat, eftersom några äldre böcker oväntat hade dykt upp bland gömmorna, långt efter att jag gjort min inventering. Bland dessa återfanns ett exemplar av Confessio Fidei i 1594 års upplaga från Odensjö, med ett bifogat brev från 1966 – alltså skrivet fjorton år efter brevet till Fagerhult:

Pastorsämbetet i Densjö (sic).

Odensjö.

Mycken tack för Confessio fidei tryckt 1593, som jag med stort intresse tagit del av. Kanske jag får nämna ett par saker av intresse.

Boken innehåller som pärmfyllnad till försättspärmen, ett tyskt tryck från 1589 och ett från 1591. Efter själva boken finns Acta coronationis, tryckt i Stockholm 1594. Det är alltså handlingar från konung Sigismunds kröning. Vidare finns det efter denna skrift en handskrift som ger en skildring av Uppsala mötes förhandlingar 1593. Denna berättelse är ju intressant, varför jag har undersökt den. Det visade sig därvid att den är identisk med Ridderstiernas berättelse, vilken omnämnes av Karl Hildebrad i hans undersökningar till Uppsala mötes historia. Hist. Tidskrift 1893 s. 9 ff. Nu finns det flera dylika handskrivna skildringar, men man kan vara fullt säker på att den är identisk eller i huvudsak överensstämmande med Ridderstjernas berättelse därför att denne gör en del misstag i sin akildring och just dessa återfinnas i den handskrift som finns i Odensjö.

Den ovannämna (sic) skriften Acta coronationis är upptagen av Collijn i hans förteckning över 1500-talslitteratur bad (sic) III sid. 177. Collijn nämner att sju exemplar är bevarade, men detta är endast att uppfatta som exempel. Det finns åtskiliga till.

I slutpärmen finns även ett tyskt tryck.

Med ett varmt tack

Eder Dick Helander

Göteborg den 25 maj 1966.

P.S. [svårläst] återställa boken DS.

Ett tidstypiskt band.

Som framgår av brevet rör det sig om helt olika exemplar av Confessio fidei, då Helander denna gång inte nämner det sällsynta danska tryck "som endast är bevarat i fragment i Danmark", och som ska ha funnits i pärmen på det exemplar som eftersöktes 1952.

Vad Helander underlåter att nämna, men som han knappast kan ha varit omedveten om, är att Odensjös exemplar av Confessio fidei redan var väl känt bland kyrkohistoriska forskare. 1943 upptäcktes volymen och den handskrivna relationen av Hilding Pleijel, som publicerade sitt fynd i efterordet till ett föredrag, skrivet till 350-årsminnet av Uppsala möte. Handskriften undersöktes också av Gunnar Westin i en artikel i Kyrkohistorisk årsskrift samma år. Den nämndes även i Harry Hermeréns avhandling om Uppsala möte, och analyserades på djupet i en studie av Hans Cnattingius – båda publicerade 1944.1

Den aktuella handskriften är en variant av den så kallade D-källan till Uppsala möte, en källa som tidigare endast varit känd genom ”afskrifter, tagna år 1693 af adjutanten [Johan] Ridderstjerna”.2 En dominerande uppfattning från sent 1800-tal, etablerad genom Karl Hildebrands genomgång av relationerna om Uppsala möte, har betraktat D-källan som bristfällig. Hildebrand karaktäriserade D-källan som en text vars författare sannolikt var närvarande vid mötet, men som inte visade ”någon kännedom om enskilda öfverläggningar” och vars ”uppfattning utmärkes af den största ytlighet”.3 

Samtidigt är det den enda källan till det kanske mest kända citatet från överläggningarna i Uppsala, nämligen de ord som mötets preses, Nicolaus Bothniensis, ska ha utropat sedan Augsburgska bekännelsen slutgiltigt antagits: ”Nu är Sverige blivet en man, och alla hava vi en Herre och en Gud”. För eftervärlden har detta utrop blivit kongenialt med mötesbeslutet, och har betraktats som ett uttryck för den lutherska ortodoxins seger inom den svenska kyrkoprovinsen.

I sin undersökning från 1943 menar Gunnar Westin att utropet är apokryfiskt. Samtidigt hävdar han att handskriften i Odensjö är nära nog samtida med Uppsala möte. Efter att ha konsulterat handskriftsexperten Axel Nelson vid Uppsala universitetsbibliotek, konstaterar han att ”Handstilen är av en man, 'som lärt sig skriva på 1500-talet'”, men att ”handskriften givetvis fördenskull kan vara av en person, som skrev någon gång under 1600-talets första årtionden.”4

Utifrån avvikelser från senare versioner av D-källan – Ridderstiernas avskrifter och Samuel Loenboms utgåva i Historiska Märkwärdigheter från 1768 – argumenterar Westin även för att det snarast förefaller som om ”en olärd avskrivare ha fört pennan” i Odensjöhandskriften, vilket inte bara indikerar att texten utgick från en äldre förlaga, utan också gör det troligt att relationen var spridd och känd redan omkring sekelskiftet 1600.5

Hans Cnattingius undersökning av Odensjöhandskriften, som han benämner källa DO, gick mer på djupet. Långt innan någon historiker talat om den materiella vändningen, analyserade Cnattingius handstilen och papprets vattenmärken för att kunna datera handskriften och kanske även identifiera dess upphovsman.

Redan i sin anmälan om fyndet 1943, hade Hilding Pleijel kunnat konstatera att volymen där Odensjöhandskriften återfanns hade proveniens från Strängnäs stift genom sin förste kände ägare Jonas Svenonis Helsingius (fl.1648-1673), kyrkoherde i Stora Malm.6 Även Nils Ahnlund kunde – i en anmälan av Westins undersökning i HT – konstatera att själva texten till D-källan i sin helhet sannolikt författats av ”en lantpräst från Mellansverige, närmast Strängnäs' stift”.7 Baserat på dessa antaganden kunde även Cnattingius konstatera att D-källans text sannolikt härrörde från Strängnäs stift, bland annat genom att den påfallande ofta lyfter fram biskop Petrus Jonæ Helsingus göranden och låtanden under mötesförhandlingarna, samt att den genomgående hänvisar till hertig Karl – Strängnäs stifts världsliga överhet – som ”wor N herre”.8

När han så slagit fast att såväl texten som handskriften kan kopplas till Strängnäs stift har Cnattingius jämfört vattenmärken i Odensjöhandskriften med papper i kamerala handlingar från Södermanland, och då funnit att papperstypen använts i aktstycken från åren 1598–1600, och därefter förekommit sporadiskt fram till 1603. Med ledning av denna datering har Cnattingius tröskat igenom ”bevarat arkivmaterial från ungefär 1598-1603, stammande från präster i Strängnäs’ stift”, varvid han i tiondelängden för Stigtomta och Nykyrka påträffade ”en handstil, som i sin helhet och i karakteristiska detaljer överensstämmer med DO:s”, och som härrörde från församlingens kyrkoherde Magnus Petri (fl. 1567-1614).9 Med andra ord är det Magnus Petri som har hållit i pennan, en prästman känd för sitt dåliga latin och för språkliga egenheter som kunde ge ett grovt och olärt intryck, men som var närvarande vid Uppsala möte och därmed kan betraktas som ett ögonvittne.

Sannolikt är det också Magnus Petri som har låtit binda samman volymen, som definitivt är samtida med handskriften: det blindpressade skinnbandets dekor skvallrar om att det knappast kan ha utförts senare än åren runt sekelskiftet 1600. Odensjöhandskriften tycks med andra ord vara en avskrift, utförd i avsikt att bindas in tillsammans med två tryckta aktstycken, båda med anknytning till Uppsala möte och konflikterna kring Sigismunds trontillträde. De tre texterna är alltså tänkta att utgöra en enhet.. 

Inte bifogat av en slump: titelbladet till Acta coronationis (1594)

Så långt kan Odensjöhandskriften konstateras vara det äldsta bevarade exemplaret av D-källans text. Men genom den outgrundliga slump som bara drabbar systematiskt arbetande historiker, lyckades Cnattingius även finna och identifiera förlagan till Ridderstiernas avskrifter i Riksarkivet. Återigen med ledning av vattenmärkena uppskattade Cnattingius att denna version av D-källan ”tillkommit 1593–1600 och troligen ungefär i mitten av denna period 1594–96.”10

Ridderstiernas förlaga – DRF – är alltså en handskrift som är några år äldre än DO, men som Cnattingius framhåller som en redigerad och tillrättalagd variant av en originaltext som legat närmare DO både till form och innehåll. Cnattingius konstaterar också att denna originaltext sannolikt präglats av samma språkliga egenheter som DO, egenheter som också återfinns i andra skrifter som författats av Magnus Petri. Cnattingius slutsats blir därmed att Magnus Petri även måste betraktas som textförfattare till D-källan i sin helhet.11

Slutsatsen om författarskapet stod inte oemotsagd och ifrågasattes av Sven Kjöllerström i en artikel i Scandia 1946. I en replik kunde dock Cnattingius lägga fram stärkta argument för sina slutsatser, och även om Magnus Petri inte med hundraprocentig säkerhet kan sägas vara D-källans författare, så är han i vilket fall den troligaste kandidaten.12

Oavsett författarens identitet lyckades Cnattingius visa att D-källan är en så gott som samtida relation om Uppsala möte, sannolikt skriven före kung Sigismunds avsättning, av en präst från Strängnäs stift som själv varit på plats under mötesförhandlingarna. 

Detta betyder inte att Nicolaus Bothniensis med nödvändighet var upphov till det berömda citatet, och än mindre att han, som Jonas Werwing återgav det i slutet av 1600-talet, ropade orden ”öfwerliudt”, så att alla skulle höra.13 Däremot står det klart att uttrycket tecknades ner kort efter Uppsala möte, att det tidigt spridits i avskrifter åtminstone inom Strängnäs stift, och att det vittnar om en uttalad uppfattning om mötesbeslutets och den evangeliska trons avgörande betydelse för rikets fortbestånd under de oroliga åren runt sekelskiftet 1600. Tankefiguren var uppenbarligen etablerad före hertig Karls maktövertagande. 

Hur boken med handskriften hamnat i Odensjö är ännu oklart, men den har åtminstone funnits där sedan 1800-talets början, då den har ägts av Petrus Nicolaus Wieslander (1774–1833), kyrkoherde i Odensjö från 1820.

Samtidigt kvarstår också frågan vari Dick Helanders intresse för de olika exemplaren av Confessio fidei egentligen låg.

Noter

1. Hilding Pleijel, ”Uppsala möte och den lutherska bekännelsen”, Ny kyrklig tidskrift 1943 s. 1151–154; Gunnar Westin, ”Nicolaus Olai Bothniensis och den s. k. D-källan till Uppsala mötes handlingar”, Kyrkohistorisk Årsskrift (KhÅ) 1943 s. 175–191; Harry Hermerén, Uppsala möte 1944 s. 55–69; Hans Cnattingius, ”D-källan till Uppsala möte”, KhÅ 1944 s. 292–339.
2. Karl Hildebrand, ”Undersökningar till Uppsala mötes historia”, Historisk tidskrift (HT) 1893 s. 90.
3. Hildebrand 1893 s. 98.
4. Westin 1943 s. 187–188.
5. Westin 1943 s. 188.
6. Pleijel 1943 s. 152.
7. Nils Ahnlund, anmälan i HT 1944 s. 394; se även Hermerén 1944 s. 69–70.
8. Cnattingius 1944 s. 300.
9. Cnattingius 1944 s. 312, cit s. 313.
10. Cnattingius 1944 s. 299.
11. Cnattingius 1944 s. 317–318.
12. Sven Kjöllerström, ”Stigtomtaprasten och den s. k. D-källan till Uppsala möte”, Scandia 1946 s. 212–223; Hans Cnattingius, ”Författarskapet till Uppsala mötes D-källa”, KhÅ 1948 s. 155–162.
13. Jonas Werwing, Konung Sigismunds och Konung Carl den IX:des Historier, I 1746, s. 145, citerad i Westin 1943 s. 178.

Uppdatering 2026-11-04: Den första versionen av denna post, som först publicerades i juli 2026, var ofullständig eftersom jag ännu inte tagit del av Pleijels och Cnattingius undersökningar. Denna brist är nu åtgärdad och posten omarbetad.