Vilda västern i sockenbiblioteket

En oväntad raritet dök upp vid inventeringen som gjordes i Gladhammars kyrka i början av sommaren. Ett slitet, oansenligt pappband visade sig dölja den första svenska utgåvan av James Fenimore Coopers Den siste mohikanen från 1828, översatt av Ludvig Westerberg.

Den siste mohikanen kom i svensk översättning
bara två år efter den engelska originalupplagan 

Det är inte fråga om någon dyrgrip: skicket är inte det bästa, och det är bara första delen av tre som finns kvar i kyrkans gömmor, men den är intressant eftersom den verkar så malplacerad. Vad gör vilda västerngenrens pionjärförfattare bland gamla missalen och sönderbrukade psalmböcker?

Ett vackert exlibris täcker en äldre ägaranteckning

Svaret finner vi i bokens exlibris: den har ingått i Gladhammars sockenbibliotek och tycks alltså ha betraktats som gagnelig för sockenbornas förkovran och för "underhållande av de i skolan förvärvade kunskaper och synnerligen för befrämjandet av en sann kristelig bildning", som det uttrycktes i 1842 års folkskolestadga.

"Skänkt af K Sekr. hr. E. Key"

Ännu intressantare blev volymen när det visade sig att den, liksom andra delar av sockenbiblioteket, hade skänkts av Ellen Keys far, godsägaren och politikern Emil Key. Eftersom denne var född 1822 och endast var sex år gammal när boken kom ut, så har volymen rimligen ingått i någon annan boksamling innan han fick den i sin ägo. Dedikationen är inte daterad, men Key kallar sig "kunglig sekreterare", vilket gör att donationen rimligen bör ha skett någon gång under de år på 1840-talet då han var kanslist i finansdepartementet.

Eftersom Key var liberal i sina utbildningspolitiska strävanden och eftersom ett "antiklerikalt drag kan skönjas i hans kyrkopolitiska ställningstaganden" (Sten Carlsson, SBL:21), så kanske vi kan misstänka att det inte var för att stärka den kristliga bildningen som han donerade böcker till sockenbiblioteket. Detta var också en tid av sekularisering i ordets egentliga betydelse: den kyrkligt grundade socknen höll på att brytas upp och ersättas av kyrkliga församlingar och världsliga kommuner - låt vara att de sammanföll geografiskt, och att kyrkans män även framgent hade inflytande över skolväsendet och handhade folkbokföringen. Men församlingens och kommunens uppgifter höll på att separeras, och sockenbiblioteken skulle med tiden övergå till de kommunala folkbiblioteken. Möjligen är donationen av Den siste mohikanen ett tecken i tiden.

Lista på datum och orter noterade mellan 1829 och 1830.
Sista noteringen är "Biblioteket - 26 Dec 1830". 

Trots detta tycks det som om boken ingått i någon form av utlåningsverksamhet redan innan den kom i Emil Keys ägo: på ett av försättsbladen finns en lista med orter i södra Tjust, noterade från 27 december 1829 till den 26 december året därpå, med angivelsen "Biblioteket" i den sistra noteringen. Uppställningen är något kryptisk och kan kanske handla om något annat. Men om det verkligen rör sig om utlåning av den aktuella volymen är det onekligen en indikation på västerngenrens popularitet, långt innan den slog igenom på allvar med billighetsromanerna och Karl May på 1870- och 80-talen.

Arkeologi bland bokbanden

Att böckers placering i kyrkorna har betydelse för hur vi kan förstå och tolka samlingarnas kulturhistoriska betydelse har jag varit inne på i ett tidigare inlägg. Jag har också varit inne på att böckernas bindning och utförande kan berätta om hur de brukats, lästs och förståtts, och att tryckta böcker från äldre tid därför måste betraktas som artefakter och unika historiska föremål i sin egen rätt. Men ibland kan tolkningen av banden bjuda på svårlösta gåtor.

När jag i mitt arbete gör en första bedömning av boksamlingarna tittar jag snabbt på utanpåverket för att få en ungefärlig uppfattning om vilka arbeten det kan röra sig om, och jag brukar ibland roa mig med att gissa vilka titlar som döljer sig bakom pärmarna. Oftast gissar jag rätt: banden och formatet ger en fingervisning om vilken tid boken är tryckt och vilken typ av bok det rör sig om, och har man sett en ordinär kyrklig boksamling vet man ungefär vilka titlar som brukar ingå. Gezeliernas bibelverk är lätt igenkännliga, liksom Johan Peringskölds En book af menniskiones slächt, och Jesu Christi börd från 1713. Men de sällsynta gånger jag stött på Lucas Osianders Then christelige kyrkiones historia har jag gått bet varje gång.

Ett mastodontverk i svensk översättning

Ursprungligen utgiven i flera delar på 1590-talet var Epitomes historiae ecclesiasticae ett försök att skriva en fullständig kyrkohistoria från apostlarna och kyrkofäderna till författarens egen tid. Det är ett arbete där kyrkans utveckling förstås ur ett tydligt lutherskt perspektiv, och där den eskatologiska kampen mellan den påviske Antikrist och den stridande evangeliska kyrkan är ett ständigt genomgående tema. I takt med att de olika delarna i verket gavs ut översattes de successivt till tyska.(1) I övrigt trycktes det inte på något annat folkspråk förrän Erik Schroderus översatte verket till svenska och bekostade dess utgivning på 1630-talet.

Then christelige kyrkiones historia, som alltså gavs ut några år efter att Sverige intervenerat i trettioåriga kriget, är ett i alla avseenden stort och påkostat verk som inte kan ha varit billigt att införskaffa när det väl begav sig. Ändå tycks det ha fått en viss spridning. Tjugofem exemplar finns registrerade i Libris, vilket inte är alldeles vanligt för den här typen av svenskt tryck från tidigt 1600-tal.

Men här och där dyker de även upp bland kyrkorna i Linköpings stift, och varje gång jag stött på ett exemplar har jag först tänkt att det måste röra sig om en Gustav Vasabibel. Formatet är i stort sett detsamma, och i samtliga fall har banden varit närmast typiska 1500-talsband, rikt dekorerade med blindtryck som fyller pärmen och ramar in en fyrkantig medaljong i dess mitt.

Then Christelige kyrkiones historia: ett 1600-talsverk i arkaiserande band

Att böcker binds om är inget konstigt. Vanligen är dateringen av böcker ett pussel där man först slår fast tryckåret, och sedan försöker ta reda på när boken kan ha bundits. Att gamla band används för att binda in nya böcker är däremot rätt ovanligt.

En tanke som slagit mig är att bokbindarna kan ha bundit in verket i arkaiserande band, och att avsikten varit att böckerna ska se äldre ut än vad de är. Detta är något som blir vanligt på 1800-talet, när större biblar ofta bands in för att likna äldre 16- eller 1700-talsband. Om vi tittar på ett av de exemplar  av Then christelige kyrkiones historia som finns i Linköpings stiftsbiblioteks samlingar tycks denna misstanke först bli bekräftad.

En barock tulipanaros?

Verket är bundet i ett band som nästan ser ut som en hybrid mellan renässans och barock: bårderna som ramar in medaljongen ser ut som om de hade gjorts någon gång på 1500-talet, men medaljongen med fru Justitia i mitten bedömer jag stilmässigt som 1600-tal.

En barock fru Justitia?

Men tittar vi närmare på medaljongen ser det ut som om den kan ha lagts på i efterhand. Om det stämmer är det alltså inte fråga om en arkaiserande stil, utan tvärtom att någon vid något tillfälle har velat modernisera det gamla bandet - kanske när det användes för att binda in ett nytryckt exemplar av Then christelige kyrkiones historia?

Att det i de flesta fall faktiskt rör sig om gamla band som återanvänts bekräftas av ett annat exemplar jag hittat, vars mittmedaljong med en avbildning av Lucretia är identisk med en jag hittat på en kyrkohandbok, tryckt 1586.

Lika som bär - Lucretia med dolken,
här från en handbok från 1586

... och här från Then Christelige 
kyrkiones historia 1635

Det återstår med andra ord bara att försöka förstå varför just Then christelige kyrkiones historia tycks ha behandlats på detta sätt och bundits in i gamla band - det kan knappast bara vara en slump. En möjlig förklaring skulle kunna vara att den kom ut vid en tid då Gustav II Adolfs bibelutgåva från 1617 kommit att ersätta de gamla Gustav Vasabiblarna i församlingarna, och att att de gamla banden kan ha tagits tillvara när själva biblarna kasserats. Att använda dem för att binda in ett praktverk som Osianders kyrkohistoria kan ha varit ett sätt att spara in på kostnaderna, utan att för den skull behöva tumma på kvaliteten.

(1) Euan Cameron, "Primitivism, Patristics, and Polemic in Protestant Visions of Early Christianity", i Van Liere, Katherine, Ditchfield, Simon & Louthan, Howard P. (red.), Sacred History: Uses of the Christian Past in the Renaissance World, Oxford University Press, Oxford, 2012 s 49-51

[Uppdatering: sedan posten skrevs har jag med rätt stor sannolikhet lyckats identifiera bokbindaren till samtliga band som visas ovan. Det har då visat sig att alla banden, trots att de ser uppenbart äldre ut, troligen har bundits mellan 1624 och 1649. Hela idén att Osianders Historia bundits om i äldre band faller därmed. Det rör sig fortfarande om en markant stilmässig anakronism, men inte på det sätt jag först antog.]

Minne från fädernejorden

"Denna Ps. Bok har Kyrkan genom utbyte mot en annan ... bekommit af förra kyrkovärden Carl Johan Petersson i Vara-Torp, sist före sin bortflytdning till n. amerika boende i Heda. Denna man war kyrkovärd ifrån år 1857 till år 1861. - wärderad af enhvar, som vet att värdera redlighet och sanning ... 1868. 19/8."

Anteckning i psalmbok, tryckt i Västerås 1845.

Om kyrkbiblar och bibelläsning

Under arbetet med inventeringarna är det inte utan att en viss avtrubbning infinner sig vid mötet med ännu en Karl XII-bibel. För trots volymernas imponerande storlek och tyngd så går det inte att komma ifrån att de är extremt vanliga i kyrkorna. I stort sett varje dag jag är ute och gör mina fältstudier dyker det upp ett eller flera exemplar, vårdade, renoverade och utställda, medan andra, enligt min bedömning intressantare böcker försummats.

Åh nej, inte en Karl XII-bibel till...

Men även om biblarna inte alltid är så intressanta som enskilda objekt, så vittnar de om ett på alla sätt makalöst projekt: med början 1703 skulle alla svenska församlingar förses med en praktbibel, och även om de som alla samtida böcker är bundna för hand, och varje exemplar därför är unikt, så uppvisar de en slående enhetlighet i utförandet. De är bundna i svartbrunt läder, ofta med förgyllda dekor runt binden, och på pärmen finns nästan undantagslöst kungens monogram. Även spännena är enhetligt utförda, prydda av en kunglig krona.

Vittnesbörd om bibelbruk

Samtidigt är det lätt att bli lurad av de stora kyrkbiblarnas nuvarande funktion, när Karl XII-biblarnas kulturhistoriska värde ska bedömas. Idag när vi möter stora biblar i kyrkorummen så har de ofta en dekorativ eller symbolisk funktion. De blir inte lästa så ofta - vilket inte är så konstigt, eftersom de flesta kyrkbiblar är i 1917 års översättning. Men även om Karl XII-biblarna självklart också var gjorda för att synas, och därmed för att synliggöra Ordet i gudstjänsterna, så var de även bruksföremål på ett sätt som vi kan ha svårt att föreställa oss.

I ett exemplar av 1703 års bibel har jag hittat följande anteckning:

"In nomine Dni ac Salvatori nostri Jesu Christi, Amen!/A:o 1722 d 4 septr. war en Tijsdag, begyntes den Heliga Bibel å nyo att i böönestunderna upläsas och förklaras, då han i sex åhr och 4 måhnader ifrån begynnelsen till änden upläsen är. Gud för frälsarens Jesu Christi skuld förläne oss sin Heliga andes nåd./Johannes Hedenius P & P."

De korta meningarna vittnar om att bibeln lästes i kyrkan, inte bara i samband med söndagarnas huvudgudstjänster, utan i vardagsgudstjänster eller "bönestunder". I detta fall visar det också på en praxis med systematisk läsning av hela bibeln, från början till slut, med utläggningar om textens innebörd - alltså inte regelrätta predikningar, utan kanske snarare något som svagt påminner om senare tiders bibelstudier.

Självklart går det inte att dra några slutsatser om folkligt fromhetsliv med ledning av denna korta notering, men den visar på en pastoral ambition att tillgängliggöra och förklara bibelordet för församlingen, och på en aspekt av kyrkligt liv på 1700-talet som kanske inte är så känd.

Habent sua fata libelli

Halvfranskt band från tidigt 1800-tal - till synes oansenligt

"Böcker har sina öden" slog en gång  Terentianus Maurus fast, och menade väl att läsaren formade och förstod texten efter sin förmåga. Boken delar alltså öde med, och är bunden vid sin läsare. Men i mitt arbete är det inte utan att jag börjar fundera över en mer bokstavlig förståelse av sentensen. 

Under en bokinventering i en småländsk församling hittade jag ett halvfranskt band från tidigt 1800-tal, som innehöll en skrift med det kuriösa namnet "Swar på den frågan: kunna symboliska böckerna utöfwa sin förbindande kraft, utan at förnärma samwetsfriheten, eller hindra uplysningen?" 

Författare var Jöns Peter Schrewelius (1762-1829) som vid tiden var  amiralitetspredikant i Karlskrona, och själva boken - som inte är alltför vanlig - tycks vara ett försök att viga samman luthersk ortodoxi med upplysningens ideal. Schrewelius var ämbetsman i frimurarlogen i Karlskrona, och det är väl högst troligt att han i sin text lade ner frimureriska tankar om förnuftet och samvetets betydelse för den kristnes livsväg och utveckling.

"Amiralen, Commendeuren m.m. Puke" omskrivs i en dedikation eller ägaranteckning

Men det som gör boken verkligt speciell är att den tycks ha tillhört Johan Puke, som i historieskrivningen mest är känd som hjälten från "Det viborgska gatloppet" 1790. Om han själv läst den ska kanske lämnas osagt - det är troligen inte han själv som skrivit sitt namn i den, eftersom det står i tredje person, och det kan tänkas att boken bara dedicerats till honom, av författaren eller någon annan.

Från Pukes boksamling har boken sedan letat sig fram till ett bibliotek i en småländsk församling, och på de okända vägar den vandrat har den kanske inte alltid behandlats så vördnadsfullt som det anstår det allvarliga ämnet och proveniensen. På ett av försättsbladen har nämligen någon, troligen ett barn, klistrat in ett par dekalbilder:

Föregångare till min barndoms gnuggbilder?
Figuren överst skulle kunna vara Kalle Ankas moster.

Varifrån figurerna är hämtade kan jag omöjligt svara på, men av klädstilen att döma ser de ut att härröra från mitten av 1800-talet. Någon expert på leksaker och barnkultur kan kanske identifiera vad det är för typ  av dekaler och hur de applicerats - och hur vanligt förekommande de är. Själv har jag aldrig sett något liknande.

Om böckers värde II

Nyligen medverkade jag i en podcast om kyrkans kulturarv som drivs av Anneli Tollerå vid Svenska kyrkan i Norrköping. Tanken var att jag skulle berätta om projektet Kyrkornas böcker och något om mina fynd, men under diskussionen kom också frågan om böckernas ekonomiska värde upp.

Detta är något jag berört i ett tidigare inlägg, men det är en fråga som är principiellt viktig, och som får konsekvenser för hur materialet ska hanteras ute i församlingarna - inte minst när det gäller att förebygga stölder.

Så, än en gång: de flesta böcker som finns i kyrkorna är ekonomiskt helt värdelösa. Det finns ingen andrahandsmarknad att tala om för handböcker, psalmböcker eller offentligt tryck från 1800-talet.

Inte ens de böcker som är värdefulla på pappret, som bokband från 1500-talet, Karl XII-biblar eller  näringsekonomiska planschverk från 1700-talet, är i realiteten särskilt lätta att omsätta, av flera skäl.

Låt oss för ett ögonblick bortse från kulturmiljölagens bestämmelser och den betydelse som kulturarvet har för den kyrkliga verksamheten och samhället i stort. Teoretiskt sett skulle då svenskkyrkliga församlingar som börjar få ont om kontanter kunna avyttra sina boksamlingar. Därmed skulle de bli av med ett kostsamt antikvariskt ansvar och samtidigt få loss pengar att använda till annan verksamhet.

Men om församlingarna skulle börja sälja av sina böcker i större skala skulle det ganska snart få en oönskad effekt - en effekt jämförbar med det Kalle Anka får erfara, när Farbror Joakim lurat på honom 10 000 rara mynt på kredit:

Den oefterliknelige Carl Barks förklarar principen om tillgång och efterfrågan på marknaden för rara varor i Kalle Ankas bästisar nummer 4. Något liknande skulle hända om församlingarna fick för sig att sälja sina bestånd av äldre böcker.

Marknaden för gamla kyrkbiblar skulle med andra ord vara mättad innan någon hann säga "handkolorerade anfanger".

Inte ens som enskilda objekt är böckerna nödvändigtvis värdefulla i praktiken, även om de råkar vara det på pappret. En avgörande fråga för böckers värde är skicket, och det är rätt sällan böcker ur kyrkans boksamlingar är i god kondition. Det omvända är snarare regel än undantag, och för att överhuvudtaget bli säljbara måste många av objekten genomgå kostsam konservering. Till det kommer att objekten i stort sett bara är intressanta för en svensk marknad - en marknad som inte är särskilt stor.

Sammantaget innebär detta att det är en dålig affär att stjäla böcker i de svenska kyrkorna. Det lilla fåtal köpare och återförsäljare som vet att ge skäligt betalt, vet också att ha koll på provenienserna och skulle snart  ställa obekväma frågor varifrån objekten kommer.

De värdefulla böckerna är därmed bara värdefulla så länge de finns kvar där de hör hemma, och att stjäla dem skulle inte bara vara ett kulturmord - det skulle vara kapitalförstöring av stora mått. Dessvärre är väl detta en kunskap som knappast når ut till buset, varför det även i fortsättningen kommer vara nödvändigt med säkerhetsmontrar och fungerande larmanordningar, också kring boksamlingarna.

Lite errata från podden:Att prata i en podcast innebär ibland att munnen går fortare än hjärnan. När jag påstår att Axel Eberstein emigrerade till USA på 1890-talet och sedan dog 1802 faller det på sin egen orimlighet. Och Maria Ludvigsson på SvD:s ledarredaktion heter givetvis så och ingenting annat.

Om astrologi och apokalyps bland kyrkans böcker

När församlingar slås ihop och fastigheter säljs av är det sällan hänsyn tas till de böcker som förvaras i kyrkans lokaler. Ofta saknas kunskapen helt om vilka böckerna är, och vilket ansvar församlingarna har för att bevara dem.

Ibland kan detta få oanade konsekvenser. Vid ett tillfälle inventerade jag samlingarna i en församling där kyrkoherden - i ett försök att rädda de äldre böckerna från förgängelsen i kyrktornet - hade flyttat dem till prästgården i väntan på att förvaringsfrågan skulle få en permanent lösning. Men innan någon lösning kommit till slogs församlingen samman med flera andra, och prästgården såldes - till kyrkoherden, som nu gått i pension. Kyrkans böcker finns alltså i den numera privatägda prästgården, och någon lösning på förvaringsproblemet har i skrivande stund ännu inte presenterats.

Detta hade kanske inte varit så allvarligt, om samlingarna varit som de flesta kyrkliga bibliotek: Gezeliernas bibelverk och Scrivers själaskatt från 1700-talet, några äldre handböcker och resten uppbyggelselitteratur och psalmböcker från 1800-talet. Men, instoppad i en pärm som egentligen hör till 1686 års kyrkolag fann jag till min egen förvåning ett exemplar av Georgius Olais Calendarium duplex från 1588. Ingen i församlingen som jag varit i kontakt med visste att den fanns där, eller vad det överhuvudtaget var för en bok.

Calendarium duplex är det största, mest genomarbetade och påkostade kalendariska och astronomisk-astrologiska arbetet på svenska språket under hela 1500-talet. I sitt verk har den i övrigt i stort sett okände Georgius Olai (d. 1592) sammanfört kalendariska data utifrån både judisk och kristen tideräkning, och med dessa som grund har han, stödd av diverse profetiska utsagor och astrologiska beräkningar av de stora konjunktionerna mellan Jupiter och Saturnus, sammanställt "Någre Prophetier eller Gissningar om Världenes störste förvandlingar och yttersta ände."

Det rör sig alltså om en apokalyptisk skrift, utgiven det ödesdigra året 1588 - ett år som av många astrologer, teologer och lärda män hade förklarats vara avgörande i världsdramat och kampen mellan Guds församling och Antikrist. Eller, som Georgius själv diktar, efter förebilder från auktoriteter som Cyprianus Leovitius:

Över tusen år ifrå den tid
På vilken föddes vår Frälsare blid,
Fem hundrad och Åttitio där till.
Det åttonde man säga vill,
Ett farligt År det bliva skall,
Och sig tilldraga många fall,
Om världen då ej ände får,
Likväl hon i stor fara står. 

Det är lätt att tro att Georgius var en enskild knäppgök eller domedagsprofet. Men han var otvivelaktigt en lärd man, och hans idéer var allmänt spridda. Året innan hade en annan svensk lärd, Nicolaus Ringius, gett ut en liknande skrift i Wittenberg under den talande titeln Prognosticon theologicvm och nyttigh vnderwijsning om domadags närwarelse.

Såväl Olais som Ringius arbeten vittnar om att reformationen i sig var en rörelse som föddes i och fick näring av en apokalyptisk världsförståelse, och mycket av den kronologiska, astronomiska och astrologiska verksamhet som bedrevs av präster och naturfilosofer under det oroliga 1500-talet sprang ur en strävan att nå kunskap om den yttersta tidens skeenden; detta gällde inte minst Tycho Brahes strävan att utveckla nya metoder och instrument för att kunna göra så exakta observationer av himlakropparnas rörelser som möjligt. Snarare än en modern vetenskapsman var Tycho en naturfilosof med profetiska ambitioner: genom att tolka tecknen i världsalltet kunde han nå insikt om Guds visdom och avsikter.

Georgius Olai var inte fullt så ambitiös som Tycho, och han arbetade inte med egna observationer, men han hade stöd på högsta ort: boken var dedicerad till Gunilla Bielke, och förordet antyder att han fått medel för sina studier direkt av Johan III. Boken trycktes av den kunglige boktryckaren Andreas Gutterwitz, och dess omfång och påkostade utförande - bland annat med en stor plansch eller "taffla" - visar också att det funnits intressenter som bekostat dess utgivning.

Nu är exemplaret som jag fann defekt: endast mittpartiet med 104 sidor av 260 har bevarats; även planschen saknas, med tabellen "vilken tjänar till att uppfinna, vad på besynnerlige dagar över desse två åren 88 och 89, efter Månens Aspekter till de sex Planeter, begynna och göra lyckosamt år." Troligen har boken befunnit sig i detta skick under lång tid: på den första bevarade sidan har någon, troligen i slutet av 1600-talet, noterat att kalendariet gäller år 1588, "vilket ses i kapitlet om kometer".

Men även om boken kan tyckas oansenlig i detta skick, och trots att den är i stort sett värdelös ur ett ekonomiskt perspektiv, så kvarstår faktum att den återfanns i en liten landsortskyrkas samlingar. Genom sin blotta existens visar alltså boken att denna typ av litteratur hade spridning långt utanför hovkretsarna och den lärda eliten. Den visar också på de stora behov som projektet om kyrkornas böcker fyller för att hjälpa församlingarna att upptäcka och ta vara på sina artefakter, och på det fortsatta behovet av att skapa ordning i samlingarna.


Referenser:

Håkan Håkansson, "Profeten Tycho Brahe. Astrologi och apokalyps i 1500-talets naturvetenskap", Historisk tidskrift 2005:4

Martin Kjellgren, Taming the Prophets: Astrology and Orthodoxy in Early Modern Sweden, Sekel, Lund 2011

Henrik Sandblad, De eskatologiska föreställningarna i Sverige under reformation och motreformation, Uppsala, 1942

Hela Calendarium duplex är digitaliserad och går att hitta via kulturarvsplattformen Alvin 

Om staten och det kyrkliga kulturavet

I en ledarartikel i Svenska Dagbladet argumenterar Maria Ludvigsson för att alla statliga bidrag till religiösa samfund ska dras in. Bakgrunden är en utredning som föreslår åtgärder för att statens resurser inte ska gå till odemokratiska verksamheter och göda extremistiska miljöer, men Ludvigsson driver alltså argumentationen längre och vill se en radikal förändring.

I Svenska kyrkans fall skulle det innebära att även medel avsedda att vårda det kyrkliga kulturarvet skulle försvinna: "Frikoppla även Svenska kyrkan helt från statskassan", skriver Ludvigsson, "och låt de krafter som gillar och värnar henne ta ansvar för både innehåll och byggnader."

Jag kan tycka att argumentationen är sympatisk. Det finns en poäng med att föreningslivet och det civila samhället lever och verkar utan en statlig överrock i form av ekonomiska bidrag (i kyrkans fall kunde det också finnas också en poäng att helt frikoppla henne från det partipolitiska inflytandet, men det är en fråga som inte ska diskuteras i denna blogg).

Men när det gäller kulturarvet blir det lite mer komplicerat. Hade kyrkan kunnat handskas hur som helst med sina byggnader, inventarier och inte minst boksamlingar, så hade det varit en sak. Men nu finns det ett i lag reglerat uppdrag att bevara de föremål och byggnader som kyrkan förvaltar - materiella ting som kan berätta om den absolut centrala roll kyrkan spelat i det som vi idag kallar Sverige i drygt ett millennium. Till detta kommer uppdraget att tillgängliggöra materialet för såväl forskning som allmänhet.

Visst går det att som Ludvigsson hävda att "svenska kyrkan är rik, det är inte pengarna som saknas i hennes fall". Men det ekonomiska utrymmet krymper med sjunkande medlemstal, samtidigt som de antikvariska behoven växer - behov som aldrig kommer att höra till den kyrkliga kärnverksamheten. Risken med att ta bort den statliga kompensationen är att det antikvariska uppdraget skulle prioriteras bort. I förlängningen skulle det innebära att ovärderliga spår av det förflutna skattar åt förgängelsen, och att både kyrkan och samhället i stort gjorde sig kulturellt urarva.

Bevarat under ytan

Hebreisk text framträder under den trasiga ryggen på en samlingsvolym med Johannes Brenz homilier.

Även om äldre böcker nästan alltid är svårt märkta av långvarigt bruk så kan det tyckas förvånande att de ändå har bevarats intakta i så stor utsträckning som de faktiskt gjort.

Men papper gjort på lump tål betydligt större påfrestningar än vad många tror, och det hantverk som äldre tiders bokbindare bemästrade var ämnat att skydda och bevara texter under lång tid. Intressant nog skyddar och bevarar de ibland material på ett sätt som tryckarna och bokbindarna inte hade  tänkt sig.

Att medeltida pegamentmanuskript slaktades i samband med den svenska reformationen och användes som omslag till räkenskaper är väl känt; för tjugofem år sedan var dessa återupptäckta spillror av de medeltida biblioteken föremål för en uppmärksammad utställning på Medeltidsmuseet i Stockholm. Men att makulatur från äldre böcker också användes när nytryckta böcker skulle bindas är mindre känt. I motsats till pergamentomslagen är det materialet heller inte synligt under läderband och försättsblad.

Däremot kan det blottläggas om banden är skadade - som i fallet ovan som jag hittade vid inventeringen av ett kyrkoarkiv i södra Östergötland. På ett praktfullt, men illa åtgånget exemplar med predikningar av den inflytelserike tyske teologen Johannes Brenz har ryggen lossnat och blottlagt små fragment av handskriven hebreisk text, omsorgsfullt fästa mellan binden.

Eftersom boken saknar titelblad är det svårt att identifiera upplagan, men den är troligen tryckt och bunden någonstans i Tyskland under andra hälften av 1500-talet - bandet är ett typiskt renässansband med blindtrycksdekor. Av någon anledning har bokbindaren haft tillgång till ett hebreiskt manuskript som inte ansetts värt att ta till vara, och som har fått tjäna som makulatur för att ge ryggen stadga.

Vad där står? Inte den blekaste, eftersom mina kunskaper i hebreiska är mer eller mindre obefintliga. Men, den som kan läsa hebreiska borde kunna avkoda något och kanske identifiera vad det rör sig om för text.

Om böckers värde

Karta över Pauli resor i Heinrich Büntings Itinerarium sacrae scripturae, Magdeburg 1585

I veckans avsnitt av Antikrundan (ca 31,50 minuter in i programmet) värderades ett litet fuktfläckigt häfte med Olof Toréns brev till Carl von Linné i fransk översättning, tryckt 1771. I inslaget berättar Torgny Schunnesson om häftets historia och sätter ett värde på mellan 20 och 25 000 kronor.

Sekvensen gör det lätt att tro att det ligger pengar i äldre böcker. Och det kan det absolut göra - om det är rätt böcker vill säga. Vetenskap och naturfilosofi är eftertraktat bland boksamlarna, liksom kända atlaser. Den som till äventyrs sitter på ett handkolorerat exemplar av Maria Sibylla Merians entomologiska mästerverk Metamorphosis från 1705 skulle kunna göra sig ekonomiskt oberoende för resten av livet. Bara ett utskuret kopparstick ur rätt verk kan vara värt en mindre förmögenhet, något som har utnyttjats av förslagna boktjuvar och mindre nogräknade auktionsfirmor.

Men för att göra pengar på böcker måste man veta vad man letar efter. För varje dyrgrip finns tusen och åter tusen volymer som inte har något värde alls i ekonomiska termer; för den typ av kyrkliga böcker som jag arbetar med är marknaden minst sagt begränsad, för att inte säga stendöd. I Antikmagasinets avsnitt om böcker omtalas visserligen en Karl XII-bibel som såldes på auktion för omkring 35 000 kronor - men det var ett välbevarat exemplar med dokumenterad proveniens knuten till släkten Ramel. De gamla kyrkbiblarna skulle knappast kunna säljas för mer än några tusenlappar styck. Med tanke på hur mycket de väger är det inget bra kilopris.

En hel Gustav Vasabibel i originalband skulle möjligen kunna nå högre i budgivningen, men det är sällan de är kompletta när de dyker upp, och ofta har de renoverats och bundits om ganska hårdhänt.

Det är också endast i teorin kyrkornas böcker har något ekonomiskt värde alls. Det är bra att få ett värde för att få ordning på försäkringarna, men om församlingarna skulle försöka sig på att avyttra sina böcker skulle de snart upptäcka att den ekonomiska vinsten är försumbar.

Brynolf Mikaelssons valspråk på titelbladet till Itinerarium sacrae scripturae.

Den teoretiskt sett dyraste bok jag hittills sett är en tysk utgåva från 1585 av Heinrich Büntings Itinerarium sacrae scripturae - en resebok till det heliga landet och en bestseller i sin tid. Den har en gång ägts av en Brynolf Mikaelsson från Söderköping, som på titelbladet skrivit ett fromt valspråk: Brabeion meum manet sempiternum - "min segerkrans varar evinnerligen". Men, bokens skick är sådant att värdet knappast täcker kostnaden för att konservera den, vilket bör göras om den alls ska bevaras över nästa sekelskifte.

Värdet i de böcker jag arbetar med är med andra ord inte det ekonomiska, utan det kulturhistoriska. Här talar vi om betydligt högre valörer, eftersom materialet i många fall är oersättligt genom hur det hanterats, använts och samlats under århundraden.

Och även här kan man överraskas. Det är inte säkert att en komplett uppsättning av Gezeliernas bibelverk från tidigt 1700-tal ska tillmätas något högre värde, även om de är stora, maffiga, grafiska mästerverk och vackert inbundna. De finns nämligen överallt och ingick i församlingarnas standardbibliotek. En liten oansenlig läkarbok från tidigt 1800-tal kan värderas betydligt högre, eftersom den säger oss något om att kyrkornas och prästerskapets pastorala roll sträckte sig bortom omsorgen om sockenborna andliga väl. När den dessutom, som i ett fall jag sett, innehåller handskrivna recept på kurer mot pest och lungsot, så ger den oss en nyckel till en tankevärld i brytpunkten mellan äldre praktiker och den moderna medicinens framväxt under 1800-talet.