Cherchez la femme III: den olyckliga gravören

Akvarell av Anna Maria Thelott, med rätt eller orätt ofta presenterat som ett självporträtt.

När Mia Skott i våras inledde en serie om historiens okända kvinnor i Vetenskapsradion historia, nämnde hon att Anna Maria Thelotts levnadsöde varit en ögonöppnare. 

Som självförsörjande yrkeskvinna var Thelott inte direkt unik i stormaktstidens Sverige - det fanns rätt gott om kvinnliga hantverkare och affärsidkare - men som Skott noterar är detta ett faktum som tenderar att glömmas bort i historieskrivningen, och något som hon själv knappast kände till innan hon stötte på just namnet Anna Maria Thelott.

Som konstnär var Thelott knappast överdrivet originell eller virtuos, men de fåtal verk som bevarats från hennes produktion har en egen lyskraft, grundad i hennes yrkesskicklighet och självmedvetenhet.

Landskap med ruin, kyrka och bebyggelse, akvarell av Anna Maria Thelott. Lägg märke till den skissande eller målande kvinnan till höger i bilden, som också har tolkats som ett självporträtt. 

I första hand var dock Anna Maria Thelott - liksom sin far och sina tre bröder - en flitigt anlitad gravör, och det är i den rollen hon lämnat avtryck i kyrkornas boksamlingar.

En book af menniskiones slächt, och Jesu Christi börd (1713) är ett stort upplagt verk som med bibeln och antika historiker som främsta källa reder ut människornas genealogi och släktförhållanden från Adam till Jesu tid. Verket utarbetades av riksantikvarien Johan Peringskiöld (1654–1720) med stöd av kanslikollegiet och Kungl. Maj:t, och arbetet var tänkt som ett bihang till 1703 års stora kyrkobibel. 

Upplagan var stor - 2 600 exemplar - vilket motiverades av att Peringskiöld lyckats få till stånd en kunglig förordning som ålade alla församlingar i riket att lösa in ett exemplar plus kostnaden för inbindningen. Släktregistret var med andra ord ett arbete som skulle finnas i snart sagt varje kyrka.

Verket är också rikligt försett med gravyrer över mänsklighetens släktträd, över forntida tempel och byggnader, över antika mynt och medaljer, och över runstenar, då ju även nordborna enligt den götiska historieskrivningen kunde härleda sin sina släktled till Noa.

Arbetet med gravyrerna pågick under lång tid. Huvuddelen har ingen angiven upphovsman, men här och var dyker det upp signaturer som J. P. Delin, Truls Arwidsson (1660-1712), Olof Thelott (d 1728, halvbror till Anna Maria) och Johan Spiegelberg (fl 1687-1710). Och på en gravyr, över Augustus mausoleum i Rom, står skrivet "Anna Thelotten 1707".

Augustus mausoleum i Rom, gravyr från 1707 av Anna Maria Thelott.

Trots att ruiner är ett motiv som återkommer i flera av Anna Maria Thelotts bevarade verk, är bilden av Augustus mausoleum inte hennes egen från början. Förlagan finns i I vestigi dell'antichità di Roma, en samling gravyrer över Roms fornlämningar, utgiven av av Étienne Dupérac 1575. Men Thelotts gravyr är ändå ett habilt verk, utfört av en yrkeskunnig 24-åring som på ett självklart sätt finner sin plats bland sina kolleger.

Någon skulle kunna invända att Anna Maria Thelotts position som konstnär i stormaktstidens Sverige inte var särskilt uppseendeväckande, och att hennes möjlighet att verka var helt beroende av hennes sociala sammanhang. Liksom sina bröder fick hon sin utbildning i faderns verkstad, och sina första uppdrag fick hon genom faderns patron, Olof Rudbeck d.ä. Det är också korrekt att de materiella grundvillkoren, där patronage och kontakter var helt nödvändiga för att alls kunna utöva ett konstnärligt yrke, var något hon delade med alla sina samtida. Men att hon var kvinna innebar utan tvekan en särskild omständighet och ett potentiellt hinder för hennes karriär, eftersom hon därmed formellt sett var underordnad sin far och i förlängningen sina bröder.

Produktionen av En book af menniskiones slächt kom att dra ut på tiden, inte enbart på grund av arbetets omfattning. Krig och farsoter bidrog till att arbetet avstannade, och Anna Maria Thelott fick själv aldrig se det i tryck. 1710, när den sista stora pestepidemin drog fram över Sverige, insjuknade hon och dog, 27 år gammal.   

Referenser

Lindberg, Anna Lena, "Anna Maria Thelott", Svenskt kvinnobiografiskt lexikon, hämtad 2024-07-31

Lindroth, Sten, Svensk lärdomshistoria 2 Stormaktstiden, Norstedt, Stockholm 1975

Västerbro, Magnus, Pestens år: Döden i Stockholm 1710, Historiska media, Lund 2016

Huvuddelen av Anna Maria Thelotts bevarade produktion finns tillgänglig via kulturarvsplattformen Alvin, däribland hennes Skissbok.

En bokägares ansikte

Den databas över kyrkornas böcker som är under uppbyggnad kommer till stor del bestå av namn; namn på författare, boktryckare, bokbindare, präster, klockare, bokläsare och bokägare. Bortsett från enstaka kända ägare eller avporträtterade kyrkoherdar förblir de, i de allra flesta fall, enbart namn utan ansikten.

Tysk bibel från 1729, med Carl Strömboms ägaranteckning från 1880.

Men det finns undantag. I en tysk bibelutgåva, tryckt i Tübingen, och återfunnen i en kyrka i norra Småland finns en ägaranteckning från sent 1800-tal som talar om att boken anskaffats i februari 1880 av "Carl Strömbom född år 1838 den 26 juni".

Anteckningen tycks inte ge mycket ledning. Strömbom är visserligen ett inte alldeles vanligt efternamn, men det har burits av flera olika släkter, och förnamnet Carl är desto vanligare, så initialt tycks möjligheten att identifiera ägaren inte vara så stora, trots det exakt angivna födelsedatumet. I en notering har en senare ägare, civilingenjören Frithiof Rang, lagt till att "Denna bibel har tillhört den bekannte (sic) husägaren Carl Strömbom". Noteringen är daterad i Stockholm i juli 1897 och säger inte mycket mer än att Strömbom vid denna tidpunkt var ett bekant namn i huvudstaden.

Vid en slagning på namnet Carl Strömbom dyker det dock upp ett fotografi i flödet - ett fotografi där det exakta födelsedatumet gör identifieringen vattentät.

På ett signalementsfotografi från Stockholmspolisen, taget 1897, sitter den före detta grosshandlaren och bibelägaren Carl Strömbom (1838-1900). Varför han sitter där framgår inte, men att han betecknas som just "före detta" grosshandlare, och att hans vackra bibel bytt ägare samma år väcker den obekräftade misstanken att han kan ha hamnat på obestånd.

Sannolikt går det att vaska fram mer uppgifter om Carl Strömbom, då han levde i en tid då den enskilda människans liv och verksamhet hade börjat registreras av myndigheterna betydligt mer ingående än tidigare. Men om vi går längre tillbaka i tiden så tjänar fotografiet från Stockholmspolisen även som en påminnelse om att det ofta är i rättsliga källor som den enskilda människan blir mer än ett namn. Vanligen är det först i domstolsinlagor och förhörsprotokoll som 1600-, 1700- och 1800-talets pigor, drängar, daglönare och hantverkare framträder och får konturer. Men det är först med fotografiets genombrott på 1800-talet som den enskilda människan också får ett ansikte.

Cherchez la femme II: bokbinderskan i Kalmar

Titelbladet till andra bandet av Gezeliernas bibelverk (1724).

Gezeliernas bibelverk (1711-1728) ingår i det kyrkliga standardbibliotek av referens- och lånelitteratur som byggdes upp under 1700-talet, och som alla församlingar var ålagda att köpa in. Verket är därmed extremt vanligt i kyrkliga boksamlingar, och den mån de är bevarade i sina originalband är de också till förväxling lika, bundna som de är i enkla skinnband, på sin höjd åtskilda genom variationer i den blindpressade ryggdekoren.

Standardbindning till ett standardverk.

Men till skillnad från exempelvis Confessio fidei (1693) och Karl XII:s bibel, som inte bara trycktes, utan också bands in i Stockholm innan de distribuerades till församlingarna, vittnar bevarade anteckningar om att Gezeliernas bibelverk, liksom andra delar av standardbiblioteket, i hög grad har bundits lokalt på uppdrag av domkapitlen. I det gamla Kalmarstiftet återfinns exempelvis flera kvittenser på betalda inbindningar, direkt inskrivna i volymerna av konsistorienotarie Lars Höök (1698-1759) åren runt 1730. 

Här och där förekommer även kvittenser skrivna direkt av bokbindarna. I ett exemplar av Dryselius kyrkohistoria (1704-1708) i en kyrka i Södermöre återfinns kvittenser underskrivna av Carl Bechstadius (1667-1732), och det är troligt att denne även bundit första volymen av Gezeliernas bibelverk som finns i samma kyrka.

När andra bandet i verket gavs ut i mitten av 1720-talet var det dock en annan person som ansvarade för bindningen, nämligen Carl Bechstadius hustru, vilket framgår  av en blekt och delvis utplånad kvittens: "... såm inlöst bandet til denna boken och betalt till mig 2 daler [silvermynt] ... såm quitteras Brita Beckstadia Calmar d 2 april 1728".

Brita Mauritzdotter Bechstadius egenhändiga kvittens.

Som framgått i en tidigare post är det i sig inte förvånande att återfinna kvinnor i ledande ställning i bokbranschen. Under katolsk tid hade Birgittasystrarnas scriptorium i Vadstena varit ett viktigt centrum för bokframställningen i riket, och en av de första kända bokbindarna i Sverige, verksam i Stockholm under 1500-talets första decennier, hette Karin Ingevaldsdotter. Liksom många av hennes efterföljare var hon änka som tagit  över driften av verkstaden efter sin makes död, men även detta var en roll som förutsatte att hon sedan tidigare varit direkt involverad i arbetet.

Det som gör att Brita Mauritzdotter Beckstadius (f. Friboren, d. 1735) sticker ut med sin kvittens är att hon så tydligt framhäver sitt eget namn, och att det är hon personligen som mottagit betalningen - detta utan att på något sätt hänvisa till sin man, som vid denna tid fortfarande var i livet.

Innan någon djupdykning i samtida källor görs, går det inte att med säkerhet säga vilken position hustru Brita hade som bokbindare i Kalmar. Även om hennes man var i livet var han något till åren kommen, och det är inte alltför långsökt att anta att han med ålderns rätt kan ha överlåtit ansvaret för verksamheten på sin hustru, men det förefaller heller inte alltför otroligt att makarna under sina trettio år som gifta utvecklat ett informellt, men inte desto mindre reellt kompanjonskap.

Referenser

Gunnar Håkansson, Kalmar och kalmarbor under 1600-talet, Kalmar läns fornminnesförening, Kalmar 1944 s. 112

Om döden och hoppet

Den bok som nämndes i föregående post, och som Dick Helander fick sig tillskickad från Fagerhult strax innan han utsågs till biskop i Strängnäs, var Confessio fidei i 1693 års utgåva. Detta är en av de vanligast förekommande titlarna i kyrkliga boksamlingar, och den utgör en given post i det karolinska standardbibliotek som byggdes upp i församlingarna i enlighet med överhetens ambition att reglera den kyrkliga verksamheten i riket.

Confessio fidei som innehöll bekännelseskrifterna och Uppsala mötes beslut skulle alltså enligt Kungl. Maj:ts befallning finnas i alla församlingar, och i flera kyrkor i det gamla Kalmarstiftet har exemplar påträffats med en återkommande notering om hur boken "förärats" församlingen av Karl XI, och hur den blivit "nedsändh med Biskopen Doct: Henning Schütte, effter Rijkzdagen som höltz i Stockholm Anno 1693". Biskopen ska alltså haft med sig ett knappt hundratal volymer i bagaget när han reste från Stockholm till Kalmar i slutet av november 1693. Sannolikt har böckerna sedan distribuerats till församlingarna genom Kalmarkonsistoriet.

Confessio fidei 1693, en av 2 000 volymer som bundits i Dietrich Volkers verkstad. 

Men inte nog med att samma bok skulle finnas i alla kyrkor: med få undantag är de också bundna i identiska band. Av bevarade räkenskaper framgår att kanslikollegiebokbindaren Dietrich Volker fått i uppdrag att binda in de 2 000 exemplar av Confessio fidei eller "Consilij Ubsaliensis sluut" som skulle spridas i riket. Detta gör att är volymerna är rätt lätta att känna igen när de påträffas, och när ett avvikande exemplar dyker upp betyder det nästan alltid att det bundits om, eller så finns det anledning att misstänka att det ursprungligen inte tillhört församlingen.

Ett bokband med luguber framtoning - åtminstone skenbart.

Det senare är troligen fallet med ett märkligt band som hittades i en kyrka i Högsby pastorat. Utöver handskrivna textfragment i pärmens makulatur och en kryptisk notering i brödtexten, har boken inga bevarade ägarmarkörer, men pärmen pryds av en grinande dödskalle med korslagda benknotor. Motivet är vanligt i samtida konst, men även om jag under årens lopp har sett ett försvarligt antal böcker från 1600- och 1700-talen, har jag varken förr eller senare sett ett bokband med en likadan, vid första ögonkastet dyster och olycksbådande stämpel. Tanken flyger lätt till piratflaggor och giftflaskor.  

Det är knappast kontroversiellt att påstå att dödskallen symboliserar död. Den förknippas med begrepp som memento mori som vanligen översätts med "minns att du ska dö" eller "kom ihåg att du är dödlig", och vanitas, som inom  bildkonsten betecknar en symbolisk framställning av alltings förgänglighet.

Vanitas av Adriaen van Utrecht, 1642 (Wikimedia Commons)

Det typiska vanitasmotivet är ett stilleben med föremål som symboliserar världens härlighet och skönhet, men där dödskallen - ofta tillsammans med ett timglas - symboliserar tidens obevekliga gång, att allt skapat ska förgå, och att vi ingenting kan ta med oss när tiden väl är inne.

Livets och dödens symboler i förening.

Men stämpeln på bokpärmen är, trots sin dystra framtoning inte ett vanitasmotiv. Kraniet inramas av en lagerkrans, en triumfators krans som symboliserar den kristnes seger över döden genom tron - en symbol som går igen i bruket med kransar vid begravningar. Ur kraniets ögonhålor spirar också sädesax som visar att för den kristne går vägen till livet genom döden.

Symbolen med skallen och sädesaxen återkommer ofta i tryckta likpredikningar, och den finns med på ett kopparstick som i stort sett varje präst i det svenska riket mötte i sin dagliga gärning under 1700-talet, där det pryder titelbladet till den andra delen av Nya testamentet i Gezeliernas bibelverk. Där blir budskapet än tydligare genom ett bibelcitat från Uppenbarelseboken: "War trofast in til Döden så skal Jagh gifwa tig Lifsens Crono". 

Dödskallen ska alltså mana till eftertanke och allvarlig begrundan över den egna dödligheten, men den ska också skänka hopp till betraktaren om att graven och kroppens omvandling till mull inte är slutet.

 

Vem som låtit binda in Confessio fidei i det märkliga bandet, och vem bokbindaren var lär vi dock aldrig få veta. 

 

Referenser

Arvid Hedberg, Stockholms bokbindare 1460-1880: anteckningar. Bd 1 Tiden från 1460 till omkring 1700, Nordiska museet, Stockholm 1949 s 279-280.

Professor Helanders förfrågan

Ett stående intryck från mitt fältarbete, är att få tycks ha intresserat sig för de boksamlingar som belamrar kyrkvindar och pastorsexpeditioner. Ibland går det att se att någon historiskt intresserad kyrkoherde eller lokal eldsjäl har ordnat och systematiserat samlingarna efter de gamla löpnumren, men det är inte ofta detta händer. Att hitta belägg för att någon utanför den egna församlingsgränsen skulle ha intresserat sig för en kyrkas gamla böcker är långt ovanligare, och som arbetare på fältet har det därför varit lätt att se de kyrkliga boksamlingarna som helt obruten mark.

Vid inventeringen av Fagerhults kyrka återfanns dock ett dokument som visar att denna bild kan behöva korrigeras. I församlingens slitna exemplar av Confessio fidei (1693) låg ett brev till pastorsämbetet i Fagerhult, skrivet i november 1952 av Dick Helander, vid tiden professor i praktisk teologi i Uppsala:

Mycken tack för Edert vänliga brev och för boken. Det var ju intressant att få taga del av den, även om jag egentligen söker den upplaga som kom ut 1593. I denna finnes nämligen märkligt nog i pärmarna ett mycket sällsynt danskt tryck som endast är bevarat i fragment i Danmark.

Det korta brevet visar på ett par intressanta förhållanden. Helander har uppenbarligen känt till att det i Fagerhult funnits ett exemplar av Confessio fidei från originalupplagan, tryckt efter Uppsala möte, och att det i denna volym funnits fragment av ett sällsynt tryck som han velat se - gissningsvis inom ramen för sin forskning. Kunskap om innehållet i Fagerhults boksamling har alltså varit känt i forskarkretsar. 

Församlingen har sedan varit tjänstvillig nog att skicka ett exemplar av boken till Uppsala - förhoppningsvis rekommenderat - men fel upplaga, vilket Helander vänligt påpekar när han returnerar volymen.

Rätt titel, fel utgåva

Detta reser ett antal frågor, som sannolikt aldrig kommer få något tillfredsställande svar:

1.  Genom vilka kanaler hade Helander fått upplysningar om Fagerhults exemplar av originalutgåvan av Confessio fidei? Var det via muntlig förmedling genom kontakter i den kyrkliga världen, eller hade boken nämnts i något vetenskapligt arbete?

2. Vad är det för sällsynt danskt tryck det rör sig om?

3. Var finns Fagerhults exemplar av Confessio fidei 1593 nu? Var det förkommet redan på 50-talet, eller har det försvunnit sedan dess?

4. Är brevet skrivet på den famösa skrivmaskinen?

Uppdatering 2024-01-30: efter att ha konsulterat Fagerhults äldre inventarieförteckningar kan jag konstatera att Confessio fidei inte dyker upp förrän på 1700-talet, och då endast i 1693 års utgåva. Detta tyder på att Helander kan ha varit felinformerad - eller möjligen att det numer sannolikt förkomna exemplaret kan ha ägts av någon av församlingens präster.